Tornevall Networks

– Det är inte lätt att jobba fackligt.

Det är den centrala slutsatsen i Ulrika Hedmans forskningsstudie om Journalistförbundets arbetsplatsklubbars verksamhet på Mittmedia under åren 2012–2019: ”In the midst of some crazy sitcom” – A case study of journalist union representatives’ work during disruptive change, som nyligen publicerades i tidskriften Journalism.

Det är något av en underdrift. I studien intervjuas fackligt förtroendevalda journalister på Mittmedia samt på Promedia, vars tidningar köptes upp av Mittmedia 2015.









Mittmedia






Mittmedia bildades 2003 och såldes till Bonnier News och norska Amedia 2019. Mittmedia ägde vid försäljningen 28 dagstidningar som nu ingår i Bonnier News Local, bland dem Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Sundsvalls Tidning, Östersunds-Posten, Nerikes Allehanda, Vestmanlands Läns Tidning, Norrtelje Tidning, Hudiksvalls Tidning och Falu-Kuriren.
























Mittmedia genomgick enorma sparpaket under de undersökta åren, och genomförde samtidigt en digital transformation som saknade motstycke inom den svenska dagspressen. ”Digitalt först”, var mottot.

De anonymiserade fackligt förtroendevalda tecknar en bild av ett kaos – med konstanta förhandlingar, en arbetsgivare som inte gick att rubba en millimeter i förhandlingarna och medlemmar som hela tiden krävde svar. Så här säger några av dem i studien:

”Såvitt jag kan minnas vann vi aldrig något. De bara körde på.”

”De låtsades inte ens lyssna. Vi avfärdades som motståndare till förändring, som digitalt okunniga.”

”Jag tror inte att många förstår hur tufft det var när det var som tuffast.”

”Det var som om vi var mitt uppe i någon galen sitcom.”

Fackrepresentanterna uppger att de inte var motståndare till förändring, utan försökte påverka hur förändringen genomfördes. Utan framgång.

”Vi ifrågasatte aldrig att vi var tvungna att bli mer digitala”, säger en av dem.

”Vi gjorde fantastiska framsteg med digitaliseringen. Utan tvekan. Där och då, kanske såg vi inte alltid det, eftersom så mycket handlade om att se så många av våra kollegor bli förödmjukade och behöva sluta”, säger en annan.

– Situationen var extrem eftersom arbetsgivaren helt uppenbart inte ville lyssna, säger Ulrika Hedman. Då blir det ju hopplöst. Vad säger man till medlemmarna när man inte kan visa att man vinner någonting i förhandlingarna? Sverige är ju väldigt speciellt. Här finns lagar och strukturer och kollektivavtal och upparbetade rutiner som väldigt mycket av det fackliga arbetet vilar på. Man litar på att det här funkar. I normalfallet gör det ju det också. På Mittmedia fungerade det inte alls.

– Det som hände på Mittmedia får väl betraktas som en ytterlighet både ur ett svenskt och ur ett internationellt perspektiv.

Det var inte bara de arbetsrättsliga frågorna som klubben behövde hantera, utan också de förändrade arbetssätten.

”Under de tuffaste åren skulle vi sända live [tv] på allt. Inte bara när [innehållet] passade för livestreaming, utan på allt, egentligen. Det var en börda. Och vi kunde alla se att vi nästan inte hade några tittare alls. Vi försökte diskutera detta [med ledningen], att vi var tvungna att göra mycket extra arbete för nästan ingenting. Men de ville inte … Det var så här arbetet skulle göras. De lyssnade inte”, säger en fackligt förtroendevald.

Hatet mot de tryckta tidningarna genomsyrade Mittmedia. En fackligt förtroendevald berättar:

”När man arbetade med print kände man sig som någon sorts paria. Folk var rädda för att ens säga ’Hej!’. Chefen kunde komma och säga: ’Du får inte prata med den här personen, du får inte tänka på print, du får inte låtsas att print existerar’.”

En annan uppger att prenumerationstappet eskalerade för att de tryckta tidningarna inte längre innehöll det som folk var villiga att betala för: ”Det var Mittmedias sätt att göra tidning.”

Nedplockad Mittmedia-skylt i Gävle 2020.

I studien framgår att det fanns interna konflikter bland de fackligt förtroendevalda, och särskilt tydligt blev det när Mittmedia köpte Promedia 2015.

De nio journalistklubbarna på Mittmedia hade gått ihop till en storklubb 2012, och nu räknade man med att Promedias journalistklubb skulle gå in i Mittmediaklubben. Men Promediaklubben vägrade.

En av de förtroendevalda på Promedia beskriver i studien Mittmedia som en ”dysfunktionell familj” som Mittmediaklubben var en del av:

”De bråkade med ledningen om bemanning och så vidare, men när det gällde [digitalisering och framtiden för tryck] var de helt på. Och vi var dumma som inte kunde se att det var så det måste vara.”

Konflikten mellan arbetsgivaren och Mittmedias journalistklubb eskalerade, och 2017 riktade klubben en misstroendeförklaring mot personalpolitiken:

”Vi var desperata och såg ingen annan utväg. I efterhand vet jag inte om vi gjorde rätt. Men de vägrade lyssna när vi sa till dem att de inte kan behandla människor så här”, säger en av dem i studien.

Det ledde till att arbetsgivaren hotade journalistklubbens förtroendevalda med avsked. ”Arbetsrätt för neandertalare”, kallade Journalistförbundets dåvarande förhandlingschef Johan Lif förfarandet i en intervju med Journalisten. Relationen mellan klubben och ledningen bröt samman.

Finns det något man kan lära sig av detta?

– Ja, det tror jag. När Promediaklubben valde att inte gå ihop med Mittmediaklubben borde man ha stannat upp och funderat. Varför? Gör vi rätt saker? Man kanske hade behövt ta in nya perspektiv utifrån. När läget är så pressat för en fackklubb måste man ändå försöka få tid att tänka efter, säger Ulrika Hedman.

– En annan sak man kan lära sig är hur viktig informationen till medlemmarna blir när det är kris. Journalistklubben startade ett fackligt veckobrev till medlemmarna. Det brevet blev viktigt för klubben. Att man höjde informationsnivån från att kalla till klubbmöten till att proaktivt gå ut och tala om vad man vet, det var förmodligen en bra strategi.

Den digitala transformation som Mittmedias ledning började genomföra 2012 var omfattande och det gick snabbt.

– Problemet var att affären inte var där än. Folk ville ha sina papperstidningar och sina gamla tidningstitlar. Men idag är ju nästan alla redaktioner där, och har stora intäkter från digitala prenumerationer.

När man läser studien slås man av alla saftiga citat från de fackligt förtroendevalda. Det är väldigt hårda ord, eller hur?

– Ja, det håller jag med om, men citaten speglar verkligen intervjuerna. Mittmediaåren har lämnat spår, och jag tror att de spåren kommer att sitta kvar länge än, hos såväl fackliga företrädare som hos många av de som jobbade på redaktionerna. Jag vet inte om svenska journalistklubbar egentligen har haft att hantera något liknande, säger Ulrika Hedman.