Tornevall Networks

Chileadoption.se:s ordförande Gabriela Fernandez kräver i DN att svenska staten representerad av regeringen nu ber om ursäkt till landets över 60 000 utlandsadopterade såsom regeringschefer i andra länder redan har gjort och såsom Adoptionskommissionen starkt rekommenderade den sittande regeringen att göra i sitt slutbetänkande som överlämnades till regeringen för ett år sedan.

En sådan ursäkt kan också innefatta de adopterades förstaföräldrar och biologiska släktingar i ursprungsländerna samt adoptivföräldrar och familjemedlemmar i Sverige. Men den stora för att inte säga gigantiska ”elefanten” i rummet som möjligen förhindrar en sådan ursäkt heter då Ulf Kristersson som själv personligen har bidragit till att sänka en tidigare adoptionsutredning som syftade till att få bukt med de korrupta adoptionerna när han var ordförande för världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum (AC) på 00-talet.

Kristersson kämpade då med ”näbbar och klor” – och segrade till slut – för att förhindra att den dåvarande regeringen gick på denna utrednings linje att sätta stopp för det s k donationssystemet som gick ut på att adoptivföräldrarna donerade pengar till myndigheterna i ursprungsländerna utöver de fastställda adoptionsavgifterna, vilket var den ekonomiska drivkraften bakom de korrupta adoptionerna.

Därtill tystade Kristersson medvetet och på eget initiativ kunskapen om de då pågående korrupta adoptionerna från Kina och antagligen då han bl a själv ville adoptera fler barn från Kina men fr a då Kina var det överlägset största ursprungslandet på 00-talet som inbringade stora summor pengar åt AC. Och som om inte det vore nog så begravde han också kunskapen om de korrupta adoptionerna från Chile och inte bara det – han friskrev AC:s f d anställda i Chile från skuld genom att tillsätta en internutredning som kom fram till att ingenting hade gått fel med AC:s Chileadoptioner trots allt som redan då var känt och som därefter har kommit fram.

Det är m a o tyvärr svårt att tänka sig att regeringen kommer att komma med en offentlig ursäkt innan valet och om Kristersson fortsätter som statsminister även därefter så kan det bli så att det aldrig sker just i Sverige.

”Trots att regeringen i fjol tog emot en utredning som förespråkade en ursäkt till drabbade har ingenting hänt. Staten måste erkänna fel och stå till svars när människor har farit illa inom ett adoptionssystem som staten bär ansvar för.”

https://www.dn.se/insandare/hog-tid-for-offentlig-ursakt-om-adoptioner

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/04/a.jpg

Bosniens hjältar hyllas

Vad minns du från den gångna nyhetsveckan?

Klockan 8.00 den 1 april öppnar Mattis Berg, fastighetsansvarig för ETC Bygg, dörren och börjar dela ut nycklar till de som flyttar in. Några har hamnat här mest för att lägenheten var möjlig att hyra – men andra har följt ETC Bygg i många år – och längtat.

I år fyller världens starkaste björn 60 år. Fler vuxna över hela åsiktspaletten skulle behöva en extra dos Bamse-budskap där snällhet vinner i längden. 

Första filmen om den lilla björnen som blir superstark av farmors dunderhonung kom 1966. Serietidningen Bamses första nummer kom 1973.

Bamse fyller alltså 60 år och firas med utställning, jubileumsböcker, till och med ett eget minihus insmuget på en gata i Stockholm. Tankesmedjan Balans använder Bamses visdomsord ”många små blir starka tillsammans” när de bygger nätverk för en bra skola som inte styrs av vinstintresse.

En femåring i min närhet föredrar Bamse framför flertalet barnböcker som avfärdas som pinsamma och/eller läskiga. Äventyren med Bamse och hans vänner kan vi läsa om och om igen, och skulle jag missa ett ord i någon pratbubbla blir jag raskt rättad.

Bamse är en hängiven folkbildare, som genom åren via sin Bamseskola lärt barn fakta om exempelvis »världens främsta dramatiker« William Shakespeare (citerad av Skalman i nr 8/1987), om skrivkonstens och bibliotekens historia (nr 2/1989), där Bamseskaparen Rune Andréasson (1925–1999) berättar om lyckan att som liten pojke låna böcker gratis på Landala bibliotek i Göteborg. Vi lär om nedskräpning och gifter i havet (14/2025) eller hur man gör tecknad film (nr 19/20 samma år).

Hans värld är en blandning av småstad och spännande sagoskog, där barnen går i förskola och skola, tampas med dyslexi, att känna sig blyg och utanför, men som också träffar häxor, troll och okända varelser och ger sig ut på riskfyllda äventyr. Vuxenvärlden är lagom närvarande.

