Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Tobias Hübinette. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
59accdbd596d2b7e2732b4a42dac60caf1b86ca0Igår var det val i Spaniens mest folkrika region Andalusien, som räknar 8,7 miljoner invånare, och SD:s syskonparti högerextrema Vox erhöll knappt 14% vilket var en mindre uppgång. Vox blev det största partiet i bl a delar av Huelva (29,7%), Cádiz (35,%) och Almería (37,7%) medan spanska M (d v s PP) inte oväntat tog […]
Igår var det val i Spaniens mest folkrika region Andalusien, som räknar 8,7 miljoner invånare, och SD:s syskonparti högerextrema Vox erhöll knappt 14% vilket var en mindre uppgång. Vox blev det största partiet i bl a delar av Huelva (29,7%), Cádiz (35,%) och Almería (37,7%) medan spanska M (d v s PP) inte oväntat tog hem valet i denna konservativa del av Spanien.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/aaa-1.jpg
Både PP och spanska S (d v s PSOE) gick dock bakåt och valets stora vinnare, jämfört med föregående val, blev det gröna partiet Adelante Andalucía (AA) som nästan fördubblade sig och tog hem 9,6% av andalusiernas röster.
59accdbd596d2b7e2732b4a42dac60caf1b86ca0
d8a2723b14f7bf7bd7b82ffb6cbd3e734ea2addb
TITLE: Igår erhöll högerextrema Vox närmare 14% i Andalusien DESCRIPTION: Igår var det val i Spaniens mest folkrika region Andalusien, som räknar 8,7 miljoner invånare, och SD:s syskonparti högerextrema Vox erhöll knappt 14% vilket var en mindre uppgång. Vox blev det största partiet i bl a delar av Huelva (29,7%), Cádiz (35,%) och Almería (37,7%) medan spanska M (d v s PP) inte oväntat tog […] CONTENT: Igår var det val i Spaniens mest folkrika region Andalusien, som räknar 8,7 miljoner invånare, och SD:s syskonparti högerextrema Vox erhöll knappt 14% vilket var en mindre uppgång. Vox blev det största partiet i bl a delar av Huelva (29,7%), Cádiz (35,%) och Almería (37,7%) medan spanska M (d v s PP) inte oväntat tog hem valet i denna konservativa del av Spanien. Både PP och spanska S (d v s PSOE) gick dock bakåt och valets stora vinnare, jämfört med föregående val, blev det gröna partiet Adelante Andalucía (AA) som nästan fördubblade sig och tog hem 9,6% av andalusiernas röster.
TITLE: Igår erhöll högerextrema Vox närmare 14% i Andalusien DESCRIPTION: Igår var det val i Spaniens mest folkrika region Andalusien, som räknar 8,7 miljoner invånare, och SD:s syskonparti högerextrema Vox (se den gröna färgen på kartan) erhöll knappt 14% vilket var en mindre uppgång. Vox blev det största partiet i bl a delar av Huelva (29,7%), Cádiz (35,%) och Almería (37,7%) medan spanska M (d […] CONTENT: Igår var det val i Spaniens mest folkrika region Andalusien, som räknar 8,7 miljoner invånare, och SD:s syskonparti högerextrema Vox (se den gröna färgen på kartan) erhöll knappt 14% vilket var en mindre uppgång. Vox blev det största partiet i bl a delar av Huelva (29,7%), Cádiz (35,%) och Almería (37,7%) medan spanska M (d v s PP) vann valet i denna både folkrika, konservativa och fattiga del av Spanien. Både PP och spanska S (d v s PSOE) gick dock bakåt och valets stora vinnare, jämfört med föregående val, blev det gröna partiet Adelante Andalucía (AA) som nästan fördubblade sig och tog hem 9,6% av andalusernas röster.
d8a2723b14f7bf7bd7b82ffb6cbd3e734ea2addb
59accdbd596d2b7e2732b4a42dac60caf1b86ca0
4c76c088122d2a56779a21fb0411fb0278d6f62eJournalisten och författaren Anna Hedenmos ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, vars farfar har ursprung i Latinamerika, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […]
Journalisten och författaren Anna Hedenmos ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, vars farfar har ursprung i Latinamerika, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/namnlost-3.jpg
Händelsen säger flera saker om Sverige:
För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer.
Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga.
Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
4c76c088122d2a56779a21fb0411fb0278d6f62e
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, vars farfar har ursprung i Latinamerika, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, vars farfar har ursprung i Latinamerika, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
ed51a1d98aa8b94f5185c7e6cfd7703d0446f7bb
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
4c76c088122d2a56779a21fb0411fb0278d6f62e
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
ed51a1d98aa8b94f5185c7e6cfd7703d0446f7bb
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835fJournalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […]
Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/namnlost-3.jpg
Händelsen säger flera saker om Sverige:
För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer.
Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga.
Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
4c76c088122d2a56779a21fb0411fb0278d6f62e
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, vars farfar har ursprung i Latinamerika, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, vars farfar har ursprung i Latinamerika, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
ed51a1d98aa8b94f5185c7e6cfd7703d0446f7bb
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
4c76c088122d2a56779a21fb0411fb0278d6f62e
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
ed51a1d98aa8b94f5185c7e6cfd7703d0446f7bb
ed51a1d98aa8b94f5185c7e6cfd7703d0446f7bbJournalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […]
Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/namnlost-3.jpg
Händelsen säger flera saker om Sverige:
För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige.
Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga.
Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
4c76c088122d2a56779a21fb0411fb0278d6f62e
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, vars farfar har ursprung i Latinamerika, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, vars farfar har ursprung i Latinamerika, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
ed51a1d98aa8b94f5185c7e6cfd7703d0446f7bb
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
TITLE: Anna Hedenmos artikel i DN vittnar om att Sverige är världens största adopterande land DESCRIPTION: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, […] CONTENT: Journalisten och författaren Anna Hedenmos första ledarkolumn i DN handlar om en självupplevd händelse på allmän plats (ett köpcentrum) när hon i sällskap med sitt barnbarn, som har en latinamerikansk far, uppfattas som en adoptivförälder av en kvinna som ”med upprörd stämma meddelade” ”att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå”. Händelsen säger flera saker om Sverige: För det första kan denna typ av händelser sannolikt enbart inträffa just i Sverige där den demografiska närvaron av utländska adoptivbarn och utlandsadopterade är som allra störst i världen per capita. Möjligen kan en sådan händelse även äga rum i Danmark och Norge, som hamnar på den globala silver- respektive bronsplatsen efter Sverige vad gäller att proportionellt sett ha adopterat flest barn från andra länder men nog inte i så många andra länder än så. Det är m a o främst i Sverige som en eller två vuxna vita personer som är i sällskap med ett eller flera barn som inte kan passera som vita med självklarhet upplevs och uppfattas som en adoptivfamilj p g a att internationell adoption har varit en sådan omfattande reproduktions- och familjebildningsmetod under så många decennier i just Sverige. Det finns uppskattningar som säger att runt en halv miljon majoritetssvenskar har en utlandsadopterad i sin familj räknat på över 60 000 utlandsadopterade och inkluderande adoptivföräldrarna, adoptivföräldrarnas föräldrar och syskon som är biologiska barn till adoptivföräldrarna och om även adoptivföräldrarnas syskon och deras barn (d v s förstakusinerna) räknas in så kan det handla om 7-800 000 personer. Händelsen pekar vidare också på det faktum att vita personer som har personer i sin omedelbara närhet som inte uppfattas som helt och hållet vita också kan erfara rasistiska incidenter i vardagen och för Hedenmos del var det första gången det skedde enligt vad hon skriver i artikeln ifråga. Slutligen säger händelsen antagligen också något om en alltmer antagonistisk för att inte säga aggressiv attityd i vardagen mot personer som inte intuitivt igenkänns som helsvenskar mot bakgrund av allt som har hänt i politikens värld sedan Tidöavtalet tillkom i oktober 2022.
4c76c088122d2a56779a21fb0411fb0278d6f62e
540fd181d0b784d8271dc6eb21cd2346f239835f
ed51a1d98aa8b94f5185c7e6cfd7703d0446f7bb
a9aa02dc443c65704eeee700026579af44563be5Svenska medier kan uppenbarligen bara inte hålla sig ifrån att ha ”kul” åt (öst- och sydost)asiatiska språk och i just detta fall åt asiatiska namn och tyvärr har det varit så i åratal. Redan på 1950- och 60-talen när de första asiaterna invandrade till Sverige som kom att stanna här permanent skojades det friskt i […]
Svenska medier kan uppenbarligen bara inte hålla sig ifrån att ha ”kul” åt (öst- och sydost)asiatiska språk och i just detta fall åt asiatiska namn och tyvärr har det varit så i åratal. Redan på 1950- och 60-talen när de första asiaterna invandrade till Sverige som kom att stanna här permanent skojades det friskt i svenska medier vad gäller exempelvis japanska och kinesiska namn och både när Mo Yan och Han Kang erhöll Nobelpriset i litteratur kunde inte svenska journalister avhålla sig från att putslustigt skämta om deras namn.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/11.jpg
Att ha ”kul” åt asiatiska namn och namnformer och i grunden åt olika asiatiska språk (”tjingtjong” o s v) är ett av flera uttryck för antiasiatisk rasism och ingår i det kulturella fenomen som jag har valt att benämna som s k ”gulinghumor” och att det fortsätter att frodas år 2026 är bara att beklaga samtidigt som väldigt många icke-asiater tyvärr sannolikt flinar och skrattar åt denna typ av ”roliga” rubriker.
