Tornevall Networks

Idag den 5 juli 1962 blev Algeriet slutgiltigt en självständig stat efter ett blodigt befrielsekrig som också de facto var ett inbördeskrig mellan olika grupper, som utspelade sig i både den franska bosättarkolonin och i den franska metropolen. Det algeriska befrielsekriget hade inletts i november 1954 och leddes av den antikoloniala nationaliströrelsen FLN (Front de libération nationale). FLN var inspirerad av Ho Chi Minhs Vietminh-rörelse som hade besegrat (och förnedrat) fransmännen militärt i slaget vid Dien Bien Phu tidigare under samma år och därefter kört ut Frankrike från Sydostasien eller Indochine.

Algerietkriget, som också spillde över till Frankrike, anses vara det blodigaste av alla kolonialkrig som utspelade sig under Kalla kriget och kostade minst 1,5 miljoner liv medan miljontals algerier och franska bosättare flydde från landet under och efter kriget. Algerietkriget var också det mest uppmärksammade av de närmast otaliga kolonialkrig som utspelade sig i skuggan av Kalla kriget mellan cirka 1945-80.

Sverige var det första västlandet som stöttade upproret liksom det första västlandet som erkände Algeriets självständighet och flera svenskar och inte minst svenska ungdomar kom att engagera sig för FLN. Det senare svenska engagemanget under Vietnamkriget kan därmed sägas ha haft sitt direkta ursprung i det långt mindre kända svenska engagemanget under Algerietkriget.

Algerietkriget gav upphov till den postkoloniala (och därmed även dekoloniala) teorin i och med att martinikanen Frantz Fanon var på plats som militärläkare och hans krigserfarenheter kom därefter att utgöra grunden till den postkoloniala teorins urtext ”Jordens fördömda” från 1961. Även Frankrikes idag största parti RN:s (Rassemblement national) grundare Jean-Marie Le Pen deltog i Algerietkriget och flertalet av de som både var med i och röstade på partiet på 1970- och 80-talen utgjordes av bosättare som hade tvingats lämna Algeriet efter 1962. RN, som ursprungligen hette FN (Front national), var det första av dagens högerpopulistiska partier som lyckades uppnå ett politiskt genombrott, vilket för FN:s del skedde redan 1988 när Le Pen erhöll närmare 15% i den första omgången av det franska presidentvalet. Le Pens parti som uppstod i kölvattnet efter Algerietkriget kan sägas vara förlagan till den moderna, europeiska, parlamentariska radikalhögern inklusive även till svenska SD som också länge inspirerades av och odlade kontakter med RN.

Algeriet hade varit en fransk koloni i över 120 år och kolonin var Franska imperiets viktigaste bosättarkoloni som på den tiden bestod av runt en miljon europeiska bosättare elller colons och runt tio miljoner så kallade infödda eller indigènes (araber, berber, judar och så vidare). I och med Algeriets självständighet, som hade föregåtts av den så kallade Évianfreden och en folkomröstning, gick ridån slutligen ned för det dåvarande Franska imperiet som under de efterföljande åren övergav merparten av de sista kvarvarande kolonierna.

Efter att både holländarna, britterna och fransmännen alla hade utkämpat blodiga krig i sina respektive kolonier på 1940-, 50- och 60-talen, vilka de i samtliga fall förlorade, kvarstod endast Portugisiska imperiet efter Algeriets självständighet som sedan i sin tur gick under 1975.

Algerietkriget kom att prägla Frankrikes politiska, kulturella och intellektuella liv långt efter att det avslutades 1962. Till exempel tjänstgjorde Pierre Bourdieu i kriget och han studerade samtidigt den berbiska minoritetens situation vilket ledde till att han sedermera utvecklade sitt habitusbegrepp, Nobelpristagaren i litteratur Albert Camus härstammade från en bosättarfamilj i Algeriet och den mest kända postmoderna filosofen Jacques Derrida tillhörde den forna kolonins judiska minoritet.

