03934ea2d993da9703ad68ccc4b9b8abb7f55e18Den 15 januari är en tung dag för mig.
Den 15 januari är en tung dag för mig. Det var då, 2016, jag förlorade min pappa i cancer. Jag var bara 13 år gammal. Han var professor på Chalmers, liberal i mycket – men också kompromisslöst antikommunistisk. Precis som jag.
Förra året valde vänsterextremister att ännu en gång håna hans bortgång genom att vandalisera vår port. De klottrade “Bo död lol” tillsammans med bilder av kraschande flygplan – troligtvis en hänvisning till hans största intresse: att flyga sitt eget flygplan.
Det här är alltså den “empati” vänstern gärna talar varmt om.
Och det är inte första gången. Några år efter hans bortgång började de vandalisera vårt familjehem och vår bil. För att jag vägrar tiga. För att jag står för något annat än deras hatideologi. Det är så vänstern jobbar – med hot, hat och våld.
Jag är bara 23 – och har ändå levt större delen av mitt liv med honom som far. Den sorg jag bär med mig har de försökt håna, i hopp om att knäcka mig. Men deras förakt gör mig bara mer beslutsam.
Vi glömmer inte. Vi förlåter inte. Vi ger igen – med sanning och motstånd.
Christian Peterson
Min journalistik hade aldrig varit möjlig utan er som prenumererar (60 kr/månad) och stöttar mitt arbete. Vill du bidra ytterligare kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.
b3e288bd4ac6d5402ac4052b1e103c3a4788b19cFrom July 3, 2026, fines for aggravated defamation will be abolished. Only prison remains for those who warn their neighbors that a convicted pedophile has moved in.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!PQCU!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F406a3acf-3a92-4cec-9457-cb33e02e459c_6240x4160.jpegMinister of Justice Gunnar Strömmer. Photo: Shutterstock
On July 3, 2026, a major legal reform takes effect, increasing penalties for about fifty crimes – including aggravated defamation. For this specific offense, the option of fines will be completely removed. The penalty will solely be prison, with a minimum sentence of one month and a maximum of two years.
The result? Investigative journalism and citizens with civic courage will find themselves in the crosshairs – especially when powerful activists feel offended.
This is a direct hit against free speech.
A fundamental – and for many, shocking – feature of Sweden’s defamation laws is that the truth of a statement does not determine its legality. A publication can be entirely accurate, documented, and fact-based, yet still be considered defamation if it’s judged to damage someone’s reputation and is not deemed justifiable in context.
Conversely, a false claim can avoid punishment, provided the court believes the intent was sufficiently justified. This legal logic effectively shifts power from facts to interpretation.
The result is a system where subjective judgments become decisive. Judges, lay judges, and press freedom juries – often with neither journalistic experience nor common sense – are granted the power to determine what is “defensible” to publish.
For investigative journalists or ordinary citizens warning their neighborhood about a newly arrived pedophile, this creates a constant legal uncertainty. Truth is not protection. Instead, the law becomes a tool that can be selectively used – against those who expose the wrong people.
The conviction of Samnytt’s editor-in-chief Mats Dagerlind is a textbook example of how Sweden’s defamation laws have become a legal minefield.
In February 2024, he was sentenced to one month in prison for aggravated defamation and two counts of defamation – after publishing a screenshot from a public court document. The statement concerned the person behind the controversial project “Näthatsgranskaren” (The Hate Speech Investigator), which for years systematically reported citizens for “hate speech” – often in connection to criticism of mass immigration and population replacement policies.
Despite the man receiving public funding, participating in public service programming, and conducting politically motivated campaigns against individuals, the Court of Appeals ruled he was not public enough to warrant scrutiny. The Chancellor of Justice (JK) had previously declined to prosecute three times – but the man pursued a private lawsuit, funded by his own means.
