Tornevall Networks

Zentral Friedhof i utkanten av Wien är viloplatsen för några av Österrikes största personligheter. Här vilar Ludwig van Beethoven, Franz Schubert, Johannes Brahms och valsdynastin Strauß (Johann, Eduard och Josef). Här vilar också en artist inom ett annat område: Matthias Sindelar, på sin tid en av Europas största fotbollsspelare. Den tjeckiskfödde österrikaren var en av de ledande spelarna i Österrikes Wunderteam (Mirakellaget) som dominerade den europeiska fotbollen under 1930-talet. En magiker på planen och en viktig del av Hugo Meisls legendariska lag som under 1930-talet gjorde Österrike till den europeiska fotbollens verkliga stormakt.

Wunderteam var en av favoriterna till VM-titeln i Italien 1934, men nådde inte längre än till semifinal. Där stoppades laget av den italienska fascistregimen under Benito Mussolini och dennes handgångne man, den svenske domaren Ivan Eklind.

Det glömde Matthias Sindelar aldrig.

Han var och förblev antifascist.

För det betalade han med sitt liv.

I en omröstning 2004 valdes Matthias Sindelar till Österrikes störste fotbollsspelare genom alla tider. Han föddes som Matej Sindelar i en arbetarfamilj i den tjeckiska staden Kozlov i i det österrikisk-ungerska kejsardömet 1903. Hans far var murare som senare stupade vid fronten i första världskriget, och hans mor tvätterska. När Matej var en liten grabb emigrerade familjen till Österrike och bosatte sig i arbetardistriktet Favoriten i Wien. Där upptäcktes hans fotbollstalanger snabbt. Först i Hertha Wien där Matthias, som han hette då, spelade i i klubbens ungdomslag innan han vid 19 års ålder skrev på ett professionellt kontrakt 1922.

Två år senare gick han vidare till storklubben Austria Wien, där han skulle komma att spela livet ut: 312 matcher med ett facit på 240 mål.

Både samtida och senare berättelser, vittnar om att Sindelar var unik på fotbollsplanen: 

”Han var utrustad med en sådan otrolig mängd variationer och idéer att man aldrig riktigt kunde vara säker på vad man kunde förvänta sig att han skulle göra. Han hade inget särskilt system, för att inte tala om ett fast mönster. Han var bara… ett geni.”

Det skrev den österrikiske journalisten Friedrich Torberg som efter flykten till USA 1938 ansågs vara en av de mest framstående av de antinazistiska tyskspråkiga journalisterna och författarna; han arbetade som manusförfattare i Hollywood och för Time Magazine fram till 1951 då han återvände till Wien.

Den brittiske fotbollsjournalisten och -historikern Peter Kenny Jones, som skrivit flera böcker om fotbollsspelare, beskriver Sindelar så här: 

”Att se någon dansa förbi försvarare och kunna springa och glida ner längs kanten på det sätt han gjorde… han var så begåvad. Det var därför han stack ut så mycket. Och att [han var det i en] så speciell grupp spelare och en del av ett fantastiskt österrikiskt lag med en så hög profil i hela Europa, det visar bara hur bra han var.”

Livet ut var Matthias Sindelar också en son av arbetarklassen, med dess värderingar både samhälleligt och politiskt. 

Matthias Sindelar var kroppsligt ingen stor spelare. Tvärtom: han var så liten och spinkig till växten att han under hela sin karriär gick under namnet Die Papierene (ung. Pappersmannen). Men han kompenserade sin sköra fysik med en talang för dribblingar, en blick över spelet och ett stenhårt och precist skott som få andra kunde konkurrera med.

1926 gjorde Sindelar debut i det österrikiska landslag som spelat ut de flesta av de andra europeiska lagen, och som fått smeknamnet Wunderteam. Ett av de bästa och mest spektakulära lagen i världen (se spalten här intill).

Under 1930-talet och under tränaren Hugo Meisl blev Wunderteam en dominerande kraft inom europeisk fotboll. Trots dubbelt motstånd (se längre fram i den här artikeln) nådde laget en fjärdeplats i VM i Italien 1934 och tog silver i OS i Berlin 1936.

Sindelar själv vann österrikiska mästerskapet 1926 och även Mitropacupen, en föregångare till Europacupen med lag från Centraleuropa, både 1933 och 1936. I den senare turneringen gjorde Sindelar segermålet i finalen mot Sparta Prag. Han spelade 43 matcher för Österrike och gjorde 26 mål.

När Hitler 1938 invaderade sitt födelseland Österrike, och i det ökända Anschluss anslöt det till det tyska riket, var Matthias Sindelar 35 år gammal och fortfarande en av världens bästa spelare.

Men hans land existerade inte längre.

Inte heller hans landslag.

Och han vägrade spela för nazisterna.

Matthias Sindelar fick spela i ett VM, i Italien 1934. Turneringen blev en stor triumf för hemmanationen och för den fascistiske diktatorn Benito Mussolini.

