Tornevall Networks

Kurdo Baksi skrev i en krönika i Journalisten förra veckan att Turkiets talman Numan Kurtulmuş är en av de fyra män som styr Turkiet: ”Skulle den turkiske talmannen föreslå att det turkiska åtalet mot Medin läggs ned kommer det att bli så”. Han avslutade med en direkt uppmaning till den svenske talmannen inför mötet: ”Andreas Norlén: Stå upp för svensk journalistik och svik inte Joakim Medin när du sitter med din turkiska kollega i Sveriges riksdag.”

I fredags sa Andreas Norlén till Dagens ETC att han tagit upp Joakim Medin-fallet med den turkiske talmannen: ”Jag brukar vara försiktig med att kommentera vad vi diskuterar och jag tror att just den här frågan tjänar på det. Men jag tyckte att det var viktigt att nämna fallet, som är en viktig fråga i relationen mellan Sverige och Turkiet”, säger Andreas Norlén.

Håkan Svenneling, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, träffade också den turkiska talmannen.

”Jag sa att jag ansåg att åtalet mot Joakim Medin är det största hindret i Turkiets och Sveriges diplomatiska relation. Han höll med om det, och sa att han avsåg ta upp fallet med justitieministern i Turkiet”, säger han till Dagens ETC.

Arbetsgivaren har normalt inget ansvar för sina medarbetare utanför den tid som är direkt jobbrelaterad. Däremot kan det finnas skäl att anpassa arbetet utifrån individen. Vi har alla olika perioder i livet då omständigheter i det privata livet kan påverka hur vi mår och presterar på jobbet.

För att förebygga sjukskrivningar ska arbetsgivaren vid behov utreda möjligheten att anpassa arbetet utifrån medarbetarnas behov. Det kan handla om exempelvis ändrade arbetstider, anpassning av arbetsuppgifter, socialt stöd eller annat som kan innebära att en sjukskrivning undviks.

Det finns inget som säger att arbetsgivaren är skyldig att vidta en specifik åtgärd, även om arbetstagaren önskar det, utan det är öppet för en diskussion där både medarbetaren och chefen förväntas hitta en lösning som fungerar både för verksamheten och individen.

Om ni har en kollega ni oroar er för är det bra att i första hand prata med den personen och berätta att det finns hjälp och stöd att få på arbetsplatsen. Skyddsombudet och den lokala klubben kan också hjälpa till i samtalet med chefen.

Stockholm blir värd för den 78:e upplagan av World News Media Congress. Bonnier News och Amedia är strategiska partners.

”Vi är stolta över att välkomna den globala nyhetsmediebranschen till Stockholm. Norden har blivit ett ledande laboratorium för digital transformation inom nyhetsmedia – från prenumerationstillväxt och AI-utveckling till redaktionell innovation och publikengagemang. Vi ser fram emot att dela erfarenheter, idéer och inspiration med kollegor från hela världen”, säger Bonnier News vd Anders Eriksson i ett pressmeddelande.

Senast konferensen arrangerades i Sverige var 2008 i Göteborg då Stampen, Bonnier och Schibsted var värdar.

En som varit på många Wan-Ifra-konferenser är TU:s chefsjurist Per Hultengård, han gissar själv på 12–15 stycken.

– Det som skiljer den från andra konferenser är att det är en global organisation som kombinerar yttrandefrihet med företagande och utveckling. Det brukar vara över tusen deltagare och man träffar tidningsledare från hela världen, inte bara från Europa och USA utan också från Afrika, Asien och Sydamerika, säger han.

Vilken är den bästa du har varit på?

– Jag tycker att Göteborg var bäst. Det var en sådan enorm uppslutning, nästan två tusen deltagare och ett väldigt bra program.

Tror du att Stockholm nästa år kan slå den?

– Det är väl upp till bevis. Det är en konferens som kräver väldigt stora lokaler.

Som Journalisten rapporterat sköt förbundsstyrelsen i maj upp beslutet om att gå in i nya svenska språkmodellprojektet, efter att Medietextarna i ett brev till styrelsen hade rest varningsflagg.

– Undertextare blir ersatta av sämre AI-produkter för att det är billigare för medieföretagen. Vad talar för att de stannar där, sa Barbro Garneij, ordförande i Medietextarna, till Journalisten.

Sedan dess har förbundsstyrelsen träffat Medietextarna, i ett möte som Barbro Garneij beskriver som bra. Igår beslutade FS att gå in i Wasp-projektet för att kunna förhandla och ställa krav i arbetet framåt. Inga avtal är klara eller underskrivna, betonar Ulrika Hyllert.

