Tornevall Networks

Idag hade jag förmånen att få vandra runt på Östermalm i Stockholms innerstad i Carin och Hermann Görings fotspår tillsammans med journalisten och författaren Ann Edliden, som just nu är aktuell med boken ”Omöjlig i det jordiska. En roman om Carin Göring”.

Ann och jag har haft kontakt med varandra sedan Ann skrev och färdigställde sin roman som bygger på flera års gediget researcharbete och besök i olika arkiv i fr a Sverige och Tyskland och efter journalisten och författaren Björn Fontanders bortgång är Ann med all sannolikhet den person i landet som kan allra mest om Carin och Hermann. I rundvandringen ingick bl a besök utanför de adresser som Hermann var bosatt på liksom utanför det f d hotell vid Stureplan där doktor Goebbels inkvarterades när han besökte Stockholm och förevisades runt i den svenska huvudstaden av Carin och Hermann.

Genom åren har jag själv blivit kontaktad av ett stort antal personer i landet som har velat berätta om och delge mig något som rör Carin och Hermann och jag har även blivit uppsökt av och träffat gamla svenska adliga personer som umgicks med familjen von Rosen samt företrädare för von Rosen-ätten. Jag arbetade också ihop med journalisten och författaren Bosse Schön när han skrev boken ”Hitlers knarkande hantlangare” (2010) och bl a beställde ut och gick igenom Hermanns Säpo-akt.

Jag kan därför säga att det Ann har hittat och kommit fram till revolutionerar paret Carin och Hermann Göring-forskningen, om det nu hade funnits ett sådant forskningsfält, och bl a då hon inte minst slår hål på flera av de myter som har omgärdat det tyska nazistpartiets ”första dam”, som betraktades och behandlades som något av naziströrelsens ”maskot” och som bl a ska ha spelat en viktig roll för att få över stora delar av den tyska aristokratin på nazismens sida. Ett exempel på det är att Ann slår hål på myten om att Carin och Hermann träffades för första gången på Rockelstad slott i Södermanland och för den som vill veta mer om detta och mer därtill så rekommenderar jag helt enkelt att läsa Anns bok.

Tack vare Ann fick jag idag också för första gången möjligheten att besöka Edelweissförbundets gamla lokal och byggnad, som Carin var medlem i och som Hermann frekventerade och där Carin också låg på lit de parade efter sin död 1931. Det var även i en bostad i anslutning till Edelweissförbundets lokal som Carins enda barn Thomas von Kantzow bodde fram till sin död 1973, som då inte begick självmord såsom myten gärna säger utan Ann har funnit att han gick bort i lungcancer.

Vad anbelangar Hermanns styvson Thomas så stred han som frivillig i Finska vinterkriget, vilket Hermann inte ska ha uppskattat då Nazi-Tyskland och Sovjet-Ryssland ju var allierade fram tills 1941, och han var säkerligen också nazist innan och under kriget men mig veterligen har han inte lämnat några spår efter sig inom den svenska s k nationella rörelsen under efterkrigstiden. Thomas arbetade för och var anställd av en av Hermanns svenska vänner industrimannen Birger Dahlerus, som förgäves försökte mäkla fred mellan britterna och tyskarna, vilket statssekreteraren i statsrådsberedningen Johan Jakobsson har skrivit en förnämlig bok om (”Görings vittne. Vitvarudirektören Birger Dahlerus försök att stoppa andra världskriget”).

Idag är det troligt att ingen människa fortfarande lever som en gång träffade Carin i livet då hon gick bort så tidigt men samtidigt lever minnet av Carin vidare i all tysthet då de som vet väl känner till vilken betydelse hon hade för naziströrelsen innan 1933 års maktövertagande. Carins grav på Lovö i närheten av Drottningholm är exempelvis ofta prydd med blommor och artefakter och memorabilia som går att koppla till Carin ropas numera in för femsiffriga belopp på olika auktionshus.