Första maj var inte bara demonstrationer och starten på en långhelg, det var också albumsläpp för Kneecaps nya FENIAN. För Kneecapfansen finns det inget att bli besviken på – trion tuffar på med sin rapp på en blandning av iriska och engelska och de teman som behandlas är som vanligt irländsk kultur och språk, klass, […]
Content
Första maj var inte bara demonstrationer och starten på en långhelg, det var också albumsläpp för Kneecaps nya FENIAN.
För Kneecapfansen finns det inget att bli besviken på – trion tuffar på med sin rapp på en blandning av iriska och engelska och de teman som behandlas är som vanligt irländsk kultur och språk, klass, imperialism och så klart lite knark.
Här finns också internationell solidaritet, passande nog för första maj, med Palestina i fokus. Det märks inte minst på spåret Palestine (feat. Fawzi) som framförs helt på iriska och arabiska.
Närvarande i flera låtar finns också det nedlagda terroråtalet mot gruppmedlemmen Mo Chara som pågick under förra året. Carnival beskriver rättegången som ett sätt att distrahera från sakfrågan – kampen för ett fritt Palestina.
Kneecap är som vanligt ironiska och skarpa, men det känns som festandet tagit ett steg tillbaka för politiken. Det gör inte musiken mindre festvänlig, trions rave-stil kvarstår. När jag lyssnar på låten FENIAN på spårvagnen drömmer jag mig bort till en jävlig nice moshpit och börjar nästan hoppa på stället. Big Bad Mo och An Ra gör mig också rejält danssugen. Carnival och Gael Phonics låter dock mer old school än Kneecaps vanliga stil – så det finns något för alla. Det mer personliga och lugna får också plats på albumet i väldigt vackra Irish Goodbye (feat. Kae Temepest) som behandlar medlemmen Móglaí Baps mammas självmord.
Värt att nämna är såklart att skivan i skrivande stund ligger etta på republiken Irlands topplista och tvåa på Storbrittaniens motsvarighet – det är den högsta placeringen någonsin för en skiva på iriska. Som en grupp med ett uttalat mål att få unga irländare att känna att deras språk är levande och något att vara stolt över måste det ses som en enorm framgång.
Sammantaget är skivan så Kneecap som den kan bli och känns verkligen som en fortsättning och finslipning av allt de tidigare gjort. Det är politisk och klassmedveten musik när den är som bäst. Inte minst är vi nog många som ser fram emot att höra låtarna live och mosha och dansa loss.
Det får vi som tur är göra i höst när trojkan kommer till Stockholm – till alla moderaters och kristdemokraters stora förtret (de har skrivit debattartiklar om att Kneecap bör cancelleras).
Behöver ni ytterligare övertalning så har jag bara en sak att säga: Vilken annan rapskiva namedroppar Ken Loachs The wind that shakes the barley?