För den grönländsk-lettiske målaren Bolatta Silis-Høegh börjar idéarbetet i kroppen. Ofta vill hon krypa in i sina konstverk. Snart ska hon ha sin största utställning någonsin, som alla får omfamnas av. Skånes Folkblad träffade konstnären och pratade om spiralskandalen, treenigheten och att bli exotifierad.
Content
Det tar bara några minuter för Bolatta Silis-Høegh att täcka den meterhöga canvasen i färg. Hon gör stora drag med penslarna samtidigt som musik pumpar i bakgrunden. Båda händerna används för att sätta igång vänster och höger hjärnhalva. Hon rör sig snabbt över målarduken.
– Det är förmodligen enda gången då min självmedvetenhet försvinner helt, säger hon om sin kreativa process.
Precis som hon är fysisk när hon målar föds också idéer kroppsligt för den grönländsk-lettiska konstnären, som när hon skapade målningar i en serie om den så kallade spiralskandalen.
2022 uppdagades det hur den danska staten på 60- och 70-talet tvingat grönländska kvinnor och flickor att sätta in spiraler som preventivmedel. De var så unga som 12 år, och det skedde både med och utan deras vetskap. I Sverige finns liknande exempel på tvångssterilisering.
När Bolatta Silis-Høeghs först hörde om det kändes det i livmodern och magen för henne.
– Jag saknade många perspektiv i den danska mediebevakningen. Det var ingen som gick ut och sade till kvinnorna ”vad ledsen jag är för det du har upplevt, för barnlösheten och dina barnbarn som du inte fick”. Jag var chockad och frustrerad, säger hon.
– Samtidigt hade jag inte orden för det jag kände. Men jag skapade konst utifrån känslorna. Det hjälper mig att göra en koppling till hjärnan och bättre förstå vad jag känner.
Serien om musslor är en hyllning till den kvinnliga cykeln. Själv arbetar Bolatta Silis-Høegh cykliskt, säsongsbaserat och bäst klockan tio på dagen. Foto: Nea Magoo Eriksson
Hon kallar det för en slags treenighet. Kroppen, konsten och hjärnan.
Att vara konstnär har inte alltid varit en självklarhet, trots att både föräldrarna och hennes bror arbetar med konst. Länge ville hon inte ha något med det att göra. Föga anade hon att det skulle vara läraren Mr. Harris på andra sidan jordklotet som får henne att ändra sig.
– Han var så positiv och uppmuntrande. Plötsligt blev målandet det mest naturliga för mig. Som att sova. En värld av färger öppnade sig.
Det var då, som 16-åring på ett utbytesår i Nya Zeeland, polletten trillade ned. Nu har hon arbetat som konstnär i över 20 år. Hennes fokusområde är brett. Hon rör vid teman som kollektiva trauman, postkolonialt arv, exploatering av grönländsk natur och kvinnohistoria.
I början av juni visar hon sin hittills största utställning på Rønnebæksholm Kunsthal, i Næstved. Bara någon dag efter vår intervju ska hon resa till Riga för att ställa ut och tala inför det Nordiska ministerrådet som firar 35 år.
Med rötter från Kalaallit Nunaat, Grönlands inhemska namn, och Lettland är Bolatta Silis-Høegh en passande gäst.
– Jag vill tala om att man för att vara modig också måste frigöra sig och om hur man kan skapa ny historia. Hur vi kan skapa ett mer självständigt Kalaallit Nunaat, som tar ansvar och som säger högt vad vi själva vill ha och önskar.
Hon betonar att ett så stort land med en så liten befolkning som Kalaallit Nunaat aldrig kan stå helt ensamma, men att det är viktigt att skydda och bejaka sin egen röst.
Genom gardinerna i Bolatta Silis-Høeghs studio på Vesterbro kan en gråspräcklig Köpenhamnshimmel skymtas. Inte ett knyst från den livliga trafiken når in. Trots att det bara finns ett enda fönster är studion ljus. Det blänker från det vitmålade trägolvet, fullt av färgfläckar.
Hon kastar upp ett tunt skynke i luften. Den meterlånga textilen landar mjukt.
Verket Nunamiut – fra jorden som hon ska ställa ut på Rønnebæksholm i juni. Foto: Nea Magoo Eriksson
– Innan jag flyttade in hit trodde jag att jag skulle måla små tavlor, för att studion är mycket mindre än min förra. Men det har blivit tvärtom. Här har jag skapat några av mina allra största verk, och detta är ett, säger hon och syftar på den blålila textilen på golvet.
Verket heter Nunamiut – fra jorden och ska ställas ut på Rønnebæksholm. Det ska spänna över 100 meter.
– Ibland har jag känt för att krypa in i mina målningar. Och textilen är så fysisk och flerdimensionell, den tillåter det. Verket handlar om att vara mer rymlig och ha plats för alla.
– Det är motgiftet. Mot våld och blod. Trump skulle behöva lindas in i hela textilverket.
Som konstnär från Kalaallit Nunaat har det varit lätt att bli satt i en box, menar Bolatta Silis-Høegh. I dag är hon bättre på att sätta gränser och inte tacka ja till allt.
– När institutioner tidigare bjöd in var det ofta i en kontext där verken ska handla om antingen landets historia, konsthistoria eller min identitet som grönlänning. Det kändes ofta som att man tyckte att konst från Kalaallit Nunaat inte var smart nog liksom, den blev inte prioriterad.
Genom sina verk har Bolatta Silis-Høegh lärt sig att känna igen de trauman man ärver och att kunna spegla sig i andra människors och även samhällets trauman. Hon menar att det inte är så enkelt som att genom en bild kunna läka sår, men det kan vara en del av en process.
– Första steget är att se sina sår, andra steget att göra sig fri. Men istället för att bara fokusera på allt det smärtsamma vi ärver från våra förfäder, måste vi också komma ihåg att vi ärver motståndskraft, kärlek och vi ärver skratt.