8f327e6930caae1c76a5424ec42eefc0aa1a6904Hets Mot Folkgrupp
Hets Mot Folkgrupp
c30d83e6c03873baa7800e41d73fb9f77af2f4c18f327e6930caae1c76a5424ec42eefc0aa1a6904TITLE: DESCRIPTION: Hets Mot Folkgrupp CONTENT: Hets Mot Folkgrupp
TITLE: DESCRIPTION: Hets Mot Folkgrupp CONTENT: Hets Mot Folkgrupp
8858730aa9ceb141e63552f1fe9c7bbd85a1ca63I vad som närmast liknar en betald annons marknadsför Sydsvenskan den vänsterextrema Aktivklubben Collective Effort IF – helt okritiskt.
Föreningen samarbetar öppet med terrorgruppen AFA och tränar flera dömda våldsbrottslingar. Efter infiltration av deras interna Facebookgrupp kunde jag även koppla Vänsterpartiets Showan Shattack till nätverket.
Naturligtvis subventioneras verksamheten dessutom med både kommunala och statliga medel. Vem hade kunnat ana det?
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka.
Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer.
Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation.
Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja.
När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan.
Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!tBnU!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1d06449f-b37d-4702-9977-32236be2d9ae_1288x1364.jpegGazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga.
Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning.
Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras.
Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel.
Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om?
De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning.
Det är en total empatilöshet.
Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för.
Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka.
I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner.
Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b943232a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27TITLE: Gazademonstranterna kräver vÃ¥r sympati – men bryr sig inte om nÃ¥gon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati – men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
f6994a47f9db9ba0e90e1816560f71cc974bcdefWatch now | Nick Alinia
Donera via bankgirot: 5787-0719
Donera via IBAN: SE33 5000 0000 0520 3114 9261
Bli månadsgivare via Donorbox genom att klicka här.
Artikelns kommentarsfält är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
aaa4f60ef1920f3e6499a0ad70cdc445e25b7a29FunTime
FunTime
2a2c31b4ed7b503c5d3e071aff7060e6a1477290aaa4f60ef1920f3e6499a0ad70cdc445e25b7a29TITLE: DESCRIPTION: FunTime CONTENT: FunTime
TITLE: DESCRIPTION: FunTime CONTENT: FunTime
dc197aa42a0c1c6ddb77d430b5a313a7d5a80346Guldfågeln
Behövde ett bälte till
Tröja Terry Parker och vita jeans
Guldfågeln
Behövde ett bälte till
Tröja Terry Parker och vita jeans
1ce5c4eae3852e4b1f455afc67b3f56a1f3c09c5Efter flera mordhot mot svenska ministrar grep Säkerhetspolisen vänsterextremisten Andreas Klominek, ledare för pro-kurdiska Rojavakommittéerna.
Vänsterextremisten Andreas Klominek har gripits av Säkerhetspolisen efter flera mordhot mot svenska ministrar.
Klominek grundade 2014 Rojavakommittéerna tillsammans med bland andra Kurde Kasirga – dotter till riksdagsledamoten Kadir Kasirga (S). Gruppens uttalade mål är att samla in pengar till terrorstämplade kurdiska miliser som PKK, och man samarbetar öppet med den inhemska våldsgruppen AFA.
Under det senaste året har Rojavakommittéerna riktat in sig på att trakassera sina upplevda meningsmotståndare genom hembesök, affischering, skadegörelse – och genom att bränna en docka utanför bostaden till presstalespersonen för AP7 Aktiefond.
Klominek, som nu är anhållen för flera fall av grovt olaga hot, har en bakgrund i den våldsbejakande gruppen Revolutionära Fronten. Han hade dessutom telefonkontakt med vänsterterroristen Joel Bjurströmer Almgren i samband med mordförsöket i Kärrtorp 2013.
Min journalistik hade aldrig varit möjlig utan er som prenumererar (60 kr/månad) och stöttar mitt arbete. Vill du bidra ytterligare kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.
Bland de socialistiska gerillagrupperna i Mellanöstern är det sannolikt de kurdiska miliserna som fått allra mest uppmärksamhet från extremvänstern i väst. Det beror till stor del på att dessa grupper inte är islamistiska, utan marxist-leninister ledda av den fängslade ideologen Abdullah Öcalan – vars böcker sprids flitigt inom socialistiska kretsar. Särskilt lyfter propagandan fram kvinnor som väpnade, starka krigare – ett budskap som tilltalar den västerländska vänstern.
