← Back to feed

Blås rent i den borgerliga sörjan

Permalink
Published: 2026-03-09 12:24:27
Discovered: 2026-04-01 10:08:07
Hash: 89a654391bbbd8fa89ef7045cb28633f1dc02829
https://proletaren.se/artikel/blas-rent-i-den-borgerliga-sorjan/
Description
Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng. Jag delar till viss […]
Content
Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng.

Jag delar till viss del deras aversion mot 70-talets proggiga ”pekfingervals”. Men som ung student fann jag räddningen i undantag som Bob Dylans Mr. Tambourine Man – en visionär, hallucinatorisk dröm mättad av mystik och längtan.

Problemet uppstod när 80-talets intellektuella slängde ut barnet med badvattnet. Under ledning av kretsen kring tidskriften Kris upphöjdes värdenihilismen, samtidigt som nyliberalismen segrade genom Thatcher och Ronald Reagan. I Sverige markerade mordet på Olof Palme slutet på en era där solidaritet var ett bärande ord.

Idag skördar vi frukten i form av en post-ironisk generation. Elis Monteverde Burrau företräder en sorts subjektslös ”intetpoesi” rotad i melankoli, där omgivningen snarare än diktaren styr orden. Det är här det cyniska gapet öppnar sig, som Burcu Sahin tidigt påpekade i debatten i Aftonbladet 

När Örnen och Kråkan avfärdar Göran Sonnevi och Tobias Berggren som nostalgi för deras samhällsengagemang, blottas en tomhet. Samhällssfären lyser med sin frånvaro till förmån för närläsning och psykoanalytiska teorier, kanske främst av Julia Kristeva. Det är heller inget fel på formanalys, men idén om att poesin pågår på en isolerad plats leder ofta till en apolitisk cynism. Det är en värdenihilism med rötter i nyliberalismen som idag återfinns i Trump-erans utrikespolitik: narcissistisk, självupptagen och världsfrånvänd.

Det är dags att, som Göran Greider nyligen skrev i Aftonbladet kultur, blåsa rent i denna borgerliga sörja av hopplöshet. Det finns alternativ. Nima Hasan skriver i Gaza medan bomberna faller. Hennes diktsamling Den sista fjärilen (Bonniers) är både formsträng och konstnärligt medveten, men djupt rotad i en verklighet som får läsaren att studsa – inte minst genom hennes humor mitt i katastrofen. 

Låt oss engagera oss i sådan poesi, snarare än i de ”allmänna välfärdssjukdomar” och den skojfriskhet som präglar Monteverde Burrau eller William-Olsson. Det var ingen tillfällighet att Tobias Berggren en gång kallade den sistnämnde för en ”leksaksmoped”.

Kanske gäller det omdömet alla som ännu inte förmått befria sig från de nyliberala strömningar som dagligen genomströmmar oss. 

History (2 versions shown )

Changes

From 2026-03-09 12:24:27 (discovered: 2026-04-01 10:08:07) hash: 89a654391bbbd8fa89ef7045cb28633f1dc02829
To 2026-03-09 12:24:27 (discovered: 2026-04-01 10:08:07) hash: 89a654391bbbd8fa89ef7045cb28633f1dc02829
Title
Blås rent i den borgerliga sörjan
Description
Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng. Jag delar till viss […]
Content
Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng. Jag delar till viss del deras aversion mot 70-talets proggiga ”pekfingervals”. Men som ung student fann jag räddningen i undantag som Bob Dylans Mr. Tambourine Man – en visionär, hallucinatorisk dröm mättad av mystik och längtan. Problemet uppstod när 80-talets intellektuella slängde ut barnet med badvattnet. Under ledning av kretsen kring tidskriften Kris upphöjdes värdenihilismen, samtidigt som nyliberalismen segrade genom Thatcher och Ronald Reagan. I Sverige markerade mordet på Olof Palme slutet på en era där solidaritet var ett bärande ord. Idag skördar vi frukten i form av en post-ironisk generation. Elis Monteverde Burrau företräder en sorts subjektslös ”intetpoesi” rotad i melankoli, där omgivningen snarare än diktaren styr orden. Det är här det cyniska gapet öppnar sig, som Burcu Sahin tidigt påpekade i debatten i Aftonbladet  När Örnen och Kråkan avfärdar Göran Sonnevi och Tobias Berggren som nostalgi för deras samhällsengagemang, blottas en tomhet. Samhällssfären lyser med sin frånvaro till förmån för närläsning och psykoanalytiska teorier, kanske främst av Julia Kristeva. Det är heller inget fel på formanalys, men idén om att poesin pågår på en isolerad plats leder ofta till en apolitisk cynism. Det är en värdenihilism med rötter i nyliberalismen som idag återfinns i Trump-erans utrikespolitik: narcissistisk, självupptagen och världsfrånvänd. Det är dags att, som Göran Greider nyligen skrev i Aftonbladet kultur, blåsa rent i denna borgerliga sörja av hopplöshet. Det finns alternativ. Nima Hasan skriver i Gaza medan bomberna faller. Hennes diktsamling Den sista fjärilen (Bonniers) är både formsträng och konstnärligt medveten, men djupt rotad i en verklighet som får läsaren att studsa – inte minst genom hennes humor mitt i katastrofen.  Låt oss engagera oss i sådan poesi, snarare än i de ”allmänna välfärdssjukdomar” och den skojfriskhet som präglar Monteverde Burrau eller William-Olsson. Det var ingen tillfällighet att Tobias Berggren en gång kallade den sistnämnde för en ”leksaksmoped”. Kanske gäller det omdömet alla som ännu inte förmått befria sig från de nyliberala strömningar som dagligen genomströmmar oss. 

