Tornevall Networks

När den svenske socialistiske agitatorn August Palm i november år 1900 besökte USA var det självklart för honom att åka till Chicago med dess stora svenskättade arbetarbefolkning. Och väl där styrde Mäster Palm stegen mot Haymarket Square. I sin bok Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika (1901) skrev Palm om sitt besök:

”Att jag vid mina utfärder härs och tvärs i Chicago icke skulle underlåta att besöka den plats, Haymarket, där den af Chicago-polisen 1886 arrangerade bombkastningen ägde rum, är naturligt.”

Med sitt besök ville Palm hylla de arbetare som dödades i bombdådet på Haymarket Square den 4 maj 1886, i dagarna för 140 år sedan.

Händelserna på Haymarket Square, i korsningen mellan West Randolph Street och Desplaines Street, blev en vändpunkt i den organiserade arbetarrörelsens historia i USA. Och i världen: det som hände på Haymarket Square den 4 maj 1886, lade grunden till de 1 maj-demonstrationer som genomförs av arbetare över hela världen.

Den 1 maj 1886 hade 800.000 arbetare i USA gått ut i strejk. De krävde bättre villkor, åtta timmars arbetsdag och protesterade mot att barn tvingades arbeta för att arbetarfamiljerna skulle kunna klara sig. De strejkande var fabriksarbetare, skogsarbetare, godshanterare, järnarbetare och många andra yrkesgrupper.

Den 1 maj 1886 demonstrerade 80.000 arbetare på Michigan Avenue i centrala Chicago, en mäktig protest i solidaritet med strejkrörelsen.

Chicago var också strejkens epicenter: uppemot 50.000 arbetare strejkade i staden. Många svenska arbetare som emigrerat till USA deltog i kampen; runt 1890 var Chicago, den största staden i delstaten Illinois, Sveriges näst största stad – bara i Stockholm bodde det fler svenskar än i Chicago.

Den 3 maj samlades 12.000 strejkande vid McCormick Reaper Works på Western Avenue i Chicago. Poliser anlände till platsen, och öppnade eld: sex arbetare dödades och många skadades.

Strejk- och arbetarledarna i staden utlyste en protestdemonstration till dagen efter, den 4 maj, på Haymarket Square. En av talarna på mötet på torget var anarkisten August Spies:

”Det verkar vara en rådande uppfattning på vissa håll att detta möte har sammankallats för att inleda ett upplopp, därav dessa krigiska förberedelser från den så kallade ’lagens och ordningens’ sida. Låt mig dock inledningsvis säga att detta möte inte har sammankallats för något sådant syfte. Syftet med detta möte är att förklara den allmänna situationen för rörelsen som kämpar för åttatimmars-dagen och för att belysa olika händelser i samband med denna.”

Det hela började också fredligt med poliser som höll sig på avstånd och med många militanta tal om arbetarsolidaritet och kraven om bättre arbetsvillkor. När det långa mötet började gå mot sitt slut, och många redan gått hem, gick polisen till attack för att bryta upp mötet.

En bomb exploderade.

En polisman dödades och många skadades i detonationen. När polisen öppnade eld, dödades ytterligare sju polismän och fyra arbetare. Flera hundratals skadades.

Polisen gav arbetarsidan skulden för skottlossningen, men både dåtida vittnen och senare forskning har visat att det med stor sannolikhet var polisen som sköt. I juni 1886 publicerade tidningen Chicago Tribune ett vittnesmål från en polisman som talade under garanterad anonymitet:

”Ett mycket stort antal poliser skadades av varandras revolvrar […] Det som gällde var att klara sig var och en för sig själv, och [många poliser] tömde sina revolvrar, främst i varandra.”

Vem som kastade bomben är än idag inte klarlagt: polisen hävdade att den kom från demonstranterna, som i sin tur hävdade att poliserna tagit order av arbetsköparna, och haft med sig bomben för att använda mot de strejkande men att den briserat i förtid.

August Palm anslöt sig till den uppfattningen:

”Detta bofstreck sattes i scen af guldhögssamlande arbetareutplundrare och utfördes af lydiga polisverktyg för att komma åt de män, som med kraft och allvar förde de utplundrades talan mot utplundrarna. För detta dåd gaf man arbetarnes förtroendemän skulden.”

Av de åtta arbetare som fick skulden för dådet dömdes fem till döden. Fyra avrättades genom hängning, och en femte tog sitt liv dagen före avrättningen. En av avrättade var August Spies, född i Tyskland och medlem av Internationella arbetarföreningen och redaktör för den tyskspråkiga anarkistiska tidningen Arbeiter-Zeitung. Spies, som betraktade Kommunistiska Manifestet som rörelsens program, gick i döden med en profetia:

”Dagen kommer då vår tystnad kommer att vara kraftfullare än de röster ni stryper idag.”

De övriga avrättade var Adolph Fischer, Albert R. Parsons, Louis Lingg och George Engel. Till livstids fängelse dömdes Michael Schwab, Samuel Fieldon samt Oscar Neebe (se spalten här intill).

Om de avrättade arbetarledarna skrev August Palm:

”Aug. Spies, Adolph Fischer, Albert R. Parsons, Louis Lingg och George Engel fingo med sina lif plikta för ett brott som polisen faktiskt hade begått.”

Oscar Neebe, född i New York men uppvuxen i Tyskland, skiljde sig från de övriga sju: han var inte anarkist utan uttalad anhängare av och medlem i den spirande kommunistiska rörelsen. Neebe, finsmed till yrket, var aldrig på plats på Haymarket. Ändå dömdes han till 15 års fängelse. Bevisen mot honom var att han hade deltagit på socialistiska möten, läste Arbeiter-Zeitung och på att polisen under en räd mot hans hem hittat en pistol och en röd flagga.

