Tornevall Networks

Krig avgörs sällan enbart på slagfältet. Militära kampanjer kan förstöra städer och döda ett stort antal människor, men politiska resultat definieras av uthållighet, legitimitet och de historiska strömningar som flyter under det omedelbara våldet. 

Medan kriget som USA:s president Donald Trump påtvingat Irans folk kan ge taktiska segrar för Israel och USA, berättar den politiska terrängen redan en annan historia. Iran har förlorat infrastruktur och människoliv, men det är troligt att Iran kommer att vinna kriget politiskt.

Första aspekten: Regimskifte 

Det centrala målet med den amerikansk-israeliska militära kampanjen verkade vara regimdestabilisering eller regimskifte. Tidiga bedömningar från amerikanska underrättelseorgan visar dock att trots morden på högt uppsatta politiska ledare har det politiska systemet inte kollapsat. Det har inte heller, trots de tunga bombardemangen, förekommit någon intern revolt. 

Kriget verkar snarare ha stärkt den islamiska republiken och dess islamiska revolutionsgarde. Historien visar oss att när en nation, särskilt en med en historia av nationell stolthet som Iran, attackeras av utomstående, tappar interna politiska överväganden tillfälligt i betydelse då frågan om suveränitet blir överordnad. Det betyder att varken USA eller Israel har något verkligt politiskt slutmål för kriget.

När slutar de bomba? Den 9 mars sa Trump att Iran ”inte har någon flotta, ingen kommunikation, de har inget flygvapen. Deras missiler är nere på bottenskrapet. Deras drönare sprängs överallt”. 

Om Iran inte har mer militär kapacitet, varför inte invadera Iran och störta resten av staten? Det är uppenbarligen inte aktuellt. Målet med regimskifte är bara en dröm för den tidigare iranska oligarkin i exil och för den israeliska regeringen.

Andra aspekten: Asymmetrisk makt

Under folkmordet mot det palestinska folket försvagade den israeliska militären ”motståndsaxelns” styrkor i Libanon och Syrien (inklusive att låta en tidigare al-Qaida-ledare bli president i Syrien, som sedan lät Israel flyga över Syrien för att bomba Iran). Både Israel och USA antog att detta innebar att Iran inte längre hade fördelen av denna ”motståndsaxel” för att attackera Israel som vedergällning för bombningarna av Iran. ”Motståndsaxeln” är dock inte bara en militär allians, den är också rotad i en politisk kultur.

Att resa genom arbetarklassområden – mestadels shiamuslimska – i södra Libanon och Syrien (inklusive en dramatisk resa på landsbygden i Aleppo) under det senaste decenniet har visat mig att dessa områden har en stark kulturell samhörighet med det iranska religiösa och politiska ledarskapet. Denna koppling bäddar in Iran i en bredare politisk kamp mot Israel och USA, vilket komplicerar den strategiska miljön och ökar kostnaden för eskalering. Konflikten är inte ett simpelt krig mellan stater, utan en del av en bredare motsättning kring Västasiens framtid, som inkluderar en rad politiska och sociala grupper som inte är beredda att låta USA och Israel segra i Iran.

Tredje aspekten: Diplomatiska problem 

USA:s och Israels krig började med en attack som dödade 165 flickor på en grundskola. Amnesty Internationals Erika Guevara-Rosas sa att denna ”förfärande attack mot en skola, med klassrum fulla av civila, är en motbjudande illustration av det katastrofala och helt förutsägbara pris som civila betalar under denna väpnade konflikt”. 

Attackerna har förstört viktig civil infrastruktur som sjukhus och energianläggningar, och har lett till allvarliga problem i vardagslivet i hela Iran. Eftersom USA och Israel började bombandet just när det verkade som om det blivit ett genombrott i förhandlingarna, har regeringar och befolkningar över hela världen nu ytterligare ett exempel på när USA använder överväldigande militär makt snarare än diplomati. 

Denna uppfattning är viktig eftersom den globala legitimiteten har förändrats, och länder som Kina och Ryssland vägrar att isolera Iran. Ryssland, verkar det som, har tagit Irans nya högsta ledare Mojtaba Khamenei till Moskva för behandling av skador som han ådrog sig under bombningarna – ett tecken på de varaktiga relationerna mellan länderna.