I Sverige bildades Rojavakommittéerna – ett nätverk av extremvänsteraktivister med bakgrund i Syndikalisterna i Stockholmsområdet – med syftet att stödja de väpnade kurdiska grupperna. Kommittéernas logotyp föreställer en kvinnlig milismedlem stående framför PKK:s symbol (Kurdistans arbetarparti) – en väpnad vänsterextrem milis och politisk organisation som är terrorstämplad av både USA och flera andra NATO-länder.
Rojavakommittéerna har sedan 2014 ägnat sig åt att samla in pengar, sprida propaganda och mobilisera stöd för grupper som PKK och den närbesläktade YPG – båda verksamma i det statsöverskridande området Kurdistan, som sträcker sig över delar av Syrien, Turkiet och Irak.
Enligt Säkerhetspolisens utredning bedriver PKK en maffialiknande verksamhet i Sverige, riktad mot den kurdiska diasporan. Genom hot om våld tvingas personer att betala pengar till kriget i Mellanöstern – en form av utpressning som kallas “partiskatt”.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!fL6B!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fbdd566da-87e6-49dd-8aa5-43f1f43ade4e_2785x2089.jpegAndreas Klominek, ledare för Rojavakommittéerna. Foto: Christian Peterson
Inom den autonoma vänstern är “direkt aktion” en central strategi. Syftet är att aktivister ska agera kraftfullt och uppnå omedelbara politiska resultat, ofta genom att medvetet ställa sig utanför demokratiska beslutsprocesser. I praktiken innebär det att man riktar trakasserier, hot och påtryckningar mot enskilda makthavare – snarare än att delta i debatt.
Ett tydligt exempel på denna taktik är just Rojavakommittéerna. Utöver demonstrationer har gruppen särskilt profilerat sig genom hembesök riktade mot personer som de uppfattar som motståndare till ett socialistiskt Kurdistan eller till deras bredare antikapitalistiska agenda – där även Palestinafrågan numera ingår.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!0Uel!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F7a98ca9f-f8ce-4de4-b2a1-954743cc0d85_1849x1517.pngRojavakommittéerna tände eld på en docka utanför Mikael Lindh Hök som är presstalesman för AP7 Aktiefond.
Under det senaste året har Rojavakommittéerna trappat upp sina aktioner ytterligare. Bland annat har man satt upp plakat utanför utrikesminister Maria Malmer Stenergards privata bostad, vandaliserat Wallenbergfamiljens fastighet på Djurgården med röd färg, bränt en docka utanför hemmet till presstalesmannen för AP7 Aktiefond och brutit sig in på Teslas lager i Stockholm.
Under 2023 ägnade sig gruppens grundare, Andreas Klominek (född 1983-01-31), åt attposera med en Erdogan-docka på olika platser i centrala Stockholm. Bilderna var avsiktligt utformade för att efterlikna den avrättning som italienska kommunister utförde på Mussolini, där han hängdes upp och ned inför folkmassan.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!fPf0!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fb0bd6c6b-0a2d-4a47-9d4a-8b31ea62b681_2071x1532.pngAndreas Klominek bar runt på en docka föreställande Erdogan – ett medvetet publicitetsstunt syftande till att sabotera svensk diplomati med Turkiet.
Bilderna spreds via sociala medier och fick stor internationell spridning. Aktionen uppmärksammades av medier världen över – men trots det valde samtliga svenska medströmsmedier att inte namnpublicera Klominek. Detta trots att samma redaktioner tidigare publicerat hundratals artiklar personer som på något sätt kundekopplas till Rasmus Paludans koranbränningar.
Natten mot den 20 januari 2026 häktades Andreas Klominek efter att, maskerad och beväpnad med en blodfärgad kniv samt ett avhugget dockhuvud, ha tagit sig till både migrationsminister Johan Forssells och biståndsminister Benjamin Dousas hem. Men den här gången kom han inte undan lika lindrigt som tidigare.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!loMO!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F6079d09b-dac8-4b87-a0fe-5cb71643b230_1200x1600.jpegKort efter att Andreas Klominek hade mordhotat två ministrar greps han av Säkerhetspolisen.
Kort efter att hotet publicerats i sociala medier greps Klominek av Säkerhetspolisen, misstänkt för olaga hot samt grovt olaga hot riktat mot de båda ministrarna. Han är nu häktad av Solna tingsrätt, med hänvisning till risken att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Föreningen bakom Rojavakommittéerna är Heval Förlag (802505-5156), som via organisationens hemsida säljer merchandise i form av flaggor, sjalar och kläder. Där erbjuds även flera av Abdullah Öcalans böcker – ledaren för det terrorstämplade PKK.
