Tornevall Networks

Versions

1. 2026-05-06 11:52:17

   Discovered: 2026-05-06 15:08:20 Hash: 6be30ce3a124ea41386ebd034eaac8f82048290f
   Title:

   Programanställda på SR vittnar om missbruket av visstidsanställningar – ”En destruktiv relation”
   Description:

   23 programanställda på SR vittnar om bland annat bitterhet, stress och tystnadskultur som följd av ett systematiskt missbruk av visstidsanställningar.
   Content

   Dennis Jörnmark var programanställd på Sveriges Radio i Göteborg i fyra år fram till juni 2023, i huvudsak som producent på P3 Nyheter. Under den tiden gjorde han också vikariat som Tysklandskorre, nyhetschef och dokumentärreporter.
   
   – Jag är djupt tacksam för åren på Sveriges Radio. Jag har lärt mig allt jag kan om radio där och jag tycker på många sätt att det var en fantastisk arbetsplats, säger Dennis Jörnmark.
   
   Men när hans programanställning började närma sig fyraårsgränsen insåg han att det var dags att ge upp.
   
   – Jag försökte bråka lite med cheferna i Göteborg det sista halvåret innan jag slutade, det var något slags Hail Mary-försök att få en fast anställning. Det slutade med att jag hamnade i ett Skypemöte med någon HR-människa i Stockholm som inte visste någonting om journalistiskt arbete men ville karriärcoacha mig att söka ett jobb som webbredaktör på P4 i Falun. Det var parodiskt, och för mig blev det ännu ett exempel på att ingen vill ta ansvar för systemet. Man skyller snett uppåt i organisationen och skickar en till HR-avdelningen. Det är ingen som vill brösta ansvaret.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Programanställning
   
   
   
   
   
   
   Programanställning är en särskild anställningsform på SVT, SR och UR. Enligt det centrala kollektivavtalet mellan Journalistförbundet och Medieföretagen syftar anställningen till att berika public service-företagens utbud:
   
   ”Berikningen sker genom att bereda utomstående möjlighet att under begränsad tid arbeta i public service-företagens programverksamhet och innehållsproduktion.”
   
   Programanställning får träffas under sammanlagt 48 månader. Om tiden överskrids kan arbetstagaren begära att anställningen omvandlas till en tillsvidareanställning.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Han valde att sluta innan de fyra åren löpt ut.
   
   – Jag blev aldrig formellt utlasad utan slutade för att jag ville börja frilansa, vilket berodde på att jag fattade att det inte fanns någon fast anställning att få. Det var en direkt konsekvens av systemet.
   
   I dag frilansar han för bland andra Göteborgs-Posten och Fokus och som programledare för GP:s morgonpodd.
   
   – Jag har kunnat jobba med utrikesjournalistik och mycket reportagejournalistik. De kompetenserna har jag tack vare mina fyra år på SR. Det tycker jag tyvärr går in i själva grundproblemet. Det är så himla absurt för mig att man tar in en massa 25-åringar, lär dem jättemycket saker och sen bara häller ut den kompetensen på arbetsmarknaden. På en strukturell nivå kostar systemet Sveriges Radio en massa kompetens.
   
   Tanken med programanställningarna är att de ska ”berika” verksamheten genom att ”bereda utomstående möjlighet att under begränsad tid arbeta i public service-företagens programverksamhet och innehållsproduktion”, som det står i public service-avtalet.
   
   Kände du att du berikade Sveriges Radio?
   
   – Gud, jag hoppas att du inte ska fråga folk om jag var berikande i verksamheten. Men jag tycker att du är nära kärnan av problemet. Många av de som är programanställda på P3 och P4 började som praktikanter på samma redaktion. De är inte utomstående, de är upplärda inom Sveriges Radio. Min slutsats är att SR felanvänder anställningsformen. Det är en ursäkt för att inte behöva ta på sig arbetsgivaransvaret för dessa personer.
   
   P3 Nyheter har nyligen omvandlat fyra programanställningar till tillsvidareanställningar. Vad tänker du om det?
   
   – Det låter bra. Generellt tror jag dock att programanställningar är något SR vant sig vid och som accepterats som en del av systemet. Det borde ha ifrågasatts mer och tydligare, framför allt från fackligt håll, och jag är glad att det kommit in nya krafter i fackklubben som tar det här på allvar, säger Dennis Jörnmark.
   
   Catherine Fulgencio var programanställd på P3 i fyra år. Foto: Privat
   
   Journalisten har tagit del av vittnesmål från ytterligare 22 programanställda och tidigare programanställda på P3 och P4.
   
   En av dem har gått med på att ställa upp med namn i denna artikel: Catherine Fulgencio, som idag jobbar på Forskning & Framsteg. Hon är kluven till upplevelsen som programanställd på P3 i fyra år.
   
   – Det var inte en säker anställning men det kändes lyxigt jämfört med andra bekanta som hade hoppat från redaktion till redaktion i fyra år, säger Catherine Fulgencio.
   
   – Atmosfären på arbetsplatsen var nästan deprimerande när det var dags för alla att ha det där samtalet inför varje förnyelse av anställningen. Jag kände mig osäker och det kändes som att man var i limbo under den tiden på året. Dels för att man själv aldrig var hundra procent säker på att man fick vara kvar, dels för att man inte var säker på att ens kollegor skulle vara kvar. Det påverkade så klart ens arbete men man kämpade på så förhoppningsvis syntes det inte i nyheterna som vi publicerade.
   
   Bland de 21 anonyma vittnesmålen finns flera som precis som Catherine Fulgencio uppskattat att kunna vara anställd i fyra år i stället för elva månader före utlasning, men det finns en genomgående kritik mot anställningsformen och SR:s agerande. Flera vittnar om tystnadskultur, bitterhet, bristande motivation och även mobbning.
   
   Erica Hedin, ordförande i Sveriges Radios journalistklubb. Foto: Tor Johnsson
   
   Journalisten har låtit journalistklubbens ordförande Erica Hedin ta del av vittnesmålen (De är listade nedan).
   
   – Vi försöker prata med alla programanställda som lämnar företaget och jag känner igen detta. Det är så här det ser ut. En del ser att de har fått en chans och lämnar utan bitterhet, men den större gruppen skulle jag säga känner sig ändå utnyttjade, säger Erica Hedin.
   
