Det går tyvärr inte att säga något annat än att världens just nu präktigaste akademiska skandal helt enkelt är en gudagåva till högern och till alla de (som både befinner sig innanför och utanför akademin) som är emot eller kritiska till den forskning och undervisning som bedrivs inom högskolevärlden som behandlar frågor om ras och […]
Content
Det går tyvärr inte att säga något annat än att världens just nu präktigaste akademiska skandal helt enkelt är en gudagåva till högern och till alla de (som både befinner sig innanför och utanför akademin) som är emot eller kritiska till den forskning och undervisning som bedrivs inom högskolevärlden som behandlar frågor om ras och vithet.
Och för svensk del är det nog en del som för närvarande undrar vem som är Sveriges motsvarighet/er till Jason Arday förutom att svenskar i gemen (som både befinner sig innanför och utanför akademin) redan är emot den forskning och undervisning som bedrivs inom högskolevärlden som behandlar frågor om ras och vithet på grund av den dominerande svenska färgblindheten.
Utan att nämna några namn så går det tyvärr att säga att det genom åren har funnits en del personer med utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund inom den svenska högskole- och forskarvärlden vars karriärer definitivt har liknat Jason Ardays kometkarriär och särskilt vid universiteten i Uppsala och Lund, som kan sägas motsvara Storbritanniens universitet i Cambridge och Oxford.
Sedan finns det andra aspekter av akademin och högskolevärlden i Sverige som gör att det inte riktigt går att jämföra Sverige med akademin och högskolevärlden i den anglosaxiska världen, som trots allt är mycket mer meritokratisk.
Det handlar framför allt om massiva så kallade inlasningar och om likaledes massiva så kallade inhouse-anställningar som de facto gör att det finns mängder av Jason Arday-fall inom den svenska högskole- och forskarvärlden och särskilt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena varinom meritokratin har satts ur spel allra mest.
Konkret finns det med andra ord gott om svenska professorer, lektorer och forskare som har uppnått de positioner de har idag (eller hade tidigare för en del av de som jag tänker på har idag lämnat akademin) på grund av inlasningar och inhouse-rekryteringar och vars avhandlingar, publikationer och forskning knappt har gjort några avtryck alls enligt alla upptänkliga bibliometriska mått (och detta gäller då långt ifrån enbart personer som forskar om ras och vithet).