Svenska medier måste bli bättre på att faktakolla missvisande påståenden från politiker och myndighetschefer – och vara beredda att ta konflikterna som kan uppstå.
Det menar journalistikprofessorn Jesper Strömbäck:
– Jag tycker att journalistiken är ganska naiv.
Content
Idag släpper Institutet för Mediestudier rapporten ”Virala hot mot demokratin – så kan journalistiken stå emot”.
I rapporten skriver journalisterna Annika Hamrud, Inas Hamdan, och Martin Schori samt forskarna Carl Heath, Jesper Strömbäck och Oscar Björkenfeldt om hur medier och journalister kan och bör hantera attacker från bland annat politiska företrädare.
Journalistikprofessorn Jesper Strömbäck skriver i sitt kapitel om hur politiker allt oftare använder sig av desinformation och ger falska eller missvisande svar som ett politiskt vapen, och vilken utmaning det innebär för journalistiken.
– Journalistiken vill gärna se sig som oberoende och granskande i förhållande till makten. Men i praktiken är den väldigt beroende av uttalanden och utspel från politiker och andra samhällsföreträdare. Länge har man kunnat anta att de inte skulle sprida falsk eller missvisande information, för att det skulle se illa ut. Så var det i det gamla medielandskapet. Men i det nya medielandskapet talar mycket för att politiker har blivit mer benägna att sprida missvisande information. Det journalistiska grundkravet på att det som rapporteras ska vara sant gäller även det som källorna säger, säger Jesper Strömbäck.
Varför är det ett dilemma – är det inte bara att faktakolla politikernas falska påståenden?
– Dels skulle det kräva mycket mer resurser och andra arbetsrutiner. Dels skulle det innebära en risk för ökande konflikter med politiker och andra höga samhällsföreträdare och deras sympatisörer. Särskilt om vissa partier är mer benägna att sprida falsk och missvisande information än andra kan det spä på berättelser om att medierna är partiska.
Så hur ska journalistiken agera?
– Jag tycker att journalistiken ska vara beredd att ta konflikten med både samhällsföreträdare och deras sympatisörer. Att innehållet är så nära sanningen som det går att komma är överordnat alla andra hänsyn.
Han menar att svensk journalistik för ofta släpper igenom falska eller missvisande påståenden från politiska företrädare.
– Jag tycker att journalistiken är ganska naiv i det avseendet. Man nöjer sig för lätt med att det ska vara balans, inte bara när det gäller åsikter, utan också faktapåståenden. Man har inte upparbetat en tillräcklig skicklighet och vana i att dra gränsen mellan vad som är åsikter och vad som är faktapåståenden. Faktapåståenden hanteras ofta som vore de åsikter, och då agerar man som att det räcker med balans.
Du ger i ditt kapitel ett exempel på hur migrationsministern får komma undan i en DN-intervju med påståendet att ”alla som har skyddsskäl får ett uppehållstillstånd” – men har du fler exempel? Hur utbrett tycker du att det är?
– Jag tycker att det är mycket utbrett. Det är nästan varje dag som jag läser tidningen och ser något liknande.
Dilemmat han pekar på är globalt men utvecklingen har gått längst i USA, menar Jesper Strömbäck.
– Där har man också kommit längst vad gäller olika typer av fact checks. Man kan önska att svenska medier, men också olika stiftelser och annat, lade ned mer resurser på att bygga upp centra och kompetenser för fact checks.