   En uppgift som förekommer i ett av de anonyma vittnesmålen är dock ny för henne:
   
   – Jag känner faktiskt inte igen mobbning, att programanställda skulle varit utsatta för mobbning. Det är inget vi fått till oss eller kunnat reagera på. Det är väldigt tråkigt om så skett och änne värre att man i så fall inte larmar till fack eller arbetsmiljöansvarig.
   
   Vad tänker du om vittnesmålen?
   
   – Radio är lagarbete. När man efter fyra år varje dag fått bekräftelse på att man är jätteviktig för slutresultatet så känns det obegripligt för många att man inte får fortsätta vara med. Och så är det. Även om SR inte har lovat dem mer så känner många sig svikna.
   
   Vilka förändringar skulle ni i klubben vilja se rörande programanställningar?
   
   – Vi hoppas på att komma överens med företaget om gemensamma riktlinjer för hur anställningsformen ska användas. Vi vill att en redaktion inte ska bestå av för många programanställda. Det vill säga att redaktionerna ska bli stabila över tid. Vi vill inte att företaget totalt ska ha för många som då är vad vi kallar utomstående. Grunden är tillsvidareanställning på svenska arbetsmarknad. Men vi förstår att radion och övriga public service har ett behov av, låt säga lite snabbare blodomlopp, eller fler röster utifrån, för publikens skull.
   
   Programanställningsformen finns i Journalistförbundets och Unionens centrala kollektivavtal med de tre public service-bolagen. Parallellt med arbetet att ta fram nya riktlinjer på SR för journalistklubben samtal med Journalistförbundet om anställningsformen. Samma sak sker hos Unionen.
   
   – Vi konfererar med respektive förbund om fortsättningen, säger Erica Hedin.
   
   21 vittnesmål från programanställda på SR
   
   Så här berättar 21 anonyma journalister om sina upplevelser av att vara programanställd på Sveriges Radio:
   
   Programanställd 1:
   
   ”Jag vet att otryggheten är en del av jobbet. Det är ingen mänsklig rättighet att vara journalist. Men det jag med smärta ser tillbaka på är det orimliga priset man betalat i tron om att få behålla jobbet. Mobbning och utskällningar från arbetsledare och kollegor, som jag och kollegor inte tagit vidare, med oro för att förstöra för en förlängd anställning. Det finns inget som säger att vi inte hade fått arbeta kvar om vi höjde våra röster. Men arbetsmiljön fick lida när vi var upptagna med att befinna oss i limbo. I en oro för hur livet ser ut om några månader. Det var viktigare för oss att vara kvar, än att uppfattas som bråkiga.”
   
   Programanställd 2:
   
   ”När man ständigt har nya och oerfarna arbetsledare så sprider sig den osäkerheten på redaktionen. Min upplevelse är att arbetet skulle kunna ha gjorts mycket effektivare om det fanns en grundstruktur med personer som har jobbat under en längre tid och att mycket mer och bättre journalistik hade kunnat gjorts. Det är inte bara arbetsmiljön som blir lidande utan också journalistiken. Jag köper att det är bra att kunna få in nytt blod på redaktionen, men en arbetsledare måste just kunna vara någon som leder. Jag vet inte hur många gånger jag och andra på redaktionen sa att det känns som att blind leder blind.”
   
   Programanställd 3:
   
   ”När jag fick veta att jag bara skulle kunna jobba sex månader till var jag huvudproducent för den redaktion jag började på som praktikant. Vid den tidpunkten var det ingen som jobbade med det dagliga arbetet på redaktionen som var fastanställd. Alla var antingen programanställda, vikarier eller praktikanter. Min känsla är att programanställningar skapar generationer som utvecklas under fyra år och när man väl nått en nivå som är bra, trygg och stark – journalistiskt och arbetsmiljömässigt – byts alla personer ut och man börjar om från början igen. Samma misstag begås – journalistiskt och arbetsmiljömässigt – och sen loopas det.”
   
   Programanställd 4:
   
   ”Under mina år på Sveriges Radio såg jag hur flera av mina kollegor som hade bärande roller fick sluta när deras programanställning tog slut. Många hoppades in i det sista att det skulle vara annorlunda för dem, att allt deras hårda slit skulle löna sig och leda till en tillsvidareanställning. Så var nästan aldrig fallet. Det spelade ingen roll hur bra de hade presterat eller hur viktiga de var för produktionen, det slutade alltid med en stel avtackningsfika för en besviken och arg kollega. Dessutom blev ansvaret på de som jobbade kvar större och arbetslaget förlorade kompetens vilket gjorde att basic saker tog längre tid och dessutom gick mycket energi åt att lära upp nya kollegor. Det skapade en tröttsam stämning av att arbetsgivaren inte brydde sig om oss. För mig personligen var det inte just att mitt kontrakt snart skulle löpa ut som var det stora problemet, utan upplevelsen att hela arbetsplatsen byggde på otrygga anställningar vilket tog mycket onödig energi och skapade en bitter stämning.”
   
   Programanställd 5:
   
   ”Det är väl mest att det känns som att man inte är värd något för företaget, eller att man inte är uppskattad. Och att det inte riktigt spelar någon roll hur mycket man anstränger sig för man kommer aldrig att få vara kvar ändå.”
   
   Programanställd 6:
   
   ”Å ena sidan så är ju en programanställning där man kan vara anställd i fyra år en trygghet, jämfört med de avtal där man får stanna i runt ett år. Men efter de fyra åren så känns det ju å andra sidan ganska bittert att man trots sitt hårda slit under så många år ändå får sluta. På fyra år hinner man dels lägga mycket tid och energi på jobbet, kanske till och med dra igång projekt och satsningar som man sen kanske varken får kredd för eller möjlighet att slutföra på grund av att personalomsättningen och kontrakten ser ut som de gör. Och förutom att man själv behöver lämna sina kollegor som man hunnit komma nära, så gör det ju också att man under åren får se väldigt duktiga kollegor som också haft programanställningar sluta. Det är inte bara tråkigt utan också väldigt omotiverande i längden. Så någonstans känns man ju sig lite utnyttjad av arbetsgivaren, då det känns som att regeln är utlasning och undantaget att faktiskt få jobba kvar.”
   
   Programanställd 7:
   
   ”Jag var inte nöjd med anställningsformen som programanställd. För mig begränsade den kreativiteten eftersom det är svårt att tänka långsiktigt och se sig själv växa i ett företag när man hela tiden vet att det finns ett slutdatum. Jag upplevde också att det fanns en tystnadskultur kopplad till otryggheten. Man vågar inte alltid säga vad man tycker eller lyfta problem, eftersom man är rädd för att inte få sitt kontrakt förlängt. Det skapar en känsla av att vara utbytbar och i viss mån utnyttjad. Dessutom blir det svårt att bygga en stabil och trygg redaktionell grund när människor kommer och går hela tiden. Man hinner knappt landa innan det är dags att börja om, vilket påverkar både arbetsmiljö och kvalitet.”
   
