Tornevall Networks

TITLE:
TIO-tandvården försvagar det förebyggande arbetet

DESCRIPTION:
TIO-tandvården presenteras som en reform för att göra tandvården mer ekonomiskt tillgänglig, men reformen får motsatt effekt på lång sikt.
Genom att prioritera subventioner av reparationer framför förebyggande vård försvagas det arbete som är avgörande för att förbättra munhälsan, öka jämlikheten i tandvården och minska de nationella kostnaderna i sjukvården. Det skriver Sylve Qvillberg.

CONTENT:
När den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes 1974 var en viktig tanke att främja förebyggande tandvård. Målet var inte bara att behandla sjukdom utan att förebygga den. Under senare år har emellertid fokus successivt förskjutits mot ersättning för reparativ vård. 

Den statliga utredningen ”När behoven får styra – ett tandvårdssystem för en mer jämlik tandhälsa” (SOU 2021:8) utgör en del av underlaget för TIO-tandvårdens tillkomst. Rubriken är missvisande. Tandvården blir inte mer jämlik av reparationer.

Problemet är att utredningen, och därmed TIO-tandvården,  i hög grad koncentrerar sig på kostnaderna för tandreparationer medan den förebyggande tandvårdens betydelse hamnar i bakgrunden. Därmed minskar reformen de ekonomiska förutsättningarna för tandvårdens yrkesgrupper, särskilt för dem som bär upp stora delar av det förebyggande arbetet, framför allt tandhygienister och tandsköterskor med förebyggande inriktning.

Reformen minskar de ekonomiska förutsättningarna för tandvårdens yrkesgrupper, särskilt för dem som bär upp stora delar av det förebyggande arbetet, framför allt tandhygienister och tandsköterskor med förebyggande inriktning.

Förebyggande tandvård är det mest effektiva sättet att minska skillnader i munhälsa mellan olika grupper i samhället. Att reparera skador som redan har uppstått förbättrar individens situation, men det minskar inte risken för att nya skador uppkommer. TIO-tandvårdens inriktning enbart på begränsade reparationer är ingen reform, bara ett sätt att öka ojämlikheten i tandvården.

Enligt Socialstyrelsens ”Statistik om tandhälsa 2025” avstår en betydande del av den vuxna befolkningen från regelbunden tandvård. Det handlar om miljontals människor. Orsaken är bristande jämlikhet och/eller att de på grund av okunskap upplever sig vara friska och inte ser något omedelbart behov av behandling. Samtidigt vet vi att sjukdomar i munnen utvecklas långsamt och att tidiga insatser förebygger omfattande och kostsamma behandlingar senare i livet.

Miljontals människor avstår från regelbunden tandvård.

Dålig munhälsa är dessutom inte en isolerad fråga. Forskningen visar samband mellan sjukdomar i munhålan och flera allvarliga allmänsjukdomar. Därför är god munhälsa inte bara en tandvårdsfråga utan också en viktig folkhälsofråga.

Om fler människor ska efterfråga förebyggande tandvård måste trösklarna sänkas. Ett alternativ är att successivt närma tandvårdens avgiftssystem till sjukvårdens, där patienten betalar en begränsad besöksavgift medan samhället tar ett större ansvar för de långsiktiga kostnaderna. Samtidigt behöver tillgängligheten öka och resurserna för förebyggande vård byggas ut.

Här finns ett betydande kapacitetsproblem. Sverige har redan idag brist på tandhygienister i förhållande till de behov som finns. Om målet är att fler människor regelbundet ska delta i förebyggande vård kommer utbildning och rekrytering av tandhygienister att behöva öka kraftigt under kommande år, och tandsköterskor med inriktning på förebyggande vård behöver få egen legitimation.

TIO-tandvården riskerar i stället att skapa ett moment 22. Förebyggande vård ges inte samma prioritet som reparativ vård, vilket begränsar efterfrågan.  Begränsad efterfrågan motiverar i sin tur inte de resursförstärkningar som  behövs för att förbättra befolkningens munhälsa.

