Tornevall Networks

Trafiken är hård. Föroreningarna växer myndigheterna över huvudet. På  Akropolisklippan vittrar Parthenons kolonner.

Restriktioner råder i trafiken. Varannandagstrafik gäller för personbilar utgående från jämn eller udda slutsiffra i registreringsnumret. Detta har öppnat en marknad för löstagbara registreringsskyltar och blivit big business. De med rätt företagarinstinkt kan sko sig och måhända få ihop till en villa i stans fashionabla semesterförort Varkiza.

Tavernor och småbutiker trängs kring gathörnen, det lär finnas över en miljon. I fasaderna speglas neonets vintergata.

Barägaren på Menandrougatan slår ut med handen.

– Kanske var det polisen som sköt Palme?

Han har läst en artikel om mordet i en atensk tidning och undrade nu om man kommit mördaren på spåren.

– I Sverige är det en hädisk tanke att blanda in ordningsmakten, men ni minns fallet Lambrakis?

Han nickar och stryker den grå mustaschen. Korrupta politiker och mutkolvar till statstjänstemän hör här vardagen till. 

Trafiken har avklingat. Några ungdomar hänger kvar vid ett bord. Säsongen är snart slut för barägarens del. Den sista juli drar han ner jalusierna och åker ut till öarna. Barägaren heter Vassilis. Han röstar på Pasok. Han pekar på en urblekt valaffisch tvärs över gatan. Ett fårat ansikte blickar ner på oss. Papandreou är bekant med Palme.

– Många stack till Sverige under juntan, förklarar Vissilis. Han är missnöjd med den grekiska politiken och undrar hur vi i vårt rika land kunde rösta för EU.  

– Vi är ett fattigt land och har fått bidrag, men ni har ju en massa skog och Volvo. Ni får ju bara betala!

Vassilis tar upp ett paket Papastratos ur bröstfickan och sträcker fram handen i en bjudande gest. 

– Ett enat Europa heter det, men allt färre kommer hit nu. Turismen har minskat och allt har bara blivit dyrare.

Barägaren knäpper på cigarettpaketet och skakar sitt runda huvud. För greken är en cigg i mungipan nästan obligatorisk och de kraftiga prishöjningarna tär på humöret.

T-banetåg till Pireus. Ruffiga industrikvarter skymtar förbi. Metallskrot kantar spåren. Vi är på väg till Egina, en semesterö för storstadsbor på lagom avstånd för en dagsutflykt. Utanför den hästskoformade hamnbassängen ligger skeppen uppradade i Saroniska viken. Insvept i soldiset skymtar Salamis bergskammar.

På 600-talet före vår tideräkning var Egina en stadsstat och den första staten i Grekland som präglade egna mynt. Staten låg ofta i fejd med Aten, som efter ett sekel lade Egina under sig. Det var också på Egina, efter frihetskriget mot turkarna på 1820-talet, den första grekiska regeringen bildades innan huvudstad etablerades i Nafplion på Peloponnesis. 

Ön härbärgerar också det dystra kasernfängelse där juntans generaler marterade antifascistiska motståndare. Vid sidan om turism är pistagenötodling en viktig sysselsättning och nötterna efterfrågade långt utanför landet. 

På piren i Eginas hamn står ett vitt kapell. Intill mullrar en bärplansbåt som går i skytteltrafik till huvudstaden. Strandgatan kantas av palmer och uteserveringar. Vi bor hos vänner som disponerar ett hus i strandkvarteret. Husägaren har besök av bekanta från Aten. Två äldre tanter med gråsprängt hår och knut i nacken.

Vi sitter på den lilla altanen. Det växer pistageträd i trädgården. Hönsen pickar i den torra jorden. Emilia bjuder på persikor. Hon pekar på tidningen som ligger på bordet. Där är en bild på Papandreou tillsamman med sin nya fru, en 35 år yngre före detta flygvärdinna, i sommarresidenset på Kreta.

Emilia motar föraktfullt med handen och det stränga ansiktet uttrycker avsmak. I hennes ögon har landets främste politiker för länge sedan passerat gränsen för det anständiga.

I en gränd mot hamnen har KKE en vindslokal. Ritzos Pastis, sekreterare i avdelningen, packar upp buntar med partiets lokalblad, ”Eginas medborgare”, på bordet. Det är kvävande varmt och Ritzos skjorta har mörka fläckar. Håret spretar och ögonen är matta.

