Vilka är det egentligen som skapar värde på svensk arbetsmarknad? Det frågar sig ledarskribenten Karina Cubilla.
Content
Alla som kan jobba ska jobba. Med politisk konsensus bland våra riksdagspartier är just arbete en viktig grundbult i både samhällskontrakt och samhällsekonomi.
Men sen då? Ja, sen är det inte mycket man enas kring.
Partierna är inte ense om vems ansvar det är att se till att fler får jobb. Det råder delade meningar om hur mycket man ska jobba och också om hur man ska få behandlas på jobbet.
Starkare motstånd mot ordning och regleringar
I Sverige har vi så klart våra parter och vår kollektivavtalsmodell, men denna är inte heller älskad och respekterad av alla. Tvärtom verkar motståndet mot både modellen och mot ordning och regleringar växa sig starkare.
Och till sin hjälp har nu dessa fackfientliga villkorsmarodörer en svindlande hög arbetslöshet.
Den som vet att det är tuffa tider kommer vara noga med att inte bråka för mycket, inte stå upp för kollegor. Då tänker man en extra gång innan man kräver det där som man egentligen faktiskt har rätt till – men som chefen säger att man ta ansvar och avstå.
Å ena sidan kan man förstå frustrationen. Färre handlar, färre efterfrågar tjänster och inom offentlig sektor minskar budgetarna och sparkraven vilar tunga på ansvarigas axlar.
Men är det verkligen en anställds roll att lösa?
Ska man se till våra lagar, regler och kollektivavtalade bestämmelser så är svaret klart och tydligt nej. Det är chefernas jobb, det är därför de tjänar mer.
Men i praktiken då? Ja, där ser vi något annat.
Medieuppbåd krävdes för pudling
Barnmorskorna i Malmö höjde sina röster och blev mer eller mindre kallade för lögnare av sin ledning. Det krävdes ett medieuppbåd, sedan pudlade till slut chefen. Men problemen i vården är inte lösta för det.
Bonden i Hörby, som vi rapporterat om i Skånes Folkblad, är ännu ett exempel på hur lätt det är för vissa att skita i människor när det finns pengar att tjäna.
Då rörde det sig dessutom om människor från andra länder. Att man nu kan hota med utvisning blir ytterligare ett vapen för kriminella arbetsgivare att dra fram om någon mot förmodan vågar säga ifrån.
Och i detta nummer: två färska exempel på hur löntagare faktiskt behandlas på sina arbetsplatser.
I ena fallet en restaurangkedja där anställda behandlas som skit, rent ut sagt. I det andra: undersköterskor som pressas på minuten för att hinna med det en sorts tidsstudieman suttit på kontor och bestämt att de minsann ska hinna.
Mönstret går igen. Den som på något sätt markerar emot företagets rätt att med vilka medel som helst tjäna så mycket pengar det bara går får skit.
Omöjligt för facken att hinna med
Fallen är så många att det faktiskt är omöjligt för facken att hinna med. Det är diskriminering, schemafel, fel på lönen eller en chef som skriker att du är värdelös.
Någon chef vill bli av med dig för du är sjuk och en annan vill pressa dig att jobba långt mer än du ska för att hinna allt den tänkt sig.
Och det går igen i politiken. I vinsterna i vården och skolan och förskolan. I hur vi pratar tillväxt. För det verkar ibland som att ingen orkar säga annat än att företag är välgörare som skapar jobb.
Det är knappt så röda politiker orkar markera när ännu en högerpolitiker påstår att det är företagare som skapar värde och inte arbetare. Eller båda två, om man så gärna vill mötas på mitten.
Allra viktigast när vi pratar om jobb framöver är att prata om människan. Vi är inte maskiner och kan inte förväntas leverera som en. Det går att uppskatta på ett ungefär, men människor blir sjuka och trötta.
Det är inte mer än rimligt att ges möjlighet att ibland sänka tempot, inte minst i branscher där jobbet går i ett.
Och ska man orka jobba tills man är nästan 70 år så måste det i alla fall finnas lite svängrum för en dålig dag.