I nummer 8/1975 träffas Bamse och Brummelisa.

I första numret 1982 kommer trillingarna Brum, Teddy och Nallemaja, och fyra år senare minstingen Brumma.

Lille Skutt blir ihop med Nina Kanin, journalist på Folkets blad, som Bamse & co startar i nr 2/2006 för att skriva om saker som den girige och elake Krösus Sork vägrar ta in i sin tidning Dagsnytt. Samma år dyker den lömske Reinhard Räv upp första gången.

Inte förrän i 2026 års första nummer får vi veta hur Bamse fick sitt namn.

Små och svaga försvaras

De glada sluten i Bamse, där det alltid finns hopp, önskar man mer av 2026. Men ute i kommunerna pågår oförsonlig mobbning och rena vendettor. Mellan kommunpolitiker i sociala medier är tonen ofta rå och förolämpande. Kvinnor av alla politiska kulörer berättar om rädslan att bli överfallna och trakasserade för att de har ett förtroendeuppdrag. Vad är det för fel på folk? Kanske har de bara läst för lite Bamse!

Ett oskrivet avtal med läsarna är att det är de små och svaga som ska försvaras. Men att även dumma som slåss och bråkar och stjäl ska få en andra chans. Det finns alltid en förklaring till deras beteende. Bråkige Burres mamma är fattig och har inte råd med present till Bamses födelsedagskalas. Men i äventyret blir han kalasets hjälte via en gammal kälke – som dessutom visar sig vara värdefull.

Pank-Pelle från Fattigstigen får inget jobb och saknar pengar till mat åt sig och dottern Poppan. Han börjar tigga. Kusinen Vargen gör en Robin Hood för att hjälpa till och stjäl ett halsband från en rik fru. Bamse får ett moraliskt dilemma men avstår från polisanmälan. Istället får fru Gyllenspets på Äppelhöjden tillbaks sitt smycke och renoverar de ruckel hon sett från sitt fönster, men aldrig besökt. Också detta vill vi ha mer av 2026.

Knocke och Smocke bryter sig in hos farmor för att förstöra hennes dunderhonung, de fastnar i kolasmet och får hjälpa Bamse att städa upp. »Nu kommer Bamse nog att gräla på dem«, säger katten Janson, men Bamse har inte hjärta att skicka hem dem till sitt kalla ruckel, och de får istället komma på julkalaset.

Ökad optimism – trots allt

Och så ser det ut i Bamse-riket genom decennierna, där matriarken farmor kokar sin dunderhonung i huset på höjden och uppfinnare Skalmans mat- och sovklocka fortsätter ringa. Ordet bråttom är det fulaste han vet. Skalmans livsstil att vila och äta på regelbundna tider har bara blivit mer aktuell över tiden. Fler skulle behöva en sådan klocka och en extra dos Bamsefilosofi.

”De vuxna är så negativa” När de är så negativa, hur ska vi tänka då? undrar Eda Süer i ett inslag i P3 nyheter 28 mars om att nästan hälften av unga väljare saknar framtidstro.

Men allt är inte hopplöst! Om man ska tro de senaste åsiktsmätningarna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet är svenskarna fortfarande både glada och tillitsfulla. Vi läser fler böcker, är mer nöjda med livet än för 30 år sen, tror på varandra, och har fortfarande hög tillit till vår gemensamma förmåga att fixa det som är trasigt. (SvD 27 mars 2026).

Precis som Bamse med andra ord.

Inlägget Har de bara läst för lite Bamse? dök först upp på Dagens Arena.

Med begagnad palestinasjal och dold kamera. Eller med hjälp av en känd politiker. Ytterhögerns nätaktivister trycker upp mikrofoner i ansiktet på folk, ljuger sig in i hemmet hos pensionärer och förföljer fackförbund. Allt för att demonisera politiska motståndare. Dagens ETC kartlägger propagandamaskinen som byggts upp kring Sverigedemokraterna. Steget mellan gatans aktivister och riksdagspolitiken har aldrig varit kortare.

Hundratals hemliga chattinlägg, öppna källor och tidigare granskningar avslöjar: Så samarbetar ledande SD-politiker, Aktivklubb Sverige och nätaktivister som Christian Peterson och Nick Alinia. I unik interaktiv grafik kan Dagens ETC i detalj beskriva den digitala propagandamaskin som byggts upp och finansieras av Sverigedemokraterna – Moderaternas regeringsval.

Partierna borde ägna sig åt konkret integrationspolitik.