Versions

  1. 2026-03-09 12:24:27
    Discovered: 2026-04-01 10:08:07 Hash: 89a654391bbbd8fa89ef7045cb28633f1dc02829
    Title:
    Blås rent i den borgerliga sörjan
    Description:
    Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng. Jag delar till viss […]
    Content
    Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng.

    Jag delar till viss del deras aversion mot 70-talets proggiga ”pekfingervals”. Men som ung student fann jag räddningen i undantag som Bob Dylans Mr. Tambourine Man – en visionär, hallucinatorisk dröm mättad av mystik och längtan.

    Problemet uppstod när 80-talets intellektuella slängde ut barnet med badvattnet. Under ledning av kretsen kring tidskriften Kris upphöjdes värdenihilismen, samtidigt som nyliberalismen segrade genom Thatcher och Ronald Reagan. I Sverige markerade mordet på Olof Palme slutet på en era där solidaritet var ett bärande ord.

    Idag skördar vi frukten i form av en post-ironisk generation. Elis Monteverde Burrau företräder en sorts subjektslös ”intetpoesi” rotad i melankoli, där omgivningen snarare än diktaren styr orden. Det är här det cyniska gapet öppnar sig, som Burcu Sahin tidigt påpekade i debatten i Aftonbladet 

    När Örnen och Kråkan avfärdar Göran Sonnevi och Tobias Berggren som nostalgi för deras samhällsengagemang, blottas en tomhet. Samhällssfären lyser med sin frånvaro till förmån för närläsning och psykoanalytiska teorier, kanske främst av Julia Kristeva. Det är heller inget fel på formanalys, men idén om att poesin pågår på en isolerad plats leder ofta till en apolitisk cynism. Det är en värdenihilism med rötter i nyliberalismen som idag återfinns i Trump-erans utrikespolitik: narcissistisk, självupptagen och världsfrånvänd.

    Det är dags att, som Göran Greider nyligen skrev i Aftonbladet kultur, blåsa rent i denna borgerliga sörja av hopplöshet. Det finns alternativ. Nima Hasan skriver i Gaza medan bomberna faller. Hennes diktsamling Den sista fjärilen (Bonniers) är både formsträng och konstnärligt medveten, men djupt rotad i en verklighet som får läsaren att studsa – inte minst genom hennes humor mitt i katastrofen. 

    Låt oss engagera oss i sådan poesi, snarare än i de ”allmänna välfärdssjukdomar” och den skojfriskhet som präglar Monteverde Burrau eller William-Olsson. Det var ingen tillfällighet att Tobias Berggren en gång kallade den sistnämnde för en ”leksaksmoped”.

    Kanske gäller det omdömet alla som ännu inte förmått befria sig från de nyliberala strömningar som dagligen genomströmmar oss. 
  2. 2026-03-09 12:24:27
    Discovered: 2026-04-01 10:08:07 Hash: 89a654391bbbd8fa89ef7045cb28633f1dc02829
    Title:
    Blås rent i den borgerliga sörjan
    Description:
    Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng. Jag delar till viss […]
    Content
    Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng.

    Jag delar till viss del deras aversion mot 70-talets proggiga ”pekfingervals”. Men som ung student fann jag räddningen i undantag som Bob Dylans Mr. Tambourine Man – en visionär, hallucinatorisk dröm mättad av mystik och längtan.

    Problemet uppstod när 80-talets intellektuella slängde ut barnet med badvattnet. Under ledning av kretsen kring tidskriften Kris upphöjdes värdenihilismen, samtidigt som nyliberalismen segrade genom Thatcher och Ronald Reagan. I Sverige markerade mordet på Olof Palme slutet på en era där solidaritet var ett bärande ord.

    Idag skördar vi frukten i form av en post-ironisk generation. Elis Monteverde Burrau företräder en sorts subjektslös ”intetpoesi” rotad i melankoli, där omgivningen snarare än diktaren styr orden. Det är här det cyniska gapet öppnar sig, som Burcu Sahin tidigt påpekade i debatten i Aftonbladet 

    När Örnen och Kråkan avfärdar Göran Sonnevi och Tobias Berggren som nostalgi för deras samhällsengagemang, blottas en tomhet. Samhällssfären lyser med sin frånvaro till förmån för närläsning och psykoanalytiska teorier, kanske främst av Julia Kristeva. Det är heller inget fel på formanalys, men idén om att poesin pågår på en isolerad plats leder ofta till en apolitisk cynism. Det är en värdenihilism med rötter i nyliberalismen som idag återfinns i Trump-erans utrikespolitik: narcissistisk, självupptagen och världsfrånvänd.

    Det är dags att, som Göran Greider nyligen skrev i Aftonbladet kultur, blåsa rent i denna borgerliga sörja av hopplöshet. Det finns alternativ. Nima Hasan skriver i Gaza medan bomberna faller. Hennes diktsamling Den sista fjärilen (Bonniers) är både formsträng och konstnärligt medveten, men djupt rotad i en verklighet som får läsaren att studsa – inte minst genom hennes humor mitt i katastrofen. 

    Låt oss engagera oss i sådan poesi, snarare än i de ”allmänna välfärdssjukdomar” och den skojfriskhet som präglar Monteverde Burrau eller William-Olsson. Det var ingen tillfällighet att Tobias Berggren en gång kallade den sistnämnde för en ”leksaksmoped”.

    Kanske gäller det omdömet alla som ännu inte förmått befria sig från de nyliberala strömningar som dagligen genomströmmar oss.