Bakom föreningen står bland andra SAC:s tidigare generalsekreterare Erik Bonk, som återkommande har dömts för narkotikabrott. Vid grundandet deltog även Kurde (f.d Kurdistan) Kasirga (född 1991-01-28)– dotter till riksdagsledamoten Kadir Kasirga (S) – samt Andreas Klominek.
Efter tips från antikommunister uppmärksammade turkiska Anadolu Ajansı att Skandinaviska Enskilda Banken (SEB) tillhandahöll bankkonton åt Rojavakommittéerna – trots att gruppen själva öppet uppgett att insamlade medel skickas vidare till terrorstämplade miliser i Turkiet. Den internationella uppmärksamheten ledde till att kontona till slut stängdes ned.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!aeoE!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fcaa4b839-3e32-4f40-bebf-8bb46776d3af_2048x1366.jpegAndreas Klominek (till vänster) leder Rojavakommittéerna tillsammans med flera andra vänsterextremister, dömda för en rad olika politiskt motiverade brott. Foto: Christian Peterson
På hemsidan “rojavakommitteerna.com” publicerar organisationen pressmeddelanden, opinionsartiklar och uthängningar av meningsmotståndare. Sajten har skaffat utgivningsbevis hos Mediemyndigheten genom att registrera Tomas Mats Ove Pettersson (född 1979-12-21) som straffrättslig målvakt. Detta försvårar polisens möjligheter att agera mot gruppen, eftersom de exempelvis kan hävda källskydd om mobiltelefoner eller annan utrustning beslagtas i samband med brottsutredningar.
Den 22 februari 2021 arrangerades en manifestation utanför den spanska ambassaden i Stockholm till stöd för den vänsterextreme rapparen Pablo Hasél, som då hade dömts till nio månaders fängelse för att ha hyllat terrorism riktad mot den spanska staten.
03934ea2d993da9703ad68ccc4b9b8abb7f55e18Den 15 januari är en tung dag för mig.
Den 15 januari är en tung dag för mig. Det var då, 2016, jag förlorade min pappa i cancer. Jag var bara 13 år gammal. Han var professor på Chalmers, liberal i mycket – men också kompromisslöst antikommunistisk. Precis som jag.
Förra året valde vänsterextremister att ännu en gång håna hans bortgång genom att vandalisera vår port. De klottrade “Bo död lol” tillsammans med bilder av kraschande flygplan – troligtvis en hänvisning till hans största intresse: att flyga sitt eget flygplan.
Det här är alltså den “empati” vänstern gärna talar varmt om.
Och det är inte första gången. Några år efter hans bortgång började de vandalisera vårt familjehem och vår bil. För att jag vägrar tiga. För att jag står för något annat än deras hatideologi. Det är så vänstern jobbar – med hot, hat och våld.
Jag är bara 23 – och har ändå levt större delen av mitt liv med honom som far. Den sorg jag bär med mig har de försökt håna, i hopp om att knäcka mig. Men deras förakt gör mig bara mer beslutsam.
Vi glömmer inte. Vi förlåter inte. Vi ger igen – med sanning och motstånd.
Christian Peterson
Min journalistik hade aldrig varit möjlig utan er som prenumererar (60 kr/månad) och stöttar mitt arbete. Vill du bidra ytterligare kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.
b3e288bd4ac6d5402ac4052b1e103c3a4788b19cFrom July 3, 2026, fines for aggravated defamation will be abolished. Only prison remains for those who warn their neighbors that a convicted pedophile has moved in.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!PQCU!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F406a3acf-3a92-4cec-9457-cb33e02e459c_6240x4160.jpegMinister of Justice Gunnar Strömmer. Photo: Shutterstock
On July 3, 2026, a major legal reform takes effect, increasing penalties for about fifty crimes – including aggravated defamation. For this specific offense, the option of fines will be completely removed. The penalty will solely be prison, with a minimum sentence of one month and a maximum of two years.
The result? Investigative journalism and citizens with civic courage will find themselves in the crosshairs – especially when powerful activists feel offended.
This is a direct hit against free speech.
A fundamental – and for many, shocking – feature of Sweden’s defamation laws is that the truth of a statement does not determine its legality. A publication can be entirely accurate, documented, and fact-based, yet still be considered defamation if it’s judged to damage someone’s reputation and is not deemed justifiable in context.
Conversely, a false claim can avoid punishment, provided the court believes the intent was sufficiently justified. This legal logic effectively shifts power from facts to interpretation.
The result is a system where subjective judgments become decisive. Judges, lay judges, and press freedom juries – often with neither journalistic experience nor common sense – are granted the power to determine what is “defensible” to publish.