The Press Freedom Jury acquitted Samnytt on most counts, but the appeals court hardened the sentence: the prison term remained, and damages were doubled to 40,000 SEK. The reasoning? The publication had wide reach, Dagerlind had not “guided” readers enough in his presentation of the material – and the scrutinized individual was thus deemed to have been subjected to undue violation.
This case clearly illustrates how the law does not protect the vulnerable – but is instead used to silence scrutiny of powerful, taxpayer-funded leftist activists.
In a viral Instagram post, Josef from Västergötland describes how he was ordered to pay 33,000 SEK in damages – for warning neighbors in a local Facebook group that a convicted pedophile had moved into the area.
But this was something the Swedish justice system could not tolerate. Josef was convicted of aggravated defamation. His intent to prevent abuse didn’t matter.
And Josef is far from alone. He is just another example of how ordinary people who take societal responsibility risk being punished, while the justice system targets those who issue warnings – not those who should be warned about.
Prime Minister Ulf Kristersson did publish an op-ed in Expressen, where he and the government expressed a desire to review defamation laws – including making it possible to warn neighbors if a convicted pedophile moves into the area.
But no concrete legislative proposal exists. And the upcoming toughening of penalties is being implemented without any changes. This means the very people the Prime Minister now praises in words will, in practice, risk prison.
The government justifies the tougher penalties by pointing to digitalization: rumors, suspicion, and offensive content now spread at lightning speed via platforms like Facebook, X (Twitter), and Instagram. The previous minimum penalty for aggravated defamation – fines – is no longer seen as reflecting the “serious violation of integrity” that can occur in a digital public sphere where distribution is both immediate and vast.
But in reality, almost all online defamation is already classified as aggravated, precisely due to its reach. The legal reasoning does not depend on actual harm or factual accuracy – but how many people saw it.
This makes the government’s stance even more remarkable when considering a concrete example: Deputy Prime Minister Ebba Busch herself has been convicted of aggravated defamation.
She published an excerpt from a legal document during a heated real estate dispute in 2021. For this, she was sentenced to a conditional sentence and 60 day-fines of 1,000 SEK each – totaling 60,000 SEK. By confessing, she avoided trial and later used the ruling to boost her political image – as a bold and fearless politician.
But under the new legislation, which her own government is now pushing through, she would not have been able to avoid prison. Starting July 3, 2026, a conviction for aggravated defamation entails at least one month of unconditional prison, regardless of whether the act involved quoting a public document.
That raises a very reasonable question:
How does Ebba Busch, now one of the government’s top figures, view the fact that she herself – under her own government’s proposal – would have been sentenced to prison for exactly the same action?
In the UK, over 12,000 people are arrested annually for “offensive” online posts. Few are imprisoned, but the trend is clear: politically sensitive topics are policed, often under the guise of combating hate and disinformation.
Sweden is heading in the same direction – but in silence. Politicians like to talk about protecting “individual integrity,” while in practice restricting the right to scrutinize those in power.
So what sets Sweden apart from authoritarian states like Russia?
Not freedom of expression – but the fact that we hide censorship behind legal technicalities.
In Russia, the president silences critics.
In Sweden, an activist prosecutor trained in gender studies is enough.
The end result is the same: self-censorship, fear – and a legal system where both journalists and responsible citizens risk punishment.
Christian Peterson
f8bade86aa688709fdf14d75bf50a84b9cc210beTog en sväng in till The Not So Big City och innhandlade konstmaterial
Tog en sväng in till The Not So Big City och innhandlade konstmaterial
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren.
Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat.
Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med.
Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade.
Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed.
Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer.
Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse.
I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund?
Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt.
Upplägget kändes… ambitiöst.
Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion.
Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt.
Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff?
Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder.
Superti påpekade också att han ”bara är musiker”.
Det märktes.
Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar.
Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk.
Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan.
Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna.
”Ge dem en kram.”
Det var förslaget.
Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade.
Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr.
Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna.
Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen.
Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec42147870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
b273746380506b9c760dede53cdd1c543ab5d4f4When the government presented its new tougher penalties for serious crimes, a convicted triple murderer was seated among the accredited attendees in the hall – still under a conditional sentence.
