Sverige brukar beskrivas som en representativ demokrati. Men när det gäller klass har underrepresentationen i politiken varit konstant sedan 1970-talet, enligt forskningsrapporten ”Klasstaket i svensk politik” av Olle Folke och Johanna Rickne. Arbetarklassen utgör strax över hälften av väljarkåren men endast 13 procent av ledamöterna i riksdagen. Bland kommunernas politiska toppnamn har bara 17 procent […]
Content
Sverige brukar beskrivas som en representativ demokrati. Men när det gäller klass har underrepresentationen i politiken varit konstant sedan 1970-talet, enligt forskningsrapporten ”Klasstaket i svensk politik” av Olle Folke och Johanna Rickne.
Arbetarklassen utgör strax över hälften av väljarkåren men endast 13 procent av ledamöterna i riksdagen. Bland kommunernas politiska toppnamn har bara 17 procent arbetarbakgrund och ju närmare makten man kommer, desto färre blir undersköterskorna, industriarbetarna, byggnadsarbetarna och yrkeschaufförerna.
Joakim Karlsson jobbar som tågvärd och står på Kommunistiska Partiets vallista till kommunfullmäktige i Borlänge. Han menar att den politiska legitimiteten urholkas när klyftan mellan folkvalda och arbetarna växer.
– Samtidigt är detta en fullkomligt naturlig utveckling. Politiken har blivit ett yrke och en karriärväg. Då kommer arbetarna att sållas bort i processen.
– Vi ska inte heller förstora betydelsen av parlamentariska församlingar. Det är få gånger i historien som dessa har löst arbetarklassens problem. Lösningen kommer snarare genom organisering på arbetsplatserna eller i våra bostadsområden, säger Joakim Karlsson.
Joakim Karlsson jobbar som tågvärd och står som förstanamn på Kommunistiska partiets lista till kommunfullmäktige i Borlänge. Foto: Erling Bronsberg
Rent formellt är politiken öppen för alla. Men forskningsrapporten konstaterar samtidigt att politiken ofta är organiserad för människor som själva kan styra över sin arbetstid. Men hindren för arbetare handlar inte bara om mötestider. De finns också i partiernas korridorer, där kontakter, kulturella koder och likheten med dem som redan har makt påverkar vem som anses redo för nästa uppdrag.
– Rätt språk, rätt vokabulär och rätt kontakter är betydligt viktigare än exempelvis meriter eller ett förtroende från folket, säger Joakim Karlsson och fortsätter:
– För att få en plats vid makten tror jag att det är betydligt viktigare att du håller med partitopparna än att du faktiskt går på möten och engagerar dig.
Enligt forskningsrapporten har Sverigedemokraterna den högsta andelen politiker med arbetarbakgrund av riksdagspartierna. Samtidigt har partiet betydligt färre arbetare bland sina politiker än bland sina egna väljare.
Samtidigt är Socialdemokraterna ett stort parti med en betydande andel väljare från arbetarklassen. Men andelen arbetare på partiets politiska uppdrag är lägre än andelen bland väljarna, och gapet växer för varje steg i den politiska karriären.
Arbetare är inte heller en politiskt enhetlig grupp. En undersköterska, en svetsare och en lagerarbetare behöver inte tycka lika. Men de delar erfarenheter av lönearbete, scheman, arbetsledning och begränsad kontroll över den egna arbetstiden som är ovanligare bland yrkespolitiker och högutbildade tjänstemän.
Joakim Karlsson menar samtidigt att en person från arbetarklassen kommer att ha svårt att på allvar påverka det politiska systemet eller partierna som verkar inom det.
– En arbetare i de etablerade partierna kan kanske driva positiva frågor för arbetarklassen. Men då är det bara på ytan. En person inom dessa partier kommer aldrig att släppas fram om det skulle betyda att maktförhållandet mellan arbete och kapital skulle förändras.
Sedan 1970-talet har det däremot skett stora förändringar när det gäller andra former av representation i politiken. Politikerna har blivit mer lika den svenska befolkningen på flera sätt – men inte när det gäller klass.
Forskarna skriver:
”Grupperna kvinnor, yngre (under 35 år) och utrikesfödda har kommit att utgöra allt mer snarlika andelar av riksdagsledamöterna och den röstberättigade befolkningen. Utvecklingen för arbetarklassen har varit betydligt långsammare och nivån av underrepresentation är alltså fortsatt väldigt hög.”
Joakim Karlsson understryker att representation är viktig, men att poängen måste vara att utmana klasstrukturer och föra fram en konkret klasspolitik.
– Frågor om människors lika värde är viktiga, men detta kommer i sig aldrig att utmana klassamhället eller på allvar påverka konflikten mellan arbete och kapital.
– Man kan inte stirra sig blind på människors kön eller etnicitet. Det säger ingenting om vilken klassbakgrund de har eller vilka frågor de vill driva, avslutar Joakim Karlsson.