Tornevall Networks

Ivar Arpi anställs av Kvartal och innehållet från hans substack ”Rak höger” och hans poddar flyttas till Kvartals plattformar.

”Rak höger” har enligt Kvartal 25 000 nyhetsbrevsprenumeranter varav 3 000 betalande prenumeranter.

Om beslutet att lämna Substack och sälja sin medieverksamhet till Kvartal skriver Ivar Arpi bland annat: ”Substack som plattform har också förändrats, i takt med att de alltmer frenetiskt försöker vända förlust till vinst: deras algoritmer gynnar numera bara de största engelskspråkiga publikationerna. Och de sociala funktionerna funkar endast för ett litet antal giganter. I slutändan är Substack ännu en amerikansk app som kan ändras över en natt, oavsett vad någon på andra sidan Atlanten tycker om det. Det är en del av en bredare trend, där vår offentlighet alltmer domineras av amerikanska tech- och AI-jättar.”

Gruppen kommer under ledning av journalisten och tidigare Tysklandskorrespondenten Rolf Fredriksson även att vara med vid Bundespressekonferenz, göra redaktionsbesök och träffa verksamma journalister i Berlin.

Utbildningens språkdel, som leds av en yrkesverksam radiojournalist, omfattar även journalistiska begrepp och nyhetstyska.

Här är stipendiaterna:

• Jonas Thornell, frilans

• Anna Davour, frilans

• Anna Grönberg, Sveriges Radio, Ekot

• Josefine Holgersson, SVT

• Anna Gullberg, Expressen, Bonnier News

• Lars Schröder, TT Nyhetsbyrån

• Christina Wagner, Norra Hallands AB

• Axel Ellung, TV4 Nyheterna

• Mats Udikas, frilans

• Madeleine Ulrici, frilans

• Johan Weichselbraun, frilans

• Johan Manell, Altinget

• Ylva Hallberg, Svenska Dagbladet

• Karin T Eriksson, Dagens Nyheter

• Anton Andersson, LO Mediehus

• Maja Kullered, UNT

• Johanna Pecsics Olsson, Bonnier News Local

• Sofia Nyström, Skånska Dagbladet (Bonnier News Local)

Stipendieresan pågår mellan den 19 och den 30 oktober 2026.

Amun Abdullahi. Foto: Johan Ljungström Jolj/SR

Den 20 oktober 2024 rapporterade SR Ekot att den tidigare SR-journalisten Amun Abdullahi hade skjutits till döds av okända män i Somalia.

Amun Abdullahi, som blev 49 år, var en prisbelönt journalist som 2010 hade fått Publicistklubbens yttrandefrihetspris till Anna Politkovskajas minne och nominerats till Guldspaden. Hon hade hoppat av studier vid Dramatiska institutet för att vara med och bygga upp Sveriges Radios somaliska redaktion. I samarbete med Ekot avslöjade hon 2009 att den somaliska terrororganisationen al-Shabab rekryterade ungdomar på en fritidsgård i Rinkeby.

Dagarna efter Amun Abdullahis död upplevde Expressens reporter Anna Gullberg ett informationssug som inte blev tillfredsställt.

– Jag gick och väntade på att det skulle rapporteras mycket, mycket mer om det här. Så brukar det vara när något händer stora mediehus medarbetare eller tidigare medarbetare. Men det kom inget mer, säger Anna Gullberg.

Hon tror att det hänger samman med att Amun Abdullahi sedan många år hade lämnat SR och bosatt sig i Somalia, där hon drev sociala projekt för att stoppa rekrytering till terrorism. Men också med hur Amun Abdullahi hade lämnat SR: efter en konflikt med programmet Konflikt.

Den ges stort utrymme i dokumentären. Amun Abdullahis tidigare Ekot-kollegor Karin Wirehed och Kajsa Norell, och Amuns familj, vittnar om hur hårt det tog henne att SR:s eget program Konflikt våren 2010 ifrågasatte hennes avslöjande om rekryteringen till al-Shabab – pågick det verkligen en sådan i Rinkeby?

– Den ena delen av Sveriges Radio gjorde det här avslöjandet, och den andra underminerade det. Konflikts program sändes också kort efter hennes stoltaste ögonblick, när hon fick Anna Politkovskaja-priset – det var förstås en extra förödmjukelse, säger Anna Gullberg.

