Att hävda att 1800-talets tre stora ideologier liberalism, socialism och konservatism är på utgång sedan Kalla krigets slut och i en postpolitisk värld är så klart att slå in öppna dörrar. Även om ledare, partier och rörelser runtom i världen fortfarande bekänner sig till dessa ideologier så är liberalism numera detsamma som nyliberalism och socialism […]
Content
Att hävda att 1800-talets tre stora ideologier liberalism, socialism och konservatism är på utgång sedan Kalla krigets slut och i en postpolitisk värld är så klart att slå in öppna dörrar. Även om ledare, partier och rörelser runtom i världen fortfarande bekänner sig till dessa ideologier så är liberalism numera detsamma som nyliberalism och socialism detsamma som marginaliserade mikropartier som en gång utgjorde masspartier alternativt en tilltagande nationalistisk TAN-vänsterpopulism medan konservatismen har kapats av radikalhögern.
Samtidigt kräver även 2000-talet samlande idéer som mobiliserar och skapar enighet och som det verkar just nu verkar världens auktoritära ledare alltmer inriktade på att återuppliva några av 1900-talets -ismer.
För Europas del handlar det om nazismen och fascismen även om den inte benämns så längre för det går inte att säga något annat än att den paneuropeiska extremhögern härstammar från mellankrigstidens och krigsårens nazism och fascism på ett idéhistoriskt och i många fall även organisatoriskt och även personellt plan.
För USA:s del är det tydligt att Trumps regering gör allt för att återuppväcka en militant form av antikommunism som går tillbaka till Kalla krigets dagar och inte minst till McCarthy-eran på 1950-talet att döma av den internationella konferensen Ministerial on the Resurgence of Political Terrorism som nyligen ägde rum i Washington med representanter från runt 65 olika länder på plats. Det går till och med nästan att höra reminiscenser från den internationella konferensen för att bekämpa anarkism som gick av stapeln i Amsterdam 1907 med tanke på retoriken i Washington där just anarkister liksom antifascister och antirasister pekades ut som USA:s och ”den fria världens” svurna fiender. Och liksom under Kalla kriget planerar USA att inte bara implementera denna antikommunism, som i praktiken riktar sig mot allt som uppfattas som vänster, på hemmaplan utan den ska också exporteras till övriga världen och det på ett som det verkar synnerligen aggressivt sätt.
För Rysslands del är det som bekant antifascismen och antinazismen och delvis även antirasismen i en särskild så kallad eurasiatisk version som gäller som officiell statsideologi sedan 2022 och både på hemmaplan och inom utrikespolitiken. Det har bland annat inneburit att Moskva på sistone har stått värd för flera internationella antifascistiska konferenser och de tal och uttalanden som görs där ekar av de konferenser som Komintern och dåtidens europeiska kommunistpartier avhöll på 1930- och 40-talen.
För Israels del har det på alla sätt och vis rättmätiga bekämpandet av antisemitism och antijudisk rasism kommit att bli ett politiskt verktyg för Netanyahu i dennes strävan efter att alliera sig med Europas och västvärldens radikalhöger som helt och hållet har dominerat de senaste årens internationella konferenser mot antisemitism i Jerusalem. För övrigt utnyttjar Turkiet, Iran och flera andra auktoritära muslimska länder den likaledes rättmätiga kampen mot islamofobi och antimuslimsk rasism på samma sätt som att Netanyahu exploaterar bekämpandet av antisemitism och Kina gör numera detsamma vad gäller antiasiatisk rasism. Det är naturligtvis bra att Beijing och Xis regering alltmer säger ifrån och till och med straffar olika västländer efter uppmärksammade händelser som rör rasism mot öst- och sydostasiater men det handlar också om en auktoritär ledare och regim som vill göra sig populär både på hemmafronten och inom den kinesiska och asiatiska diasporan och samtidigt visa musklerna på den globala arenan.
På senare tid har de största och viktigaste länderna i det globala Syd organiserat sig i den mellanstatliga samarbetsorganisationen BRICS som ursprungligen bildades 2009 av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (därav förkortningen). Som en följd av krigen i Mellanöstern och inte minst i Gaza men också i Iran har BRICS under de senaste åren alltmer kommit att blåsa liv i den antikoloniala, antiimperialistiska och antirasistiska idévärld som också föddes under mellankrigstiden men som blommade ut först under efterkrigstiden i samband med avkoloniseringen. BRICS och dess ledande medlemsstater använder sig idag regelmässigt av en radikal antikolonial, antiimperialistisk och antirasistisk retorik och förespråkar med inspiration från dekolonial teori att världen måste dekoloniseras samt kritiserar både USA och Europa för att utöva rasism och diskriminering gentemot invandrare och minoriteter och inte göra tillräckligt för att stå emot de högerpopulistiska partierna vilka brännmärks som fascister och nazister.
De klassiska 1800-talsideologierna må vara döende eller rentav redan döda men samtidigt är flera av 1900-talets -ismer uppenbarligen på frammarsch i detta nu uppbackade av världens auktoritära ledare och det återstår nu att se om dessa försök att hitta en mobiliserande idé från de auktoritära regimernas sida kommer att flyga eller ej. Åtskilliga amerikaner förstår till exempel sannolikt att vänstern inte utgör något större hot i USA och att antirasister inte är detsamma som kommunister, en hel del ryssar har trots allt genomskådat att Ukraina inte är en fascistisk stat, många israeler och judar i diasporan förstår mycket väl att Netanyahu spelar ett synnerligen cyniskt spel samtidigt som han ingår en faustisk pakt med Europas extremhöger och åtskilliga framför allt unga människor i BRICS-länderna i det globala Syd är hjärtligt trötta på att styras av korrupta och auktoritära ledare som likt asätare lever på arvet efter efterkrigstidens antikoloniala rörelser.
Sedan är det så klart inte något fel på att vara emot nazism, fascism, rasism, kolonialism och imperialism och inte heller är det fel att ta avstånd från kommunistiska bombattentat, politiska mord och terroristattacker om nu dessa fortfarande hade ägt rum än idag såsom var fallet på 70-talet men här handlar det enbart om att auktoritära ledare försöker hitta en mobiliserande idé som samtidigt ska dölja deras korruption, ekonomiska exploatering och brott mot mänskliga rättigheter.