On January 15, 2026, the government held a press briefing on tougher penalties for serious crimes. Among the journalists present was Ricard Aron Roland Nilsson (born 19760410) – convicted of triple murder, still under conditional release, and wearing a press badge around his neck.
The press conference was meant to signal a tougher stance on gang crime, repeat offenders, and violent criminality. But as the ministers presented their new criminal justice policy, Ricard Nilsson – previously sentenced to life for murdering three men at the Forsmöllan rest area in Klippan in 1999 – sat silently among the accredited attendees.
Nilsson was sentenced to life imprisonment in 2000, had his sentence commuted to 30 years, and was conditionally released in 2019 after serving two-thirds of his time. He is thus still under conditional sentence – a detail that apparently failed to raise any concern among the responsible press secretaries or the government’s security protocols.
When Ricard Nilsson moves through society, he uses different names. As a columnist for the small blogshttps://www.magasinetparagraf.se/medarbetare/Magasinet Paragraf and Nongrata, he appears under his real name. But in his work as a legal professional, or when representing companies, he uses the less traceable alias Aron Nilsson.
I previously encountered Nilsson at a far-left demonstration. There, he emphasized that he has “always believed in the equal value of all people,” but did not want to elaborate on his background. Shortly afterward, he continued by photographing immigration critics who were present nearby.
Ricard Nilsson has declined to answer my questions about his presence at the press briefing, whether he was recognized, or if anyone from the Government Offices’ security staff contacted him.
What he has openly expressed in the past, however, is his irritation over being called a “serial killer.”
When I contacted the Swedish Parliament’s press service, it emerged that Ricard Nilsson had previously been denied press accreditation.
But that denial wasn’t based on a security assessment — it was because he couldn’t prove that journalism was his primary occupation.
ae1c01e0f103b4ad05efde1425ebaaf6b2bc147fNär regeringen presenterade sina nya straffskärpningar för grova brott satt en dömd trippelmördare bland de ackrediterade i salen – fortfarande under villkorlig dom.
Den 15 januari 2026 höll regeringen en pressträff om skärpta straff för grova brott. På plats bland journalisterna fanns Ricard Aron Roland Nilsson (19760410) – dömd för trippelmord, fortfarande under villkorlig dom, och med en “pressbricka” runt halsen.
Pressträffen skulle signalera hårdare tag mot gängbrott, återfallsförbrytare och våldsbrottslighet. Men medan ministrarna presenterade sin nya rättspolitiska linje satt Ricard Nilsson – tidigare livstidsdömd för att ha rånmördat tre män vid Forsmöllans rastplats i Klippan 1999 – tyst bland de ackrediterade i salen.
Nilsson dömdes 2000 till livstids fängelse, fick senare straffet tidsbestämt till 30 år, och frigavs villkorligt 2019 efter att ha avtjänat två tredjedelar av tiden. Han står alltså fortfarande under villkorlig dom – en detalj som uppenbarligen inte väckte någon reaktion hos ansvariga pressekreterare och regeringens säkerhetsrutiner.
När Ricard Nilsson rör sig i samhället använder han sig av olika namn. Som krönikör på bloggarna Magasinet Paragraf och Nongrata uppträder han under sitt riktiga namn. Men i sitt arbete som jurist, eller när han företräder företag, använder han det mindre spårbara aliaset Aron Nilsson.
Jag har tidigare mött Nilsson vid en vänsterextrem manifestation. Där betonade han att han “alltid trott upp på alla människors lika värde”, men ville inte gå in närmare på sin bakgrund. Kort därefter fortsatte han med att fotografera invandringskritiker som befann sig i närheten.
Ricard Nilsson har inte velat svara på mina frågor om sin närvaro vid pressträffen, om han blev igenkänd eller om någon från säkerhetspersonalen vid Regeringskansliet kontaktade honom.
Vad han däremot har varit öppen med tidigare är sin irritation över att bli kallad “seriemördare”.
