Klimatavtryck från Sveriges och världens rikaste har ökat stadigt sedan 90-talet. Samtidigt har de med lägst inkomst minskat sina utsläpp. Nu undersöker forskare om begränsningar för superrika kan bidra till minskade utsläpp. Utopi eller frihetskränkande?
Content
– Det handlar om hur vi kan tillgodose mänskligt välbefinnande inom planetära gränser, kopplat till de välfärdsfunktioner som redan finns, säger Kajsa Emilsson, forskare i socialpolitik och hållbarhet vid Socialhögskolan i Lund, samtidigt som hon maler kaffebönor till ett lent pulver.
Det är begreppet hållbar välfärd hon pratar om, myntat av kollegan Max Koch. Ett begrepp som för samman hennes två hjärtefrågor – välfärd och planetens gränser. Kaffepulvret hälls i en mokabryggare som ställs på spisen och hon börjar skumma mjölk vid sidan av.
– I det ideala samhället skulle vi ha ett välfärdssamhälle som tar hänsyn till miljön också. Men så ser det inte ut. Fokuset i dag ligger främst på hög materiell levnadsstandard.
Som socialpolitisk forskare har hon generellt fokuserat på mer socialt utsatta grupper. Med all rätt, menar hon, eftersom det är de som till största del kommer att lida, eller redan lider, av konsekvenserna från klimatförändringarna.
Kajsa Emilsson, forskare i socialpolitik och hållbarhet vid Socialhögskolan i Lund. Foto: Nea Magoo Eriksson
Men frågan om att lyckas med en hållbar omställning är komplex. För att förstå problematiken och se potentiella lösningar behöver fokus inte bara riktas mot utsatta grupper, utan även mot de som bidrar mest till utsläppen, menar Kajsa Emilsson.
– Forskning pekar tydligt på ett samband mellan rikedom och höga utsläpp.
Tätt sammankopplat med kollegor från Lunds och Göteborgs universitet undersöker hon hur den svenska befolkningen ställer sig till att införa ett maxinkomsttak för de allra rikaste, som ett sätt att minska koldioxidutsläppen. Det kan te sig som ett strikt tak för vad man totalt får tjäna eller att man betalar högre skatt, cirka 80-90 procent, över en viss inkomst.
Ett relativt nytt perspektiv inom forskarvärlden.
– Det blir någon form av rättviseprincip att man tar ett större ansvar och dessutom kanske har ekonomiska resurser till att kunna göra det, säger Kajsa Emilsson.
Handbook of Critical Environmental Politics ligger på Kajsa Emilssons köksbord som ofta även fungerar som hennes arbetsbord. Foto: Nea Magoo Eriksson
Organisationen Oxfams forskning visar bland annat att en person från världens rikaste 0,1 procent släpper ut mer på en dag än vad en person från de fattigaste 50 procenten gör på ett helt år. Samtidigt om man tittar på de globala utsläppen står ungefär tio procent av världens befolkning för 50 procent av alla utsläpp.
70 procent av svenskarna är en del av dessa tio procent. Att en väldigt stor andel av svenskarna också bidrar oproportionerligt stort till utsläppen är något Kajsa Emilsson menar är viktigt att ha med sig.
Det doftar starkt av mokabryggaren som pyser på spisen och barnen leker högljutt på skolgården nedanför.
Kajsa Emilsson berättar sansat om sitt pågående forskningsprojekt som bland annat bygger på en intervjustudie och två enkäter med ett brett urval svenskar, som gjorts i samarbete med SOM-institutet.
– När vi i en av enkätundersökningarna frågar om personer tycker att det borde införas en övre gräns för hur mycket en person kan tjäna i Sverige, om det skulle bidra till att sänka koldioxidutsläppen, svarar strax över 20% att det är en bra idé, berättar Kajsa Emilsson.
– Det har vi också sett tidigare. Sverige ligger lågt i kontrast till internationella mätningar.
Men när enkäten uppmanar att tänka bort genomförbarheten av ett maxinkomsttak svarade 46 procent att det är en bra idé.
– Det är jätteintressant. Att det verkar som att stödet faktiskt ökar och att många trots allt ställer sig positiva till att på något sätt begränsa de allra rikaste inkomster. Att svaret blir annorlunda kan vara en metodfråga och bero på hur enkäterna är utformade.
”Det finns många exempel utanför den västerländska kultur och bubblan på ursprungsbefolkningar som lever i någon annan slags strävan,” säger Kajsa Emilsson. Foto: Nea Magoo Eriksson
Det förvånar henne eftersom mycket i intervjuerna också tyder på att människor generellt sätt motsätter sig att tänka i gränser. Även när det handlar om att man inte begränsar sig själv utan någon annan.
– Det landar ofta i diskussionen om frihet. Att vi ska vara fria och kunna välja vad vi vill, eller att man kanske har förtjänat sin roll i samhället och därmed också förtjänar att konsumera som man vill.
– Men vad är egentligen att jobba hårt och förtjäna det? Är det rimligt att en person som tjänar 600 000 kr kronor i månaden värderas så pass mycket högre än en medelinkomsttagare?
Kajsa Emilsson anser att vi inte lever i en del av världen där det finns ett narrativ om begränsningar för planetens skull. Det handlar istället om ekonomisk tillväxt för att bli lyckligare. Att konstant maximera.
Hon hoppas att forskningen kan bidra till en mer seriös diskussion om begränsningar för planetens skull.
– Det finns många exempel utanför den västerländska kulturen på ursprungsbefolkningar som lever i någon annan slags strävan. Jag tror att vi hade kunnat hämta massvis med kunskap och inspiration därifrån.
Hur ser du på att klimatfrågan och att en fråga som maxinkomsttak lätt kan hamna i vänsterfacket?
– Det är olyckligt att klimatfrågan är så politiserad. Jag skulle vara förvånad om Johan Rockström som utvecklade begreppet planetära gränser någon gång fått frågan om det är vänsterpolitik. Men så fort vi börjar prata om policyförslag som i grunden är kopplade till planetära gränser börjar många tänka i termer av vänster-högersäger hon och skrattar:
– Men vi fick faktiskt en fråga om vi har hittat den här enkätundersökningen i någon sovjetisk byrålåda.