Är det också din uppfattning att det var ett svek?

– Ja, det tycker jag, både från cheferna och Konflikts redaktion. Hon offrade så oerhört mycket för att kunna berätta det här, hon var hotad och hatad, och så kände hon sig så ifrågasatt internt att hon tappade tron på journalistiken. Det gör mig ledsen att hon som var så modig och vågade stå emot stark kritik från delar av den egna gruppen och faktiska hot mot sitt liv inte blev stöttad inifrån. Amun var precis den sorts journalist som skulle ha kunnat göra stordåd på Sveriges Radio de år som varit – så det är en förlust.

Du ger i avsnitt två också ordet till journalisterna Jörgen Huitfeldt och Katarina Gunnarsson som får beskriva ett medieklimat med en snäv åsiktskorridor under 00-talets sista år, varför?

– Jag ser Konflikts reportage som ett utmärkt exempel på hur den ängsliga tidsandan kunde yttra sig, och ville förklara varför det kunde låta på det här sättet. Sedan dess har ju journalistiken rört sig väldigt långt, så den som inte var med kan annars inte veta hur det var.

Men Anna Gullbergs ärende är inte (främst) att ”kasta skit på Sveriges Radio”, säger hon, utan att lyfta fram Amun Abdullahis journalistiska gärning och få henne att bli ihågkommen på det sätt hon förtjänar.

Dokumentären skildrar också privatpersonen. Anna Gullberg har följt hennes son och make i 18 månader. Förra helgen fick de förhandslyssna. De grät, och skrattade.

– Amun var en sån naturkraft, säger Anna Gullberg.

Yrkesmässigt har projektet bitvis liknat en thriller med flera cliffhangers – en återfunnen telefon, möjliga ögonvittnen till mordet, en av säkerhetsskäl inställd resa till Somalia. En thriller med ett ganska otillfredsställande slut, eftersom hon inte lyckas presentera mer än en tänkbar anstiftare till mordet.

– Men vägen dit har fått mig att komma i kontakt med väldigt många nya människor och platser: från ministern för energi i Puntland till en brittisk journalist som gräver i mordet, till en resa till München där Kajsa Norell numera är chef för Deutsche Rundfunks poddar. Men framför allt har jag hängt en hel del i Husby och Rinkeby. Vilket jag inte heller gjort i någon större utsträckning tidigare.

Stora Journalistpriset har fått fyra nya jurymedlemmar:

Marcus Melinder – chefredaktör och ansvarig utgivare på Västerbottens-Kuriren. Tidigare chefredaktör för Norran, redaktionschef för SVT Nyheter Norrbotten och nyhetschef vid Tidningen Ångermanland. Har suttit i styrelsen för Utgivarna och var med och tog fram det nya medieetiska systemet med MO och MEN. Ledamot i Guldspadejuryn och branschföreningen Medieledarna.

Dejan Cokorilo – avdelningschef för P3 på Sveriges Radio, där han ingår i ledningsgruppen för division Riks. Har arbetat under många år som programledare, producent och reporter på flera av Sveriges Radios redaktioner, bland annat som morgonprogramledare på P4 Stockholm. Var tidigare redaktionschef för P3 Stockholm. Har också gjort P1-dokumentären ”Såren från Sarajevo”, om sin egen uppväxt och flykt från krigets Sarajevo.

Jessica Ziegerer – grävredaktör på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Reporter på Sydsvenskan sedan 2008 och en del av Grävnavet sedan 2015. Dessförinnan reporter på Ystads Allehanda. Har tillsammans med kollegor nominerats två gånger till Stora Journalistpriset och tilldelats Guldspaden, Pennskaftspriset och Wendelapriset. Medförfattare till boken Gräv mer och styrelseledamot i Föreningen Grävande journalister.

Claes Lönegård – fokuschef på Svenska Dagbladet med ansvar för politik, utrikes och näringsliv. Tidigare reporter på nyhetsmagasinet Fokus i åtta år. De senaste tio åren på SvD där han även sitter i redaktionsledningen. Tilldelades Tidskriftspriset 2010 och nominerades till Guldörat 2024. Medförfattare till boken Därför vann dom tillsammans med Torbjörn Nilsson och Anita Kratz.

