– Det kubanska folket har en speciell plats i de afrikanska folkens hjärta. De kubanska internationalisterna bidrog till självständighet, frihet och rättvisa i Afrika på ett sätt som saknar motstycke vad gäller de principer och den osjälviskhet som karakteriserar dem. Orden kommer från Nelson Mandela, i ett tal som den då nyss frisläppte sydafrikanske befrielsekämpen höll […]
Content
– Det kubanska folket har en speciell plats i de afrikanska folkens hjärta. De kubanska internationalisterna bidrog till självständighet, frihet och rättvisa i Afrika på ett sätt som saknar motstycke vad gäller de principer och den osjälviskhet som karakteriserar dem.
Orden kommer från Nelson Mandela, i ett tal som den då nyss frisläppte sydafrikanske befrielsekämpen höll i kubanska Matanzas den 27 juli 1991.
Mandela visste vilka som var hans och de svarta sydafrikanernas verkliga vänner, och en av de viktigaste var den kubanske revolutionären och sedermera statsöverhuvudet Fidel Castro.
Antiapartheidkämpen Madiba, som suttit fängslad i nästan 30 år som ledare för den av USA terrorstämplade befrielseorganisationen ANC, har sedan dess kommit att bli det hycklande standardsvaret för många liberala politiker när de får frågan om sina förebilder i livet.
Det eftermälet har inte Kubas revolutionsledare och mångårige president Fidel Castro fått, då han symboliserar ett ännu mer helhjärtat och okuvligt motstånd mot USA-imperialismen än Nelson Mandela.
Sydafrikanen tog på 1990-talet avstånd från den väpnade kamp som varit nödvändig för att befria Sydafrikas svarta från rasförtrycket, och omfamnade under sina sista år en mer borgerlig definition av demokrati och försoning med förtryckarna.
En väg som varken varit möjlig eller önskvärd för det revolutionära Kuba. Om Fidel och Kubas revolutionärer gjort likadant hade det socialistiska Kuba gått under för länge sedan.
I samma Matanzasprovins som Mandela höll tal 1991 deltog Kubas nuvarande president Miguel Diaz-Canel förra veckan i högtidlighållandet av hur det CIA-ledda invasionsförsöket i Grisbukten slogs tillbaka i april 1961.
Bara dagar tidigare höll han ett tal på 65-årsdagen av när Fidel vid samma tid deklarerade den kubanska revolutionen som socialistisk. Det gjorde Fidel i samband med begravningarna av de kubaner som dött i de amerikanska bombningar som ledde fram till invasionsförsöket några dagar senare.
– Vad imperialisterna inte kan förlåta oss är att vi är här, vad de inte kan förlåta oss är vår värdighet, vår styrka, vårt mod, vår ideologiska ståndaktighet, våra uppoffringar och det kubanska folkets revolutionära glöd, sade Fidel i sitt tal.
– Det är vad de inte kan förlåta oss, att vi är här och att vi har genomfört en socialistisk revolution rakt under näsan på USA!
Den kubanska revolutionen hade segrat på nyårsdagen 1959, och snart kunde Fidel, Che Guevara, Camilo Cienfuegos och de andra ledarna komma och fira med folket på gatorna i Havanna. Men det var ingen renodlat kommunistisk gerilla som Fidel, Che, Camilo och de andra lett i 26 juli-rörelsen, även om den hade starka kommunistiska inslag.
Det var USA:s och CIA:s allt mer terroristiska reaktion på revolutionens första landvinningar som fick den kubanske revolutionsledaren att öppet omfamna socialismen och de kommunistiska idealen – som han kom att hålla fast vid för resten av sitt liv.
Med socialismen fanns också antiimperialismen, som varit en självklar del även i 26 juli-rörelsens övergripande ideologi. Den baserades mycket på nationalhjälten José Martís tankar om kubansk självständighet från såväl det spanska som nordamerikanska imperiet, för att kunna föra en politik för landets egna fattiga invånares bästa.
”Jag har levt i monstret och känner dess inälvor”, skrev Martí om USA, innan han stupade 1895 i kampen för frihet från den då spanska överhögheten.
När Fidel och 26 juli-rörelsen inledde sin revolution med anfallet på militärgarnisonen Moncada den 26 juli 1953 – som gav namn åt gerillan – hade USA och dess maffior tagit över den reella makten på Kuba från Spanien, med den inhemska diktatorn Fulgencio Batista som president.
Martí hade många gånger varnat för USA:s intentioner att styra över hela den amerikanska kontinenten, vilket kubanerna fick känna på under attacken i april 1961 – och har fått känna av inpå skinnet sedan dess.
När det revolutionära Kuba svarade på USA:s terrorism och sabotage med att konfiskera och förstatliga amerikanska oljeraffinaderier införde USA en total ekonomisk blockad mot landet som gäller än idag – och som Donald Trump stärkt ytterligare sedan vissa lättnader genomfördes när Barack Obama var USA:s president.
På grund av blockaden är det inte möjligt för Kuba att importera någonting som har en enda USA-tillverkad komponent i sig, och USA låter inte länder som handlar med Kuba göra det också med USA. Även de som vill handla med och hjälpa Kuba har stora logistiska problem med det då USA straffar banker som gör överföringar till Kuba.
Trots Kubas ekonomiska problem har landet aldrig gett avkall på sin internationella solidaritet. Samtidigt som revolutionen gett de egna invånarna gratis skola och sjukvård har kubanska läkare i tusental åkt också till andra länder för att göra medicinska insatser.
Närmare en halv miljon kubaner åkte också som frivilliga till södra Afrika på 1970- och -80-talet, för att bistå befrielserörelsen i Angola och strida mot de reaktionära styrkor som försökte kväsa det antikoloniala uppror som lett till självständighet från kolonialmakten Portugal. Vilket var vad Nelson Mandela hänvisade till i sitt tal 1991, då den så kallade operation Carlota nyss avslutats.
– Jag var i fängelse när jag för första gången fick höra om det massiva stöd som de kubanska internationalistiska styrkorna gav folket i Angola – på en skala som var svår att tro på – när angolanerna attackerades av sydafrikanska trupper, det CIA-finansierade FNLA, legoknektarna och Unitas och Zaires styrkor 1975, sade Madiba.
– I Afrika är vi vana vid att vara offer för andra länder som vill ta vårt land och kväva vår självständighet. I Afrikas historia finns inget annat exempel på ett folk som rest sig till försvar för oss.
Mandela avslutade sin hyllning till den kubanska solidariteten med att konstatera varför den kubanska revolutionen varit så viktig också långt utanför den lilla karibiska ön – och som är en stor del av anledningen till att den nu är under värre hot än någonsin från USA-imperialismen.
– För det kubanska folket är internationalismen inte bara ord, utan något som vi sett i praktiken till förmån för stora delar av mänskligheten.