   Programanställd 8:
   
   ”Jag kände mig till en början trygg i min programanställning då det pratades flera gånger om att få den att bli tillsvidare och några försök gjordes. Men när jag sedan gick på föräldraledighet och insåg att min ’vikarie’ inte gick på ett vikariat utan också programanställdes växte en osäkerhet i mig. När jag sedan kom tillbaka efter ledigheten fick jag erbjudandet om att dela min tjänst med min ersättare, för att sedan behöva sluta helt sex månader senare.”
   
   Programanställd 9:
   
   ”De systematiska programanställningarna gjorde att jag kände mig utbytbar. De påverkade också min motivation i arbetet, min lojalitet till företaget och hur mycket jag var villig att ’ge av mig själv’. På redaktionen påverkade programanställningarna mig och min arbetssituation negativt. Den höga personalomsättningen gjorde att mycket tid gick åt till upplärningar, överlämningar eller att hjälpa nya kollegor med arbetsuppgifter, i stället för att producera journalistik. Rörigheten kring anställningarna skapade stress. Över lag kändes det som att cheferna mest försökt sätta ihop oss och våra respektive anställningar som små pusselbitar. Det verkade inte finnas någon tanke om redaktionell helhet, kontinuitet, eller vilka förutsättningar som behövs för att koncentrera sig på det journalistiska. Jag har en sämre bild av SR idag än innan jag började, och har berättat om negativa erfarenheter för personer i min omgivning och andra i branschen.”
   
   Programanställd 10:
   
   ”Jag tyckte programanställning var toppen, till en början. Främst för att jag hade hoppat runt på elva månaders-vikariat i tre år innan. Så det kändes som en lyx i jämförelse. Jag upplever att på en arbetsplats är så här: Första året fatta grejen, andra året hinner du bli bra, tredje året förnya och sen dessvärre fjärde året: bli lack på att du ska bort efter allt arbete du lagt ner och därför distanserar dig från arbetsplatsen. Det känns som att de flesta lämnar med en bitter smak just för att man fått vara där några år och hoppats på fast anställning, fastän man vet … Det blir också stökigare för resten av redaktionen när det är en sådan ruljangs på personal.”
   
   Programanställd 11:
   
   ”Jag har upplevt programanställning som en ganska otrygg anställningsform, där man aldrig fullt ut vet hur länge man får fortsätta. Samtidigt har jag ändå upplevt programanställningen som ett bättre alternativ än ett vikariat. I början kändes det till och med som en vinst – att kunna jobba i upp till fyra år i stället för elva månader, innan man behöver byta arbetsplats. Det är dock väldigt tråkigt att personer, efter fyra år av att ha byggt upp kompetens, erfarenhet och kontakter, tvingas lämna ett jobb som de hunnit bli väldigt bra på. Jag har förlorat dessa kollegor många gånger under mina fyra år. Det är ett slöseri, både för individen och för Sveriges Radio. Programanställningar gör det dessutom svårt att planera livet i stort. Att till exempel köpa bostad eller fatta långsiktiga beslut blir svårt när man bara har ettåriga kontrakt, eller kortare, och framtiden är oviss. Det kanske låter dramatiskt, men jag tror absolut att det påverkar fler beslut än man först tänker på: köpa bostad, skaffa barn, resa – ’kanske, om jag har jobb då’. Ytterligare ett problem är att programanställningar och vikariat, enligt min upplevelse, bidrar till en tystnadskultur. Många vågar inte säga vad de tycker eller lyfta problem, eftersom kontrakten är korta och man inte vill uppfattas som besvärlig. Jag har haft kollegor som mått riktigt dåligt på grund av jobbet, men ändå inte vågat ta upp det av rädsla för att det ska påverka deras framtida möjligheter. Sammanfattningsvis kan programanställningar funka bra i vissa fall, för vissa personer, i en viss tid i livet och i stället för vikariat. Det är liksom det bättre alternativet av två dåliga. Men jag tycker inte anställningsformen borde användas på sättet den gör idag – när hela redaktioner kan bestå av programanställningar för att Sveriges Radio inte vill anställa.”
   
   Programanställd 12:
   
   ”Det är väldigt speciellt att börja en anställning med vetskapen om att hur bra man än gör ifrån sig så kommer jag att få sparken efter fyra år. Som nu får man höra hur duktig man varit och vad tråkigt det är att man ska sluta – men för att hålla nere kostnaderna vill de inte tillsvidareanställa. Under min tid som programanställd har det jobbigaste kanske varit de dåliga förhandlingsförhållandena om lön. Känslan är att man får ta det man erbjuds, annars kan de hitta någon annan som är beredd att acceptera lönen.”
   
   Programanställd 13:
   
   ”Det är väldigt tråkigt att äntligen bli bekväm på en arbetsplats, höra hur bra och duktig man är och hur mycket man är uppskattad för att sen få höra att man inte kan få stanna kvar. Inte för att ens tjänst försvinner, utan för att man ska bli ersatt. Det är en arbetsplats som inte har respekt för människor hårda arbete, en arbetsplats som behandlar anställda som engångsprodukter.”
   
   Programanställd 14:
   
   ”Jag har upplevt det som en otrygg anställning där man hela tiden varit stressad över hur det kommer se ut när ens kontrakt tar slut. Det känns också som att hur bra men än blir på sitt jobb och utvecklas i sin roll så är det lönlöst, för det kommer ändå inte kunna leda till en fast anställning, vilket också påverkar motivationen.”
   
   Programanställd 15:
   
   ”Att bli programanställd var till en början glädjande då jag har hört att det är väldigt svårt att få en tryggare eller längre anställning på Sveriges Radio. Med tiden har det dock blivit tärande att varje år få förlängningar på allt från tre månader till maximalt ett år. Det har aldrig varit en trygghet i att ’veta’ att jag får fortsätta, och i flera fall har jag fått reda på om jag får förlängt en månad innan kontraktet går ut vilket varit stressande.”
   
