Tornevall Networks

← Back to feed

Vackert men ytligt om åldrande italiensk president

Permalink
Published: 2026-09-10 11:25:47
Discovered: 2026-09-11 08:26:37
Author: Jon Andersson
Hash: c5457b8f1dca59df36c27503a0ff39bd302746e4
https://www.dagensarena.se/innehall/vackert-men-ytligt-om-aldrande-italiensk-president/
Description
Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade.

Inlägget Vackert men ytligt om åldrande italiensk president dök först upp på Dagens Arena.
Content
La Grazia

Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade. Det tycker Jon Andersson som sett Paolo Sorrentinos “La Grazia”, med svensk premiär i helgen.

Den italienska regissören Paolo Sorrentino är känd för visuellt storslagna filmer. Ofta är bilderna och den känslan de förmedlar lika viktiga som själva berättelsen. I Sorrentinos bästa film: Oscarsvinnande “Den stora skönheten” lyckas den italienska regissören hitta en perfekt balans mellan innehåll och form. Filmen om journalisten och författaren Jep Gambardella, vars liv går ut på att mingla i Roms societetsliv, var både berörande och bjöd på ett utomordentligt foto. Inte helt olik idolen Federico Fellinis  “Det ljuva livet”, även om filmen inte fullt kom upp i samma klass.

Typisk Sorrentinifilm

Sorrentinis senaste film “La Grazia”, med svensk premiär i helgen, handlar om  den åldrade italienska presidenten Mariano De Santis. I huvudrollen som De Santis ser vi Sorrentinofavoriten Toni Servillo.

När vi kommer in i handlingen har De Santis bara sex månader kvar av sin mandatperiod. Under den tiden har han tre viktiga beslut att ta ställning till. Alla som på ett eller annat sätt berör liv och död. De två första besluten handlar om huruvida han ska benåda två personer som sitter inne för mord, men där det finns en del förmildrande omständigheter. Det sista beslutet gäller en ny lag om dödshjälp som De Santis måste bestämma om han ska skriva under eller inte. “Att inte skriva under är tortyr. Att skriva under är mord”, konstaterar den vankelmodiga presidenten. 

Som vanligt i Paolo Sorrentinos filmer är fotot vackert. Foto: TriArt Film/Andrea Pirrello

 

Filmen hinner inte hålla på särskilt länge innan det går att fastställa att det här är en typisk Sorrentinifilm. Filmen är fylld av pratig dialog, symbolladdade bilder, panoreringar och slow-motion sekvenser.  Det är långsamt och ganska utdraget. 

Skissartade karaktärer

Jag har egentligen inget emot något av detta.  Samtidigt är det hela tiden en balansgång om man vill göra den typen av filmer som Sorrentino vill. Formen får inte helt ta över. Då finns risken att det blir något som snarare liknar en två timmar lång reklamfilm eller rockvideo än en långfilm.

Tyvärr hamnar “La Grazia”, precis som den italienska regissörens förra film ”Parthenope – Neapels hjärta”, alltför mycket i det facket. Sorrentino ägnar sig så mycket åt formen att han glömmer bort karaktärerna. 

Trots att filmen tar upp djupa och existensiella frågor som dödshjälp, förlåtelse, otrohet och åldrande blir jag aldrig riktigt berörd. Det blir för ytligt. Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade.

Jon Andersson

Inlägget Vackert men ytligt om åldrande italiensk president dök först upp på Dagens Arena.
History (2 versions shown )

