Är i Englands fjärde största stad Leeds där världens enda och största adoptionsforskningskonferens för humanioraforskare inleds idag (d v s The Alliance for the Study of Adoption and Culture Conference – se https://www.adoptionandculture.org/conference) och det går inte att säga något annat än att konferensen äger rum samtidigt som att en veritabel global revolution äger rum, […]
Content
Är i Englands fjärde största stad Leeds där världens enda och största adoptionsforskningskonferens för humanioraforskare inleds idag (d v s The Alliance for the Study of Adoption and Culture Conference – se https://www.adoptionandculture.org/conference) och det går inte att säga något annat än att konferensen äger rum samtidigt som att en veritabel global revolution äger rum, som för min egen del nog är den enda revolutionen som jag både har bidragit till och själv får uppleva innan jag går bort.
Det handlar konkret om att adoptionsindustrin i skrivande stund sjunger på sin svanesång efter årtionden av kamp från några av oss adopterades sida vad gäller att kritisera denna industri för att den ägnar sig åt en illegal och korrupt människohandel.
Själv har jag gjort det i offentligheten, och både i Sverige, i Sydkorea och internationellt, ända sedan 1990-talet när den internationella adoptionsverksamheten blev global efter Kalla krigets slut, vilket innebar att mängder med nya både ursprungs- och mottagarländer tillkom och på 00-talet peakade sedan verksamheten med tidvis över 40 000 adoptioner till Väst per år. Som enskild person (och aktivist) räknas jag som den första personen i världen som gjorde det på ett så explicit och fr a offentligt (och inte minst offensivt för att inte säga aggressivt) sätt och i egenskap av att vara forskare räknas jag som den första forskaren på jorden som gjorde det på ett likaledes så tydligt och öppet sätt (och – skulle nog många säga – våldsamt sätt) genom att applicera en postkolonial feministisk analys av den internationella adoptionsverksamheten och adoptionsindustrin.
På senare år har denna kritik till slut blivit mainstream i den meningen att regeringarna i ett stort antal ursprungs- och mottagarländer har utrett adoptionsverksamheten och i många fall även stoppat alla framtida utlandsadoptioner vilket i sin tur har resulterat i att mängder med adoptionsbyråer och adoptionsförmedlande organisationer har gått i konkurs. Även om adoptionsindustrin ännu inte har gett upp helt – världens största respektive näst största aktörer existerar exempelvis fortfarande, d v s amerikanska Holt (som har legat bakom runt 100 000 adoptioner) och svenska Adoptionscentrum (som har genomfört runt 30 000 adoptioner) – så har den allmänna synen på internationell adoption samtidigt förändrats i grunden och både bland invånarna i de utomvästerländska ursprungsländerna i det globala Syd och i de f d kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa liksom bland invånarna i de västerländska mottagarländerna.
Svenskarna har både adopterat allra flest utrikes födda barn per capita (och det utan konkurrens) samt innehaft den mest positiva synen på internationell adoption i världen då verksamheten har varit så intimt sammanknippad med progressiva idéer om antirasism och internationell solidaritet i just Sverige men även i jordens mest adopterande pro-adoptionsland har fr a majoritetsinvånarna sakta men säkert tvingats omvärdera sin tidigare så positiva syn på internationell adoption. Och nu när Kristerssons regering snart faller finns det slutligen en möjlighet att även Sverige väljer att gå samma väg som ett flertal både ursprungs- och mottagarländer redan har gjort – d v s att en gång för alla avsluta alla utlandsadoptioner som förmedlas av privata aktörer (och därmed utdela dödsstöten mot Adoptionscentrum…), vilket Adoptionskommissionen också rekommenderade i sitt slutbetänkande som Kristerssons regering tog emot för ett år sedan.