   Programanställd 16:
   
   ”Fördelen är given: i stället för att få ett vikariat på elva månader, får man fyra år och möjlighet till att hinna bli bra på jobbet. Man får en längre period av trygghet i jämförelse med korta vikariat. Men det är också det som är nackdelen – tryggheten är förrädisk och tar slut utan att man får tydliga besked om man är påtänkt för tillsvidareanställning på sikt. Om man är just i början av sin karriär kan det finnas fördelar att få landa i sin roll som journalist under fyra år i stället för elva månader. Det ger en god start in i karriären på sikt. Men de erbjuder ju programanställningar även till mer seniora roller. De får en kompetent person på plats på redaktionen som har mycket erfarenhet, vilket hjälper och förbättrar arbetsplatsen. Samtidigt finns vaga formuleringar om att tillsvidareanställning möjligen kan bli aktuellt, men aldrig några löften. När man är senior, är man automatiskt äldre, har i många fall familj och är mindre rörlig och sugen på korta anställningar. Där finns risken att man vaggas in i en bedräglig trygghet, som sedan bara kan rivas upp med kort varsel.”
   
   Programanställd 17:
   
   ”Jag skulle inte rekommendera SR som arbetsgivare för någon. Min upplevelse är att man inte gör något för att ändra anställningsvillkoren. Det accepteras att programanställda och inhoppare gör sitt yttersta med hopp om tillsvidareanställning, för att sen bytas ut mot någon annan hungrig. Jag har satsat mycket på mitt radiojobb. Flyttat runt mellan olika städer med osäkra kontrakt, ibland en dag långa. Ofta har jag jobbat över och gett allt. Det är för att jag tycker att det är förbaskat kul och jag är nyfiken och arbetsam. Därför blir det som ett svek när man presenterar sitt bästa, gör uppskattade program och själv är flexibel att det inte ordnas bättre arbetsvillkor. Jag blev ombedd att ha kvar mitt passerkort när jag var tvungen att sluta ’ifall att’. Det kändes som en destruktiv relation. Företaget anstränger sig inte heller för att hitta nya jobberbjudanden internt.”
   
   Programanställd 18:
   
   ”Det är inte värdigt. Jag är snart 43 år, och har en erfarenhet som nu Sveriges Radio går miste om, när jag tvingas gå. Programanställning som form utnyttjas gång på gång, och används inte på det sätt som de är menade till. Jag hade mycket hellre varit anställd, och sedan blivit avskedad om det behövdes. Jag tycker att fyra år som programanställd är för lång tid och jag tror det kan bidra mycket till känslan av misslyckande när man sen får gå. För under fyra år ger du allt till företaget, och du blir verkligen en del av arbetsplatsen. Dessutom har du inte tentaklerna ute, för att kanske ta dig nån annanstans sen, som man ju behöver för att överleva som journalist. När du sedan spottas ut så kan det ge en känsla av att verkligen börja om från noll. Dessutom fattar jag inte hur en anställning som ska berika eller vad det nu är den ska göra, kan vara under så lång period. Programanställd i fyra år, vilka andra företag har det så?”
   
   Programanställd 19:
   
   ”Jag jobbade som programanställd i fyra år, bland annat som digital redaktör, reporter och producent. De sista två åren arbetade jag i huvudsak som digital redaktör på några titlar. Detta är titlar som haft en digital redaktör i tio års tid, ändå har rollen alltid innehafts av programanställda. När min programanställningstid var på väg att löpa ut pratade chefen med mig om det och sa att det var dags att gå vidare till något annat. Det var aldrig snack om att försöka hitta någon annan lösning. Chefen ordnade då en avtackning med de närmaste jag jobbat med. Två månader senare fick jag ett vikariat på en annan SR-redaktion, och har sedan dess arbetat på korta kontrakt. Jag har jobbat ungefär 200 dagar på SR det senaste året, men oftast med kort varsel och planering. Korta kontrakt på en till tre dagar, men som sammanlagt blir många dagar. Jag trivs otroligt bra på min arbetsplats. Jag har fantastiska kollegor som jag tycker om och som är väldigt kompetenta. Jag får också jobba med något som jag både är bra på och tycker är kul: att skapa berättelser med ljud. Jag har sedan dess fått höra av min nuvarande chef att jag inte kommer att kunna lasas in eller erbjudas något längre kontrakt, varför jag också valt att lämna SR inom kort.”
   
   Programanställd 20:
   
   ”Jag har upplevt programanställningen som både positiv och negativ. Den innebär en viss frihet för mig i relation till SR i och med att jag tidigt varit medveten om att jag inte nödvändigtvis vill stanna långsiktigt. Möjligheten att omförhandla kontraktet vid varje årsskifte har gjort att jag själv inte känt mig låst. Samtidigt har jag haft en profilerande roll som är tänkt att bidra till kanalens identitet och långsiktiga utveckling. Rollen bygger på högt engagemang, kontinuitet, motivation och egna insatser. Jag har under åren investerat mycket tid, ansvar och kreativt arbete i kanalen och byggt relationer som sträcker sig bortom enskilda sändningar och produktioner. För mig hade det varit betydelsefullt att det fanns en möjlighet att diskutera andra anställningsformer eller utvecklingsvägar. Som det är nu upplever jag en diskrepans mellan det ansvar och den drivkraft som rollen förutsätter och de faktiska ramar som erbjuds vilket påverkar både min motivation och i vilken utsträckning jag upplever att mina insatser tas tillvara och uppskattas.”
   
   Programanställd 21:
   
   ”Jag vet inte hur många olika kontrakt jag hade under åren, vissa på ett helt år, vissa på endast två månader. Man kände sig ständigt utbytbar och orolig över om man skulle bli förlängd eller inte. Det fick en att jobba hårt för att bevisa sig, många dagar när jag och kollegor kom in tidigare och sedan jobbade över, helt obetalt. Dock helt självvalt, med förhoppningen att chefer skulle se att man var villig att jobba hårt, och förhoppningsvis skulle vilja anställa en. Jag bytte chefer otroligt ofta och när jag skulle sluta visste knappt min dåvarande chef vem jag var. Fick ingen riktig avtackning, men förväntades göra en överlämning till den nya kollegan som skulle ta efter min producentroll. En annan chef högre upp utryckte oro över hur det skulle gå med mitt program när jag nu valt att sluta. När jag då sa att det inte var mitt val att sluta, utan att mina fyra år på programanställning var slut, så visste inte chefen vad det betydde. Jag fick förklara vad det betydde.”
2. 2026-05-06 07:52:17

   Discovered: 2026-05-06 09:53:21 Hash: dc1d159300f41a94ae85556205d5cfa0090b2f44
   Title:

   Programanställda på SR vittnar om missbruket av visstidsanställningar – ”En destruktiv relation”
   Description:

   Programanställda på SR vittnar om bitterhet, stress och tystnadskultur som följd av ett systematiskt missbruk av visstidsanställningar. Dennis Jörnmark jobbade som programanställd på P3 Nyheter i fyra år och beskriver SR:s användning av anställningsformen som absurd. Han tycker att Journalistförbundet borde ha tagit strid för länge sedan. ”Ingen vill ta ansvar för systemet”, säger han.
   Content

   Dennis Jörnmark var programanställd på Sveriges Radio i Göteborg i fyra år fram till juni 2023, i huvudsak som producent på P3 Nyheter. Under den tiden gjorde han också vikariat som Tysklandskorre, nyhetschef och dokumentärreporter.
   