Changes

Diff Side by side
From 2026-09-10 11:25:47 (discovered: 2026-09-10 11:28:32) hash: b8ed86a8bbad598f38b0291b09c60bd41feb5848
To 2026-09-10 11:25:47 (discovered: 2026-09-11 08:26:37) hash: c5457b8f1dca59df36c27503a0ff39bd302746e4
Title
Vackert men ytligt om åldrande italiensk president
Description
Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade. Inlägget Vackert men ytligt om åldrande italiensk president dök först upp på Dagens Arena.
Content
La Grazia Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade. Det tycker Jon Andersson som sett Paolo Sorrentinos “La Grazia”, med svensk premiär i helgen. Den italienska regissören Paolo Sorrentino är känd för visuellt storslagna filmer. Ofta är bilderna och den känslan de förmedlar lika viktiga som själva berättelsen. I Sorrentinos bästa film: Oscarsvinnande “Den stora skönheten” lyckas den italienska regissören hitta en perfekt balans mellan innehåll och form. Filmen om journalisten och författaren Jep Gambardella, vars liv går ut på att mingla i Roms societetsliv, var både berörande och bjöd på ett utomordentligt foto. Inte helt olik idolen Federico Fellinis  “Det ljuva livet”, även om filmen inte fullt kom upp i samma klass. Typisk Sorrentinifilm Sorrentinis senaste film “La Grazia”, med svensk premiär i helgen, handlar om  den åldrade italienska presidenten Mariano De Santis. I huvudrollen som De Santis ser vi Sorrentinofavoriten Toni Servillo. När vi kommer in i handlingen har De Santis bara sex månader kvar av sin mandatperiod. Under den tiden har han tre viktiga beslut att ta ställning till. Alla som på ett eller annat sätt berör liv och död. De två första besluten handlar om huruvida han ska benåda två personer som sitter inne för mord, men där det finns en del förmildrande omständigheter. Det sista beslutet gäller en ny lag om dödshjälp som De Santis måste bestämma om han ska skriva under eller inte. “Att inte skriva under är tortyr. Att skriva under är mord”, konstaterar den vankelmodiga presidenten.  Som vanligt i Paolo Sorrentinos filmer är fotot vackert. Foto: TriArt Film/Andrea Pirrello   Filmen hinner inte hålla på särskilt länge innan det går att fastställa att det här är en typisk Sorrentinifilm. Filmen är fylld av pratig dialog, symbolladdade bilder, panoreringar och slow-motion sekvenser.  Det är långsamt och ganska utdraget.  Skissartade karaktärer Jag har egentligen inget emot något av detta.  Samtidigt är det hela tiden en balansgång om man vill göra den typen av filmer som Sorrentino vill. Formen får inte helt ta över. Då finns risken att det blir något som snarare liknar en två timmar lång reklamfilm eller rockvideo än en långfilm. Tyvärr hamnar “La Grazia”, precis som den italienska regissörens förra film ”Parthenope – Neapels hjärta”, alltför mycket i det facket. Sorrentino ägnar sig så mycket åt formen att han glömmer bort karaktärerna.  Trots att filmen tar upp djupa och existensiella frågor som dödshjälp, förlåtelse, otrohet och åldrande blir jag aldrig riktigt berörd. Det känns blir för ytligt. Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade. Jon Andersson Inlägget Vackert men ytligt om åldrande italiensk president dök först upp på Dagens Arena.

Versions

  1. 2026-09-10 11:25:47
    Discovered: 2026-09-11 08:26:37 Hash: c5457b8f1dca59df36c27503a0ff39bd302746e4
    Title:
    Vackert men ytligt om åldrande italiensk president
    Description:
    Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade.

    Inlägget Vackert men ytligt om åldrande italiensk president dök först upp på Dagens Arena.
    Content
    La Grazia

    Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade. Det tycker Jon Andersson som sett Paolo Sorrentinos “La Grazia”, med svensk premiär i helgen.

    Den italienska regissören Paolo Sorrentino är känd för visuellt storslagna filmer. Ofta är bilderna och den känslan de förmedlar lika viktiga som själva berättelsen. I Sorrentinos bästa film: Oscarsvinnande “Den stora skönheten” lyckas den italienska regissören hitta en perfekt balans mellan innehåll och form. Filmen om journalisten och författaren Jep Gambardella, vars liv går ut på att mingla i Roms societetsliv, var både berörande och bjöd på ett utomordentligt foto. Inte helt olik idolen Federico Fellinis  “Det ljuva livet”, även om filmen inte fullt kom upp i samma klass.

    Typisk Sorrentinifilm

    Sorrentinis senaste film “La Grazia”, med svensk premiär i helgen, handlar om  den åldrade italienska presidenten Mariano De Santis. I huvudrollen som De Santis ser vi Sorrentinofavoriten Toni Servillo.

    När vi kommer in i handlingen har De Santis bara sex månader kvar av sin mandatperiod. Under den tiden har han tre viktiga beslut att ta ställning till. Alla som på ett eller annat sätt berör liv och död. De två första besluten handlar om huruvida han ska benåda två personer som sitter inne för mord, men där det finns en del förmildrande omständigheter. Det sista beslutet gäller en ny lag om dödshjälp som De Santis måste bestämma om han ska skriva under eller inte. “Att inte skriva under är tortyr. Att skriva under är mord”, konstaterar den vankelmodiga presidenten. 

