Tornevall Networks

Arbetarna vid Mackmyra Sulfit AB satte hårt mot hårt när bolaget den 19 april 1906 kallade polis och hjälpsamma borgare för att vräka de arbetare som anslutit sig till den nybildade fackföreningen. 42 familjer, med sammanlagt 120 barn, kastades ut ur sina hem och deras ägodelar slängdes ut på backen utanför de bostadslängor som bolaget ägde i Mackmyra, i Valbo socken i Gävle.

Aktionen mot arbetarfamiljerna var ett svar på att arbetarna vid sulfitfabriken den 18 februari beslutat att bilda en fackförening för att organiserat kunna kämpa mot låga löner, usla bostäder ägda av bolaget och arbetsskift på upp till 36 timmar i livsfarliga svavelångor.

Fackföreningen, Mackmyra sulfitarbetarefackförening, växte snabbt: nio arbetare hade bildat organisationen och i början av mars hade ett 60-tal anslutit sig.

Den 9 mars agerade bolagets ägare. Disponenten E. Steffansson samlade arbetarna och föredrog en skrivelse från ägarna. Den gjorde klart att de arbetare som vägrade skriva under skulle sparkas från sina jobb och vräkas från sina bostäder.

”Till Arbetarkåren … Bolagets styrelse meddelar Eder följande, som länder Eder till ovillkorlig efterrättelse: Senast lördag kväll kl. 8 em. den 10 mars skola de anteckna sina namn på en lista å Sulfitkontoret, vilka vilja fortsätta arbeta under förbindelse att under den tid de äro i Mackmyra sulfitbolags arbete icke ansluta sig till socialistisk fackorganisation och för dem, som redan antecknat sig på den socialistiska föreningslistan att stryka sina namn Nu nämnda anmälningar kunna ske gruppvis eller enstaka, efter fritt val, blott senast intill kl. 8 på lördag kväll. Detta gäller alla arbetare, ingen enda arbetare undantagen.”

Bakom de hårda kraven stod bland andra högerledaren Christian Lundeberg, statsminister under en kort period 1905. Lundeberg satt i styrelsen för Mackmyra Sulfit AB och var en av de ledande männen i Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF). För SAF var konflikten ett prov på hur långt de kunde pressa arbetarsidans organisationer.

Arbetarna satte hårt mot hårt. Också de dittills 80 oorganiserade arbetarna anslöt sig till fackföreningen. Bolaget började sparka arbetare och i ett mötesprotokoll från Mackmyra sulfitarbetarefack den 9 mars 1906 konstateras att ”de avskedade arbetarna vid Mackmyra sulfitfabrik […] blivit avskedade blott för att de tillhör vår organisation”.

Nu gick allt snabbt. Den 16 mars gick arbetarna ut i strejk. Den 18 mars annonserade bolaget efter strejkbrytare och den 30 mars deklarerade bolaget att de strejkande skulle vräkas. Den 19 april påbörjades vräkningarna.

En av de första som vräktes var den unge muraren Frans Lättman, hans fem barn och höggravida hustru Amalia. Familjen släpades ur bostaden, och den hårda behandlingen ledde till att Lättmans hustru fick missfall.

Fru Lättman var höggravid och fick missfall i samband med vräkningen. Fotot på henne liggandes i sängen publicerades i Arbetarbladet och arbetarna i Mackmyra tryckte upp det med bildtext till vykort som såldes för att få in pengar till fackföreningen och de vräkta medlemmarna. Foto: Länsmuseet Gävleborg

Den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet rapporterade om vad som hände de dramatiska dagarna i Mackmyra:

”Poliserna fortsatte igår med vräkningarna av arbetarna vid Mackmyra. De hade fått hjälp av folk från Sala, vi hoppas och tror att man kommer att hålla ögonen på dem i fortsättningen. De är en fet polis som heter Isberg som redan förut var illa omtyckt av dem som byggde järnvägen mellan Sala och Gysinge, en affärsman som heter P. A. Gustafsson och väger minst 100 kilo och tre andra personer. Det var 16 familjer som tillsammans hade 42 barn som vräktes från sina hem. Arbetarna samlades utanför fabrikschefens bostad och hurrade för föreningsrätten. Människorna runt fabriken håller på arbetarna och hjälper gärna till att ge dem bostäder.”

