Den skånska valrörelsen förtjänar ansvariga politiker som adresserar frågor på ett seriöst och ärligt sätt. Att vår högst ansvariga regionpolitiker hellre ägnar sig åt annat säger en del om både hur det går – och vad vi kan förvänta oss. Det skriver Karina Cubilla.
Content
Många skåningar har fått hem ett brev med både bild, underskrift och så kallat personligt tilltal av Region Skånes ordförande Carl Johan Sonesson. Sonesson lyfter stundande sommartid, vikten av att höra av sig till någon som kanske känner sig lite ensam och uppmanar till skånsk ”hemester”. Men det trots att det snart är regionval lyfter moderattoppen knappt någon politik.
Det Sonesson lovar är ”Sveriges tuffaste språkkrav” regionstyrelsens ordförande åtar sig att driva. Det är också det enda han säger om regionens personal. Efter åtta år vid makten hoppas han alltså kunna förskjuta både uppmärksamhet och ansvar på den personal som inte talar svenska som förstaspråk. Det går inte att tolka på något annat sätt.
Det är anmärkningsvärt. Valtider innebär ju mer debatter, utspel och utfrågningar. Och från politiker ett nästintill desperat försök att nå ut med sina frågor, oftast i försök att lyfta de frågor man har för avsikt att driva eller har faktiskt möjlighet att påverka. Men inte alltid.
För Moderaterna i Skåne blev en annan strategi framgångsrik 2022. I stället för att snacka om personalpolitik, hur uteblivna operationer snabbare skulle bli av eller om närheten till vårdcentraler så var det snarare elstöd och kärnkraft som dominerade. Frågor som regionen faktiskt inte hanterar. Och sänkt skatt, förstås.
I stället för att snacka om personalpolitik, hur uteblivna operationer snabbare skulle bli av eller om närheten till vårdcentraler så var det snarare elstöd och kärnkraft som dominerade inför valet 2022.
Trots att hans Moderaterna gick till val på just sänkta skatter har det blivit tvärtom. Sedan Sonesson tog över ordförandeklubban i Regionstyrelsen i Skåne 2018 har han höjt skatten – två gånger.Visst skulle man kunna snälltolka och rationalisera denna höjning, vi har ju trots allt befunnit oss i både coronakris och inflationskris under hans tid vid makten. Och trots ökade kostnader har ju statsbidragen från den Moderatledda Tidöregeringen inte täckt dessa på långa vägar.
Men nu har det alltså gått snart åtta år och Region Skåne dras fortfarande med ohyggligt dålig ekonomi. Personal säger upp sig i protest, senast ett antal chefer inom cancervården. Både Vårdfacket och Kommunal, som organiserar majoriteten av personalen inom regionen, har gång på gång larmat om ohållbar arbetsmiljö och arbetsbelastning.
Kry-skandalerna i Skåne har avlöst varandra. Mödravården är så pressad att det i våras blev en nationell debatt kring både familjers upplevelser och personalens ohållbara situation.
På flera håll i länet vittnar patienter om hur den lagstadgade (!) 90-dagarsgarantin inte fungerar. I Helsingborg uppmanades till och med vårdpersonal att mörka patienters rätt att söka vård på annan ort, något som borde skapat betydligt mer rabalder än det gjort.
Får Sonesson fortsätta i fyra år till blir det med andra ord personalflykt, höjda kostnader – och snack om helt andra saker i hopp om att ingen ska märka något.
Det kan ta tid att både komma till insikt och att städa upp i vården. Att Sonesson pausat vissa privatiseringar får ju ändå ses som positivt. Men sen då? Tuffare språkkrav kommer inte direkt lösa de utmaningar region står inför.
Den skånska valrörelsen förtjänar ansvariga politiker som adresserar frågor på ett seriöst och ärligt sätt. Att vår högst ansvariga regionpolitiker hellre ägnar sig åt annat säger en del om både hur det går – och vad vi kan förvänta oss. Får Sonesson fortsätta i fyra år till blir det med andra ord personalflykt, höjda kostnader – och snack om helt andra saker i hopp om att ingen ska märka något.