I semifinalen vann Italien över Österrike med 1-0, och i finalen över Tjeckoslovakien med 2-1. Båda matcherna sedan den svenske domaren Ivan Eklind tillåtit italienarna att spela en närmast brutal fotboll: mot Österrike sprang Giuseppe Meazza rakt in i och knockade Österrikes målvakt innan Enrique Guaita fick bollen i mål. Mot Tjeckoslovakien tillät Eklind italienarna att göra precis allt på plan; han lät också matchen pågå i 95 minuter – någon ”stopptid” fanns inte – då Angelo Schiavo gjorde mål fram till 2-1 och Eklind kunde blåsa av matchen.

Kvällen före semifinalen hade Eklund ätit middag med Mussolini, som själv valde domare till matcherna. 2003 konstaterade BBC-dokumentären Fascism and Football att Eklind varit mutad.

Matthias Sindelar (1903-1939).

Det var Sindelars enda VM-turnering. När han 1938 kallades att representera det tyska landslaget i VM i Frankrike, vägrade han. Han ställde dock upp i ”försoningsmatchen”, den match som de österrikiska och tyska nazisterna planerat för att stryka under gemenskapen mellan de två folken. Det var planerat att matchen, Anschluss-spiel, tre veckor efter att naziarmén marscherat in i Österrike, skulle sluta oavgjort eller med tysk seger för att ”manifestera de båda folkens brödraskap”.

Matthias Sindelar hade andra planer. Det började med att han såg till att österrikarna spelade i sina traditionella röd-vita matchtröjor, istället för i en av det Tredje Rikets varianter. Och inför tiotusentals åskådare på Praterstadion i Wien, med på läktaren höga dignitärer från det tyska nazistpartiet, gjorde Matthias Sindelar allt för att förlöjliga det mycket svagare tyska laget. Han dribblade och showade och gjorde bort de tyska spelarna med hakkorset på tröjorna så monumentalt att nazikoryféerna på läktaren blev rasande. Bland annat när han dribblade bort hela det tyska försvaret och målvakten – innan han med det tomma målet framför sig medvetet och med ett leende sköt bollen utanför… I den 70:e minuten gjorde han allvar av sin överlägsenhet: han slog in 1-0 och bröt pakten som sade att matchen skulle sluta oavgjord eller att österrikarna skulle förlora.

Men det räckte inte. Matthias Sindelar fortsatte med att fira sitt mål framför läktaren med de officiella gästerna. Han showade och dansade och gjorde narr av de uniformsklädda tyska gästerna.

Det var en spottloska i ansiktet på Hitler.

Österrike vann matchen med 2-0 i det som skulle bli landets sista match på åtta år – den 28 mars 1938 hade Österrikes fotbollsförbund upplösts formellt och blivit en del av det tyska förbundet. En anslutning som också innebar att Österrike drog sig ur VM i Frankrike 1938, där landet sågs som en allvarlig utmanare om guldet.

Trots att han var känd som antinazist och antiHitlerist, uppvaktades Sindelar av det tyska förbundet som ville ha med honom i det tyska laget till VM, i juni 1938. Uppdraget att få in Sindelar under hakkorsflaggan föll på det tyskarnas tränare Sepp Herberger.

Sindelar vägrade. Han kunde av naturliga skäl inte ange politiska orsaker för att vägra spela för Hitler– det hade skickat honom till koncentrationsläger. Han anförde istället skäl som ålder och skador.

– När jag gång på gång försökte ändra hans åsikt fick jag intrycket att han hade andra skäl att tacka nej. Jag fick nästan intrycket att det berodde på känslor av oro och att han var så avvisande hade att göra med den politiska utveckling som tyngde hans sinne och orsakade hans vägran, sade Herberger i en senare intervju.

Herberger träffade rätt: Sindelar hatade det nazistiska styret och ville inte representera det på fotbollsplanen. Peter Kenny Jones konstaterar att Sindelars vägran var ytterligare en snyting mot Hitler och Nazityskland.

”Att [det tyska förbundet] uppvaktade honom offentligt, gjorde det uppenbart hur viktig han var för dem. När han ändå tackade nej såg det av förklarliga skäl inte bra ut för tyskarna. Idrotten betydde mycket för vanliga människor: [nazisterna] insåg att ’alla älskade Sindelar’ och ville kunna säga att ’se, han är med oss; då kommer alla att gilla oss’.”

Men Sindelar tvärvägrade. Och nio månader efter matchen där han förnedrat det nazistiska ledarskapet på Praterstadion i Wien var Matthias Sindelar död. Den 23 januari 1939 hittades han och hans fästmö, den italienska judinnan Camilla Castagnola, döda i sitt hem i Wien. Båda dog av kvävning och dödsorsaken utreddes aldrig. Utredningen kring parets död lades snabbt ner av den av nazisterna styrda kriminalpolisen i Wien.

Över 15.000 personer följde Matthias Sindelar till graven. Och varje 23 januari samlas än idag österrikiska fotbollsfans vid hans grav på Zentral Friedhof i Wien för att hylla landets störste spelare.