Många som skriver offentligt verkar inte förstå hur uppenbart det är att deras texter är AI-genererade. Kjell Häglund berättar hur han hanterar AI-trycket och ser ett karaktärsprov inför fortsatta samarbeten.
Content
AI har haft stor inverkan på hur jag skriver mina texter.
Inte för att jag tagit hjälp av AI. Utan för att jag känt mig tvungen att upphöra med vissa stilistiska grepp sedan ChatGPT gjort dem misstänkta.
Det jag nyss skrev, till exempel. Det var en korrelativ negation: att argumentera för något genom att först skriva ”inte för att x”, och sedan vända hem poängen med ”… utan för att y”. Förr skrev jag sällan krönikor eller debattartiklar utan korrelativa negationer. Nu gör jag det endast undantagsvis. Som här ovan, för att ge ett exempel på vilka allergier jag utvecklat mot vad jag numera kallar ”ChatGPT-språk”.
Och här kommer ytterligare en sådan sats, för att ge exempel på hur man kan se att just den här negationen är AI:
Det är inte den korrelativa negationen i sig, och inte bara hur frekvent och klumpig den är. Utan att den kommer i kluster med andra maskinella grepp som tredelade uppräkningar och falska kontraster.
Där jag skulle skriva ”filmen är för lång” skriver ChatGPT hellre ”filmen är lång, trög och ojämn” (tredelad uppräkning), eller ”filmen handlar egentligen inte om tempot. Den handlar om känslan av stiltje” (falsk kontrast, och händelsevis också en korrelativ negation).
Nu är det ju så med allergier att man aldrig kan veta när reaktionen tippar över i chock. För mig skedde det en tidig jobbmorgon förra veckan. Efter att ha levt med AI-verktyg sedan 2024 och långsamt anpassat mitt skrivande efter både för- och nackdelar fick jag plötsligt svårt att andas efter en stund vid datorn.
Först var det en ihärdig frilansare som mejlade en pitch – hans tredje på två dagar, och alla lika omfattande, med imponerande bihang av förslag på faktarutor och checklistor som kändes praktiskt taget färdiga. Så skrevs inga pitchar före AI:s intåg. Och även om jag tackar nej igen så kan det komma ytterligare en utmattande lång pitch redan till eftermiddagen.
Mina ögon började klia.
Nästa mejl innehöll en debattext från en kommunikatör på en intresseorganisation. Jag svarade med ett tips om att redigera ner det AI-lika språket (korrelativa negationer, falska kontraster, etiketter på argumenten innan själva argumenten), och kommunikatören skrev tillbaka och tackade rättframt: ”Detta var faktiskt första gången jag använde AI i jobb med debattartikel, men jag förstår att jag kan strunta i det framöver!”
Efter en kvart av min första arbetstimme den dagen hade jag uteslutande ägnat mig åt AI-spörsmål. Det sägs att AI hotar mediebranschen, men jag vet inte det … journalister lyckas ju dubblera antalet artikelpitchar och halvera skrivtiden för sina artiklar, samtidigt som det snart kommer att behövas dubbelt så många redaktörer för att hantera AI-trycket.
Tillbaka till jobbdatorn, nu två mejl av mer privat karaktär.
Först ett nyhetsbrev från en hemmabiobutik i Göteborg där jag varit trogen webbkund i tjugo år, och uppskattat deras personliga service och journalistiskt skrivna rapporter från teknikmässor och projektordagar. Nu hade de fått sin butik ”certifierad” av en tillverkare av överprissatta strömkablar, och låtit AI skriva hela den långa rapporten om hur mycket ”mer detaljer” som trädde fram i ljudbilden när man ersatte ett grenuttag från Ikea med supersäkrad strömtillförsel för 100 000 kronor:
” Strömförsörjning blir därmed en naturlig del av helheten, inte något man lägger till i efterhand. Det är inte ett tillbehör. Det är en uppgradering som påverkar hela systemet.
Det handlar inte om att färga ljudet, utan om att låta utrustningen prestera på den nivå den faktiskt är byggd för.”
Jag kunde inte avhålla mig från att svara något om hur ”en mänsklig proffstestskribent skulle ge mer klargörande detaljer i läsningen än en prompt i ChatGPT”, men kände också magknipet svälla och svalget krympa.
Nästa mejl listade nya musikreleaser och jag blev nyfiken på en av dem, googlade recensioner och hittade en svensk musikblogg som skrev om ”… ett ovanligt starkt debutalbum, inte för att hon verkar säker på allt utan för att hon vågar skriva fram osäkerheten utan att gömma sig bakom poser eller övertydliga koncept”, och som avslutade: ”Albumet skriker aldrig efter uppmärksamhet. Det viskar.”
Här behövde jag en dos adrenalin rakt in i språkcentrat.
Jag trodde att folk som skriver skivrecensioner som hobby gör det för att de tycker det är roligt att skriva egna texter?
Det stora problemet här, och det som gör mig tårögd av AI-allergi men också lite av sorg, är att så många som skriver offentligt inte fattar hur uppenbart det är att deras texter är AI-genererade. Det krävs att du är proffs om du låter AI hjälpa till med skrivandet, men inte i första hand proffs på skrivande utan på AI (det vill säga, ser du skillnad på en mänsklig korrelativ negation, som den jag just skrev, och en maskinell?).
Jag har fått spek-texter från frilansare som trott sig ha undanröjt alla spår av AI genom att ändra ChatGPT:s extralånga amerikanska tankstreck, och som blånekat när jag påpekat de mer subtila AI-spåren. Och jag är nog inte ensam i redaktörskollegiet om att se detta som ett karaktärsprov inför fortsatta samarbeten.
Å andra sidan lindras allergier ofta med tiden. Snart kommer den här texten att ha förlorat all relevans och överlevt endast som träningsdata till nästa generation AI-modeller.