I nyhetsflödet för några veckor sedan såg jag en bild på en president i ett möte med en delegation från ett annat land. Det var något tragiskt och obehagligt över bilden, vilket jag återkommer till. Men den väckte samtidigt minnen från en resa jag gjorde för snart tjugo år sedan, i en tid då världen […]
Content
I nyhetsflödet för några veckor sedan såg jag en bild på en president i ett möte med en delegation från ett annat land. Det var något tragiskt och obehagligt över bilden, vilket jag återkommer till. Men den väckte samtidigt minnen från en resa jag gjorde för snart tjugo år sedan, i en tid då världen var en annan.
Det var tidig kväll och jag traskade nyfiket omkring på livliga, trånga gator på en plats jag aldrig varit förr. Det var försäljare och små butiker överallt. Och där på en glasmonter fylld med kassettband dök det plötsligt upp ett porträtt på en person som jag året innan sett och lyssnat på flera gånger: Venezuelas dåvarande socialistiska president Hugo Chávez.
Först reagerade jag inte över bilden. Chávez, ledaren för den vänstervridna, politiska och sociala omvälvningen i Venezuela, var vid den tiden otroligt populär bland fattiga och kämpande människor i hela Latinamerika. Hans ansikte syntes lite här och var.
Men så insåg jag att jag inte befann mig i en kåkstad i Caracas eller ens i Latinamerika. Jag stod på en gata i ett palestinskt flyktingläger i norra Libanon drygt 10.000 kilometer från den venezuelanska huvudstaden.
Varför valde en palestinsk försäljare att skylta med en bild på en ledare för ett land i en helt annan del av världen? Svaret på den frågan är att Chávez vid den tiden hade blivit otroligt populär bland palestinier och i arabvärlden i stort.
Mitt besök i Libanon skedde i oktober 2006. Tidigare under sommaren och hösten hade Israel genomfört ett brutalt angreppskrig mot först Gaza och sedan Libanon. Resultat var enorm förödelse och tusentals döda och skadade.
En av de ledare som tidigt och i skarpa ordalag fördömde Israels angrepp var Venezuelas president Hugo Chávez. Han likställde det israeliska agerandet med fascism och terrorism, tog utan att tveka ordet folkmord i sin mun och kallade hem Venezuelas ambassadör från Israel.
Detta utlöste en våg av sympati i arabvärlden. Att en statschef på andra sidan jordklotet, som varken var arab eller muslim, reagerade mer kraftfullt än ledarna i arabvärlden var stort.
Den inflytelserika tv-kanalen Al Jazeera uppmärksammade detta i en artikel med rubriken ”Chávez av arabien”. Där konstaterades att i Gaza och på Västbanken kunde Chávez porträtt nu ses tillsammans med den tidigare palestinske presidenten Yassir Arafat, och palestinier förklarade att det var Chávez som var deras president, inte Abu Mazen.
Enligt Al Jazeera hyllades den revolutionära, socialistiska och antiimperialistiska venezuelanske presidenten av miljoner araber som ledare i samma klass som Hassan Nasrallah, generalsekreterare för det shiamuslimska partiet och väpnade milisen Hizbollah och som vid den tiden också ökat sin popularitet i regionen. (Nasrallahs bild syntes för övrigt sida vid sida med Chávez på montern i det palestinska lägret jag besökte.)
När Israel vid årsskiftet 2008-2009 på nytt bombade Gaza bröt Venezuela de diplomatiska förbindelserna och erkände Palestina.
Venezuelas hållning bestod efter Chávez död i cancer 2013, så länge efterträdaren Nicolas Maduros innehade presidentposten.
Men så kom den dramatiska dagen i januari 2026 då USA:s Donald Trump och Marco Rubio skickade sina specialförband till Caracas, mördade över hundra personer i angreppet och kidnappade Venezuelas statschef och hans fru.
Därefter gick det snabbt.
