Tornevall Networks

Det svenska Ibsenpriset, som tilldelas unga nyskapande dramatiker, gick i år till Johanna Emanuelsson, som gjort sig känd för sina samhällskritiska pjäser.

– Priset betyder jättemycket för mig, säger Johanna Emanuelsson till Proletären.

– Man har fått vissa stipendier då och då och det har inte varit något fel på dem, men just Ibsenstipendiet när den här kulturpolitiken råder och budgetar sänks och ingen vill prata om samtiden… att då få bekräftelse på att i alla fall några tycker att det du gör är intressant och bra.

– Motiveringen var jättefin också. ”Oj vad ni överdriver”, tänkte jag [skratt]. Det är lätt att hamna i ett fack, och det har väl jag också gjort. Mitt är att jag gärna skriver om klass och ekonomiska orättvisor. Men det var inte bara ”aja, vi ger väl stipendiet till den där kommunisten”, liksom, utan det fanns en konstnärlig motivering också som jag var väldigt glad över. Och det är nånstans där jag vill verka. Det var det som gjorde Ibsen odödlig, att han pratade om samtiden på ett radikalt sett men också hade en egen konstnärlighet, ett eget språk och en otrolig känsla för dramaturgi.

Är det inte svårt att skriva och sätta upp ”politiska” verk i scensverige idag? Åtminstone utanför de små, nischade scenerna.

– Jo. Tidigare har man låtit kulturen vara ganska ”helig”, vilken regering som än har varit, men nu har man verkligen startat det som högern vill, den eventbolagsbaserade kulturpolitiken och ett kulturkrig. Repertoarerna blir färre, enskilda personer blir utpekade, moderater vill stänga ner föreställningar för att han eller hon har fel åsikt…

– När jag började med det här för femton år sen så var det inte så att folk hurrade för att man ville skriva om vapenexport eller liknande, men det fanns utrymme för det. Men det har på sätt och vis alltid varit ett problem – man har fått vara ”gulligt radikal”, men man får inte göra något farligt. Då blir du cancelad.

– Jag märker bland mina kollegor att jobben sinar som fan och teatrarna kör på nepotism och köper bara in säkra kort. Jag upplever också att det ofta är sämre kvalitet för att folk är mer stressade och det sker en urholkning.

De tuffare villkoren i kulturvärlden speglar samtiden väl, menar Johanna Emanuelsson.

– Det känns som vi befinner oss i en jävligt osäker värld just nu, inte bara internationellt, utan även det som nassarna och borgarna håller på med här hemma. Jag kan inte just nu se att vi i en nära framtid skulle gå mot något positivt. Och reformismen är körd. Jag tror inte att en rödgrön regering kommer ändra nåt. Man ser inte konsekvenserna av det helt ännu, men snart smäller det över. Det märks på alla plan att det blivit hårdare och hårdare och hårdare, och det tar knäcken på folk.

– Vi kommer ha så stor fattigdom i Sverige. Jag känner det inpå bara skinnet. Som när jag fick stipendiet. Jag står i marmorsalen på Dramaten och tar emot det samtidigt som jag oroar mig över huruvida jag ska klara hyran. Det talades om ”dagsaktualitet” i motiveringen… min personliga dagsaktualitet är matpriserna har gått upp.

Johanna Emanuelsson tilldelas priset på Dramaten. Foto: Anna Norman Kölén

En av anledningarna till att Johanna Emanuelsson tilldelades priset stavas Ett svenskt brott. ”Ett true crime-drama från ett välfärdssverige på fallrepet”, som Uppsala stadsteater beskrev den.

Det var en av fjolårets mest omtalade svenska pjäser. Och Johanna Emanuelssons kanske mest personliga hittills – den handlar nämligen om hennes mamma, en undersköterska som fick en arbetsskada på demensboendet hon arbetade på. Hon blev utförsäkrad, hamnade mellan stolarna och fick inte den vård hon behövde. Det var i sviterna av detta som hon dog vid 60 års ålder.

– Jag tyckte mottagandet var fantastiskt, det var fullsatt, folk grät. Jag har aldrig sett den publikreaktionen i något annat jag gjort, berättar Johanna Emanuelsson.

– Det var en pjäs som jag behövde skriva. Jag behövde göra en hyllning till min mamma och alla som inte dör på arbetsplatsen, men till följd av arbetet, och utveckla den till något större.

Vad har du på gång framöver?

– Massor! Jag kan inte avslöja allt… jag har typ tolv projekt som jag vill förverkliga, däribland en del roliga texter som jag fått upphovsrätten för, bland annat av Stellan Skarsgård, Hasse Alfredsson och PO Enquist. Som frilansare och ”livegen” blir det att man slänger ur sig en massa pjäsidéer, och jag får vara glad om jag får någon av dem förverkligad. Men det är överbelastning på många teatrar nu, och det har också varit en diskussion om att det finns en ny generation som jobbar helt gratis…

Är det rikemansungar som får sin ”hobby” sponsrad av sina päron eller?

– Haha, jag vet inte… men det är många unga som gör det nu. Man får inte glömma att det må vara ett yrke som är få förunnat, men det är ett yrke. Det är ingen hobby. Sedan kan man ha det som hobby. Men det har inte jag.