ETC:s Emil Arvidson intervjuar JB eller Jaffar Byn som numera går under namnet Jafar Sadik och som är en av ett flertal svenska hiphop-artister som genom åren har nått ut till miljontals barn och unga med sin gangsterrap-musik och som samtidigt har varit verksam inom den gängkriminella miljön. Till skillnad från många andra av artisterna […]
Content
ETC:s Emil Arvidson intervjuar JB eller Jaffar Byn som numera går under namnet Jafar Sadik och som är en av ett flertal svenska hiphop-artister som genom åren har nått ut till miljontals barn och unga med sin gangsterrap-musik och som samtidigt har varit verksam inom den gängkriminella miljön. Till skillnad från många andra av artisterna som idag är döda har Sadik dock överlevt (i varje fall hitintills).
Den långa intervjun handlar bland annat om hur Sadik förhåller sig till att dagens 10-11-åriga gängkriminella lyssnar på hans många hitlåtar samtidigt som de agerar som så kallade utförare. Det innebär att det mycket väl kan ha hänt att människor har dödats eller sårats när den som sköt med pistolen eller kastade bomben samtidigt lyssnade på och kanske till och med sjöng med i Sadiks sånger.
Med åren har Sadik gått och blivit folkkär bland just barn och unga och nog också en hel del vuxna och hans mest kända sånger spelas därför numera i alla möjliga och omöjliga sammanhang. I intervjun berättar Sadik även om att han till och med stöter på poliser som nynnar på hans sånger då även en del poliser kan hans texter utantill. Flera av Sadiks sånger har spelats miljontals och åter miljontals gånger och flera av hans musikvideos har likaså setts miljontals och åter miljontals gånger.
Idag har dock Sadik funnit religionen och nu lämnar han till synes sin framgångsrika musikkarriär bakom sig samtidigt som han ber om ursäkt till dagens gängkriminella utan att nog helt förstå hur mycket hans och de andra hiphop-artisternas musik har betytt för att skapa och upprätthålla en gangstersubkultur som har resulterat i runt 600-650 dödade och cirka 1500-1600 sårade och lett till att möjligen 00 000-tals barn och unga har befunnit sig inom den gängkriminella miljön någon gång under sin uppväxt och under sina unga vuxenåren under de senaste 15 åren. För när polisen går ut med att det finns runt 70 000 personer inom den gängkriminella miljön vid en viss tidpunkt så är det ju inte exakt samma personer som befann sig inom denna miljö för tio år sedan eller ens för fem år sedan.
Den stora ETC-intervju ställer med andra ord frågor om ansvar och skuld och konkret i detta fall om Sadik själv kan lastas för att så många barn och unga älskar hans musik och att en hel del av dem alldeles uppenbarligen attraheras av och även dras in i den gängkriminella miljön genom hans sånger. Den svenska kultursektorn, forskarvärlden och mediebranschen har som bekant debatterat denna fråga i åratal i relation till den så omåttligt populära svenska hiphop- och gangsterrap-musiken och detsamma gäller politiken.
På den ena sidan i denna ständigt pågående och aldrig avslutade debatt hittas alla de musikkritiker, kulturskribenter, musikvetare och ungdoms- och populärkulturforskare som anser att vi måste skilja på upphovspersonen och verket och vilka försvarar hiphop-musikgenren som ett autentiskt konstnärligt uttryck som kommer ”från gatan” och ”från Orten” och på den andra sidan hittas SD och en del högerpolitiker och högerdebattörer som vill tvinga public service-media och andra audiovisuella medier att sluta sända och spela hiphop-artisternas sånger och att sluta intervjua dem samt tilldela dem priser.
”En person som lever i kriminalitet kan byta liv genom att hoppa av. Göra en helomvändning, kanske börja jobba mot det man tidigare var del av. Men hur hoppar man av från musiken? Hur lämnar man en genre man själv var med om att starta?”
(…)
”I dag spelas Jafars hårdaste låtar på både bröllop och skolavslutningar. Gamla hits som ”Ghetto Princessa” och ”Lilla Mogadisho” blir virala på TikTok. Unga vuxna som växt upp med musiken fortsätter att älska den. Tonåringar fortsätter att upptäcka den.
— Jag skulle säga att musiken har gjort mig integrerad, säger Jafar.
— Fördelen jag haft jämfört med många vänner är musiken. Via den har jag träffat svenskar. Många svenskar har lärt sig om min värld från musiken. Jag vet inte vad man ska kalla det här. Jag har varit någon slags mellanhand.
Frågar man delar av Jafars familj och släkt så är musiken han gör ”haram” – något som ska bort. I en annan del av samhället finns politiker som också vill begränsa och förbjuda hiphopen, som vill få bort den från statlig radio och konsertscener. Ännu en krånglig situation.
— Det är vad det är, suckar Jafar.
— Alla vill alltid debattera hiphop.”
(…)
”I dag skriver jag mycket om barn som tar på sig morduppdrag. Man ser i förundersökningar hur en trettonåring som kanske heter Ahmed eller Erik står med ett vapen i handen och poserar. Ibland lyssnar de på dina låtar samtidigt. Vad känner du för det?
— Lyssnar de på ”Filterlösa” då eller?
Ja, ofta något äldre. Men också kanske några av de senare hitsen – ”Pistol Whip” eller ”REA”.
— Det är bara synd, tycker jag. Det var inte meningen. Det är inte meningen att ni ska lyssna på min musik och begå brott. Musiken var aldrig till för att ni skulle gå och mörda till den.
Vad vill du säga till dem?
— Från botten av mitt hjärta: jag ber om ursäkt till mina yngre bröder och systrar om musiken har vilselett på något sätt.”