Dima är ensamstående med tre tonårsbarn. Hon har två jobb. Utan stadig inkomst är sannolikheten att få medborgarskap lägre. Dessutom behöver hon försörja barnen. I grunden är hon mattelärare, men hon inser att det kommer att ta för lång tid att ta en sådan examen i Sverige.

I stället siktar hon på att bli tandsköterska. Utbildningen läser hon in på kvällar och nätter. När sover du, undrar jag. Då är hon nära att brista ut i gråt.

Pekar finger åt henne

Vi träffas på en fritidsgård i Jönköping. Det är hennes dotter som har tagit med henne dit. Dottern går gymnasiet och jobbar ideellt som ledare på kyrkans fritidsverksamhet. 

Det går bra för Dimas barn, men hon förstår ju, precis som alla andra föräldrar, att man måste vara där för sina tonåringar. Helst av allt vill hon välkomna dem hem på kvällen med en god måltid och ett varmt och ombonat hem, sådant som gör att de vill vara hemma i stället för ute. Men sådan omsorg finns det sällan tid för.

Dima oroar sig för att bostadsbidraget och barnbidraget inte går upp i samma takt som matpriserna stiger. Det innebär att hon måste jobba ännu mer. Vara borta från barnen på kvällar och helger. 

Ibland när hon tar bilen till jobbet händer det att folk pekar finger åt henne. Hon tror att det är på grund av slöjan.

Det partierna borde göra

Dima är en av de supermorsor jag stött på under Integrationsbyråns Sverigeturné. Även om hon kämpar nu, är jag övertygad om att det kommer att gå bra för henne och hennes barn. Men man kan inte hävda att samhället har gjort det lätt för henne.

De senaste veckorna har jag och min vän Malpuri Groth rest land och rike runt för att träffa personer som är nya i Sverige och lyssna på deras erfarenheter. Vårt mål har varit att göra det vi tycker att partierna borde ägna sig åt – ta fram integrationspolitiska förslag som bygger på tilltro till människan och hennes förmåga snarare än på smutskastning och misstänkliggörande.

Vi har varit på fritidsgårdar, i folkets hus, i klassrum, på caféer och i föreningslokaler. I småstäder och höghusområden. Från Skurup i söder till Boden norr. Från Fisksätra i öster till Rannebergen i väster. 

Samtalen som ägt rum har varit lika delar terapi och politisk workshop.

På det materiella planet finns det mycket att ta tag i. Svenskundervisningen har stora brister. Den höga arbetslösheten gör det oerhört svårt att hitta arbete. Hälsoläget bland invandrade är sämre än hos befolkningen i stort. Bostadsbristen och de höga hyrorna spär på segregationen. Och skolan kompenserar inte i tillräckligt hög grad för att barnen inte pratar svenska hemma.

Avbildas som en stereotyp

Men det icke-materiella är också en utmaning: Hur blir man vän med svenskarna? Kommer man någonsin att få besöka ett svenskt hem? Och hur ska man hantera att man i medier och av partier avbildas som en stereotyp och pekas ut som samhällets främsta fiende?

När man betraktar integrationen i Sverige gäller det att ha två tankar i huvudet samtidigt. I jämförelse med liknande länder ligger Sverige i topp vad gäller integrationen – här kommer man i arbete och lär sig språket snabbt. 

Å andra sidan har vi grävt oss en djup grop. En stor del av den växande fattigdomen drabbar de utrikes födda. Och ovanpå det har vi den politiskt påbjudna rasismen som hindrar invandrare från att känna sig hemma i Sverige och övertygas om att det är just här de ska investera i språkkunskaper och utbildning.

Dima och andra i hennes situation gör sitt allra bästa för att skapa en bra framtid i Sverige. Jag hoppas innerligt att vi står inför en vändpunkt och att en ny regering, efter höstens val, tar väl vara på hennes ansträngningar.

Silvia Kakembo

Inlägget Dima är en av supermorsorna dök först upp på Dagens Arena.

Författaren och kyrkohistorikern Joel Halldorf är aktuell med ny bok. I nya avsnittet av DA-tv pratar han bland annat om hur vänstern kan vinna på att göra religiösa budskap till sina och om högervridningen i Kristdemokraterna.

Författaren och kyrkohistorikern Joel Halldorf, aktuell med boken Makten och det heliga, gästade veckans avsnitt av DA-tv för att prata om religionens roll i dagens politiska landskap. Bland annat om den kristna vänsterns politiska hemlöshet. Hur de stötes bort av den kristna högern för sin politik och av vänstern för sin tro.