– Dikaiollogia (ursäkta), mumlar han och nickar mot stolarna på andra sidan bordet medan han röjer undan.

Ritzos säger att valet som förde Pasok till makten 1993 inte medfört någon förbättring för arbetarklassen. Papandreou och Ny Demokrati för ungefär samma ekonomiska politik. Maastrichtfördraget accepteras av alla partier utom KKE. Inför valet sade Pasok att de ville stänga Natobasen på Kreta och öppnade för en folkomröstning om EU.

Ritzos skickar över ett par flaskor Fix och smäller handflatan i bordet.

– Väl vid makten gick man samman med Ny Demokrati om att sälja ut statliga företag. Femtiotusen inom den offentliga sektorn förlorade jobbet. Ledningen i fackföreningsrörelsen har åsett det hela passivt utan att mobilisera till motstånd.  Det finns ingen folklig förankring hos maktpartierna, påpekar han.

– De är korrupta. Inflytandet vilar på en utbredd mutkultur. Folk tappar förtroendet. Till detta bidrar den stora bankskandalen där 50 milj dollar förskingrades. Högt uppsatta politiker var inblandade. Istället för straff beviljades de amnesti.  

Men, betonar Ritzos, det finns tecken på ökad opposition.

– Ett antal partier och fackföreningar har på KKE:s initiativ inlett ett samarbete och givit ut ett gemensamt dokument mot högerpolitiken. Papandreou vill blanda bort korten genom att blåsa upp en namnstrid med utbrytarstaten i södra Jugoslavien som tagit namnet Makedonien. Det upprör de nationella känslorna då namnet historiskt och kulturellt tillhör Grekland. Men detta är en symbolfråga och kommer inte, trots allt skrammel, att hota EU-medlemskapet. 

Ritzos fimpar cigaretten och greppar en bunt ”Eginas medborgare”,  ursäktar sig och försvinner ned för trapporna för att kränga bladen nere vid hamnen. Han ropar ett glatt antio (adjö) från gatan innan hans rappa steg tonar bort. Senare ser vi honom stå vid kajen och diskutera med ett gäng fiskare, antagligen om den ökade hamnavgiften som slogs upp stort i lokalbladet.

Bussen kränger på den gropiga vägen uppför den pinjeklädda kullen. Vid krönet ståtar Afaiatemplet vilande på doriska kolonner i avvägd hexastil proportion. Den i plattformen inbyggda vattencisternen kastar solreflexer mot kolonnernas kapitäl. Templet har anor tillbaka i minoisk tid. Den byggdes som en kultplats för jordbruks- och fruktbarhetsgudinnan Afaia. De bevarade delarna är från 480-talet f.v.t. De unika frontonskulpturerna med motiv från de trojanska krigen stal en tysk baron 1811 och sålde till kronprinsen Ludvigs av Bayern. Dessa marmorstatyer står nu utställda på glyptoteket i München. 

Utsikten över havet och Attiska kusten är magnifik. Genom soldiset anas Atens Akropolis. I bergen som skymtar bortom staden vandrade kapitan Aris en höstdag 1941 mot Roumeli för att organisera den väpnade kampen mot de tyska ockupanterna.

Minnesbilder rullar fram. Vi besöker de arkeologiska utgrävningarna i Akrotiri och vandrar på de stenbelagda gränderna mellan frescomålade väggar i den fyratusen år gamla staden från minoisk tid. Sedan följer ett lunchstopp i tavernan nere vid havsviken. Intill oss sitter ett äldre par med dotter.

Ur ryggsäcken plockar jag upp några anteckningar och den bok jag vid tillfället läser, Kapitan Aris av Kostis Papakongos. Kvinnan stirrar på bokens omslag, mumlar signomi, lyfter boken och kysser Aris porträtt. Kvinnan, hennes namn är Eleni, hade som ung kämpat mot fascisterna i bergen utanför Aten. Hon höjer glaset och efter vi tömt retsinaflaskan börjar hon nynna på en av de gamla partisansångerna från ELAS-tiden. Dottern tar upp melodin och den kärva taktfasta sången stiger över gästernas sorl medan pappan oroligt vänder på huvudet.