När jag kontaktade Riksdagens presstjänst framkom att Ricard Nilsson tidigare nekats pressackreditering.
Men då grundades inte nekandet på säkerhetsbedömning, utan på att han inte kunde styrka att journalistik var hans huvudsakliga yrke.
4b4fa9ed8340c6d6b64686836ed09af439ee4cb9När det gäller elbilar (EV) är många ägare nyfikna på vilka underhållsuppgifter de kan hantera själva. Medan elbilar är kända för att kräva mindre frekvent underhåll än traditionella fordon, finns det fortfarande många DIY-uppgifter som kan hjälpa dig att hålla din bil i toppskick och spara pengar. Men vad kan du faktiskt göra hemma, och […]
The post DIY Underhåll för Elbilar: Vad Kan Du Egentligen Göra Själv Hemma? first appeared on Nyheter Idag.
När det gäller elbilar (EV) är många ägare nyfikna på vilka underhållsuppgifter de kan hantera själva. Medan elbilar är kända för att kräva mindre frekvent underhåll än traditionella fordon, finns det fortfarande många DIY-uppgifter som kan hjälpa dig att hålla din bil i toppskick och spara pengar. Men vad kan du faktiskt göra hemma, och […]
The post DIY Underhåll för Elbilar: Vad Kan Du Egentligen Göra Själv Hemma? first appeared on Nyheter Idag.
eac7c61dca516e66b34e73f0effe5fe50a18fd5c4b4fa9ed8340c6d6b64686836ed09af439ee4cb9TITLE: DIY UnderhÃ¥ll för Elbilar: Vad Kan Du Egentligen Göra Själv Hemma? DESCRIPTION: När det gäller elbilar (EV) är mÃ¥nga ägare nyfikna pÃ¥ vilka underhÃ¥llsuppgifter de kan hantera själva. Medan elbilar är kända för att kräva mindre frekvent underhÃ¥ll än traditionella fordon, finns det fortfarande mÃ¥nga DIY-uppgifter som kan hjälpa dig att hÃ¥lla din bil i toppskick och spara pengar. Men vad kan du faktiskt göra hemma, och […] The post DIY UnderhÃ¥ll för Elbilar: Vad Kan Du Egentligen Göra Själv Hemma? first appeared on Nyheter Idag. CONTENT: När det gäller elbilar (EV) är mÃ¥nga ägare nyfikna pÃ¥ vilka underhÃ¥llsuppgifter de kan hantera själva. Medan elbilar är kända för att kräva mindre frekvent underhÃ¥ll än traditionella fordon, finns det fortfarande mÃ¥nga DIY-uppgifter som kan hjälpa dig att hÃ¥lla din bil i toppskick och spara pengar. Men vad kan du faktiskt göra hemma, och […] The post DIY UnderhÃ¥ll för Elbilar: Vad Kan Du Egentligen Göra Själv Hemma? first appeared on Nyheter Idag.
TITLE: DIY Underhåll för Elbilar: Vad Kan Du Egentligen Göra Själv Hemma? DESCRIPTION: När det gäller elbilar (EV) är många ägare nyfikna på vilka underhållsuppgifter de kan hantera själva. Medan elbilar är kända för att kräva mindre frekvent underhåll än traditionella fordon, finns det fortfarande många DIY-uppgifter som kan hjälpa dig att hålla din bil i toppskick och spara pengar. Men vad kan du faktiskt göra hemma, och […] The post DIY Underhåll för Elbilar: Vad Kan Du Egentligen Göra Själv Hemma? first appeared on Nyheter Idag. CONTENT: När det gäller elbilar (EV) är många ägare nyfikna på vilka underhållsuppgifter de kan hantera själva. Medan elbilar är kända för att kräva mindre frekvent underhåll än traditionella fordon, finns det fortfarande många DIY-uppgifter som kan hjälpa dig att hålla din bil i toppskick och spara pengar. Men vad kan du faktiskt göra hemma, och […] The post DIY Underhåll för Elbilar: Vad Kan Du Egentligen Göra Själv Hemma? first appeared on Nyheter Idag.