Juryn består i sin helhet av:

Parisa Höglund – programledare, Sveriges Radio

Mikael Delin – grävchef, Dagens Nyheter

Sofia Dahlström – utbudsansvarig, SVT

Maria Lindholm – redaktör Di Weekend och chef för Dagens Industris featureverksamhet

Karin Olsson – biträdande chefredaktör, Expressen

Jenny Nordlander – vd, produktionsbolaget Filt

Christofer Ahlqvist – chefredaktör, Göteborgs-Posten

Hanna Olsson Berg – biträdande redaktionschef, Aftonbladet

Marcus Melinder – chefredaktör, Västerbottens-Kuriren

Dejan Cokorilo – avdelningschef P3, Sveriges Radio

Jessica Ziegerer – grävredaktör, Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad

Claes Lönegård – fokuschef, Svenska Dagbladet

Jonas Bonnier – ordförande

Magnus Janson – verkställande ledamot (utan rösträtt), Bonnier Group

I The Forever Lobbying Project samarbetade 46 journalister från 16 länder för att granska lobby- och desinformationskampanjen från PFAS-industrin. Lobbykampanjen ville urvattna ett EU-förslag om att förbjuda de hälsoskadliga ”evighetskemikalierna” PFAS och flytta ansvaret för miljöföroreningar till samhället.

– Vi hittade felaktigheter, missvisande information och ren skrämselpropaganda i det vi granskade, säger Daniel Värjö, en av två svenska journalister i Forever Lobbying-projektet.

Samma team av journalister lyckades beräkna kostnaden för att sanera PFAS-föroreningarna i Europa: svindlande 100 miljarder euro per år i 20 år.

Reportrarna Aleksandra Pogorzelska, Dagens ETC, och Vetenskapsradions Daniel Värjö gästar Veckans gräv och berättar om fördelarna med att gräva över gränserna, hur de gjorde – och om flera utmaningar under projektet.

Aleksandra Pogorzelska avslöjar bland annat att svenska Fortum inte ville släppa in Dagens ETC på besök på en destruktionsanläggning i Mellansverige, när hon och Daniel Värjö var på plats för granskningen.

– Daniel skulle få komma in, men inte jag, de var sura på Dagens ETC av något skäl, berättar Aleksandra Pogorzelska.

Det finns också utmaningar i att granska så starka krafter som kemilobbyn, konstaterar de, och berättar att samordnaren Stéphane Horel, journalist på Le Monde, råkade ut för både inbrott och fick sin Iphone stulen under projektet.

– Det pågår en utredning kring om det hade med projektet att göra, säger Daniel Värjö.

De första publiceringarna gjordes i januari 2025. Imorgon, onsdag, kan de 46 journalisterna bakom The Forever Lobbying Project ta emot European Press Prize i Lissabon, de är nominerade i innovationskategorin.

Fler gräv som nämns i podden:

DN – Ministerns privata meddelande efter stoppade biståndet: ”Tänkte att du skulle glädjas”

Dagens ETC – Hemliga spelet: Dousas och Ranstorps chattar om Sida

EFN – EFN avslöjar: Spelet bakom BRA:s rekonstruktion – så pressades Skatteverket att vika sig

KONTAKTA OSS

Veckans gräv är en podd från Tidningen Journalisten och Scoop, som är Föreningen Grävande journalisters tidning.

Tipsa oss om fler aktuella gräv till kommande avsnitt!

Mejla till: vg@journalisten.se

Veckans gräv finns ute nu, där poddar finns.

Efter 6,5 år på Nerikes Allehanda slutar Jennifer Mayer och går till en reportertjänst på Hem & Hyra i Örebro.

– Hem & Hyra har satsat mycket på granskande journalistik och håller en hög nivå på reportage och fördjupningar. Jag gillar att snöa in i ämnen så jag tror att det kan passa mig bra att jobba för en nischad tidning. Det passar mig också bättre där jag är i livet just nu, säger hon.

Har du tröttnat på NA?

