Tornevall Networks

Kanske ser vi fotbolls-VM som något närmast extatiskt och religiöst.

Det är påskafton i Neapel, men bara i kyrkorna råder tystnad och stillhet i väntan på firandet av Jesus uppståndelse. I övrigt är det inget som vittnar om någon vidare religiös återhållsamhet. Snarare tycks helgledigheten bidra till större uppsluppenhet än vanligt och med Maradona som det eviga all-year-round-helgonet – alltid värd en extra skål och ännu en selfie.

Den argentinske fotbollslegendaren kom som en frälsare till Neapel på åttiotalet och lyfte klubben Napoli från botten till himmelska höjder. Han dog för sex år sedan och finns nu förevigad både på enorma fasadmålningar och som gloriaförsedd souvenir, stående tätt intill Jesus som om de vore två stolta lagkamrater.

Flexibel syn på mirakel

Utan tvekan finns det något både pragmatiskt och flexibelt i synen på mirakel. Kanske räcker det bara att slå tillräckligt många med häpnad tillräckligt ofta. Och i Neapel, där alltför många kämpar mot fattigdom, arbetslöshet och social utsatthet, fortsätter Maradona att påminna om att det gudomliga lika gärna kan uppenbara sig i närkampen framför ett fotbollsmål som bland lärljungar i det heliga landet. Även om han bara hann spela här under sju år och gjorde sitt sista mål för Napoli 1991.

Själv har jag inte svårt att, åtminstone i teorin, begripa både kraften och fascinationen inför ett spel som gång på gång spränger gränserna för det möjliga. Däremot känns det extatiska förgudligandet bara alltmer främmande ju mer jag ser av det. Inte minst i Neapels trånga spanska kvarter där ett vanligt gathörn förvandlats till en officiell helgedom för Maradona-kulten och dit tillbedjare från hela världen gör skrålande pilgrimsresor med öl och selfiestavar. Medlidandet är stort med de boende runtomkring som knappast har valt att dras in i denna blå-vita galenskap. Och eftersom det är fattiga kvarter, är det dessutom få som har möjlighet att flytta härifrån.

Vår tröst och vårt hopp

På kvällen läser jag Joel Halldorfs nya bok ”Makten och det heliga” om religionens återkomst på den politiska scenen. På ett ställe liknar han erfarenheten av det heliga som: ”Den eld som brinner i universums mitt och får människan att inse att hon är stoft och aska – men kallad till stora ting.”

Jag tänker på den allra största muralmålningen av Maradona intill ett hjärta med texten ”Dios existe” och funderar på om känslorna kan vara desamma inför en fotbollsspelare med sällsamt snabba fötter. Kan också någon som han skapa denna särskilda känsla av ödmjukhet och utvaldhet?

Sedan vandrar tankarna vidare till sommarens fotbolls-VM och Sveriges vinst över Polen. Hur få det är som har invänt mot att mästerskapet arrangeras i Trumps USA, trots det självklara i alla sådana invändningar. Som att vi valt att se årets VM som något närmast existentiellt, eller ja, religiöst kanske. Ett återuppväckande av en sommar för länge sedan för att se om extasen kan uppstå på nytt. Vår tröst och vårt hopp i en tid där så lite av just detta finns. Nästan ett slags förgudligande av de förväntade ögonblicken som en kort stund ska få oss att sväva, och som tillåter oss att bortse både från verkligheten och möjliga konsekvenser.

Djupt mänskligt förstås. Därmed inte nödvändigtvis det rätta.

Gabriella Ahlström

Inlägget Är Maradona och Jesus lagkamrater? dök först upp på Dagens Arena.