Snart inleds den klassiska svenska industrisemestern och LO:s så kallade semesterrapport för 2026 har nyligen offentliggjorts, som visar att allt fler arbetare inte längre har råd att åka på semester. Medan hälften av arbetarna och 70% av tjänstemännen har varit borta på minst en veckas semester under det senaste året så har 16% av arbetarna […]
Content
Snart inleds den klassiska svenska industrisemestern och LO:s så kallade semesterrapport för 2026 har nyligen offentliggjorts, som visar att allt fler arbetare inte längre har råd att åka på semester. Medan hälften av arbetarna och 70% av tjänstemännen har varit borta på minst en veckas semester under det senaste året så har 16% av arbetarna och 5% av tjänstemännen inte råd att åka bort på en veckas semesterresa per år (inräknat besök hos släktingar). Särskilt gäller det arbetarkvinnorna bland vilka 20% inte har råd med en veckas semesterresa på ett år och bland de ensamstående mödrarna har hela 39% inte råd med det.
Innan det stora kriget i Ukraina utbröt 2022 hade 7% av arbetarna och 1% av tjänstemännen inte råd med en veckas semesterresa per år men på grund av de så kallade Putinpriserna (på framför allt mat och andra dagligvaror) som följde på kriget vilka nu också kombineras med de så kallade Trumppriserna (på framför allt bensin och olja) så har arbetarnas ekonomiska marginaler krympt rejält.
Samma trend gäller även för fritidsaktiviteter i allmänhet utöver att åka på semester: Allt fler arbetare har inte råd att delta i de fritidsaktiviteter som kostar pengar. Det gäller återigen inte minst kvinnorna och särskilt de ensamstående mödrarna bland vilka 40% inte har råd att spendera en mindre summa på sig själva och 32% av dem har inte råd att regelbundet delta i någon fritidsaktivitet som kostar pengar.
Vad gäller tillgång till fritidshus (oavsett om de själva äger fritidshuset eller ej) så har 46% av alla majoritetssvenska barn tillgång till det jämfört med 4% av barnen med utländsk bakgrund och runt 1% av barnen med utomeuropeisk bakgrund.
Samtidigt är tillgången till fritidshus mycket ojämnt fördelad: Till exempel har över 50% av alla barn i Limhamn-Bunkeflo i Malmö tillgång till ett fritidshus att jämföra med under 1% av barnen på Rosengård. I Göteborg har 65% av alla barn i Långedrag tillgång till ett fritidshus att jämföra med 1% av barnen i Hammarkullen och Bergsjön. Och i Stockholm har över 75% av barnen i Bromma tillgång till ett fritidshus att jämföra med 1% av barnen i Husby och Rinkeby.
Särskilt under industrisemestern är det väldigt påtagligt att barnen med utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund dominerar den svenska stadsbilden och det urbana rummet (tillsammans med sina utomeuropeiska föräldrar) medan havsbandet, skärgården, fjällen, skogarna, gles- och landsbygden och småorterna, där flertalet fritidshus är belägna, omvänt domineras av de majoritetssvenska barnen (liksom så klart även deras föräldrar) p g a ovanstående närmast astronomiska skillnader i att ha tillgång till ett fritidshus eller ej.
Det finns så klart undantag såsom adoptivbarnen med utomeuropeisk bakgrund och de blandade eller mixade barnen som har en majoritetssvensk förälder och en förälder med utomeuropeisk bakgrund – de barnen har ofta också tillgång till fritidshus samt syns i skärgården, i fjällen, i skogarna, på landsbygden och i småstäderna. Det ska avslutningsvis också sägas att det finns en del så kallade endogama heterosexuella familjer med utomeuropeisk bakgrund som har (andragenerations)barn och som också har tillgång till fritidshus i exempelvis Stockholms skärgård eller Bohuslän och som också syns på Gotland, på Österlen och längs Höga kusten under sommarsemesterveckorna.