De tre livstidsdömda benådades av guvernör John Peter Altgeld 1893 – guvernören ansåg att de var oskyldiga. Något August Palm tog fasta på:

”Deras oskuld har sedermera bevisats af ingen mindre än förre guvernören i Illinois, Altgeld, i en skrift, som han utgaf för att försvara sig mot de angrepp, hvarför han utsattes, då han benådade Oscar Neebe m. fl., hvilka äfven åtalades för delaktighet i förbrytelsen, men sluppo undan galgen och dömdes till 15 års straffarbete.”

Palm var också intresserad av av förstahandsinformation, och sökte upp Neebe. I kapitlet I Chicago härs och tvärs i boken Ögonblicksbilder… berättar han om mötet:

”Den benådade Oscar Neebe, som satt inspärrad flere år på hårdt straffarbete, hade jag däremot nöjet att träffa. Han har saloon och matservering på sydsidan å Asland avenue 40, 29. Affären såg ut att gå bra, ty där var fullt hus. Efter en kvarts timmes samtal togo vi afsked af hvarandra. Neebe hade läst om min ankomst till Amerika och om arbetarerörelsen i Sverge; han kände mig till namnet och uttalade sin förhoppning och önskan om, att jag måtte lyckas vinna många landsmän i Amerika för arbetarerörelsen, samt önskade äfven partiet god framgång här i Sverige.”

De dömda arbetarna, fr. v i översta raden: August Spies, Albert Parsons, Louis Lingg. Mittenraden: Adolph Fischer, George Engel. Underst: Oscar Neebe, Samuel Fielden och Michael Schwab. Foto: Frank Leslie’s Illustrated Newspaper 

Naturligtvis hade morden på arbetarledarna, martyrerna från Haymarket och de arbetare som dödades under strejkerna, beordrats från högre ort. I en tio sidor lång självbiografisk pamflett berättade Neebe senare att han misstänkte att ett bryggeri, där han organiserat arbetarna i en fackförening, hade betalat tjänstemän i administrationen att säkra en fällande dom för honom. Neebe avled i New York 1916.

Något senare under USA-resan kom Palm till New York där han ville besöka börsen som då låg på Broad Street, idag på Wall Street. I november 1886, bara några månader efter händelserna på Haymarket och med arbetarrörelsen under hårt tryck, hade börsen slagit rekord. För första gången handlades över en miljon aktier. August Palm var måttligt imponerad.

”Att blifva medlem af Aktie-börsen kostar nu 47.000 dollar. Att se lifvet där – ett fullständigt dårhuslif – är något som man aldrig glömmer. Hur de kunde förstå hvarandra och göra upp affärer, är för mig en fullständig gåta, de tjöto, skreko och gestikulerade samt sprungo om hvarandra, så att man kunde tro, att man befann sig bland en massa obotligt vansinniga… [de] lefde fullständigt röfvare.”

Det som började i Chicago den 1 maj 1886 är nu helgdag i många länder – men inte i USA. I maj 1889 beslöt den Internationella Arbetarkongressen (Andra Internationalen) i Paris att göra 1 maj 1890 till arbetarklassens internationella helgdag. I alla länder skulle arbetarna manifestera kravet på åtta timmars arbetsdag.

De första 1 maj-demonstrationerna i Sverige ägde också rum 1890: i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, i industristäderna Norrköping, Gävle, Linköping, Sundsvall och Västerås samt i Arboga, Billesholm, Bofors, Helsingborg, Hudiksvall, Karlshamn, Kristianstad, Lund, Ystad och Östersund, tågade hundratusentals arbetare den 1 maj, som var en torsdag. I Eskilstuna och Nyköping hölls manifestationerna i form av möten inomhus. Söndagen den 4 maj demonstrerade arbetare i Norberg och Uppsala.

I Stockholm marscherade 30.000 högtidsklädda arbetare från Cirkusbyggnaden på Karlavägen till Hakberget på Ladugårdsgärde (Östermalm), där ytterligare 20.000 anslöt.

En av talarna på mötet var August Palm.

I sin självbiografi Ur en agitators lif (Tidens förslag 1904) citerade Palm Dagens Nyheters rapport från demonstrationen som genomfördes i strålande sol över Stockholm:

”Det var en massdemonstration, hvars like man i vårt land aldrig bevittnat, då Stockholms arbetare till antal af ett halft hundratusental i det största lugn och på det värdigaste sätt uttalade sig för åtta timmars normalarbetsdag. Demonstrationen utgjorde på samma gång det eklatantaste bevis för obehöfligheten af munkorgs- och tvångslagar för våra arbetare […] Herr Palm talade om kortare arbetstid, högre lön, redan vid sitt första framträdande hälsad med lifliga och ihållande lefverop.

Hans anförande, som utan tvifvel var det häftigaste och våldsammaste af dem som förekommo, afbröts också af oupphörliga bifallsrop. Kortare arbetstid, högre lön, medborgerliga rättigheter […] är ett utrop som i dag går ur millioner arbetares strupar utöfver hela den civiliserade världen. […] Om arbetarne i dag fordra en arbetsdag på 8 timmar, så kunna de obetingadt hålla fast denna fordran, och de böra ej vara sådana narrar, hvilket de maktägande älska att tro, att de i den punkten låta pruta med sig.”