Arbetarna vek inte. De höll samman och tog till kampmetoder som var helt nya. Bland annat tryckte arbetarsidan upp vykort med bilden av Amalia Lättman i sängen, precis innan hon släpades ut av bolagets män. Vykorten spreds över Sverige; bland annat beställde agitatorn, vänstersocialdemokraten och senare kommunisten Kata Dalström tusen vykort som hon delade ut när hon höll föredrag runt om i landet. Kata Dalström var bara en av de många som agerade för arbetarnas rätt att organisera sig.

Vreden mot bolaget var enorm. De som hjälpt bolaget eller de som ställt sig utanför fackföreningen behandlades med förakt. Poliser som deltagit i vräkningarna valde att göra officiell avbön. De 150 strejkande sulfitarbetarna fick hjälp av andra arbetare med tillfälliga bostäder och med medel att klara sig.

Poliserna som deltagit i vräkningarna gjorde avbön i pressen (Arbetarbladet 25 april 1906).

Tack vare sammanhållningen slutade attacken mot föreningsrätten med fiasko. I maj tvingades bolaget till förhandlingar, den 4 september kom parterna överens. Den 10 september återgick arbetarna till sina jobb. De fick tillbaka både dem och sina bostäder.

SAF, högern och Christian Lundeberg, tvingades erkänna föreningsrätten.

Men det bolaget, riksdagshögern och SAF inte lyckades genomföra, det genomförde istället den socialdemokratiska LO-ledningen under Herman Lindqvist, påhejad av Hjalmar Branting men hårt kritiserad av de unga socialister som senare skulle ta de politiska stegen vänsterut. Den så kallade Decemberkompromissen, som SAF och LO kom överens om 1907 som en följd av flera arbetskonflikter – 1906 inträffade 290 strejker med sammantaget 18.655 arbetare – och i direkt anslutning till händelserna i Mackmyra, lade grunden till ”den svenska modellen”. Det vill säga att arbetarna har rätt att fritt organisera sig, men arbetsgivarna bestämmer takten i relationen därför att det ligger för arbetsköparna, som det hette i SAF:s propåer då ”i sakens egen natur grundade rätt att hävda arbetets frihet och rätten att … antaga och avskeda”.

Den 11 januari 1907 hotade SAF med lockout av hundratusentals arbetare, mitt i vintern, om LO inte gick med på avtalet. Den 16 januari beslöt SAF om allmän lockout över hela landet från den 28 januari om arbetarna inte underkastade sig. Efter tre dagars diskussioner beslöt LO:s representantskap att slå till reträtt och beordra facken att underteckna ”decemberkompromissen”.

I boken Arbetsrätt och klassherravälde (1978) konstaterar Gösta Hultén, redaktör för flera fackförbundstidningar, att ”LO-ordföranden Herman Lindqvist försvarade uppgörelsen genom att förklara att arbetarorganisationerna aldrig skulle bli tillräckligt starka att tillbakavisa arbetsköparnas krav om oinskränkt bestämmanderätt över arbetskraftens användning. Det skulle snart visa sig att LO-ordföranden hade fel då han förklarade att ‘decemberkompromissen’ inte skulle bli något prejudikat för framtiden…”.

Vid 1906 års LO-kongress riktades också kritik mot att LO-ordföranden förklarat att den stora verkstadslockouten hade fått en ‘lycklig lösning’. Ombudet Stockman från Stockholm var tydlig.

– Hr. Lindqvists anser att verkstadskonflikten fått en lycklig lösning. Tvärt om är uppgörelsen en skandal.