– Vi vill vara med och påverka och styra förutsättningarna för att kunna företräda våra medlemmar på bästa sätt.

Det första som förbundet ska förhandla om är att ingå avtal med övriga deltagare i projektet: Författarförbundet, Tidningsutgivarna, Bonnierförlagen, Bonnier News, Schibsted, SVT och SR finns bland initiativtagarna.

– Redan här finns mycket vi vill påverka för att säkra hur det gynnar våra medlemmar och upphovsmännen bäst. Först därefter blir det aktuellt om man löser det med en eventuell avtalslicens och hur den då utformas, säger Ulrika Hyllert.

I det första steget tränas språkmodellen enbart i en forskningsmiljö och föreslås inte få användas bredare.

– Blir det ytterligare steg, där modellen ska börja användas behövs nya överenskommelser som parterna behöver förhandla om. Det är i detta steg som frågan om ersättning blir aktuell, men den frågan ligger troligen ett till två år fram i tiden. I alla dessa steg krävs att Journalistförbundet aktivt säger ja, förtydligar Ulrika Hyllert.

Förbundsstyrelsen betonar att beslutet om att delta inte är förutsättningslöst. ”En viktig utgångspunkt för Journalistförbundet är att upphovsrätten respekteras. Det innebär bland annat att de upphovsmän vars verk används för träning av modellerna ska ha möjlighet att motsätta sig det. Ersättningsfrågan kommer också att vara central för Journalistförbundet i projektet”, skriver förbundet.

Vad innebär det i praktiken? Att ni kan backa ur vid för dålig ersättning? Ska enskilda upphovsmän kunna motsätta sig att deras verk används?

– De korta svaren är ja, vi kan alltid backa ur, och ja, vårt krav är att varje enskild upphovsman ska kunna säga nej till att dennes texter används.

Ett krav från Journalistförbundet för att gå vidare i projektet är att varje enskild upphovsperson ska kunna meddela ett så kallat förbud mot att ens texter används. Förbundet har också ”säkrat upp” och även fattat beslut som gäller generellt om att inget material får användas utan att det finns avtal om det: så kallat förbehåll.

– Vi anser dock att det inte varit tillåtet innan att skrapa material utan lov, men säkrar upp i det fall det ändå kan behövas. Genom förbehållet tydliggör Journalistförbundet att det krävs tillstånd från förbundet, eller lagstöd, för att använda medlemmars verk för träning av generativ AI.

Wasp-projektet, som tillkommit på uppdrag av regeringen, har ingen koppling till Kungliga bibliotekets AI-projekt.

NTM vann i kategorin ”Bästa strategi för läsarintäkter” för sitt bidrag ”Winning the young ones”. Priset delades ut på WAN-IFRA:s internationella konferens i Marseille där Jens Pettersson var på plats och fick ta emot priset för NTM:s räkning.

”Hela branschen brottas med utmaningen att få fler yngre läsare. Genom att paketera vår journalistik på ett nytt sätt, arbeta mer visuellt, nå ut i nya kanaler och berätta om ämnen som intresserar unga har vi lyckats skapa ett tilltal och ett format som väcker nyfikenhet och engagemang bland yngre målgrupper”, säger Jens Pettersson, chef för redaktionell utveckling på NTM, i en kommentar.

När hennes kompisar hade lantställen hade Gilda Hamidi-Nia ett välstämplat pass. Hon växte upp i Sundbyberg med Iranfödda föräldrar – mamma läkare och författare, pappa drev persiska restauranger. Familjen hälsade ofta på släkt och vänner i andra länder.

– Världen har alltid varit tillgänglig, att resa har varit en stor och helt vanlig del av mitt liv, säger Gilda Hamidi-Nia och tittar ut mot det lilla torget där vi äter lunch.

Hon är hemma i Stockholm i tio dagar. Sover ikapp efter att ha levt i krigszoner de senaste månaderna. Promenerar Djurgården runt.

– Det är det absolut bästa jag vet och något jag alltid längtar efter. Beirut är en underbar plats att bo på, men det är en stad byggd för bilar.

– Att träffa människor, prata med dem, skapa något, det är det bästa i jobbet, säger Gilda Hamidi-Nia. Foto: Tor Johnsson.

Rollen som Mellanöstern­korre­spondent känns på många sätt given för den extroverta och flerspråkiga Gilda Hamidi-Nia. Men det tog 20 år att komma dit. Efter gymnasiet lockade världen mer än studier – ”jag är en livsnjutare, inte en plugghäst”. Hon reste och jobbade i länder som Indien och USA och försökte hitta sig själv. En dag sade en kollega på eventbyrån där Gilda Hamidi-Nia skrev copy att hon ju var en journalist.