   – Jag är djupt tacksam för åren på Sveriges Radio. Jag har lärt mig allt jag kan om radio där och jag tycker på många sätt att det var en fantastisk arbetsplats, säger Dennis Jörnmark.
   
   Men när hans programanställning började närma sig fyraårsgränsen insåg han att det var dags att ge upp.
   
   – Jag försökte bråka lite med cheferna i Göteborg det sista halvåret innan jag slutade, det var något slags Hail Mary-försök att få en fast anställning. Det slutade med att jag hamnade i ett Skypemöte med någon HR-människa i Stockholm som inte visste någonting om journalistiskt arbete men ville karriärcoacha mig att söka ett jobb som webbredaktör på P4 i Falun. Det var parodiskt, och för mig blev det ännu ett exempel på att ingen vill ta ansvar för systemet. Man skyller snett uppåt i organisationen och skickar en till HR-avdelningen. Det är ingen som vill brösta ansvaret.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Programanställning
   
   
   
   
   
   
   Programanställning är en särskild anställningsform på SVT, SR och UR. Enligt det centrala kollektivavtalet mellan Journalistförbundet och Medieföretagen syftar anställningen till att berika public service-företagens utbud:
   
   ”Berikningen sker genom att bereda utomstående möjlighet att under begränsad tid arbeta i public service-företagens programverksamhet och innehållsproduktion.”
   
   Programanställning får träffas under sammanlagt 48 månader. Om tiden överskrids kan arbetstagaren begära att anställningen omvandlas till en tillsvidareanställning.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Han valde att sluta innan de fyra åren löpt ut.
   
   – Jag blev aldrig formellt utlasad utan slutade för att jag ville börja frilansa, vilket berodde på att jag fattade att det inte fanns någon fast anställning att få. Det var en direkt konsekvens av systemet.
   
   I dag frilansar han för bland andra Göteborgs-Posten och Fokus och som programledare för GP:s morgonpodd.
   
   – Jag har kunnat jobba med utrikesjournalistik och mycket reportagejournalistik. De kompetenserna har jag tack vare mina fyra år på SR. Det tycker jag tyvärr går in i själva grundproblemet. Det är så himla absurt för mig att man tar in en massa 25-åringar, lär dem jättemycket saker och sen bara häller ut den kompetensen på arbetsmarknaden. På en strukturell nivå kostar systemet Sveriges Radio en massa kompetens.
   
   Tanken med programanställningarna är att de ska ”berika” verksamheten genom att ”bereda utomstående möjlighet att under begränsad tid arbeta i public service-företagens programverksamhet och innehållsproduktion”, som det står i public service-avtalet.
   
   Kände du att du berikade Sveriges Radio?
   
   – Gud, jag hoppas att du inte ska fråga folk om jag var berikande i verksamheten. Men jag tycker att du är nära kärnan av problemet. Många av de som är programanställda på P3 och P4 började som praktikanter på samma redaktion. De är inte utomstående, de är upplärda inom Sveriges Radio. Min slutsats är att SR felanvänder anställningsformen. Det är en ursäkt för att inte behöva ta på sig arbetsgivaransvaret för dessa personer.
   
   P3 Nyheter har nyligen omvandlat fyra programanställningar till tillsvidareanställningar. Vad tänker du om det?
   
   – Det låter bra. Generellt tror jag dock att programanställningar är något SR vant sig vid och som accepterats som en del av systemet. Det borde ha ifrågasatts mer och tydligare, framför allt från fackligt håll, och jag är glad att det kommit in nya krafter i fackklubben som tar det här på allvar, säger Dennis Jörnmark.
   
   Catherine Fulgencio var programanställd på P3 i fyra år. Foto: Privat
   
   Journalisten har tagit del av vittnesmål från ytterligare 22 programanställda och tidigare programanställda på P3 och P4.
   
   En av dem har gått med på att ställa upp med namn i denna artikel: Catherine Fulgencio, som idag jobbar på Forskning & Framsteg. Hon är kluven till upplevelsen som programanställd på P3 i fyra år.
   
   – Det var inte en säker anställning men det kändes lyxigt jämfört med andra bekanta som hade hoppat från redaktion till redaktion i fyra år, säger Catherine Fulgencio.
   
   – Atmosfären på arbetsplatsen var nästan deprimerande när det var dags för alla att ha det där samtalet inför varje förnyelse av anställningen. Jag kände mig osäker och det kändes som att man var i limbo under den tiden på året. Dels för att man själv aldrig var hundra procent säker på att man fick vara kvar, dels för att man inte var säker på att ens kollegor skulle vara kvar. Det påverkade så klart ens arbete men man kämpade på så förhoppningsvis syntes det inte i nyheterna som vi publicerade.
   
   Bland de 21 anonyma vittnesmålen finns flera som precis som Catherine Fulgencio uppskattat att kunna vara anställd i fyra år i stället för elva månader före utlasning, men det finns en genomgående kritik mot anställningsformen och SR:s agerande. Flera vittnar om tystnadskultur, bitterhet, bristande motivation och även mobbning.
   
   Erica Hedin, ordförande i Sveriges Radios journalistklubb. Foto: Tor Johnsson
   
   Journalisten har låtit journalistklubbens ordförande Erica Hedin ta del av vittnesmålen (De är listade nedan).
   
   – Vi försöker prata med alla programanställda som lämnar företaget och jag känner igen detta. Det är så här det ser ut. En del ser att de har fått en chans och lämnar utan bitterhet, men den större gruppen skulle jag säga känner sig ändå utnyttjade, säger Erica Hedin.
   