Detta står i kontrast till den inriktning som länge har förespråkats av forskning, profession, myndigheter och folkhälsoarbetet. Tandvårdslagen, Socialstyrelsens riktlinjer och de nationella folkhälsomålen betonar alla vikten av förebyggande insatser.

Sverige behöver därför en tandvårdsreform som sätter munhälsan i centrum. Målet bör inte, som i TIO-tandvården, bara vara att minska kostnaden för reparationer när sjukdom redan har uppstått. Det viktigaste målet bör vara att öka antalet människor som förblir friska. En sådan omställning kommer att ta tid och kräva långsiktiga investeringar i kompetens, tillgänglighet och förebyggande arbete. Men det är den vägen som leder till bättre hälsa, lägre samhällskostnader, minskad belastning på sjukvården och en verkligt jämlik tandvård.

Sylve Qvillberg     

TITLE:
TIO-tandvården försvagar det förebyggande arbetet

DESCRIPTION:
TIO-tandvården presenteras som en reform för att göra tandvården mer ekonomiskt tillgänglig, men reformen får motsatt effekt på lång sikt.
Genom att prioritera subventioner av reparationer framför förebyggande vård försvagas det arbete som är avgörande för att förbättra munhälsan, öka jämlikheten i tandvården och minska de nationella kostnaderna i sjukvården. Det skriver Sylve Qvillberg.

CONTENT:
När den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes 1974 var en viktig tanke att främja förebyggande tandvård. Målet var inte bara att behandla sjukdom utan att förebygga den. Under senare år har emellertid fokus successivt förskjutits mot ersättning för reparativ vård. 

Den statliga utredningen ”När behoven får styra – ett tandvårdssystem för en mer jämlik tandhälsa” (SOU 2021:8) utgör en del av underlaget för TIO-tandvårdens tillkomst. Rubriken är missvisande. Tandvården blir inte mer jämlik av reparationer.

Problemet är att utredningen, och därmed TIO-tandvården,  i hög grad koncentrerar sig på kostnaderna för tandreparationer medan den förebyggande tandvårdens betydelse hamnar i bakgrunden. Därmed minskar reformen de ekonomiska förutsättningarna för tandvårdens yrkesgrupper, särskilt för dem som bär upp stora delar av det förebyggande arbetet, framför allt tandhygienister och tandsköterskor med förebyggande inriktning.

Reformen minskar de ekonomiska förutsättningarna för tandvårdens yrkesgrupper, särskilt för dem som bär upp stora delar av det förebyggande arbetet, framför allt tandhygienister och tandsköterskor med förebyggande inriktning.

Förebyggande tandvård är det mest effektiva sättet att minska skillnader i munhälsa mellan olika grupper i samhället. Att reparera skador som redan har uppstått förbättrar individens situation, men det minskar inte risken för att nya skador uppkommer. TIO-tandvårdens inriktning enbart på begränsade reparationer är ingen reform, bara ett sätt att öka ojämlikheten i tandvården.

Enligt Socialstyrelsens ”Statistik om tandhälsa 2025” avstår en betydande del av den vuxna befolkningen från regelbunden tandvård. Det handlar om miljontals människor. Orsaken är bristande jämlikhet och/eller att de på grund av okunskap upplever sig vara friska och inte ser något omedelbart behov av behandling. Samtidigt vet vi att sjukdomar i munnen utvecklas långsamt och att tidiga insatser förebygger omfattande och kostsamma behandlingar senare i livet.

Miljontals människor avstår från regelbunden tandvård.

Dålig munhälsa är dessutom inte en isolerad fråga. Forskningen visar samband mellan sjukdomar i munhålan och flera allvarliga allmänsjukdomar. Därför är god munhälsa inte bara en tandvårdsfråga utan också en viktig folkhälsofråga.

