KRÖNIKA Många exiljournalister tvingas överge journalistiken i vårt land. Oavsett kompetens är de på något märkligt sätt ovälkomna.
Content
De senaste decenniernas krig och konflikter har lett till att fler än hundra miljoner människor just nu befinner sig på flykt på olika kontinenter. Några av dem som måste lämna sina hemländer är journalister som flyr terrorrörelser eller despotiska makthavare som inte kan stava till press- och yttrandefrihet. En rännil av dessa förföljda journalister har sökt sig till Sverige där de har beviljats en fristad och medborgarskap.
Men majoriteten av dessa journalister har inga chanser att arbeta på en svensk redaktion även om de talar god svenska. ”Att jag har jobbat i 15 år för några av världens största medier på alla möjliga sportevenemang, sänt direkt från Times Square när Donald Trump blev vald första gången eller täckt allt från val till terrorattacker i Norden betyder precis ingenting här i Sverige. Jag skriver, poddar, filmar, klipper, redigerar, översätter, men det räcker inte. Jag platsar inte ändå”, skrev den svensk-irländske frilansjournalisten Philip O’Connor på Journalistens debattsida i december 2024.
När jag arton månader senare ringer upp Philip, som talar perfekt svenska, är han på väg till Kanada för nyhetsbyrån Reuters för att bevaka fotbolls-VM, men i Sverige får han fortfarande inget arbete!
Philips situation pekar på ett allvarligt och inrotat problem i vårt land: perfekt svenska räcker sällan för att en exiljournalist ska få anställning på en svensk redaktion. Oavsett kompetens är de på något märkligt sätt ovälkomna.
Att inte bry sig om mångspråkiga och erfarna exiljournalister i vårt land är minst sagt slöseri med kunskap. En exiljournalist som arbetat i Iran, Syrien eller Afghanistan talar olika språk, behärskar kulturella koder, har ett stort nätverk efter åren som journalist i hemlandet, kan navigera i sitt hemlands krångliga byråkrati och kan bidra med bedömningar av säkerheten i krigs- och konfliktområden bättre än de svenska högt betalda säkerhetskonsulterna.
Visst är det glädjande att Ny Kollega, ett utbildningsprojekt som drivs av medieinstitutet Fojo för exiljournalister som vill arbeta på svenska redaktioner, finns sedan flera år men hittills är det ”bara några få som fått en fast anställning efteråt.”
I en bättre värld hade tålmodiga redaktörer varit mentorer åt exiljournalister och hjälpt dem att skriva fantastiska texter eller göra radio- och tv-inslag. Många kompetenta exiljournalister hade gärna arbetat som researchers och ägnat sig åt grävarbete där utländska kultur- och språkkunskaper behövs.
Och vad gör exiljournalister när svenska redaktioner inte tar emot dem? Vissa av dem arbetar för icke-svenska redaktioner precis som Philip. Vissa av dem blir Youtube-stjärnor på sina modersmål och når hundratusentals följare och bidrar till oberoende journalistik i diktaturer som de har flytt.
En och annan av dem får arbete vid tankesmedjor i utlandet. Men majoriteten överger journalistiken. Jag har slutat räkna antalet gånger som jag sett en exiljournalist bakom ratten i en taxibil.
Slösa inte bort exiljournalisters erfarenheter och kompetens!