Tornevall Networks

Expressens Max V Karlsson rapporterar om den rejält intensiva och tämligen aggressiva eftervalsdebatt som pågår i skrivande stund inom SD och bland SD:arna efter den historiska tillbakagången för partiet i det gångna riksdagsvalet.

Som så ofta förr handlar debatten om svenskheten – om hur den ska definieras och om vilka som ingår i den – och som så ofta förr spelar de utlandsadopterade med utomeuropeisk bakgrund en roll i debatten.

Ända sedan de första adoptivbarnen anlände till riket på 1950- och 60-talen har den svenska så kallade nationella rörelsen, som SD härstammar direkt ifrån, varit mer eller mindre besatt av de adopterade. Konkret handlar det om att de adopterade inte reproducerar sig med varandra utan nästan alla adopterade som har en intimrelationspartner har en majoritetssvensk sådan och nästan alla adopterade som får barn, får barn med en majoritetssvensk person. De adopterade skiljer sig därmed från invandrarna vilka generellt gifter sig med och får barn med varandra.

Den helt och hållet dominerande hållningen inom den svenska extremhögern har därför sedan 50-talet varit att vara emot alla adoptioner från utomeuropeiska länder. Så var också fallet för SD:s del fram tills 2002 när kretsen runt Åkesson lyckades få ett extra årsmöte att rösta bort detta krav från SD:s partiprogram. Därefter tog Åkesson och hans krets under ledning av partiets nya chefsideolog Mattias Karlsson sakta men säkert över SD och rensade ut den tidigare dominerande etnonationalismen som säger att svenskheten sitter i kroppen, utseendet, DNA-uppsättningen och generna – det vill säga kort och gott i rasen.

Karlsson har till och med sett till att gruppen omnämns explicit i partiprogrammet där det står att läsa att de adopterade ingår i svenskheten.

Samtidigt har det alltid funnits SD:are som fortfarande omhuldar en etnonationalistisk syn på svenskheten och som därför inte heller räknar in de adopterade i svenskheten på grund av att de utlandsadopterade med utomeuropeisk bakgrund ser annorlunda ut till kroppen. På sistone har denna falang blivit alltmer högljudd i takt med att SD har hittat tillbaka till sina rötter och (åter)radikaliserats under åren med Tidöregeringen och nu efter valet råder närmast öppet krig mellan den etnonationalistiska falangen och partiledningen som står fast vid att de adopterade ingår i svenskheten.

https://www.expressen.se/nyheter/politik/rasistbrak-i-sd–pa-frammarsch

I helgen satte partiveteranen Mattias Karlsson ner foten mot hårdföra nationalister som tycker att gener och etnicitet avgör vem som är eller kan bli svensk.

”Svenskhet handlar inte om biologi”, skrev han på Facebook, och citerade SD:s principprogram.

SD förespråkar sedan länge en ”öppen nationalism” och svenskhet, där kollektiva egenskaper som hudfärg och etnicitet ses som irrelevanta, och en nationell gemenskap hålls öppen för människor med utländsk bakgrund. Men trots att skrivningarna har flera år på nacken lever och frodas debatten om gener och etnisk nationalism internt i partiet.

I somras tog den fart efter att Ludvig Aspling, då partiets migrationspolitiska talesperson, i en intervju sa att Sverige har ”för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen”.

Han fick kritik internt och anklagades för att inte följa partilinjen, medan andra slöt upp bakom uttalandet. Nu har debatten lett till ett infekterat storbråk, berättar flera partikällor för Expressen.

– Det här är det sista ledningen vill ha just nu, säger en riksdagsledamot.

Partikällor beskriver två grupperingar.

På ena sidan står en falang som ser sig själva som det moderna SD. Det handlar bland annat om Henrik Vinge och kretsen runt den vice partiledaren.

De företräder partilinjen och ser den hårdare nationalismen som ett hot mot att partiet ska kunna växa och nå nya väljargrupper.

Den andra sidan består av partifinansierade kanalen Riks, delar av Ungsvenskarna och enskilda företrädare som riksdagsledamoten Richard Jomshof.

När den SD-kopplade debattören Carl Eos skrev en krönika med rubriken ”Begrav etnonationalismen en gång för alla”, där han menade att etnonationalismen ”begår misstaget att vilja ha nationalismens resultat med klanens metod”, svarade Jomshof.

På X skrev SD-toppen att det inte går att bortse från att släktskap och biologiska band har haft en ”avgörande betydelse” i att bygga den svenska gemenskapen, bland annat genom att man utseendemässigt har kunnat identifiera sig med varandra.

”Självklart är det så att det finns ett svenskt folk. Och självklart är det så att detta svenska folk måste ha rätt att existera och utgöra folkmajoriteten i sitt eget land – även i framtiden”, skriver Richard Jomshof.

Uttalandet orsakade ilska och irritation internt, enligt flera källor.

– Det Richard Jomshof säger nu har fått folk uteslutna tidigare. Han börjar bli en belastning, säger en partikälla.

Att gå emot partilinjen på den här punkten beskriver en riksdagsledamot som lika absurt ”som att en moderat skulle gå ut och kräva höjda skatter på arbete”.

– Vi har en tydlig linje i partiet där svenskheten är kravställande och välkomnande, säger ledamoten.

Till Expressen säger Richard Jomshof att han är ”kulturnationalist och står bakom principen om den öppna svenskheten”. Han hävdar vidare att det krävs en ”stark svensk majoritetskultur i botten” för att lösa Sveriges problem med segregation.

”Denna majoritetskultur finner vi primärt i områden med en stor andel etniska svenskar. Där finns de bästa förutsättningarna för assimilering av människor som kommer till Sverige från andra länder. Ett sådant resonemang tycker jag inte ska tolkas som ett uttryck för etnonationalism.”

Nu kräver företrädare för den kulturnationalistiska falangen att partiet säger ifrån.

– De senaste åren har rena rasister flyttat fram positioner internt. De är på frammarsch, säger en partikälla.