Om fler människor ska efterfråga förebyggande tandvård måste trösklarna sänkas. Ett alternativ är att successivt närma tandvårdens avgiftssystem till sjukvårdens, där patienten betalar en begränsad besöksavgift medan samhället tar ett större ansvar för de långsiktiga kostnaderna. Samtidigt behöver tillgängligheten öka och resurserna för förebyggande vård byggas ut.

Här finns ett betydande kapacitetsproblem. Sverige har redan idag brist på tandhygienister i förhållande till de behov som finns. Om målet är att fler människor regelbundet ska delta i förebyggande vård kommer utbildning och rekrytering av tandhygienister att behöva öka kraftigt under kommande år, och tandsköterskor med inriktning på förebyggande vård behöver få egen legitimation.

TIO-tandvården riskerar i stället att skapa ett moment 22. Förebyggande vård ges inte samma prioritet som reparativ vård, vilket begränsar efterfrågan.  Begränsad efterfrågan motiverar i sin tur inte de resursförstärkningar som  behövs för att förbättra befolkningens munhälsa.

Detta står i kontrast till den inriktning som länge har förespråkats av forskning, profession, myndigheter och folkhälsoarbetet. Tandvårdslagen, Socialstyrelsens riktlinjer och de nationella folkhälsomålen betonar alla vikten av förebyggande insatser.

Sverige behöver därför en tandvårdsreform som sätter munhälsan i centrum. Målet bör inte, som i TIO-tandvården, bara vara att minska kostnaden för reparationer när sjukdom redan har uppstått. Det viktigaste målet bör vara att öka antalet människor som förblir friska. En sådan omställning kommer att ta tid och kräva långsiktiga investeringar i kompetens, tillgänglighet och förebyggande arbete. Men det är den vägen som leder till bättre hälsa, lägre samhällskostnader, minskad belastning på sjukvården och en verkligt jämlik tandvård.

Sylve Qvillberg     

TITLE:
TIO-tandvården försvagar det förebyggande arbetet

DESCRIPTION:
TIO-tandvården presenteras som en reform för att göra tandvården mer ekonomiskt tillgänglig, men reformen får motsatt effekt på lång sikt.
Genom att prioritera subventioner av reparationer framför förebyggande vård försvagas det arbete som är avgörande för att förbättra munhälsan, öka jämlikheten i tandvården och minska de nationella kostnaderna i sjukvården. Det skriver Sylve Qvillberg.

CONTENT:
När den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes 1974 var en viktig tanke att främja förebyggande tandvård. Målet var inte bara att behandla sjukdom utan att förebygga den. Under senare år har emellertid fokus successivt förskjutits mot ersättning för reparativ vård. 

Den statliga utredningen ”När behoven får styra – ett tandvårdssystem för en mer jämlik tandhälsa” (SOU 2021:8) utgör en del av underlaget för TIO-tandvårdens tillkomst. Rubriken är missvisande. Tandvården blir inte mer jämlik av reparationer.

Problemet är att utredningen, och därmed TIO-tandvården,  i hög grad koncentrerar sig på kostnaderna för tandreparationer medan den förebyggande tandvårdens betydelse hamnar i bakgrunden. Därmed minskar reformen de ekonomiska förutsättningarna för tandvårdens yrkesgrupper, särskilt för dem som bär upp stora delar av det förebyggande arbetet, framför allt tandhygienister och tandsköterskor med förebyggande inriktning.

Reformen minskar de ekonomiska förutsättningarna för tandvårdens yrkesgrupper, särskilt för dem som bär upp stora delar av det förebyggande arbetet, framför allt tandhygienister och tandsköterskor med förebyggande inriktning.

Förebyggande tandvård är det mest effektiva sättet att minska skillnader i munhälsa mellan olika grupper i samhället. Att reparera skador som redan har uppstått förbättrar individens situation, men det minskar inte risken för att nya skador uppkommer. TIO-tandvårdens inriktning enbart på begränsade reparationer är ingen reform, bara ett sätt att öka ojämlikheten i tandvården.