For investigative journalists or ordinary citizens warning their neighborhood about a newly arrived pedophile, this creates a constant legal uncertainty. Truth is not protection. Instead, the law becomes a tool that can be selectively used – against those who expose the wrong people.
The conviction of Samnytt’s editor-in-chief Mats Dagerlind is a textbook example of how Sweden’s defamation laws have become a legal minefield.
In February 2024, he was sentenced to one month in prison for aggravated defamation and two counts of defamation – after publishing a screenshot from a public court document. The statement concerned the person behind the controversial project “Näthatsgranskaren” (The Hate Speech Investigator), which for years systematically reported citizens for “hate speech” – often in connection to criticism of mass immigration and population replacement policies.
Despite the man receiving public funding, participating in public service programming, and conducting politically motivated campaigns against individuals, the Court of Appeals ruled he was not public enough to warrant scrutiny. The Chancellor of Justice (JK) had previously declined to prosecute three times – but the man pursued a private lawsuit, funded by his own means.
The Press Freedom Jury acquitted Samnytt on most counts, but the appeals court hardened the sentence: the prison term remained, and damages were doubled to 40,000 SEK. The reasoning? The publication had wide reach, Dagerlind had not “guided” readers enough in his presentation of the material – and the scrutinized individual was thus deemed to have been subjected to undue violation.
This case clearly illustrates how the law does not protect the vulnerable – but is instead used to silence scrutiny of powerful, taxpayer-funded leftist activists.
In a viral Instagram post, Josef from Västergötland describes how he was ordered to pay 33,000 SEK in damages – for warning neighbors in a local Facebook group that a convicted pedophile had moved into the area.
But this was something the Swedish justice system could not tolerate. Josef was convicted of aggravated defamation. His intent to prevent abuse didn’t matter.
And Josef is far from alone. He is just another example of how ordinary people who take societal responsibility risk being punished, while the justice system targets those who issue warnings – not those who should be warned about.
Prime Minister Ulf Kristersson did publish an op-ed in Expressen, where he and the government expressed a desire to review defamation laws – including making it possible to warn neighbors if a convicted pedophile moves into the area.
But no concrete legislative proposal exists. And the upcoming toughening of penalties is being implemented without any changes. This means the very people the Prime Minister now praises in words will, in practice, risk prison.
The government justifies the tougher penalties by pointing to digitalization: rumors, suspicion, and offensive content now spread at lightning speed via platforms like Facebook, X (Twitter), and Instagram. The previous minimum penalty for aggravated defamation – fines – is no longer seen as reflecting the “serious violation of integrity” that can occur in a digital public sphere where distribution is both immediate and vast.
But in reality, almost all online defamation is already classified as aggravated, precisely due to its reach. The legal reasoning does not depend on actual harm or factual accuracy – but how many people saw it.
This makes the government’s stance even more remarkable when considering a concrete example: Deputy Prime Minister Ebba Busch herself has been convicted of aggravated defamation.
She published an excerpt from a legal document during a heated real estate dispute in 2021. For this, she was sentenced to a conditional sentence and 60 day-fines of 1,000 SEK each – totaling 60,000 SEK. By confessing, she avoided trial and later used the ruling to boost her political image – as a bold and fearless politician.
But under the new legislation, which her own government is now pushing through, she would not have been able to avoid prison. Starting July 3, 2026, a conviction for aggravated defamation entails at least one month of unconditional prison, regardless of whether the act involved quoting a public document.
That raises a very reasonable question:
How does Ebba Busch, now one of the government’s top figures, view the fact that she herself – under her own government’s proposal – would have been sentenced to prison for exactly the same action?
In the UK, over 12,000 people are arrested annually for “offensive” online posts. Few are imprisoned, but the trend is clear: politically sensitive topics are policed, often under the guise of combating hate and disinformation.
Sweden is heading in the same direction – but in silence. Politicians like to talk about protecting “individual integrity,” while in practice restricting the right to scrutinize those in power.
So what sets Sweden apart from authoritarian states like Russia?
Not freedom of expression – but the fact that we hide censorship behind legal technicalities.
In Russia, the president silences critics.
In Sweden, an activist prosecutor trained in gender studies is enough.
The end result is the same: self-censorship, fear – and a legal system where both journalists and responsible citizens risk punishment.
Christian Peterson
f8bade86aa688709fdf14d75bf50a84b9cc210beTog en sväng in till The Not So Big City och innhandlade konstmaterial
Tog en sväng in till The Not So Big City och innhandlade konstmaterial