– Jag hade aldrig reflekterat över att det kunde vara något för mig. Men jag kollade upp det och såg att man kunde söka in på utbildningen ett år i taget.

Under första året på journalistutbildningen på JMK i Stockholm var hon ofta i New York. Samtidigt som hon erbjöds jobb på ett stort modeföretags PR-avdelning blev hon antagen till journalistutbildningens andra år.

– New York eller JMK:s trötta lokaler? Det var ett vägskäl. Men idag har jag aldrig varit gladare för att jag valde JMK.

Gilda Hamidi-Nia

Ålder: Fyller 40 i sommar.

Bor: Lägenhet i centrala Beirut. Har också en lägenhet i Stockholm.

Titel: Mellanösternkorrespondent för SVT sedan augusti 2025.

Karriär: Master i journalistik på JMK. Sommarkorre i Mellanöstern 2019 och 2023. Anställd på SVT online sedan 2018. Utrikesreporter på SVT sedan 2016, fastanställd 2022, korrespondent sedan 2025.

Känner mig bäst: ”Min mamma och min kusin.”

Fritid: Promenerar, försöker träna, träffar vänner.

Drivkraft: ”När människor verkligen vill berätta. Och att lyckas ge människor nya insikter eller en ny förståelse. Just nu är den yttersta komplimangen när barn intresserar sig för det jag gör – mycket av det vi gör just nu går i Lilla Aktuellt.”

Libanon var det land i Mellanöstern hon som nyutbildad journalist bestämde sig för att flytta till, på inrådan av Kajsa Boglind, producent på SR:s Konflikt där Gilda Hamidi-Nia gjorde sin långpraktik (efter att ha tjatat sig in – ”dagens praktikanter kan tacka mig”).

Hon bodde i Beirut i omgångar 2017 till 2021, bland annat som tjänstledig från SVT för att plugga arabiska. Viljan att bo i regionen handlade länge om att lära känna kulturerna och människorna där, förstå dem bättre. Det är också ett sökande efter rötter.

– Jag vill ju inte bara åka någonstans för att åka någonstans. Det här är väl det närmaste jag kommit Teheran på något sätt. Samtidigt som man kan leva i – relativ – trygghet.

Korrespondent har varit slutmålet sedan hon fick upp ögonen för rollen; att kunna bo utomlands och jobba för en svensk publik förenar det bästa av två världar för henne.

Sommaren 2021 landade Gilda Hamidi-Nia i Sverige igen efter elva månader i Libanon. Hon lämnade ett land i ekonomisk kollaps, de stora explosionerna i Beirut 2020 hade lämnat djupa sår i samhället, det rådde energikris och varubrist. Hon hade vikarierat på utrikesredaktionen men hennes fasta tjänst fanns på SVT Online. Hon kände att hon jobbat stenhårt för att komma dit hon ville – en utlandstjänst – och bestämde sig för att släppa taget, ”trust the process”.

– Mina kompisar blir jätteprovocerade när jag säger det här med att ”lita på processen”. Men vid det laget hade jag i fem års tid gjort allt jag kunnat för att kunna styra själv – jag tänkte att nu får det bli som det blir. Och sen dess har det blivit jättebra! Allt började klaffa.

Under Kvinna, liv, frihet-protesterna 2022 kom arbetet hon plöjt ned på Iran till nytta, hon kommenterade och rapporterade.

– Jag minns de där första dagarna och hur jag insåg att jag aldrig hade sett så mycket hår på kvinnor på gatorna i Iran. Redan då förstod jag att det här var stort och att iranierna hade förändrats. Iran hade förändrats. Och resultatet ser vi i dag.

Gilda Hamidi-Nia med krigsreporterns utrustning. Foto: Tor Johnsson.

2025 gjorde Gilda Hamidi-Nia och parhästen och fotografen Linda Hörnqvist nyhetsdokumentären ”Gaza – till sista andetaget”, där de utrustade vanliga Gazabor med kroppsburna kameror för att kunna skildra krigets vardag.

– Idén föddes ur frustrationen över att vi inte kunde komma in i Gaza. Tänk dig, vi är fortfarande inte inne. Det fanns material från organisationer som Unicef som gick att göra nyhetsjobb kring. Men det var som att vi saknade vissa delar.

De samarbetade med ett palestinskt team för att hitta deltagarna och ge dem kamerorna. De var noga med frågorna och att inget skulle överdrivas, inga extra risker tas. Bara vardagen – outhärdlig nog – som berättas med Gazabornas egna röster. Greppet gav SVT-duon Stora Journalistpriset som Årets förnyare.