– Kristdemokraterna, som har samlat så många av de kristna väljarna, har rört sig mer och mer högerut. Samtidigt har vi USA, som vi tar så mycket intryck av, där också kristendomen blivit högerkodad. Det gör att kristendomen uppfattas som ett högerprojekt bland vänsterfolk i Sverige. Sen finns det inom vänstern en gammal religionskritik. Det gör att man hamnar i den här hemlösheten och jag får många mail om det, säger Joel Halldorf.

Han påpekar att det finns en ängslighet inom vänstern när det religiösa intresset växer bland unga. Att det skulle innebära en högervridning i samhället. I stället skulle vänstern kunna tjäna på att framhäva de religiösa budskapen som just vänster, menar Joel Halldorf.

– Titta på demokraten James Talarico i USA. Han tar tag i det här och citerar bergspredikan och vänder den mot republikanerna. Och det blir ett jättestarkt gensvar. Min känsla är att vänstern börjar inse att det finns någonting här som man faktiskt kan knyta an till.

Höger kidnappar religionen

Samtidigt uppfattas religionen ofta finnas inom reaktionära och högerpopulistiska rörelser, framhåller Joel Halldorf. Men han poängterar att den finns på båda sidor av det politiska spektrumet.

– Vi ser religionen hos republikanerna i USA, kring Putin och kring högerpopulismen, vilket gör att många tänker att det är en reaktionär och nationalistisk kraft. Men vilka är det som framför allt gör motstånd mot det? Jo, det är påve Franciskus, det är Mariann Edgar Budde och det är Svenska kyrkan. Så kristendom och religion är egentligen inte så politiskt kodade.

I hans senaste bok beskriver Joel Halldorf bland annat hur högern nästan kidnappat religionen för sina egna syften. Inte minst i USA, men även i Europa och i Sverige. För dem är inte Gud det heliga utan nationen, enligt Joel Halldorf.

– Sverigedemokraterna talar om Svenska kyrkan, kristna traditioner och det kristna arvet för att stärka nationen. För att stärka sammanhållningen och samhällsgemenskapen. Man vill blåsa upp den svenska nationen till någonting större och mäktigare än vad det blir med bara ett sekulärt språk. Så religionen är bara ett medel för målet. Det är väldigt cyniskt, tycker jag.

”Kulturkrigarparti”

Joel Halldorf pratar också om hur Kristdemokraterna förändrats sedan rötterna i Missionsförbundet, då man låg nära arbetarrörelsen och global solidaritet var det viktigaste och biståndsminister det finaste man kunde bli i politiken. Sedan dess har partiet sekulariserats och amerikaniserats och blivit mer av ett kulturkrigarparti, menar Joel Halldorf.

– Kristdemokraterna har ganska länge och medvetet bytt ut sin väljarbas. Man gjorde en analys redan på 00-talet att de kristna väljarna inte är tillräckligt för att bli ett så stort parti som man vill vara. Mellan 2010 och 2014 gjorde partiet analysen att det fanns en lucka mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna och att det var där man skulle lägga sig, säger Joel Halldorf.

Du kan se avsnittet med Joel Halldorf här. 

Olle Bergvall

Inlägget Joel Halldorf: ”För SD är religion ett medel för målet” dök först upp på Dagens Arena.

I Was a Stranger

Ett gripande flyktingdrama med hög närvarokänsla. Jon Andersson imponeras av långfilmsdebutanten Brandt Andersens ”I Was a Stranger”.

För några veckor sedan såg jag Jan Troells klassiker ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” på Cinemateket.  Jag slogs av hur bra filmatiseringarna av Vilhelm Mobergs böcker fortfarande är, över 50 år efter att filmerna gjordes. Mycket av det har förstås att göra med det fantastiska skådespeleriet, det vackra fotot och den råa realismen. Filmernas innehåll gör också att man får en tankeställare kring hur det gamla Sverige var uppbyggt. 

Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal emigrerade över 1,5 miljoner svenskar främst till USA. Orsakerna var framför allt ekonomiska. Men inte bara. I mitten på 1800-talet var religionsfriheten i princip obefintlig i Sverige. Att predika eller vistas på möten utanför kyrkan var belagt med stränga straff. Det var också ett hierarkiskt land. Respekten för auktoriteter var stor och möjligheten att bestämma över sig själv och sitt eget liv var liten, om man inte tillhörde någon av de styrande eliterna.