Och likt en historiens ironi (eller hämnd?) ser det just nu ut som att Frankrikes nästa president mycket väl kan vara en person som delvis har sina rötter i Algeriet. Det handlar om RN:s ledare Jordan Bardella vars farfars far Mohand Seghir Mada föddes och växte upp i Algeriet under den franska kolonialtiden som algerisk berb. Under mellankrigstiden emigrerade Mohand Seghir Mada till den franska metropolen där han sedermera gifte sig med en fransk kvinna och tillsammans fick de tre barn varav dottern Réjane Mada kom att gifta sig med Bardellas farfar. Även högerradikala Reconquêtes ledare Éric Zemmour har bakgrund i Algeriet som algerisk jude – Zemmours föräldrar invandrade till Frankrike på 1950-talet strax innan FLN:s revolt bröt ut 1954.

Under Algerietkriget bodde och befann sig ett relativt stort antal algerier i Sverige vilka (utan att veta det själva) kom att skriva svensk antirasistisk historia. Enligt den dåtida svenska folkbokföringen, som Svenska kyrkan administrerade på den tiden, fanns det endast två algerier i Sverige år 1900 men i början på 1960-talet hade antalet algerier i landet ökat till knappt hundra personer och år 1970 handlade det om långt över 200 invånare.

I mars 1957 ägde nämligen det allra första offentliga, antikoloniala och antirasistiska mötet rum i Sverige när anarkisten Inge Oskarsson från Motala (som gick bort under pandemin) lyckades mobilisera hela ett 40-tal algerier, indier, egyptier, kineser, sydostasiater och afrikaner till ett möte på dåvarande Stockholms högskola (det vill säga dagens Stockholms universitet) i Vasastan för att diskutera det pågående Algerietkriget och de allra flesta av dem var just algerier.

Mötet samlade totalt omkring 150 deltagare varav över en fjärdedel var icke-vita, vilket i sig var historiskt i ett på den tiden utpräglat rasligt homogent och vitt Sverige. Det hela slutade dock i handgemäng då en grupp högerextremister dök upp och helt sonika attackerade mötet då de stod på Franska imperiets sida. Bland annat ska en algerier ha fått en rejäl käftsmäll av en ”livvakt” (så skrev i varje fall DN i efterhand) till fil lic Per Olov Ihlefeldt som under kriget hade varit frivillig i 5. SS-Panzer-Division Wiking och som också deltog i attacken.

Och 1957, det vill säga under samma år som Inge Oskarsson anordnade det historiska mötet i Vasastan i Stockholm, tilldelades Albert Camus, som då var född och uppvuxen i Algeriet, också Nobels litteraturpris. När Camus besökte Sverige för att ta emot priset i Stockholm sov han över hemma hos den sedermera världsberömde Michel Foucault i dennes lägenhet i Luthagen i Uppsala. Detta har den framlidne Cho Seung-bog berättat för mig, etnisk korean från den japanska bosättarkolonin Manchukuo som blev Sveriges förste professor i japanska, och som gifte sig med Foucaults väninna och kollega i Uppsala Rose Lutz.

Det ska påminnas om att det möte som Inge Oskarsson arrangerade 1957 ägde rum hela två år innan den stridbare domprosten Gunnar Helander (som för övrigt ironiskt nog hade varit organiserad nazist innan kriget – även Motalaanarkisten Inge Oskarssons far var för övrigt nazist innan och under kriget) grundade Fonden för rasförtryckets offer i september 1959 tillsammans med den blivande författaren Pär Wästberg. Fonden för rasförtryckets offer anses då allmänt utgöra startskottet för den svenska antikoloniala, antiimperialistiska och antirasistiska solidaritetsrörelsen och därmed också embryot till den svenska 68-vänstern och i förlängningen till hela den moderna svenska antirasistiska rörelsen.