Olof Broddesson minns en bok från förr, och läser om den. Mer aktuell än någonsin.
Content
Strax innan jag åkte till Vietnam för första gången 2004 läste jag vietnamesiska Bảo Ninhs ”The sorrow of war” på engelska. Den före detta nordvietnamesiske soldatens historia drabbade mig hårt och har förföljt mig sedan dess. Nyligen läste jag, med viss nervositet, den svenska översättningen, ”Krigets sorger”. Skulle översättningen vara lika bra, skulle mitt äldre jag inte längre uppskatta boken lika mycket som jag gjorde som 22-åring?
Krigets sorger är en fullständigt osminkad berättelse om Vietnamkriget. Bảo Ninh tar varken ställning för eller emot de han slåss för – han bara slåss och försöker överleva. Den är opatriotisk till en sådan grad att den nordvietnamesiska regimen förbjöd boken när den gavs ut efter kriget.
Boken är tillsammans med fruktansvärda och osminkade krigsskildringar blandad med poetiska tillbakablickar till en oskuldsfull ungdom fylld av kärlek och framtidstro. Den okonventionella tidslinjen lämnar läsaren utanför rum och tid, och allt man önskar är att Bảo Ninh någon gång ska finna frid bland minnen som äter upp honom om nätterna såväl som under hans vakna tid.
Precis så är historien på engelska, och så är också översättningen. Det som går lite förlorat är det jag upplevde som ett helt unikt språk. Den svenska blir aldrig lika poetiskt skildrad som den är på engelska. Om du kan och vill – läs på engelska, men svenska översättningen är trots allt ett riktigt bra alternativ.
Bảo Ninhs Krigets sorger är en stark påminnelse om krigets totala meningslöshet, något som gör den till ett mycket aktuellt verk för idag.
Författaren lever än idag, i en lägenhet i Hanoi. Krigets sorger släpptes 1990 och har hyllats globalt. Han har inte skrivit fler böcker.