Tornevall Networks

Att växa upp som statarunge under 1900-talets mitt var långt ifrån enkelt. Trots att statarsystemet som sådant försvann, förändrades inte statarnas livssituation märkbart.

I stället för “statare”, “statardräng” eller “statdräng” blev deras fädrars yrkestitel lantbruksarbetare eller jordbruksarbetare. Med samma arbetsuppgifter, samma förutsättningar vad gäller boende och samma krav på deras hustrur att sköta mjölkningen av gårdens stora mängd kor flera gånger om dagen.

För barnen skedde ingen märkbar förändring mer än att familjen disponerade lite mer kontanter. Deras status var fortfarande mycket låg och de utsattes för mobbning av lärare, bönder och prästerskapet enbart på grund av att deras fädrar var före detta statare och numera fattiga lantarbetare.

Hur var det då för en statarflicka att växa upp i ett Sverige under utveckling? Slapp hon någonsin undan sin underordnade position i samhället?

Hon var endast 8 år gammal när hon tvingades bli ansvarig för sina småsyskon. Kraven på en så ung flicka var omänskligt höga men vad hade hon att sätta emot? Inget!

I familjen var det fars ord som styrde. Ansvaret gällde överallt. Om småsyskonen busat någon annanstans än i hemmet var det hon som blev straffad. Hon hade brustit i sin tillsyn och skulle få känna på fars hårda örfilar.

Hon grät mycket dessa år. Alltid i ensamhet. Varje slag som träffade henne fick det att ringa och susa i huvudet, och ibland drabbades hon även av en lätt yrsel. Senare i livet kom hon att lida av svår migrän och då sa hon alltid att det var faderns hårda örfilar som låg bakom.

Denna statarflicka var min mor och hon berättade mycket om hur det var att leva som fattig unge i södra delarna av Skåne under 1940-50-talen.

Det var fattigt och trångbott där i statarhuset. På utsidan såg det ut som en mindre villa men inne var den delad i två lägenheter, med ett rum och kök i båda.

Familjen var stor och när det blev dags att lägga sig bäddades barnen ner i kökssoffan och på madrasser på golvet i köket. De fick alltid ligga skavfötters för att kunna få plats.

Konstigt nog fanns det ett rum till som kunde ha använts till sovplatser men detta ständigt låsta rum var det så kallade finrummet som skulle finnas där enbart för gäster när dessa dök upp. Istället trängde hela familjen ihop sig i köket.

Med denna trångboddhet var det svårt att hitta en egen liten vrå för lite lugn och ro. Och kanske studera, vilket min mamma tyckte om. Hon fick därför ta vara på varje liten stund hon kunde sätta sig vid köksbordet och försöka göra sina läxor.

Det fanns ett utrymme där det gick att få lugn och ro. Utedasset. Gårdens alla statarfamiljer, som var fem till antalet, disponerade dassen men ändå kunde mamma sitta en stund och bara drömma sig bort till ett bättre liv. Om det inte var vinter förstås.

De bodde bara ett par hundra meter från havet så främst vintertid drog iskalla vindar in och gjorde besöket på dasset allt annat än angenämt. Då var toabesöken som kortast för det var mycket obehagligt att sitta på avträdet med bar rumpa och få snö och kyla upp mot bakdelen.

Även om mammas barndom var allt annat än enkel så var hennes mors liv värre. I statarens anställning ingick att dennes hustru, oavlönat, skulle hjälpa till att mjölka alla kor som fanns på gården. Flera gånger per dag tvingades hon vandra upp till stallet och mjölka, från tidig morgon till sen kväll. Och efter att själva mjölkningen var slut skulle alla kärlen tvättas rena.

Först därefter kunde hon gå hem och ta hand om sysslorna där. Om hon nu inte blivit ålagd att göra andra saker på gården. Detta, att kvinnan i familjen skulle kunna mjölka, kom att nästan bli ett krav för anställning.