– Jag är mest glad över att vi hittade ett sätt att göra journalistik även om vi inte får vara där. Och jag hoppas att det kan visa att man inte kan stänga ute journalister. Då måste vi hitta andra sätt. Vi får inte acceptera att vi inte kommer in.

I augusti 2025 flyttade Gilda Hamidi-Nia till Beirut igen – denna gång som det hon strävat efter, korrespondent. Hon visste att det skulle bli intensivt. Men den dramatiska utvecklingen, med kriget mellan USA, Israel och Iran, har överträffat vad hon kunde föreställa sig.

– Att någonting skulle hända var säkert – hur det skulle ske hade jag aldrig kunnat gissa. Det Mellanöstern vi har sett de senaste decennierna kommer inte att vara kvar. De röda linjerna är borta. Vad som helst kan hända. Vi är mitt i ett skifte.

– Jag hoppas förstås att jag har fel – och att det blir fred och ett Mellanöstern där människor ändå prioriteras. Där de får leva.

Hur är det att vara på plats och skildra det här?

– Det är helt otroligt. Att se det som kommer att stå i historieböckerna, och få berätta om det, vara med om det. Ur ett journalistiskt perspektiv hade jag inte kunnat få det här uppdraget i en bättre tid.

Kunskapen om den komplexa regionen har hon förvärvat över tid. Vissa saker går inte att läsa sig till, konstaterar hon, det gäller att vara där och prata, se människorna förändras. Att inte kunna vara på platser, att inte komma in i Gaza eller Iran, är därför enormt frustrerande.

Vi pratar om att leva på helspänn många månader i rad. Hon säger att ett krig är många saker: ständiga drönarlarm, explosioner som upplevs närmare än de kanske är, ett konstant påslag – men också en vardag som pågår. Nickar mot de i vårsolen släntrande stockholmarna.

– Precis det här som du ser just nu, det finns också i ett krig. Bara att det där flygplanet inte är ett vanligt flygplan, det är ett stridsflygplan. Men människor är fortfarande människor. Deras liv pågår, det finns olika verkligheter hela tiden, allt är inte kaos. Det lärde jag mig i Ukraina.

Ukraina var det första krig hon bevakade. I Butja såg hon lik för första gången. Och fick insikten att människor ofta vill prata om annat än kriget, och att de behöver skämta kolsvart ibland.

– Det tog ett tag innan jag insåg att det inte handlar om att jag gör rätt eller fel, utan att allt jag gör kan tolkas som att jag gör rätt eller fel, säger Gilda Hamidi-Nia.

Det har blivit många livesändningar från balkongen i Beirut, olika skyddsrum eller i bästa fall öppna platser, under vintern och våren. Förr hatade hon att göra dem, idag finns en viss direktsändningsnervositet kvar som hon tror är bra för prestationen.

Vad vill du förmedla?

– Jag vill ta med människor till platserna. Jag vill att det ska kännas som att du har träffat den person vi träffat. Hur det är att stå precis där vi står. Jag vill också att man ska känna att Mellanöstern, världen, är nära. Det är inte så långt borta, vi är väldigt lika.

Hon återberättar en scen från Ukraina. En geting surrade framför teamet. Gilda Hamidi-Nia började vifta med händerna och säga ”sir serkeh, sir serkeh, sir serkeh” – (”vitlök och vinäger”) en persisk ramsa för att få bort den. Den ukrainske fixaren gjorde likadant och upprepade ”sil i voda” (”salt och vatten”).

– Jag tittar på honom och han tittar på mig och vi bara, vad är det du säger? Vi gjorde samma grej.

Gilda Hamidi-Nia rapporterar från världens mest polariserande region, med Israel-Palestina-konflikten som gravitationscentrum – och det i en tid av ökad politisering kring public service. Sociala medier är en mörk plats, men en del av arbetet, konstaterar hon.

– Det tog ett tag innan jag insåg att det inte handlar om att jag gör rätt eller fel, utan att allt jag gör kan tolkas som att jag gör rätt eller fel. Så länge jag gör rätt rent journalistiskt och yrkesetiskt så är det okej. Man behöver inte tycka om det jag gör.

Hon kan ändå bli påverkad – men menar att ett positivt meddelande överväger 20 hatkommentarer.

Korretjänsterna på SVT är två plus ett år. Hon vill stanna så länge hon kan. Bevakningsområdet är outtröttligt intressant och livet är liksom – mer – i Beirut. Spontanare. Hennes vänner är libaneser, och inte journalister.