   En uppgift som förekommer i ett av de anonyma vittnesmålen är dock ny för henne:
   
   – Jag känner faktiskt inte igen mobbning, att programanställda skulle varit utsatta för mobbning. Det är inget vi fått till oss eller kunnat reagera på. Det är väldigt tråkigt om så skett och änne värre att man i så fall inte larmar till fack eller arbetsmiljöansvarig.
   
   Vad tänker du om vittnesmålen?
   
   – Radio är lagarbete. När man efter fyra år varje dag fått bekräftelse på att man är jätteviktig för slutresultatet så känns det obegripligt för många att man inte får fortsätta vara med. Och så är det. Även om SR inte har lovat dem mer så känner många sig svikna.
   
   Vilka förändringar skulle ni i klubben vilja se rörande programanställningar?
   
   – Vi hoppas på att komma överens med företaget om gemensamma riktlinjer för hur anställningsformen ska användas. Vi vill att en redaktion inte ska bestå av för många programanställda. Det vill säga att redaktionerna ska bli stabila över tid. Vi vill inte att företaget totalt ska ha för många som då är vad vi kallar utomstående. Grunden är tillsvidareanställning på svenska arbetsmarknad. Men vi förstår att radion och övriga public service har ett behov av, låt säga lite snabbare blodomlopp, eller fler röster utifrån, för publikens skull.
   
   Programanställningsformen finns i Journalistförbundets och Unionens centrala kollektivavtal med de tre public service-bolagen. Parallellt med arbetet att ta fram nya riktlinjer på SR för journalistklubben samtal med Journalistförbundet om anställningsformen. Samma sak sker hos Unionen.
   
   – Vi konfererar med respektive förbund om fortsättningen, säger Erica Hedin.
   
   21 vittnesmål från programanställda på SR
   
   Så här berättar 21 anonyma journalister om sina upplevelser av att vara programanställd på Sveriges Radio:
   
   Programanställd 1:
   
   ”Jag vet att otryggheten är en del av jobbet. Det är ingen mänsklig rättighet att vara journalist. Men det jag med smärta ser tillbaka på är det orimliga priset man betalat i tron om att få behålla jobbet. Mobbning och utskällningar från arbetsledare och kollegor, som jag och kollegor inte tagit vidare, med oro för att förstöra för en förlängd anställning. Det finns inget som säger att vi inte hade fått arbeta kvar om vi höjde våra röster. Men arbetsmiljön fick lida när vi var upptagna med att befinna oss i limbo. I en oro för hur livet ser ut om några månader. Det var viktigare för oss att vara kvar, än att uppfattas som bråkiga.”
   
   Programanställd 2:
   
   ”När man ständigt har nya och oerfarna arbetsledare så sprider sig den osäkerheten på redaktionen. Min upplevelse är att arbetet skulle kunna ha gjorts mycket effektivare om det fanns en grundstruktur med personer som har jobbat under en längre tid och att mycket mer och bättre journalistik hade kunnat gjorts. Det är inte bara arbetsmiljön som blir lidande utan också journalistiken. Jag köper att det är bra att kunna få in nytt blod på redaktionen, men en arbetsledare måste just kunna vara någon som leder. Jag vet inte hur många gånger jag och andra på redaktionen sa att det känns som att blind leder blind.”
   
   Programanställd 3:
   
   ”När jag fick veta att jag bara skulle kunna jobba sex månader till var jag huvudproducent för den redaktion jag började på som praktikant. Vid den tidpunkten var det ingen som jobbade med det dagliga arbetet på redaktionen som var fastanställd. Alla var antingen programanställda, vikarier eller praktikanter. Min känsla är att programanställningar skapar generationer som utvecklas under fyra år och när man väl nått en nivå som är bra, trygg och stark – journalistiskt och arbetsmiljömässigt – byts alla personer ut och man börjar om från början igen. Samma misstag begås – journalistiskt och arbetsmiljömässigt – och sen loopas det.”
   
   Programanställd 4:
   
   ”Under mina år på Sveriges Radio såg jag hur flera av mina kollegor som hade bärande roller fick sluta när deras programanställning tog slut. Många hoppades in i det sista att det skulle vara annorlunda för dem, att allt deras hårda slit skulle löna sig och leda till en tillsvidareanställning. Så var nästan aldrig fallet. Det spelade ingen roll hur bra de hade presterat eller hur viktiga de var för produktionen, det slutade alltid med en stel avtackningsfika för en besviken och arg kollega. Dessutom blev ansvaret på de som jobbade kvar större och arbetslaget förlorade kompetens vilket gjorde att basic saker tog längre tid och dessutom gick mycket energi åt att lära upp nya kollegor. Det skapade en tröttsam stämning av att arbetsgivaren inte brydde sig om oss. För mig personligen var det inte just att mitt kontrakt snart skulle löpa ut som var det stora problemet, utan upplevelsen att hela arbetsplatsen byggde på otrygga anställningar vilket tog mycket onödig energi och skapade en bitter stämning.”
   
   Programanställd 5:
   
   ”Det är väl mest att det känns som att man inte är värd något för företaget, eller att man inte är uppskattad. Och att det inte riktigt spelar någon roll hur mycket man anstränger sig för man kommer aldrig att få vara kvar ändå.”
   
   Programanställd 6:
   
   ”Å ena sidan så är ju en programanställning där man kan vara anställd i fyra år en trygghet, jämfört med de avtal där man får stanna i runt ett år. Men efter de fyra åren så känns det ju å andra sidan ganska bittert att man trots sitt hårda slit under så många år ändå får sluta. På fyra år hinner man dels lägga mycket tid och energi på jobbet, kanske till och med dra igång projekt och satsningar som man sen kanske varken får kredd för eller möjlighet att slutföra på grund av att personalomsättningen och kontrakten ser ut som de gör. Och förutom att man själv behöver lämna sina kollegor som man hunnit komma nära, så gör det ju också att man under åren får se väldigt duktiga kollegor som också haft programanställningar sluta. Det är inte bara tråkigt utan också väldigt omotiverande i längden. Så någonstans känns man ju sig lite utnyttjad av arbetsgivaren, då det känns som att regeln är utlasning och undantaget att faktiskt få jobba kvar.”
   