En ogift statare hade mycket svårt att hitta en anställning, eftersom arbetsgivaren ville ha tillgång till den billiga arbetskraften som en lydig och duktig hustru utgjorde. Enligt kontraktet skulle även de uppväxande barnen hjälpa till.

Min mamma slapp just detta, eftersom statarsystemet som sådant “försvann” när hon var liten. Arbetsuppgifterna fanns dock kvar, vilket kan ha föranlett att mamma och hennes familj lämnade den förhållandevis stora gården vid kusten i början av 1950-talet för att bosätta sig hos en annan bonde med en mycket mindre gård inne i ett samhälle en bit bort.

När systemet försvann erhöll morfar en mer normal anställning som lantarbetare. Med en lön i form av kontanter och en bostad i hyfsat skick. Och mormor slapp mjölkningen eftersom den tekniska utvecklingen fått fram mjölkningsmaskiner.

Handmjölkning skedde nu enbart när korna var på sommarbete. Då fick de ta sina hinkar och små pallar och traska ut i hagen för att hitta korna som skulle mjölkas.

Begreppet statare innefattade att den anställde erhöll största delen av sin lön i stat, det vill säga i natura. Det absolut vanligaste var ersättning i form av ved, spannmål, potatis och mjölk. Samt bostad. Om de över huvud taget fick pengar var summorna mycket små.

Att de hade någonstans att bo och mat på bordet varje dag innebar inte att deras liv var en dans på rosor. Maten var mycket enkel. Det var sill och potatis under vardagarna. På söndagar kunde det bli skinkstek med potatis och sås, en rätt som därför alltid fick heta söndagsstek.

Klädinköp var ovanliga. Istället fick kläderna gå i arv från barn till barn. Mamma berättade om den enda gång som hon fick en ny kappa. Hon och hennes mor hade rest in till den stora staden i närheten för inköpet och mamma njöt av varenda sekund där. En helt ny kappa, som ingen annan burit tidigare, och som avslutning varm choklad med en klick vispgrädde på toppen. Bättre kunde hon inte ha det.

Den kappan använde hon tills den inte passade henne längre. Då ärvdes den av en av hennes mindre systrar.

För att kappan skulle hålla länge fick hon enbart använda den vid högtidliga tillfällen och i skolan. Hemma gällde fortfarande de gamla slitna och lappade kläderna. Var och varannan kväll kunde man se kvinnorna sitta i fotogenlampans sken och laga kläder som trasats sönder.

Bostäderna som erbjöds på de flesta gårdar var långt ifrån bra. Väggar och tak och inte så mycket mer. De var ofta dragiga, fuktiga och kalla.

Mammas statarbostad var i något bättre skick då huset var putsat. Detta gjorde att väggarna skyddade dem från de värsta isiga vindar som svepte in från havet. Huset byggdes troligen först vid 1900-talets början, då sonen i bondefamiljen tog över efter fadern som gått bort. För det är nu som formen för anställning ändrades på den gården där min mamma föddes, från drängar och pigor till statare med familjer.

Enligt vad som framkommit när jag sökt i arkiven tycks den gamle bonden ha haft en ständigt minskande arbetsstyrka på gården. Ett annat anställningssystem krävdes om gården skulle kunna fortsätta sin verksamhet. Så medan många andra gårdar började minska på antalet statare startade denna gård sitt eget system med statare. Det kan ha berott på att statare fick den största ersättningen för sitt arbete i natura och inte i kontanter.

På så vis kunde den nya bonden få verksamheten att generera inkomster för honom så gården kunde förbli i familjens ägo utan att stora kontantuttag skulle krävas för arbetarnas löner. Deras ersättning producerades på gården och på så vis kunde bonden hålla sig med statare.

Efter år 1948 fanns det fortfarande fem statarfamiljer i husen, även om de officiellt benämndes “jordbruksarbetare”. Bostäderna var desamma, liksom standarden och sysslorna. Lönen var mer i kontanter men det tycks som om bonden fortfarande hade något svårt att få loss pengarna.