Läkaren Amira (Yasmine Al Massri) flyr med sin dotter från Aleppo efter att hennes föräldrars hus har bombats. Foto: SF Studios

Briljant skildrat

Det är lätt att dra paralleller mellan Karl Oskar och Kristinas öde och de migranter från främst Afrika och Mellanöstern som i dag söker ett bättre liv i Europa. Men det finns också skillnader. Även om de svenska migranternas resa över Atlanten var tuff så var de välkomna i det nya landet och resorna var relativt välordnade med den tidens mått. Dagens migranter söker sig å andra sidan till en kontinent som gör allt för att stänga ute dem. Färden över till Europa i skrangliga gummibåtar utan tillgång till flytvästar är oftast livsfarlig.

Den här verkligheten skildrar den amerikanska filmskaparen och aktivisten Brandt Andersen på ett briljant sätt i långfilmsdebuten ”I Was a Stranger”. Ett mycket gripande flyktingdrama med hög närvarokänsla. 

I filmen får vi följa fem människor som på grund av olika händelsekedjor hamnar på samma båt på Medelhavet utanför den grekiska kusten. Läkaren Amira (Yasmine Al Massri) flyr med sin dotter från Aleppo efter att hennes föräldrars hus har bombats. Under flykten stöter hon ihop med den syriske regimsoldaten Mustafa (Yahya Mahayni). Samtidigt arbetar människosmugglaren Marwan (Omar Sy) med att få ihop folk för att bemanna en flyktingbåt som ska gå från Turkiet till Grekland. En av dem som betalar för en plats på båten för sig och sin familj är Fathi (Ziad Bakri) eller “poeten” som han kallas för i filmen. Filmens femte huvudperson är Stavros (Constantine Markoulakis), kapten för en av den grekiska kustbevakningens båtar som patrullerar vid kusten. 

Känns autentisk

Genom att berätta historien ur fem olika personers synvinklar får Andersen med alla perspektiv i flyktingkedjan, från den skrupelfria människosmugglaren till den ansvarstagande sjökaptenen. Alla karaktärer blir människor av kött och blod. Det gäller även Marwan, som inte bara är en brutal människosmugglaren utan också en omhändertagande far, och Mustafa, som allt mer börjar ifrågasätta det moraliska i att jobba som soldat åt Bashar al–Assads brutala regim. Amira, Fathi och Stavros känns också som karaktärer hämtade ur verkliga livet. Det är imponerande hur filmskaparna lyckas skapa ett sådant djup i karaktärerna, trots att filmen har hela fem huvudpersoner.  

Marwan (Omar Sy) är inte bara är en brutal människosmugglaren utan också en omhändertagande far. Foto: SF Studios.

En annan styrka med filmen är det innovativa manuset. Historien är uppbyggd så att vi får se samma händelser flera gånger sett ur de olika huvudpersonernas perspektiv. Något som är både snyggt och effektivt. 

”I Was a Stranger” känns också riktigt autentisk. Andersens film bygger på en gedigen research. Han har själv varit på plats i flyktingläger i Turkiet och i det krigsdrabbade Syrien och samlat vittnesmål. Det märks. Det känns verkligen som att vi befinner oss mitt i bombregnet i Aleppo, ombord på kustbevakningens båt vid den grekiska kusten eller i det turkiska flyktinglägret. Scenen ombord på den överfulla gummibåten på väg mot den grekiska kusten kan vara en av de starkaste scener jag sett på film. 

Stark bioupplevelse

På senare år har det kommit flera gripande spelfilmer som tagit upp flyktingkrisen i Europa ur olika perspektiv. Matteo Garrones ”Kaptenen” är en stark film om två unga killars farofyllda flykt från Senegal till Italien och Agnieszka Hollands ”Green Border”, som följer flyktingar på gränsen mellan Polen och Belarus, var en av 2023 års bästa filmer . “I Was a Stranger” är förmodligen den bästa av dem. Vilket inte säger lite.

Stavros (Constantine Markoulakis) är kapten för en av den grekiska kustbevakningens båtar som patrullerar vid kusten. Foto: SF Studios

I en tid när politikerna tävlar om vem som kan vara mest restriktiv mot flyktingar blir filmer som den här en påminnelse om de människor som döljer sig bakom pratet om volymer och miniminivåer. Människor som gör allt för att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina familjer. Precis som Karl Oskar och Kristina ville göra  för över 170 år sedan.

“I Was a Stranger” är utan tvekan en av årets starkaste bioupplevelser. Jag uppmanar alla att gå och se den. Ni kommer inte att bli besvikna. 

Jon Andersson

“I Was a Stranger” har svensk premiär på fredag den 3 april.

Inlägget En av årets starkaste bioupplevelser dök först upp på Dagens Arena.