Det stämmer att skatteintäkterna sannolikt blir begränsade, men en miljardärsskatt markerar att extrem förmögenhetskoncentration är ett legitimt politiskt problem, skriver Martin Nordin om att införa en miljardärsskatt.
Content
Från allt fler håll lyfts att det behövs en skatt på förmögenhet. De allra rikaste blir allt rikare och använder denna rikedom för att skaffa sig politisk makt och inflytande. Tydligast är Elon Musk, som redan påverkat val i både USA och Tyskland. Kritiker menar att en förmögenhetsskatt enbart är symbolpolitik och att den inte löser dessa problem. Men är symbolpolitik alltid ett problem, eller finns det tillfällen när symbolpolitik är motiverad?
Innan man besvarar den frågan måste man reda ut vad man menar med en förmögenhetsskatt. Tidigare hade vi en bred miljonärsskatt, men det som diskuteras i dag är en miljardärsskatt. Och det är en stor skillnad: att beskatta de halvrika miljonärerna eller de superrika miljardärerna har olika syften och konsekvenser.
Är symbolpolitik alltid ett problem, eller finns det tillfällen när symbolpolitik är motiverad?
Gabriel Zucman, den franske ekonom som haft störst påverkan på diskussionen om en miljardärsskatt, menar att en miljardärsskatt är ”raka motsatsen till en ny förmögenhetsskatt”. För medan genomsnittssvensken och miljonären i Sverige betalar runt 50–60 procent i skatt (inklusive moms med mera), betalar svenska miljardärer enligt Zucmans beräkningar bara omkring 20 procent.
Detta är avgörande. Utan tydlighet öppnar man för att kritiker använder invändningar mot miljonärsskatt för att avfärda även miljardärsskatt.
Exempelvis hänvisas det ofta till Norges införda miljonärsskatt, som beskattar vad som i sammanhanget får anses vara små förmögenheter. Förmögenheter över 1,7 miljoner norska kronor beskattas, vilket innebär att ungefär en sjättedel av alla vuxna i Norge betalar skatten.
I Danmark gick Socialdemokraterna under Mette Frederiksen ett steg längre med en gräns på 25 miljoner danska kronor, vilket skulle innebära att omkring en halv procent av den vuxna befolkningen omfattas. Det är alltså skatter med en betydligt bredare bas, som mer liknar den tidigare svenska förmögenhetsskatten, och därför med ett annat syfte.
I Sverige har Vänsterpartiet föreslagit en skatt som skulle drabba dem med en miljard kronor i förmögenhet. Men mest uppmärksamhet har Zucmans förslag fått. Han vill beskatta dem med åtminstone 10 miljarder i förmögenhet. Sin vana trogen har Socialdemokraterna svävat på målet och hävdat att ”de mest förmögna ska bidra mer” utan att precisera vad man menar. Man signalerar, men ingen vet vad.
Oavsett: när kritiker hänvisar till våra grannländer och deras skatteförslag blandas två olika diskussioner ihop. De problem som kan finnas med en miljonärsskatt gäller inte alls på samma sätt en miljardärsskatt.
För det första är en återkommande kritik att en förmögenhetsskatt slår mot nya entreprenörer, särskilt sådana som ännu inte gör vinst eller driver nystartade företag. Exempelvis menar den ofta uppmärksammade nationalekonomen Daniel Waldenström att det vore väldigt negativt för Sverige, eftersom det skulle göra att färre vill bli entreprenörer och att det ”gör oss alla fattigare”. Men den kritiken biter egentligen bara på miljonärsskatter. Om man endast beskattar miljardärer existerar inte problemet − om man inte tror att nya entreprenörer avskräcks av en skatt som först träffar dem när de redan blivit superrika och ekonomiskt oberoende. Gabriel Zucman kallar detta argument hyckleri.
Ett annat argument är att det måste finnas en inkomst för att kunna betala skatten och att förmögenheten är låst. Men också det är ett svagt argument. Enligt Zucman tjänar miljardärer betydligt mer per år − omkring 6 procent av sin förmögenhet − än de skulle behöva betala i skatt, cirka 2 procent. I praktiken finns det alltså inga miljardärer som saknar inkomster att betala skatt med.
Skillnaden är i stället att inkomsterna inte används för vanlig konsumtion, utan sparas i företagen. De används för att köpa upp andra företag, inklusive mediebolag. En typ av konsumtion som i detta fall är själva kärnan i problemet: att använda rikedom för att köpa makt eller i politiska termer skapa oligarkiska tendenser.
Att en miljardärsskatt är symbolpolitik är däremot en mer träffande invändning. Det stämmer att skatteintäkterna sannolikt blir begränsade, och även med en miljardärsskatt kommer dessa personer fortsätta bli allt rikare. Man kommer bara att skrapa på ytan av deras förmögenheter.
De superrika kommer dessutom sannolikt att hitta vägar att undvika beskattning, åtminstone inledningsvis.
Men just därför är symbolpolitik ibland nödvändig. Även om skatteintäkterna till en början är små, och även om miljardärerna inledningsvis lyckas undkomma beskattning, kommer systemen förhoppningsvis täppa till luckorna efter hand. För det första markerar skatten att extrem förmögenhetskoncentration är ett legitimt politiskt problem. För det andra bygger den statlig kapacitet och kan bana väg för internationell samordning.
Även om skatteintäkterna till en början är små, och även om miljardärerna inledningsvis lyckas undkomma beskattning, kommer systemen förhoppningsvis täppa till luckorna efter hand.
Man måste öppna Pandoras ask och bryta föreställningen att de allra rikaste står utanför politikens räckvidd. Inga politiska problem löses med uppgivenhet och en attityd att problemet är för stort för att ta tag i. Varken i klimatpolitiken − där symbolpolitik kan vara nödvändig för att vara ett föregångsland − eller här, där det handlar om att inte passivt acceptera att de rika blir rikare och mäktigare.