Fyra år senare dog bonden och bouppteckningen visade att han hade en total löneskuld till både de stadigvarande arbetarna och även säsongsarbetare på totalt 11.700 kronor (1952 års värde). Omräknat till idag skulle han varit skyldig dem cirka 220.000 kronor i uteblivna löner.

Trots detta stod han som ägare till tre olika gårdar och han hade ett flertal aktier och obligationer, så att mannen var rik står klart. Gården togs över av sonen, och i samma veva flyttade mamma och hennes familj till en annan bonde med en mindre gård en bit ifrån. Denna gård hade också haft statare, men de två kvarvarande familjerna kallades inte statare längre. Dessutom flyttade den ena familjen till annat boende samtidigt som mamma kom dit.

Morfar blev således anställd som jordbruksarbetare och fick lön i kontanter. Boendesituationen blev något bättre, men nedvärderingen kvarstod. Det som mamma berättade mest om var skillnaden på hur hon blev bemött i skolan gentemot andra barn vars fädrar ägde eller arrenderade sina gårdar. Magistern var snabb att lyfta fram när mamma gjort någonting fel. Medan de med högre social status erhöll en massa förmåner och beröm, vilket inte alltid var berättigat.

Att mammas barnpassning av sina småbröder kom att gälla i skolan visade sig också genom att det var hon som fick stryk av magistern, och ofta även av sin far på kvällen när någon av hennes bröder busat. Visserligen bestraffades även det aktuella busfröet men även mamma skulle alltså bestraffas.

Vid den här tiden var detta en vedertagen metod för att fostra dessa “vanartiga” barn till “enkla fattiga arbetare”. Böndernas barn antogs vara fostrade på ett bättre sätt och de fick sällan några smärtsamma straff.

Även ute i samhället gällde det att uppföra sig ordentligt och niga för kyrkoherden, storbonden (hennes fars arbetsgivare) eller andra högaktade rika människor. Att de ens skulle bemöda sig med att hälsa tillbaka ingick inte.

Jag kan förstå varför mamma till slut flyttade in till Malmö. Här kände inte alla till hennes enkla bakgrund och hon kunde för första gången bli “niad” av en annan person, som butiksbiträdet i mjölkaffären. Det var här hon fick sin revansch. Andra började se henne som en vanlig arbetare. Inte som en sämre människa med statarbakgrund.

Till detta bidrog säkert mammas äktenskap med pappa, vars far var en vanlig arbetare, med rötter i en bondefamilj. Inga statare i den släkten, alltså. Och hon steg ytterligare ett steg uppåt på samhällsstegen.

Under alla våra samtal förstod jag tidigt att hon under 60- och 70-talen inte ville prata så högt om sin bakgrund. Fortfarande kunde hon ses ned på om någon fick veta hennes faktiska ursprung. Även hennes storasyster utelämnade denna information, främst när hon genom sin makes höga position som chef över Officersmässen i Karlskrona, nådde samhällets elit. Han var av enklare börd men hans matintresse och kulinariska förmågor hjälpte honom att nå långt inom restaurangvärlden. Att då nämna sitt eget enkla statarursprung gick inte.

Först när min mormor gick bort hörde jag dem prata om sina erfarenheter som statarungar. Om skam, nedvärdering, mindervärdeskomplex och förnedring. Mosters start var ännu sämre än mamma, för hon föddes som oäkting. Hennes far erkände henne men hjälpte inte till på något sätt under hennes uppväxt. Endast en enda gång hade hon minne av att ha träffat honom.

Min moster flyttade hemifrån som 14-åring. Hennes skam var dubbel och hon kämpade med att få ett erkännande som människa.

Det gjorde mamma också, men hon blev nöjd bara hon fick ses som likvärdig med andra arbetare. Hon sökte aldrig nå högre på samhällsstegen. Hon var bara glad över att slippa bli bli kallad “Jävla statarunge”.