Tornevall Networks

Svenska Freds fredsgala på Gasklockorna i Gävle öppnades med utdelningen av Eldh-Ekblads fredspris, som gick till författaren Klas Östergren. I motiveringen nämndes bland annat hans belysande av svensk vapenexport och ifrågasättande av Natomedlemskapet. Pris-summan skänktes tillbaka till Svenska Freds på stående fot, efter ett underhållande och gissningsvis halvimproviserat tacktal.

Stora Gasklockan var väl- men inte helt fylld inför kvällens huvudnummer, den på bland annat Gävle kommuns reklamtavlor annonserade konserten med Titiyo, med gästspel av Marit Bergman. Många av åhörarna kom från Svenska Freds kongress som pågått i Lilla Gasklockan bredvid, och det relativt sparsamma mellansnacket rörde sig ganska mycket inom ett ”vi”. Det var nog ändå mer att förstå som ett ”vi som ser vad som händer” än ett ”vi i Svenska Freds”. Och visst är det stärkande att se varandra och bekräfta att man inte har förlorat förståndet! Andra besökare kom för konserten eller hade deltagit i de workshops och utställningar som skett på området i regi av de Profundis teater, under namnet Boosta. 

Titiyo och bandet bjöd på egna hits i stundtals snudd på avantgardistiska omtolkningar, och på tolkningar ur den svenska musikskatten från senaste skivan Hemland. En personlig favorit var framförandet av Wiehes/Dylans Sakta lägger båten ut från land. Mycket fint.

Starkast blev det när Marit Bergman kom in på scenen och till kompet berättade om sin vän Khaled och hans familj i Gaza, och deras berättelser från den så kallade vapenvilan. ”Ibland önskar jag att jag inte var vuxen, och slapp ta ansvar. Men jag är vuxen och vet vad som händer, och ni är vuxna och vet vad som händer”, avslutade Marit innan hon och musiken fortsatte in i numera välbekanta Vi bär alla barnen.

Konferencier för kvällen var Andreas Magnusson, bioaktuell i Strejkarna, dokumentären om gänget i Fridays For Future. En fin signal om samhörigheten mellan freds- och miljörörelse.