    Som vanligt i Paolo Sorrentinos filmer är fotot vackert. Foto: TriArt Film/Andrea Pirrello

     

    Filmen hinner inte hålla på särskilt länge innan det går att fastställa att det här är en typisk Sorrentinifilm. Filmen är fylld av pratig dialog, symbolladdade bilder, panoreringar och slow-motion sekvenser.  Det är långsamt och ganska utdraget. 

    Skissartade karaktärer

    Jag har egentligen inget emot något av detta.  Samtidigt är det hela tiden en balansgång om man vill göra den typen av filmer som Sorrentino vill. Formen får inte helt ta över. Då finns risken att det blir något som snarare liknar en två timmar lång reklamfilm eller rockvideo än en långfilm.

    Tyvärr hamnar “La Grazia”, precis som den italienska regissörens förra film ”Parthenope – Neapels hjärta”, alltför mycket i det facket. Sorrentino ägnar sig så mycket åt formen att han glömmer bort karaktärerna. 

    Trots att filmen tar upp djupa och existensiella frågor som dödshjälp, förlåtelse, otrohet och åldrande blir jag aldrig riktigt berörd. Det blir för ytligt. Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade.

    Jon Andersson

    Inlägget Vackert men ytligt om åldrande italiensk president dök först upp på Dagens Arena.
  2. 2026-09-10 11:25:47
    Discovered: 2026-09-10 11:28:32 Hash: b8ed86a8bbad598f38b0291b09c60bd41feb5848
    Title:
    Vackert men ytligt om åldrande italiensk president
    Description:
    Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade.

    Inlägget Vackert men ytligt om åldrande italiensk president dök först upp på Dagens Arena.
    Content
    La Grazia

    Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade. Det tycker Jon Andersson som sett Paolo Sorrentinos “La Grazia”, med svensk premiär i helgen.

    Den italienska regissören Paolo Sorrentino är känd för visuellt storslagna filmer. Ofta är bilderna och den känslan de förmedlar lika viktiga som själva berättelsen. I Sorrentinos bästa film: Oscarsvinnande “Den stora skönheten” lyckas den italienska regissören hitta en perfekt balans mellan innehåll och form. Filmen om journalisten och författaren Jep Gambardella, vars liv går ut på att mingla i Roms societetsliv, var både berörande och bjöd på ett utomordentligt foto. Inte helt olik idolen Federico Fellinis  “Det ljuva livet”, även om filmen inte fullt kom upp i samma klass.

    Typisk Sorrentinifilm

    Sorrentinis senaste film “La Grazia”, med svensk premiär i helgen, handlar om  den åldrade italienska presidenten Mariano De Santis. I huvudrollen som De Santis ser vi Sorrentinofavoriten Toni Servillo.

    När vi kommer in i handlingen har De Santis bara sex månader kvar av sin mandatperiod. Under den tiden har han tre viktiga beslut att ta ställning till. Alla som på ett eller annat sätt berör liv och död. De två första besluten handlar om huruvida han ska benåda två personer som sitter inne för mord, men där det finns en del förmildrande omständigheter. Det sista beslutet gäller en ny lag om dödshjälp som De Santis måste bestämma om han ska skriva under eller inte. “Att inte skriva under är tortyr. Att skriva under är mord”, konstaterar den vankelmodiga presidenten. 

    Som vanligt i Paolo Sorrentinos filmer är fotot vackert. Foto: TriArt Film/Andrea Pirrello

     

    Filmen hinner inte hålla på särskilt länge innan det går att fastställa att det här är en typisk Sorrentinifilm. Filmen är fylld av pratig dialog, symbolladdade bilder, panoreringar och slow-motion sekvenser.  Det är långsamt och ganska utdraget. 

    Skissartade karaktärer

    Jag har egentligen inget emot något av detta.  Samtidigt är det hela tiden en balansgång om man vill göra den typen av filmer som Sorrentino vill. Formen får inte helt ta över. Då finns risken att det blir något som snarare liknar en två timmar lång reklamfilm eller rockvideo än en långfilm.

    Tyvärr hamnar “La Grazia”, precis som den italienska regissörens förra film ”Parthenope – Neapels hjärta”, alltför mycket i det facket. Sorrentino ägnar sig så mycket åt formen att han glömmer bort karaktärerna. 

    Trots att filmen tar upp djupa och existensiella frågor som dödshjälp, förlåtelse, otrohet och åldrande blir jag aldrig riktigt berörd. Det känns för ytligt. Det vackra fotot är inte tillräckligt när karaktärerna känns alltför skissartade.

    Jon Andersson

    Inlägget Vackert men ytligt om åldrande italiensk president dök först upp på Dagens Arena.