– Nej, jag trivs väldigt bra här. Det känns kul men lite vemodigt att lämna. Det är tack vare NA som jag har fått chansen att gå vidare, eftersom de har satsat och gett mig förutsättningar att ägna mig åt granskande journalistik.

Jennifer Mayer börjar sin tjänst på Hem & Hyra den 5 oktober.

Sedan tidigare har NTM-tidningarna Enköpings-Posten, Katrineholms-Kuriren, Västerviks-Tidningen och Vimmerby Tidning gått över till tredagarsutgivning i print. Nu fortsätter koncernen med tre titlar till.

Nils Olauson, NTM.

Varför nu?

– Vi ser att kostnaderna för tryck och distribution blir dyrare och det blir färre som delar på kostnaden i och med den digitala omställningen. Vi vill säkerställa att pengarna går till journalistik och inte till distributionsform, säger NTM:s affärsområdeschef Nils Olauson.

– Vi ser att tidigare digitala omställningar har gett bättre ekonomiskt resultat för titlarna utan att vi tappat i räckvidd. Vi gör det för att ha en hållbar affär. Våra printprenumeranter är i hög grad redan digitala, vilket gjort att vi ser att det går att göra det här nu, säger Nils Olauson.

Både på Gotland och i Eskilstuna fortsätter e-tidningen med utgivning sex dagar i veckan. Printfrekvensen halveras och tidningarna distribueras tisdagar, torsdagar och lördagar.

Har ni fått några reaktioner från läsarna?

– Det är alltid några som blir besvikna. Många älskar sin papperstidning. Det är fint. Men det finns också många som förstår varför vi behöver göra det här, säger Nils Olauson.

Blir redaktionerna intakta efter printhalveringen?

– Det blir inga redaktionella neddragningar. Vi gör det här för att säkerställa journalistiken.

Mattias Carlgren. Foto: Veronica Karlsson.

På Gotland är andelen digitala prenumeranter 62 procent av upplagan och 38 procent i print. I Eskilstuna är den digitala andelen ännu högre – drygt 70 procent digitala läsare och 30 procent på papper.

Påverkas redaktionen i Eskilstuna av förflyttningen mot mer digitalt?

– Vi jobbar på som tidigare med nyhetsarbetet och e-tidningen kommer sex dagar i veckan. Det påverkar inte den redaktionella personalen. Det här är ett sätt för oss att prioritera och se över våra resurser, säger Mattias Carlgren, stf ansvarig utgivare på Eskilstuna-Kuriren.

… och hur påverkas läsarna?

– Prenumeranterna kommer att informeras om förändringen per brev och vi kommer också att erbjuda fysiska träffar för att ge dem som behöver stöd i hur man tar del av e-tidningen.

Eskilstuna-Kuriren har en printupplaga på 6 500 ex, GA och GT har 7 200 ex tillsammans.

Max Jerneck, chefsekonom på det fackliga idéinstitutet Katalys och krönikör på Arbetets ledarsida, blir ny profil på Kvartal.

Hotet mot journalistiken kommer numera från höger. Det är så det är och då måste vi journalister tala klarspråk om det. Vi ska inte linda in det, förminska det eller förvanska det med falsk balans som ”båda sidor”. Det finns bara en sida i politiken som systematiskt ägnar sig åt att sprida misstro mot etablerade medier, och vars aktivister hotar och trakasserar journalister.

Forskning bekräftar det som alla som vistats på sociala medier de senaste åren själva kunnat uppleva: den populistiska mediekritiken har blivit en högerpolitisk strategi. Den har två syften: att minska förtroendet för medierna och att skrämma enskilda journalister till tystnad.

I Sverige har det hittills inte gett några större avtryck i den förda mediepolitiken. Men i andra länder har det fått katastrofala följder. I Ungern har Viktor Orbán lyckats förvandla ungefär 80 procent av medierna till regimtrogna propagandamaskiner som skickat ut sina ”journalister”, ofta unga, välkammade män, för att provocera och förtala politiska fiender (inte helt olikt de svenska högeraktivister jag skrev om i min förra ledare).

När Ungerns nyvalda premiärminister Péter Magyar höll sin första presskonferens sade hans presschef så här: ”Tidigare på de här presskonferenserna fick propagandamedierna ställa de frågor som regeringen skrivit åt dem. De oberoende medierna fick inte ställa några frågor. Därför kommer vi nu att börja med de ungerska medier som fortfarande är oberoende och som har överlevt de senaste 16 åren.”