15bb546950d7e8ab861c1c7f1eef3cbe72e3adacInuti den Iransponsrade moskén Imam Ali Islamic Center sprids en pamflett som presenterar konkreta metoder för att bekämpa högerpolitik – med vänsterargument som hävstång.
Jag besökte Imam Ali Islamic Center – den iranska regimens förlängda arm i Sverige och enligt Säkerhetspolisen en plattform för underrättelseverksamhet kopplad till Irans revolutionsgarde.
I moskéns bokhandel hittade jag pamfletten “Hijab i Väst” (ISBN: 978-91-87265-12-9) – en ideologisk handbok som instruerar hur islamister ska bekämpa invandringskritik och islamkritik genom att alliera sig med vänstern. I avsnittet “Praktiska strategier i bemötandet av högerpolitikens utbredning” presenteras en explicit plan för att motverka den växande opinionen mot islamisering och massinvandring.
Min journalistik hade aldrig varit möjlig utan er som prenumererar (60 kr/månad) och stöttar mitt arbete. Vill du bidra ytterligare kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.
Pamfletten, som dokumenterar ett seminarium från februari 2020, består av inlägg från imamer och konvertiter – flera av dem utbildade vid islamistiska lärosäten med kopplingar till den iranska regimen, som står i direkt motsättning till västerländsk demokrati.
Redan i introduktionen relativiseras islam. Religion beskrivs som en “livsstil” och hijab som ett medvetet val för att leva i “harmoni med Gud och samhället”. Att tvinga kvinnor att ta av sig slöjan ses som ”förnedring av det mänskliga värdet”. Samtidigt konstateras att män inte behöver bära slöja eftersom ”män och kvinnor ser olika ut” – ett försök att förklara könssegregerande normer med biologi snarare än teologi.
Men pamfletten avslöjar också något viktigare: slöjan är inte bara ett individuellt val. Enligt talaren Isa Jahangir – rektor vid Islamic College i London – är slöjan ett sätt att skilja muslimer från den övriga befolkningen och skapa en egen moralisk ordning i det mångkulturella samhället. Detta är alltså ingen anpassning till väst, utan en markör för separatism. Att kritisera slöjan likställs med “symboliskt våld”.
Värt att nämna: Islamic College i London har kritiserats för sina kopplingar tillAl-Mustafa International Universityhttps://www.telegraph.co.uk/news/2023/03/04/university-watchdog-engaged-talks-london-college-links-iranian/– ett iranskt lärosäte som är föremål för amerikanska sanktionsåtgärder för att ha rekryterat studenter till Quds-styrkan, Irans elitförband inom underrättelse och asymmetrisk krigföring.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!zOtu!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1ed00488-9639-4f0b-8ed4-89c214d4fe71_3000x1688.jpegFlera av moskébesökarna vid Imam Ali Islamic Center hade centralasiatiskt ursprung.
Men det mest explosiva i pamfletten kommer från Rebecca Masterton, brittisk konvertit till islam och lärare vid just Islamic College. Hon är dessutom profilerad på den iranska propagandakanalen PressTV. Hennes inlägg bär titeln “Praktiska strategier i bemötandet av högerpolitikens utbredning” – vilket är exakt vad det låter som: en strategi ägnad åt påverka politiken i Sverige.
Mastertons argumentation börjar med att måla upp ett västerland i förfall: antidepressiva läkemedel, isolering, brist på starka familjerelationer. Hon övergår sedan till postkolonialism – en ideologisk restprodukt från vänsterextrema akademiska kretsar där Europas historia reduceras till skuld och imperialism.
Pamfletten menar att kritik mot slöjan inte har något med kvinnors rättigheter att göra, utan med “vita mäns vilja att äga kvinnors kroppar med sin blick”. Att invandringskritik existerar, hävdas bero på att “rika människor” tjänar på att ”sätta människor i konflikt”. Alltså: kulturmarxistiska slutsatser ägnade åt att förvanska all kritik som riktas mot islam.