   Programanställd 7:
   
   ”Jag var inte nöjd med anställningsformen som programanställd. För mig begränsade den kreativiteten eftersom det är svårt att tänka långsiktigt och se sig själv växa i ett företag när man hela tiden vet att det finns ett slutdatum. Jag upplevde också att det fanns en tystnadskultur kopplad till otryggheten. Man vågar inte alltid säga vad man tycker eller lyfta problem, eftersom man är rädd för att inte få sitt kontrakt förlängt. Det skapar en känsla av att vara utbytbar och i viss mån utnyttjad. Dessutom blir det svårt att bygga en stabil och trygg redaktionell grund när människor kommer och går hela tiden. Man hinner knappt landa innan det är dags att börja om, vilket påverkar både arbetsmiljö och kvalitet.”
   
   Programanställd 8:
   
   ”Jag kände mig till en början trygg i min programanställning då det pratades flera gånger om att få den att bli tillsvidare och några försök gjordes. Men när jag sedan gick på föräldraledighet och insåg att min ’vikarie’ inte gick på ett vikariat utan också programanställdes växte en osäkerhet i mig. När jag sedan kom tillbaka efter ledigheten fick jag erbjudandet om att dela min tjänst med min ersättare, för att sedan behöva sluta helt sex månader senare.”
   
   Programanställd 9:
   
   ”De systematiska programanställningarna gjorde att jag kände mig utbytbar. De påverkade också min motivation i arbetet, min lojalitet till företaget och hur mycket jag var villig att ’ge av mig själv’. På redaktionen påverkade programanställningarna mig och min arbetssituation negativt. Den höga personalomsättningen gjorde att mycket tid gick åt till upplärningar, överlämningar eller att hjälpa nya kollegor med arbetsuppgifter, i stället för att producera journalistik. Rörigheten kring anställningarna skapade stress. Över lag kändes det som att cheferna mest försökt sätta ihop oss och våra respektive anställningar som små pusselbitar. Det verkade inte finnas någon tanke om redaktionell helhet, kontinuitet, eller vilka förutsättningar som behövs för att koncentrera sig på det journalistiska. Jag har en sämre bild av SR idag än innan jag började, och har berättat om negativa erfarenheter för personer i min omgivning och andra i branschen.”
   
   Programanställd 10:
   
   ”Jag tyckte programanställning var toppen, till en början. Främst för att jag hade hoppat runt på elva månaders-vikariat i tre år innan. Så det kändes som en lyx i jämförelse. Jag upplever att på en arbetsplats är så här: Första året fatta grejen, andra året hinner du bli bra, tredje året förnya och sen dessvärre fjärde året: bli lack på att du ska bort efter allt arbete du lagt ner och därför distanserar dig från arbetsplatsen. Det känns som att de flesta lämnar med en bitter smak just för att man fått vara där några år och hoppats på fast anställning, fastän man vet … Det blir också stökigare för resten av redaktionen när det är en sådan ruljangs på personal.”
   
   Programanställd 11:
   
   ”Jag har upplevt programanställning som en ganska otrygg anställningsform, där man aldrig fullt ut vet hur länge man får fortsätta. Samtidigt har jag ändå upplevt programanställningen som ett bättre alternativ än ett vikariat. I början kändes det till och med som en vinst – att kunna jobba i upp till fyra år i stället för elva månader, innan man behöver byta arbetsplats. Det är dock väldigt tråkigt att personer, efter fyra år av att ha byggt upp kompetens, erfarenhet och kontakter, tvingas lämna ett jobb som de hunnit bli väldigt bra på. Jag har förlorat dessa kollegor många gånger under mina fyra år. Det är ett slöseri, både för individen och för Sveriges Radio. Programanställningar gör det dessutom svårt att planera livet i stort. Att till exempel köpa bostad eller fatta långsiktiga beslut blir svårt när man bara har ettåriga kontrakt, eller kortare, och framtiden är oviss. Det kanske låter dramatiskt, men jag tror absolut att det påverkar fler beslut än man först tänker på: köpa bostad, skaffa barn, resa – ’kanske, om jag har jobb då’. Ytterligare ett problem är att programanställningar och vikariat, enligt min upplevelse, bidrar till en tystnadskultur. Många vågar inte säga vad de tycker eller lyfta problem, eftersom kontrakten är korta och man inte vill uppfattas som besvärlig. Jag har haft kollegor som mått riktigt dåligt på grund av jobbet, men ändå inte vågat ta upp det av rädsla för att det ska påverka deras framtida möjligheter. Sammanfattningsvis kan programanställningar funka bra i vissa fall, för vissa personer, i en viss tid i livet och i stället för vikariat. Det är liksom det bättre alternativet av två dåliga. Men jag tycker inte anställningsformen borde användas på sättet den gör idag – när hela redaktioner kan bestå av programanställningar för att Sveriges Radio inte vill anställa.”
   
   Programanställd 12:
   
   ”Det är väldigt speciellt att börja en anställning med vetskapen om att hur bra man än gör ifrån sig så kommer jag att få sparken efter fyra år. Som nu får man höra hur duktig man varit och vad tråkigt det är att man ska sluta – men för att hålla nere kostnaderna vill de inte tillsvidareanställa. Under min tid som programanställd har det jobbigaste kanske varit de dåliga förhandlingsförhållandena om lön. Känslan är att man får ta det man erbjuds, annars kan de hitta någon annan som är beredd att acceptera lönen.”
   
   Programanställd 13:
   
   ”Det är väldigt tråkigt att äntligen bli bekväm på en arbetsplats, höra hur bra och duktig man är och hur mycket man är uppskattad för att sen få höra att man inte kan få stanna kvar. Inte för att ens tjänst försvinner, utan för att man ska bli ersatt. Det är en arbetsplats som inte har respekt för människor hårda arbete, en arbetsplats som behandlar anställda som engångsprodukter.”
   
   Programanställd 14:
   
   ”Jag har upplevt det som en otrygg anställning där man hela tiden varit stressad över hur det kommer se ut när ens kontrakt tar slut. Det känns också som att hur bra men än blir på sitt jobb och utvecklas i sin roll så är det lönlöst, för det kommer ändå inte kunna leda till en fast anställning, vilket också påverkar motivationen.”
   
   Programanställd 15:
   
   ”Att bli programanställd var till en början glädjande då jag har hört att det är väldigt svårt att få en tryggare eller längre anställning på Sveriges Radio. Med tiden har det dock blivit tärande att varje år få förlängningar på allt från tre månader till maximalt ett år. Det har aldrig varit en trygghet i att ’veta’ att jag får fortsätta, och i flera fall har jag fått reda på om jag får förlängt en månad innan kontraktet går ut vilket varit stressande.”
   
