Tornevall Networks

ETC intervjuar idag bistånds- och utrikeshandelsministern Benjamin Dousa (M) som skarpt kritiserar SD:s migrationspolitiske talesperson Ludvig Asplings tidigare uttalande i ETC som löd som följer: ”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen och det har orsakat jättestora problem”.

Både Asplings uttalande och Dousas reaktion på dennes uttalande sätter fingret på problematiken med den dominerande svenska färgblindheten som i årtionden har tabuiserat allt tal om ras. Det svenska tabubeläggandet av alla frågor som rör ras härrör från den svenska färgblinda antirasismen som växte fram i kölvattnet efter 68-revolutionen som en reaktion på det gamla Sveriges rastänkande och rasbesatthet och det handlar om den mest radikala, ortodoxa och militanta färgblindheten på jorden.

Denna svenska färgblindhet har bland annat kommit att resultera i att det rent språkligt inte går att tala om vita och icke-vita individer och grupper och inte heller om olika rasminoriteter. I stället har eufemismen eller omskrivningen ”etniska svenskar” uppstått i nutidssvenskan för att uttrycka att det handlar om vita personer samtidigt som ”ethnic Swedes” på engelska snarare betyder kulturella svenskar, vilket i sin tur reflekterar att åtskillnaden mellan ras och etnicitet har kollapsat fullständigt inom den svensktalande gemenskapen.

Jag har själv i åratal förespråkat behovet av att kunna skilja mellan hur alla vi just nu levande människor råkar se ut rent utseendemässigt och kroppsligen (det vill säga rasaspekten) och framför allt uppfattas av omgivningen rasligt sett samt hur alla vi just nu levande människor uppfattar oss själva kulturellt (det vill säga etnicitetsaspekten) och framför allt uppfattas av omgivningen etniskt sett. Det är med andra ord absolut nödvändigt att kunna skilja på ras (det vill säga utseendet och kroppen) och etnicitet (det vill säga allt som rör de kulturella aspekterna) men på grund av den svenska färgblinda antirasismen klarar inte de svensktalande att göra det och uttrycket ”etniska svenskar” är just ett utmärkt exempel på det.

Ett pedagogiskt exempel på varför denna åtskillnad är nödvändig är den grupp jag själv tillhör: De allra flesta utlandsadopterade ser kroppsligen annorlunda ut (det vill säga utifrån rasaspekten) samtidigt som att de till 100% är som vilka infödda majoritetssvenskar som helst på en kulturell nivå (det vill säga utifrån etnicitetsaspekten).

När Aspling använder termen ”etniska svenskar”, som alla som talar svenska som förstaspråk associerar till utseendemässiga och kroppsliga aspekter, förstår Dousa samtidigt att personer som han själv som har en turkisk far och en slovakisk mor och som är uppvuxen i ett miljonprogramsområde som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund, inte åsyftas och det är därför han rättmätigt reagerar som han gör. På en utseendemässig och kroppslig nivå (det vill säga rasaspekten) kan Dousa inte helt och hållet passera som en vit majoritetssvensk och inte heller kan han det helt och hållet på en kulturell nivå (det vill säga etnicitetsaspekten) på grund av att han har två invandrade föräldrar och har växt upp i ett miljonprogramsområde, vilket innebär att han bland annat har tillgång till fler språkgemenskaper än enbart svenska språket och till fler kulturella referensramar än enbart den svenska kulturella referensramen (som infödda majoritetssvenskar i båda fallen är mer eller mindre helt begränsade till).

Slutligen säger Dousa tydligt i ETC-intervjun att han själv identifierar sig som svensk och han gör därmed anspråk på att få inkluderas i den svenskhet som fram tills nu har haft mycket svårt att även till fullo innefatta personer som inte helt och hållet kan passera som vita svenskar.