Postkolonialismen som Masterton refererar till är sprungen ur tänkare som Frantz Fanon – svart nationalist och kulturmarxist – och Edward Said, som kallade alla européer för rasister och imperialister. Den muslimska imperialismen, slaveriet i arabvärlden eller islams blodiga expansioner i historien, nämns inte. Inte heller våld mot kristna konvertiter, tvångsäktenskap eller kusingifte.
Pamfletten förmedlar ett budskap: slöjan är politik. Den är en markör för motstånd. En strategi. Inte bara mot “islamofobi”, utan mot högern. Mot kritiker av islam och mot det västerländska sekulära samhället.
Detta förstärks av pamflettens paneldiskussion, där barnslöjor försvaras som ett “fritt val” och religionsfrihet används som murbräcka. Att barn påverkas av familj, kultur och socialt tryck avfärdas helt. En svensk konvertit, Mona Ibrahim, blir alibi för att visa att även europeiska kvinnor kan välja “det rätta”. Men alla som följt hederskulturens mekanismer vet att detta är en grov förenkling.
64672fd13b52beac12107055594cf2c6cb9d996cVänsteraktivisten Sebastian Fernandez Gonzalez dömdes nyligen av Solna tingsrätt till att betala 20 000:- i skadestånd efter att ha förtalat mig på Facebook.
Den 23 november 2025 skrev vänsteraktivisten Sebastian Fernandez Gonzalez en kommentar från sitt Facebook-konto (med fingerat namn) där han pekade ut mig som nazist, påstod att jag gått omkring och hotat folk samt att jag “sprider en massa desinformation med hat och inte står för mänskligheten”.
Sebastian Fernandez Gonzalez Facebook-sida, där han av någon anledning heter Sebbe Enrique Fernandez, är fylld av vänsterextrema konspirationsteorier, hat mot bland annat Sverigedemokraterna, Trump och ICE (som han kallar för en inhemsk terroristorganisation). Han har även delat flera inlägg från den uttalat svenskfientliga vänsterpartistiska islamisten Mohamed Nuur.
885a3719fdf03508dd84480f400d1315aae9d154Från 3 juli 2026 slopas böter för grovt förtal. Då återstår bara fängelse för den som varnar sitt grannskap om att en dömd pedofil har flyttat in.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!PQCU!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F406a3acf-3a92-4cec-9457-cb33e02e459c_6240x4160.jpegJustitieminister Gunnar Strömmer. Foto: Shutterstock
Den 3 juli 2026 träder en omfattande lagändring i kraft som skärper straffen för ett femtiotal brott – däribland grovt förtal. För just detta brott tas möjligheten till böter helt bort. Straffet blir enbart fängelse, med en straffskala på minst en månad och högst två år.
Resultatet? Granskande journalistik och medborgare med civilkurage hamnar i skottlinjen – särskilt när mäktiga aktivister upplever sig kränkta.
Det här är ett grundskott mot det fria ordet.
En grundläggande – och för många chockerande – egenhet i svensk förtalslagstiftning är att sanningshalten i en uppgift inte avgör om den är brottslig. En publicering kan vara helt korrekt, dokumenterad och faktabaserad, men ändå klassas som förtal om den bedöms kunna skada någons anseende och inte anses vara försvarlig i sitt sammanhang.
Omvänt kan en falsk uppgift undgå ansvar, förutsatt att domstolen anser att syftet varit tillräckligt berättigat. Det är en rättslogik som i praktiken flyttar makten från fakta till tolkning.
Resultatet blir ett system där subjektiva bedömningar får avgörande betydelse. Domare, nämndemän och tryckfrihetsjuryer – ofta utan vare sig erfarenhet av journalistik eller vanligt bondförnuft – ges makten att avgöra vad som är “försvarligt” att publicera.