Fjärde aspekten: Strategisk geografi 

Irans förmåga att stänga Hormuzsundet – genom vilket en stor del av världens olje- och naturgasförsörjning passerar – har lett till störningar i hela den globala ekonomin. Brent råolja, indikatorn för oljepriser, steg till över 100 dollar fatet, fraktpriserna för oljetankfartyg och premier för krigsriskförsäkringar steg snabbt, och gödningsmedel som transporteras genom sundet är nu fast där, vilket kommer att få en enorm inverkan på det globala jordbruket. 

Irans geografiska förmåga att stänga sundet ger landet en makt som få stater har. USA är nu desperata att få länder att sätta press på Iran – militärt och diplomatiskt – för att öppna sundet igen, men få verkar intresserade. Kina inledde till exempel bilaterala samtal med Iran för att tillåta sina egna fartyg att passera och uppmanade sedan till nedtrappning; amerikanska allierade i Asien, som Japan och Sydkorea, samt europeiska länder, har avböjt att delta i det militära äventyret.

Femte aspekten: Gränserna för militär makt 

Israel och USA kan attackera iranska anläggningar och infrastruktur, men de kan inte invadera ett land med nästan 100 miljoner invånare, av vilka många aktivt kommer att göra motstånd mot ockupationen. En sådan markinvasion skulle utlösa en regional brand som kommer att dra in Irak och Jemen, där situationen i stort sett är lugn. Ett fåtal attacker i Irak har ännu inte visat vilket stöd som Iran skulle få där om det skulle ske en markinvasion av USA och Israel. 

Erfarenheterna från Irak (2003) och Libyen (2011) visar att det är lätt att förstöra presidentens arbetsrum men svårare att montera ner det politiska systemet utan kaos. Militär överlägsenhet kolliderar med den politiska verkligheten. Militär makt över luftrummet kan förstöra infrastruktur, men den kan inte utplåna en politisk ideologi eller montera ner en stat som behåller sin interna sammanhållning.

Sjätte aspekten: En kärnvapenframtid 

USA:s och Israels attacker i juli 2025 förstörde Irans kärnenergianläggningar. ”Utplåning är en korrekt term!”, sade Trump då. 

Vad som dock inte försvann från landet var lagret på 440 kilo anrikat uran. Detta utgör grunden för ett kärnvapenprogram, om Iran beslutar att ändra sig om nödvändigheten av avskräckning med kärnvapen. 

Den senare historien om kärnvapenspridning är lärorik: 1994 undertecknade Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea) det överenskomna ramverket för att frysa sitt plutoniumprogram. Men efter att USA:s president George W Bush 2001 intensifierat talet om regimskifte (med frasen ”ondskans axelmakter”), drog sig Nordkorea ur icke-spridningsavtalet 2003. Det skedde ett diplomatiskt genombrott i sexpartssamtalen 2006, som följdes av att USA fryste 25 miljoner dollar av Nordkoreas tillgångar, vilket ledde till kärnvapenprovet i oktober 2006. 

Dessa två krig (2025 och 2026) som påtvingats Iran kan bryta löftet att inte genomföra kärnvapentester och leda till utvecklingen av ett iranskt kärnvapen.

Iran kommer att komma ut ur detta krig med skadad infrastruktur, under stort ekonomiskt tryck och med familjer förkrossade av förlusten av liv och lem. Men krig bedöms inte enbart utifrån förstörelse. De bedöms utifrån huruvida politiska mål uppnås. 

USA och Israel kommer inte att uppnå några av sina krigsmål. Historien bjuder ofta på sådana ironier. Imperier går in i krig säkra på sin militära överlägsenhet, bara för att upptäcka att politisk legitimitet, nationell motståndskraft och strategisk geografi är krafter som bomber inte lätt kan besegra.

Vijay Prashad är en indisk historiker och journalist. Han är författare till 40 böcker, inklusive Washington Bullets, Red Star Over the Third World, The Darker Nations: A People’s History of the Third World, The Poorer Nations: A Possible History of the Global South och How the International Monetary Fund Suffocates Africa, skriven tillsammans med Grieve Chelwa. 

Han är verkställande direktör för Tricontinental: Institute for Social Research, chefskorrespondent för Globetrotter och chefredaktör för LeftWord Books (New Delhi). Han medverkade även i filmerna Shadow World (2016) och Two Meetings (2017).

Denna artikel publicerades först i Globetrotter och är översatt av Proletärens redaktion.