   Programanställd 16:
   
   ”Fördelen är given: i stället för att få ett vikariat på elva månader, får man fyra år och möjlighet till att hinna bli bra på jobbet. Man får en längre period av trygghet i jämförelse med korta vikariat. Men det är också det som är nackdelen – tryggheten är förrädisk och tar slut utan att man får tydliga besked om man är påtänkt för tillsvidareanställning på sikt. Om man är just i början av sin karriär kan det finnas fördelar att få landa i sin roll som journalist under fyra år i stället för elva månader. Det ger en god start in i karriären på sikt. Men de erbjuder ju programanställningar även till mer seniora roller. De får en kompetent person på plats på redaktionen som har mycket erfarenhet, vilket hjälper och förbättrar arbetsplatsen. Samtidigt finns vaga formuleringar om att tillsvidareanställning möjligen kan bli aktuellt, men aldrig några löften. När man är senior, är man automatiskt äldre, har i många fall familj och är mindre rörlig och sugen på korta anställningar. Där finns risken att man vaggas in i en bedräglig trygghet, som sedan bara kan rivas upp med kort varsel.”
   
   Programanställd 17:
   
   ”Jag skulle inte rekommendera SR som arbetsgivare för någon. Min upplevelse är att man inte gör något för att ändra anställningsvillkoren. Det accepteras att programanställda och inhoppare gör sitt yttersta med hopp om tillsvidareanställning, för att sen bytas ut mot någon annan hungrig. Jag har satsat mycket på mitt radiojobb. Flyttat runt mellan olika städer med osäkra kontrakt, ibland en dag långa. Ofta har jag jobbat över och gett allt. Det är för att jag tycker att det är förbaskat kul och jag är nyfiken och arbetsam. Därför blir det som ett svek när man presenterar sitt bästa, gör uppskattade program och själv är flexibel att det inte ordnas bättre arbetsvillkor. Jag blev ombedd att ha kvar mitt passerkort när jag var tvungen att sluta ’ifall att’. Det kändes som en destruktiv relation. Företaget anstränger sig inte heller för att hitta nya jobberbjudanden internt.”
   
   Programanställd 18:
   
   ”Det är inte värdigt. Jag är snart 43 år, och har en erfarenhet som nu Sveriges Radio går miste om, när jag tvingas gå. Programanställning som form utnyttjas gång på gång, och används inte på det sätt som de är menade till. Jag hade mycket hellre varit anställd, och sedan blivit avskedad om det behövdes. Jag tycker att fyra år som programanställd är för lång tid och jag tror det kan bidra mycket till känslan av misslyckande när man sen får gå. För under fyra år ger du allt till företaget, och du blir verkligen en del av arbetsplatsen. Dessutom har du inte tentaklerna ute, för att kanske ta dig nån annanstans sen, som man ju behöver för att överleva som journalist. När du sedan spottas ut så kan det ge en känsla av att verkligen börja om från noll. Dessutom fattar jag inte hur en anställning som ska berika eller vad det nu är den ska göra, kan vara under så lång period. Programanställd i fyra år, vilka andra företag har det så?”
   
   Programanställd 19:
   
   ”Jag jobbade som programanställd i fyra år, bland annat som digital redaktör, reporter och producent. De sista två åren arbetade jag i huvudsak som digital redaktör på några titlar. Detta är titlar som haft en digital redaktör i tio års tid, ändå har rollen alltid innehafts av programanställda. När min programanställningstid var på väg att löpa ut pratade chefen med mig om det och sa att det var dags att gå vidare till något annat. Det var aldrig snack om att försöka hitta någon annan lösning. Chefen ordnade då en avtackning med de närmaste jag jobbat med. Två månader senare fick jag ett vikariat på en annan SR-redaktion, och har sedan dess arbetat på korta kontrakt. Jag har jobbat ungefär 200 dagar på SR det senaste året, men oftast med kort varsel och planering. Korta kontrakt på en till tre dagar, men som sammanlagt blir många dagar. Jag trivs otroligt bra på min arbetsplats. Jag har fantastiska kollegor som jag tycker om och som är väldigt kompetenta. Jag får också jobba med något som jag både är bra på och tycker är kul: att skapa berättelser med ljud. Jag har sedan dess fått höra av min nuvarande chef att jag inte kommer att kunna lasas in eller erbjudas något längre kontrakt, varför jag också valt att lämna SR inom kort.”
   
   Programanställd 20:
   
   ”Jag har upplevt programanställningen som både positiv och negativ. Den innebär en viss frihet för mig i relation till SR i och med att jag tidigt varit medveten om att jag inte nödvändigtvis vill stanna långsiktigt. Möjligheten att omförhandla kontraktet vid varje årsskifte har gjort att jag själv inte känt mig låst. Samtidigt har jag haft en profilerande roll som är tänkt att bidra till kanalens identitet och långsiktiga utveckling. Rollen bygger på högt engagemang, kontinuitet, motivation och egna insatser. Jag har under åren investerat mycket tid, ansvar och kreativt arbete i kanalen och byggt relationer som sträcker sig bortom enskilda sändningar och produktioner. För mig hade det varit betydelsefullt att det fanns en möjlighet att diskutera andra anställningsformer eller utvecklingsvägar. Som det är nu upplever jag en diskrepans mellan det ansvar och den drivkraft som rollen förutsätter och de faktiska ramar som erbjuds vilket påverkar både min motivation och i vilken utsträckning jag upplever att mina insatser tas tillvara och uppskattas.”
   
   Programanställd 21:
   
   ”Jag vet inte hur många olika kontrakt jag hade under åren, vissa på ett helt år, vissa på endast två månader. Man kände sig ständigt utbytbar och orolig över om man skulle bli förlängd eller inte. Det fick en att jobba hårt för att bevisa sig, många dagar när jag och kollegor kom in tidigare och sedan jobbade över, helt obetalt. Dock helt självvalt, med förhoppningen att chefer skulle se att man var villig att jobba hårt, och förhoppningsvis skulle vilja anställa en. Jag bytte chefer otroligt ofta och när jag skulle sluta visste knappt min dåvarande chef vem jag var. Fick ingen riktig avtackning, men förväntades göra en överlämning till den nya kollegan som skulle ta efter min producentroll. En annan chef högre upp utryckte oro över hur det skulle gå med mitt program när jag nu valt att sluta. När jag då sa att det inte var mitt val att sluta, utan att mina fyra år på programanställning var slut, så visste inte chefen vad det betydde. Jag fick förklara vad det betydde.”