För den som bedriver granskande journalistik eller vill varna sitt grannskapet om en nyinflyttad pedofil skapar detta en konstant rättsosäkerhet. Sanningen är inget skydd. Lagen blir istället ett verktyg som kan användas selektivt – mot dem som granskar fel personer.
Domen mot Samnytt:s ansvarige utgivare Mats Dagerlindär ett typexempel på hur svensk förtalslagstiftning har förvandlats till ett juridiskt minfält.
I februari 2024 dömdes han till en månads fängelse för grovt förtal och två fall av förtal – efter att ha publicerat en skärmdump ur en offentlig domstolshandling. Uppgiften rörde huvudpersonen bakom det kontroversiella projektet Näthatsgranskaren, som i åratal systematiskt polisanmält medborgare för “hets mot folkgrupp” – ofta i samband med kritik mot massinvandring och folkutbytespolitik.
Trots att mannen tagit emot statliga bidrag, medverkat i public service och bedrivit politiskt motiverade kampanjer mot enskilda, ansåg hovrätten att han inte var tillräckligt offentlig för att behöva tåla granskning. Justitiekanslern (JK) hade tidigare avslagit tre begäran om åtal – men mannen drev istället ett enskilt åtal, finansierat med egna medel.
Tryckfrihetsjuryn friade Samnytt på majoriteten av punkterna, men hovrätten valde att skärpa domen: fängelsestraffet stod fast, och skadeståndet dubblades till 40 000 kronor. Motiveringen? Publiceringen hade fått stor spridning, Dagerlind hade inte “väglett” läsaren tillräckligt i sin presentation av materialet – och den granskade personen ansågs därmed ha utsatts för en otillbörlig kränkning.
Detta fall visar med all önskvärd tydlighet hur lagen i praktiken inte skyddar de svaga – utan används för att tysta granskare av mäktiga, skattefinansierade vänsteraktivister.
I ettviralt inlägg på Instagram berättar Josef från Västergötland hur han dömdes att betala 33 000 kronor i skadestånd – för att ha varnat sina grannar i en lokal Facebookgrupp om att en dömd pedofil flyttat in i området.
Du kan bidra till insamlingen för Josefs skadestånd genom att swisha till 073–504 22 53. Märk betalningen med “Josef”.
Mottagare: Agneta Karlsson, Förtalsstödet.
Men detta var inget det svenska rättsväsendet kunde tolerera. Josef dömdes för grovt förtal. Hans avsikt att förebygga övergrepp spelade ingen roll.
Och Josef är långt ifrån ensam. Han är bara ännu ett exempel på hur vanliga människor som tar sitt samhällsansvar riskerar att straffas, medan rättssystemet riktar in sig på dem som varnar – snarare än dem man borde varna för.
Statsminister Ulf Kristersson gick visserligen ut i en debattartikel i Expressen, där han och regeringen uppgav att de vill se över förtalslagstiftningen– bland annat för att göra det möjligt att varna grannar om en dömd pedofil flyttar in i området.
Men något konkret lagförslag finns inte. Och den kommande straffskärpningen genomförs utan förändringar. Det innebär att samma människor som statsministern nu hyllar i ord, kommer att riskera fängelse i praktiken.
Regeringen motiverar straffskärpningen med digitaliseringens effekter: rykten, misstänkliggöranden och kränkande innehåll sprids numera i blixtfart via plattformar som Facebook, X och Instagram. Det tidigare minimistraffet för grovt förtal – böter – anses inte längre spegla den “allvarliga integritetskränkning” som kan uppstå i en digital offentlighet där spridningen är både omedelbar och omfattande.
Men i praktiken har nästan allt nätbaserat förtal redan klassats som grovt, just på grund av spridningen. Det juridiska resonemanget bygger inte på faktisk skada eller innehållets sanningshalt – utan på hur många som sett det.
Det gör regeringens hållning ännu mer anmärkningsvärd när man betraktar ett konkret exempel: vice statsminister Ebba Busch är själv dömd för grovt förtal.