Som en levande mur av stålsom segerrikt bryter frampå de ärorika stridernas fältgår Aris med Sarafisoch Samariniotis i tätende som skapade folkets armé

I december 1944 hade nästan hela Grekland rensats från hitlerister av ELAS partisaner när engelsmännen invaderade, angrep motståndsrörelsen och intog Aten. General Scobies styrkor etablerade kontroll över huvudstaden tillsammans med de grekiska fascistkollaboratörerna. Den folkliga motståndsrörelsen skulle till varje pris förhindras att gripa statsmakten.

Därefter följde förräderiet i Varkiza. ELAS/EAM:s ledning undertecknade ett fördrag signerat Churchill som tvingade ELAS lägga ned vapnen och utlämna landet åt de brittiska ockupanterna. Antifascisterna fängslades och samarbetsmännen återinsattes på taburetterna.

I en skreva nedanför Ellanion, öns högsta berg, blänker ett vattenflöde. Det sägs i myten att Zeus, som förälskat sig i najadnymfen Aigine, omvandlade sig till örn och rövade henne från flodguden Asopos i Korint till Egina (Aigine). Asopos sökte sin dotter med hjälp av Sisyfos som avslöjade kidnapparens identitet i utbyte mot att Asopos skapade en sötvattenkälla i staden som bär hennes namn.

Vid stranden slår vattnet mot klipporna och briserar i gnistrade fragment. Från havet sveper en mild bris in och i de brusande vågorna förnimmes en sång:

Till danserna natten igenomvill jag gå på vita fötterkastande huvudet bakåtfritt i den daggstänkta rymden(Euripides, Backanterna)

Så landar vi på ön Simi som ligger strax väster om den turkiska datcahalvön.

Ioannis makar på stolen, sveper ölen och skakar på huvudet.

– Nej, vart är vi på väg? Ingen har längre respekt för kyrkan, och när till och med Papandreou gängar en flygvärdinna yngre än hans egna barn är det bara det lystna köttet det gamle kåtbocken utstrålar.

George flabbar hånfullt och nickar utåt gatan.

– Åh vilket skitsnack, du sitter ju själv och dreglar över varenda bikinibrud som drar förbi här på väg mot stranden. Du är bara avundsjuk, ditt prästskrälle!

Ritszos trummar med fingrarna mot bordskanten och nynnar på en fräck visa. Natten är varm, några ljus blinkar ute i havsviken. Vi har suttit och pokulerat på tavernan hela kvällen. Bordet belamrat med flaskor och ögonen simmiga.

Tidigt i augusti anlände vi till denna lilla fiskeby på Simi. Ön med dess mytomspunna svampdykare från förra seklet, numera med en befolkning livnärd huvudsakligen av turism och fiske. När den syntetiska svampen utkonkurrerat natursvampen följde kris och arbetslöshet. Många emigrerade till Amerika. I öns enda stad står emigranternas övergivna hem kvar på bergskammen med havsvinden klagande genom fönstergluggarna.

George har ett litet åkeri och äger en pickup, Ritzos är hans medhjälpare. De kör varor som lossats i hamnen, ölbackar och annat, runt till näringsställena. De är ungkarlar i 30-årsåldern. Arbetsdagen har slutat tidigt och så stannar man till vid tavernan för att festa loss och slänga käft med den melankoliske byprästen.

Plötsligt reser sig George. Står och vaggar på litet ostadiga ben och lyssnar med kisande ögon till något.

– Hörni, Ogluniatzi spelar uppe hos Stamatis, vi drar! På låg växel och med släckta lysen mullrar pickupen uppför den knappt två kilometer långa serpentinvägen. Uppslängda på flaket stirrar vi mot den stjärnbeströdda himlen.

Rembetikabandet är igång och i den tunga rytmen kastar bouzoukispelaren in gnistrande arpeggiofraser. Längst fram, på tå, sjunger vokalisten intensivt och pockande. George och Ritzos häver sig ut i dansen.

George behärskar sin korpulenta kroppshydda suveränt. Också Ritzos har full kontroll på sin slängiga lekamen. Vajande i synkoperad rytm dansar de en zeimbekiko, excellerar i kattlika piruetter och sammansmälter med musiken i en pulserande dröm bortom vardagsslitets värld.

Well, we’re gonna eat our moustaches tonightWouldn’t it be better to beat up those twowith the bouzouki and the guitar?No they’re gonna blow our minds with theirsweet sounds, nitwitOh Jesus’ mother!OK then, I’ll eat my waistcoat tonight.(Ioannis Halikias)