– Libanon är en plats där jag har haft några av mina bästa stunder. Jag har träffat otroliga människor som jag har utforskat och upplevt saker med på ett sätt som man kanske inte gör i Sverige. I Stockholm planerar vi saker, en lunch tre veckor senare. I Beirut är det ett annat slags umgänge, tätare, och man kanske kör upp i bergen, ser något, lyssnar på musik, grillar grönsaker och kött. Det är bara enkelt, på ett väldigt härligt sätt.

Att det är sommar från april till oktober gör sitt. Och de många nötande krigen och konflikterna får män­niskor att passa på att leva, menar Gilda Hamidi-Nia.

– Vi är effektiva i Sverige, vi lever ett väldigt gott liv här. Men vi maximerar inte våra dagar.

Sommarschemat ska förhandlas med den lokala Journalistklubben. I samband med det kan klubben diskutera med chefen hur arbetet är tänkt att fungera under sommarmånaderna.

En så kallad medbestämmandeförhandling innebär att medarbetarna har en möjlighet att komma med förslag och synpunkter inför en förändring, som exempelvis en schemaändring. Sedan är det i slutändan arbetsgivaren som fattar beslut kring hur arbetet under sommaren ska se ut.

Samtidigt får förändringarna inte innebära att exempelvis en ökad arbetsbelastning leder till ohälsa. Det måste finnas en balans mellan krav och resurser.

Arbetsgivaren behöver alltså planera och ordna så att det finns utrymme för journalisterna att förproducera material utan att det blir ökad arbetsbelastning som kan leda till ohälsosam stress. Det arbetet ska därför planeras i samverkan med skyddsombudet.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet har utnämnt medicinjournalisten Sara Heyman till hedersdoktor.

Sara Heyman är utrikesreporter på Ekot och var tidigare Sveriges Radios korrespondent för hälsofrågor ur ett globalt perspektiv.

Hon gick journalistutbildningen i Göteborg och arbetade sedan som producent och reporter på Sveriges Radio. Efter några år som journalist utbildade hon sig till sjuksköterska.

”Det var inte för att jag hade tröttnat på journalistiken utan för att jag ville lära mig mer. Så småningom blev jag medicinjournalist och när jag fick jobbet som korrespondent för global hälsa samlades allt det jag tycker är mest intressant i ett och samma uppdrag: utrikesfrågor, hälsofrågor och radio som alltid har varit mitt favoritmedium”, säger Sara Heyman i en artikel på Lunds universitets hemsida.

Hon jämför också de  båda yrkena: ”Ofta är det första jag hamnar i på en reportageresa ett sjukhus. att förstå hur en sådan miljö fungerar är en stor tillgång. Både som journalist och sjuksköterska ställer man svåra frågor till människor i utsatta situationer, samtidigt som man måste värna deras integritet och värdighet.”

– Att vi tillsammans hittar en långsiktig modell för att värna och få betalt för vårt innehåll är avgörande för vår överlevnad, säger Anders Eriksson, vd Bonnier News i ett pressmeddelande.

Branschkoalitionen Spur (Standards for Publisher Usage Rights coalition) är grundad av BBC, Financial Times, Guardian Media Group, Sky News och Telegraph Media Group.

Spur ska utveckla gemensamma branschstandarder för hur journalistiskt innehåll får användas av AI-företag och AI-tjänster och etablera gemensamma principer för att värna journalistik och upphovsrätt. Sedan lanseringen i februari 2026 har även Mediahuis (Belgien) anslutit sig som grundare och igår meddelades att ett 30-tal nya medlemmar, däribland Bonnier News.

Övriga bland de nyanslutna är kanadensiska aktörer som The Globe and Mail, Quebecor, Postmedia, Torstar, CBC/Radio-Canada, La Presse och TVO Media Education Group samt europeiska CMA Media (Frankrike) SIPA Ouest-France Group, Ringier (Schweiz), Citywire (UK), Sanoma Media (Finland), Der Standard (Österrike) och FD Mediagroep (Nederländerna).

Publicister ska kunna välja bort att deras innehåll visas i Googles AI-sökresultat, skriver Guardian. Funktionen testas nu i mindre skala och ska sedan vara tillgänglig för alla brittiska publicister.

CMA ställer också krav på att publicisterna ska få tydliga länkar i de i AI-genererade sökresultaten och att de ska kunna välja bort AI-träning.

Bakgrunden är att trafiken till nyhetsmedier minskat sedan Google införde AI-resultaten i toppen av sökträffarna.