Lyckligtvis verkar svenska folket ha synat Tidöregeringens politiska projekt i sömmarna, skriver Rasmus Hansson.
Content
I februari sa statsminister Ulf Kristersson (M) att det får vara slut med konstiga ventiler och undantag kring de uppmärksammade tonårsutvisningarna.
Hösten 2023 tog Tidöpartierna, med stöd av S, bort den ventil i systemet som kallades ”särskilt ömmande omständigheter”. Det vill säga att den som hade stark anknytning till Sverige oftast fick stanna här.
Unga människor som vuxit upp i Sverige och aldrig varit i något annat land har därför riskerat utvisning den dagen de fyller 18 om de inte har permanenta uppehållstillstånd.
Anknytning till familj och sånt där mjukt trams verkade oviktigt för Kristersson och regeringen för bara fyra månader sedan. Att människor studerade och arbetade i bristyrken spelade inte heller någon roll. Utvisningstakten och den nya vägen Sverige slagit in på skulle fortsätta.
Plötsligt verkar man ha tänkt om.
Flyttar målsnöret
På måndagen höll migrationsminister Johan Forssell (M) tillsammans med övriga Tidöpartiers migrationspolitiska talespersoner. Nu har man landat i att tonårsutvisningar inte är rimligt, tvärtemot vad regeringen hade för linje bara för några månader sedan.
Istället för 18 år kommer gränsen gå vid 21. Man flyttar alltså bara fram målsnöret en liten bit.
Det här kommer såklart inte göra någon större skillnad. Visst, unga människor får ett lite större andrum och regeringspartierna köper sig lite tid och visar någon slags handlingskraft. Men sen slutar det där.
Väntade sig ingen storm
Opinionsläget inför höstens val har gjort att Tidöregeringen måste göra något drastiskt. För det är egentligen bara det som gör att åldershöjningen sker.
Det här handlar naturligtvis inte om att Tidöpartierna plötsligt skaffat sig ett samvete. Det handlar om att de inte hade väntat sig den storm och det folkliga motstånd som uppstått i frågan.
Under en väldigt lång tid har migrationsdebatten gått ut på en sak. Det parti som visat sig vara hårdast i frågan om migration har vunnit mark. Många av Sveriges samhällsproblem har skyllts på invandringen och sedan har man erbjudit enkla politiska lösningar.
Ny verklighet
Sverigedemokraterna har såklart varit ledande i den utvecklingen. Och i takt med deras framgångar har parti efter parti följt efter. Migrationen har blivit en tacksam hackkyckling för att beskylla alla problem i samhället, oavsett om det rör sig om kriminalitet eller arbetslöshet.
De som försökt erbjuda lite mer nyanserade svar har avfärdats som kvacksalvare och för att blunda inför verkligheten.
Men det som många människor tyckte lät bra i teorin verkar inte har varit lika uppskattat i praktiken. Kanske krävdes det att man faktiskt fick se ansikten och namn på människor som skulle skickas från Sverige. Plötsligt insåg många att det var klasskamrater, grannar eller kollegor som skulle kunna drabbas av en huvudlös utvisningspolitik.
Motståndet har i alla fall varit stort. Yrvaket håller nu politiken på att orientera sig till denna nya verklighet.
SD erkände
I slutet av presskonferensen släppte masken på Sverigedemokraterna migrationspolitiska talesperson, Ludvig Aspling. Han erkände att detta egentligen inte var en särskilt viktig fråga för SD. Man tvingades gå med på det här, antagligen för att man kände av opinionen. Egentligen vill man inte. Och man ska inte tro att SD på något sätt släppt sina planer på ett etniskt homogent Sverige.
Med tanke på vilket grepp SD har över borgerligheten ska vi nog inte heller låta oss luras till tron att det är ett nytt, mjukare Tidöprojekt som håller på att formas. Deporteringspolitik tillsammans med skattesänkningar för höginkomsttagare och urholkningar av välfärds- och trygghetssystemen är ju hela idén. Svenska folket verkar ha synat dem i sömmarna.
Att regeringen och SD nu tvingas svänga i frågan om tonårsutvisningarna är ett rejält underkännande av det egna politiska projektet.