Enligt Socialstyrelsens ”Statistik om tandhälsa 2025” avstår en betydande del av den vuxna befolkningen från regelbunden tandvård. Det handlar om miljontals människor. Orsaken är bristande jämlikhet och/eller att de på grund av okunskap upplever sig vara friska och inte ser något omedelbart behov av behandling. Samtidigt vet vi att sjukdomar i munnen utvecklas långsamt och att tidiga insatser förebygger omfattande och kostsamma behandlingar senare i livet.

Miljontals människor avstår från regelbunden tandvård.

Dålig munhälsa är dessutom inte en isolerad fråga. Forskningen visar samband mellan sjukdomar i munhålan och flera allvarliga allmänsjukdomar. Därför är god munhälsa inte bara en tandvårdsfråga utan också en viktig folkhälsofråga.

Om fler människor ska efterfråga förebyggande tandvård måste trösklarna sänkas. Ett alternativ är att successivt närma tandvårdens avgiftssystem till sjukvårdens, där patienten betalar en begränsad besöksavgift medan samhället tar ett större ansvar för de långsiktiga kostnaderna. Samtidigt behöver tillgängligheten öka och resurserna för förebyggande vård byggas ut.

Här finns ett betydande kapacitetsproblem. Sverige har redan idag brist på tandhygienister i förhållande till de behov som finns. Om målet är att fler människor regelbundet ska delta i förebyggande vård kommer utbildning och rekrytering av tandhygienister att behöva öka kraftigt under kommande år, och tandsköterskor med inriktning på förebyggande vård behöver få egen legitimation.

TIO-tandvården riskerar i stället att skapa ett moment 22. Förebyggande vård ges inte samma prioritet som reparativ vård, vilket begränsar efterfrågan.  Begränsad efterfrågan motiverar i sin tur inte de resursförstärkningar som  behövs för att förbättra befolkningens munhälsa.

Detta står i kontrast till den inriktning som länge har förespråkats av forskning, profession, myndigheter och folkhälsoarbetet. Tandvårdslagen, Socialstyrelsens riktlinjer och de nationella folkhälsomålen betonar alla vikten av förebyggande insatser.

Sverige behöver därför en tandvårdsreform som sätter munhälsan i centrum. Målet bör inte, som i TIO-tandvården, bara vara att minska kostnaden för reparationer när sjukdom redan har uppstått. Det viktigaste målet bör vara att öka antalet människor som förblir friska. En sådan omställning kommer att ta tid och kräva långsiktiga investeringar i kompetens, tillgänglighet och förebyggande arbete. Men det är den vägen som leder till bättre hälsa, lägre samhällskostnader, minskad belastning på sjukvården och en verkligt jämlik tandvård.

Sylve Qvillberg     

TITLE:
TIO-tandvården försvagar det förebyggande arbetet

DESCRIPTION:
TIO-tandvården presenteras som en reform för att göra tandvården mer ekonomiskt tillgänglig, men reformen får motsatt effekt på lång sikt.
Genom att prioritera subventioner av reparationer framför förebyggande vård försvagas det arbete som är avgörande för att förbättra munhälsan, öka jämlikheten i tandvården och minska de nationella kostnaderna i sjukvården. Det skriver Sylve Qvillberg.

CONTENT:
När den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes 1974 var en viktig tanke att främja förebyggande tandvård. Målet var inte bara att behandla sjukdom utan att förebygga den. Under senare år har emellertid fokus successivt förskjutits mot ersättning för reparativ vård. 

Den statliga utredningen ”När behoven får styra – ett tandvårdssystem för en mer jämlik tandhälsa” (SOU 2021:8) utgör en del av underlaget för TIO-tandvårdens tillkomst. Rubriken är missvisande. Tandvården blir inte mer jämlik av reparationer.