Ungern verkar alltså ta stora kliv mot att inte längre vara Ungern. Medan Sverige nu har goda chanser att bli Ungern. Företrädare för det största partiet i det svenska högerblocket har länge sett landet som ett föredöme. ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här”, skrev SD:s dåvarande partisekreterare Richard Jomshof för cirka tio år sedan.

Partiet har nu distanserat sig från Orbán, men inget talar för att det beror på hans hantering av medierna. Tonen mot de stora svenska medierna har inte mildrats, som när partiledaren Jimmie Åkesson kallade Kalla Faktas granskning Trollfabriken en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget”.

Det är illavarslande att de övriga Tidöpartierna reflexmässigt försöker rättfärdiga eller släta över när Sverigedemokraterna agerar tveksamt. Om SD får makten över mediepolitiken, går det alltså inte att räkna med att andra partier skulle utgöra någon större motvikt. En regering där SD ingår skulle på längre sikt innebära ett allvarligt hot mot svenska medier, framför allt mot public service. Då kan det bli en nyvald svensk statsminister som om 16 år får inleda en presskonferens med att tacka de få oberoende medier som överlevt.

Ledarstick

Replik från Kvartal

Förra ledaren ”Kvartal lyfter högerextrema aktivister och kallar dem journalister” publicerades enbart digitalt. Kvartals Jörgen Huitfeldt svarade i en replik. ”Kvartal är en publicistisk plattform där enskilda profiler har betydligt större svängrum än vad journalister på en vanlig dagstidning har. Exempelvis får de vara så subjektiva de själva vill och är bekväma med”, skriver han bland annat. Läs ledaren och repliken här.

Glad sommar!

Det här är det sista numret av Journalisten före sommaren. Webben och nyhetsbrevet fortsätter i några veckor till. Nästa nummer av papperstidningen kommer den 17 september. Jag vill önska alla våra läsare, inte minst sommarvikarierna, en riktigt fin sommar!

”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade.”

Vice statsministern Ebba Buschs avfärdande av SVT:s frågor om svensk elbilsförsäljning blev rubriker i våras. I rapporten Virala hot mot demokratin (Institutet för Mediestudier) skriver Fojos projektledare Annika Hamrud om hur svenska politiker kritiserar journalistik och enskilda journalister. Och att det gäller ända in i regeringen.

Fler exempel är Ebba Buschs Almedalstal om Elina Pahnke, Carl Oskar Bohlins uttalande om att DN snart är ”mer vänster än Dagens ETC” och Maria Malmer Stenergard som kallade Blankspots rapportering konspirationsteorier. Eller, den här veckan, när M-riksdagsledamoten Oliver Rosengren skriver att SVT och SR borde granskas av internationella valobservatörer eftersom ”Public Service kampanjar helt uppenbart åt Socialdemokraterna”.

Att ha en cynisk inställning till journalistik och nyhetsmedier har blivit en del av vad det innebär att vara höger i vissa kretsar. Det säger medieforskaren Peter Jakobsson som är verksam vid Uppsala universitet. Han har tillsammans med Fredrik Stiernstedt skrivit boken Nationens fiender om begreppet ”antimedie-populism”.

– Ur ett internationellt perspektiv är svensk medietillit hög både till höger och vänster. Men bland svenska högerväljare finns det grupper av personer för vilka mediemisstro har blivit en del av den politiska identiteten, säger han.

Misstron riktas inte bara mot medier, utan också mot expertmyndigheter, universitet, forskning och andra kunskapsinstitutioner.

– Så när högerpolitiker idag kritiserar medier i offentligheten riktar de sig mot den här gruppen. Mediekritiken används strategiskt för att mobilisera och nå en viss grupp väljare.

Flera studier som han refererar till visar att dagens mediekritik, som ofta men inte alltid är populistisk, osaklig och ogrundad, kommer från företrädare och sympatisörer från tre partier: SD, KD och M. Under andra historiska perioder har den kommit främst från vänster, säger Peter Jakobsson.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG, menar att det går att slå fast att medierna idag blir mer utsatta för politiskt motiverad kritik.