Ett halvår senare publicerades den bild jag såg i nyhetsflödet som nämndes inledningsvis. Den visar Venezuelas tillförordnade president Delcy Rodriguez sitta på ett möte med en israelisk delegation, ledd av en officer från den israeliska krigsmakten IDF.
Israelerna var officiellt i Venezuela för att hjälpa landet efter jordbävningskatastrofen, men det kan inte tolkas som annat än att det var ett tydligt politiskt val av den venezuelanska regeringen att för att rädda liv i Venezuela bjuda in den stat som begår folkmord på palestinier.
Israels folkmordsefterlyste premiärminister Netanyahu var inte sen att utnyttja detta: ”Ni återuppbygger också relationerna. Ni visar Venezuelas folk, såväl som den venezuelanska regeringen, staten Israels sanna ansikte”, sade han i ett uttalande.
Venezuelas ändrade förhållningssätt till Israel är viktigt men bara en del av något betydligt större.
Det land och den statsmakt som efter Hugo Chavez valseger 1999 började bryta sig loss från USA:s och andra starka krafters dominans, som tog tillbaka kontrollen över oljan och andra naturresurser, som använde rikedomarna till förbättrade levnadsförhållanden för folket, och som samarbetade med andra utsatta och förtrycka folk och stater och bytte olja mot livsavgörande vårdinsatser från Kuba, kontrolleras nu av USA – med det nya venezuelanska styret som lydiga redskap.
Så lydiga att de väljer att bjuda in folkmordstaten Israel, och i media framhåller just den israeliska delegationens fina insatser för jordbävningens offer.
Jag inser naturligtvis att det venezuelanska styret har Trumps och Rubios kniv mot strupen – gör som vi säger, annars slutar ni som Maduro!
Men det går ändå inte att ursäkta. USA lägger beslag på Venezuelas oljeinkomster, bestämmer hur mycket pengar Venezuelas regering får använda och till vad de får användas (enligt rapporter i bland annat New York Times), agerar militärt på venezuelansk mark och ser till att landet gör en 180-graderssväng i utrikespolitiken. Allt medan ”makthavarna” i Caracas försöker hålla skenet upp. Är det enbart för att rädda sina egna priviligierade positioner som de gör detta?
Något av det mest tragiska är att Venezuelas regering, samtidigt som man börjat odla vänskapliga förbindelser med Israel, själva blivit medskyldiga till ett annat, långsamt pågående folkmord.
Som en del av Trumps skärpta blockad mot Kuba slutade Venezuela att leverera olja till Kuba direkt efter att Maduro direkt kidnappats. Energibristen slår stenhårt mot befolkningen och inte minst sjukvården.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Volker Türk, sade i ett uttalande i juni att Trump, genom att stoppa nästan alla bränsleleveranser, berövat en nation med tio miljoner invånare tillgång till vatten, mat och sjukvård. ”Barn dör eftersom läkare saknar tillgång till viktiga medicinska förnödenheter och läkemedel. Detta är oacceptabelt. Dessa sanktioner måste hävas omedelbart”, krävde Turk och syftade på både Trumps totala oljeblockad och de sanktioner som drabbat kubanerna under lång tid.
Detta är Venezuela nu en del av. Från att ha hyllats av fattiga och förtryckta går man nu i Trumps ledband och deltar i ett utdraget folkmord – på det folk som vårdat och räddat livet på hundratusentals venezuelaner under de senaste tjugo åren genom sina läkarbrigader i Venezuela.
Nyligen brändes israeliska flaggor i Caracas och demonstranterna krävde att israelerna skulle utvisas ur landet. Det lär vara många venezuelaner som är missnöjda med den väg landet tagit. Så även om utvecklingen för stunden är tragisk tar inte historien slut med detta. Fortsättning följer…
Patrik Paulov
Tidigare utrikesredaktör, Proletären. Författare till Syriens tystade röster (2019)