Problemet är att utredningen, och därmed TIO-tandvården,  i hög grad koncentrerar sig på kostnaderna för tandreparationer medan den förebyggande tandvårdens betydelse hamnar i bakgrunden. Därmed minskar reformen de ekonomiska förutsättningarna för tandvårdens yrkesgrupper, särskilt för dem som bär upp stora delar av det förebyggande arbetet, framför allt tandhygienister och tandsköterskor med förebyggande inriktning.

Reformen minskar de ekonomiska förutsättningarna för tandvårdens yrkesgrupper, särskilt för dem som bär upp stora delar av det förebyggande arbetet, framför allt tandhygienister och tandsköterskor med förebyggande inriktning.

Förebyggande tandvård är det mest effektiva sättet att minska skillnader i munhälsa mellan olika grupper i samhället. Att reparera skador som redan har uppstått förbättrar individens situation, men det minskar inte risken för att nya skador uppkommer. TIO-tandvårdens inriktning enbart på begränsade reparationer är ingen reform, bara ett sätt att öka ojämlikheten i tandvården.

Enligt Socialstyrelsens ”Statistik om tandhälsa 2025” avstår en betydande del av den vuxna befolkningen från regelbunden tandvård. Det handlar om miljontals människor. Orsaken är bristande jämlikhet och/eller att de på grund av okunskap upplever sig vara friska och inte ser något omedelbart behov av behandling. Samtidigt vet vi att sjukdomar i munnen utvecklas långsamt och att tidiga insatser förebygger omfattande och kostsamma behandlingar senare i livet.

Miljontals människor avstår från regelbunden tandvård.

Dålig munhälsa är dessutom inte en isolerad fråga. Forskningen visar samband mellan sjukdomar i munhålan och flera allvarliga allmänsjukdomar. Därför är god munhälsa inte bara en tandvårdsfråga utan också en viktig folkhälsofråga.

Om fler människor ska efterfråga förebyggande tandvård måste trösklarna sänkas. Ett alternativ är att successivt närma tandvårdens avgiftssystem till sjukvårdens, där patienten betalar en begränsad besöksavgift medan samhället tar ett större ansvar för de långsiktiga kostnaderna. Samtidigt behöver tillgängligheten öka och resurserna för förebyggande vård byggas ut.

Här finns ett betydande kapacitetsproblem. Sverige har redan idag brist på tandhygienister i förhållande till de behov som finns. Om målet är att fler människor regelbundet ska delta i förebyggande vård kommer utbildning och rekrytering av tandhygienister att behöva öka kraftigt under kommande år, och tandsköterskor med inriktning på förebyggande vård behöver få egen legitimation.

TIO-tandvården riskerar i stället att skapa ett moment 22. Förebyggande vård ges inte samma prioritet som reparativ vård, vilket begränsar efterfrågan.  Begränsad efterfrågan motiverar i sin tur inte de resursförstärkningar som  behövs för att förbättra befolkningens munhälsa.

Detta står i kontrast till den inriktning som länge har förespråkats av forskning, profession, myndigheter och folkhälsoarbetet. Tandvårdslagen, Socialstyrelsens riktlinjer och de nationella folkhälsomålen betonar alla vikten av förebyggande insatser.

Sverige behöver därför en tandvårdsreform som sätter munhälsan i centrum. Målet bör inte, som i TIO-tandvården, bara vara att minska kostnaden för reparationer när sjukdom redan har uppstått. Det viktigaste målet bör vara att öka antalet människor som förblir friska. En sådan omställning kommer att ta tid och kräva långsiktiga investeringar i kompetens, tillgänglighet och förebyggande arbete. Men det är den vägen som leder till bättre hälsa, lägre samhällskostnader, minskad belastning på sjukvården och en verkligt jämlik tandvård.

Sylve Qvillberg