– De senaste åren har vi sett en ökad politisering där inte bara SD:s väljare har lägre förtroende för medierna, utan också delar av M:s och KD:s. Den syn på de traditionella medierna som varit förhärskande längst ut till höger börjar äta sig in i de övriga Tidöpartierna, säger han.

Han menar att en förklaring är en allmän radikalisering av den svenska högern som inte bara slår igenom i migrations- och rättspolitiken utan även i synen på nyhetsmedierna. En annan är tillväxten av olika typer av högeralternativa medier.

– Med exempelvis Kvartal, Epoch Times, 100% och Riks såklart. Många politiker rör sig i de miljöerna, där delegitimiserande mediekritik uttrycks, och påverkas antagligen av det. Samtidigt som de försöker fånga upp den mediekritik som finns och vinna politiska poänger på det.

Hur påverkar kritiken journalistiken och medierna? Peter Jakobsson slår fast att ett syfte med den ”förstås” är att göra journalistiken mer följsam.

– I länder som USA och Ungern har kritiken också ackompanjerats av konkreta politiska ingripanden som har förändrat medielandskapet och därmed journalistiken. Politiskt allierade har tillåtits köpa upp medie-bolag och göra dem mer till megafoner för regeringen. Då förändrar man journalistiken och det är väldigt enkelt att se.

– Det är mycket svårare att upptäcka och vetenskapligt studera den anpassning som sker utan de här konkreta påtryckningsmedlen.

Men ser vi en förändrad mediepolitik i Sverige?

– Så vitt jag kan bedöma har vi inte sett några större omläggningar under Tidöregeringen. Samtidigt tycker man att det borde ju följa. Om man är kritisk mot hur medierna fungerar och sitter på verktygen för att förändra det så försöker man, det är så politik fungerar.

Peter Jakobsson konstaterar att regeringens besked om marknätspengarna varit otydliga.

– Otydligheten kanske säger någonting i sig självt, men det är svårt att peka på intentionen när ingen politisk företrädare tydligt går ut och berättar.

Jesper Strömbäck ser däremot en tydlig mediepolitisk vilja hos regeringen, inte minst i det faktum att public service inte kompenserats för de ökade marknätskostnaderna.

– Och uppräkningen av resurserna minskar över tid. Tidöregeringen underminerar public service, men vågar inte göra det helt öppet, för man vet att public service är populärt, säger han.

Jesper Strömbäck tyckte att det var ”intressant” att den senaste public service-utredningen slog fast att public service behöver göra ökade ansträngningar för att nå de grupper där de har lägre förtroende – de längst till höger.

– Men att göra det skulle kräva att public service lämnade sin traditionella uppgift. För de grupper som misstror public service misstror även andra män-

niskor, myndigheter, forskning. Vill public service tillhandahålla sådan information som människor behöver, då kommer en hel del av den vara sådan som folk långt till höger inte gillar. Eller som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattningar.

Medierna måste därför bli bättre på att analysera förtroendesiffror, menar han.

Hur bör svenska medier förhålla sig till politikens hårdnande ton?

– Jag tycker att de behöver bli oändligt mycket bättre på att förklara hur man jobbar. Hur journalistik kommer till. Hur nyheter värderas och verifieras. De redaktionella processerna. Vad som är journalistik och vad som inte är det.

Peter Jakobsson håller med. Men framför allt behöver den populistiska mediekritiken granskas med journalistiska metoder, menar han.

– Man behöver använda journalistiska verktyg och visa hur ihålig, grund och felaktig mediekritiken ofta är. Annars lämnar man spelfältet öppet för den här sortens idéer att etablera sig och att bli normaliserade.

Peter Jakobsson menar precis som Jesper Strömbäck att nyhetsmedierna har misslyckats med att bemöta antimediepopulistiska påhopp.

– Redaktionerna har varit för defensiva, de har lite grann ignorerat frågan, stoppat huvudet i sanden och försökt upprätthålla ett slags opartiskhet. Men om man själv är föremålet för kritiken kan man inte ha den taktiken.

Fotnot: Imorgon, onsdag,  publicerar vi del  2 i fördjupningen inför valet.