82deb37c95f8750505a33a7e5c957d787da2780aDet mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför […]
Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför Stor-Wien.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/ty.jpg
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/ost.jpg
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/sch.jpg
I Berlin, d v s Europas kanske allra mest progressiva huvudstad, ligger AfD för närvarande på nästan 20% och är det näst största partiet medan FPÖ har ”spräckt” 25%-gränsen med råge i det likaledes progressiva Wien och därmed intar silverplatsen i habsburgarnas gamla huvudstad. Samtidigt ligger högerpopulistiska SVP på närmare 30% i Europas tredje (delvis) tysktalande land Schweiz.
När det återförenade Tysklands nuvarande förbundskansler Friedrich Merz kom till makten i maj 2025 lovade han att halvera stödet till AfD i de tyska opinionsundersökningarna men sedan dess har det nästan blivit tvärtom – d v s AfD är nu på god väg att ha fördubblat sig sedan det förra valet.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/uk-1.jpg
Samtidigt tyder allt på att Reform UK kommer att ta över makten i nästa brittiska parlamentsval och att Storbritanniens näste premiärminister kommer att heta Nigel Farage och i Frankrike tyder allt på att RN kommer att segra i både parlaments- och presidentvalen och att Frankrikes näste president kommer att heta Jordan Bardella. Och som om inte det vore nog så åtnjuter arvtagaren till Mussolinis fascistparti FdI ett stöd på nästan 30% bland italienarna (och Lazio där Rom är beläget är siffran ännu högre) medan det parti som öppet hyllar det gamla fascistiska Järngardet i Rumänien – högerradikala AUR – just nu stöds av 40% av rumänerna.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/fr.jpg
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/it.jpg
Alla förhoppningar om att Europas radikalhöger har peakat och inte längre växer har m a o tyvärr grusats och frågan är nu hur stora de här partierna egentligen kan bli uppbackade som de är av både Vita huset och Kreml.
5865124d260d14eb3152db291db8a4c43789e4a6
82deb37c95f8750505a33a7e5c957d787da2780a
TITLE: Högerextrema AfD ligger på närmare 30% i en färsk tysk opinionsundersökning DESCRIPTION: Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför […] CONTENT: Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför Stor-Wien. I Berlin, d v s Europas kanske allra mest progressiva huvudstad, ligger AfD för närvarande på nästan 20% och är det näst största partiet medan FPÖ har ”spräckt” 25%-gränsen med råge i det likaledes progressiva Wien och därmed intar silverplatsen i habsburgarnas gamla huvudstad. Samtidigt ligger högerpopulistiska SVP på närmare 30% i Europas tredje (delvis) tysktalande land Schweiz. När det återförenade Tysklands nuvarande förbundskansler Friedrich Merz kom till makten i maj 2025 lovade han att halvera stödet till AfD i de tyska opinionsundersökningarna men sedan dess har det nästan blivit tvärtom – d v s AfD är nu på god väg att ha fördubblat sig sedan det förra valet. Samtidigt tyder allt på att Reform UK kommer att ta över makten i nästa brittiska parlamentsval och att Storbritanniens näste premiärminister kommer att heta Nigel Farage och i Frankrike tyder allt på att RN kommer att segra i både parlaments- och presidentvalen och att Frankrikes näste president kommer att heta Jordan Bardella. Och som om inte det vore nog så åtnjuter arvtagaren till Mussolinis fascistparti FdI ett stöd på nästan 30% bland italienarna medan det parti som öppet hyllar det gamla fascistiska Järngardet i Rumänien – högerradikala AUR – just nu stöds av 40% av rumänerna. Alla förhoppningar om att Europas radikalhöger har peakat och inte längre växer har m a o tyvärr grusats och frågan är nu hur stora de här partierna egentligen kan bli uppbackade som de är av både Vita huset och Kreml.
TITLE: Högerextrema AfD ligger på närmare 30% i en färsk tysk opinionsundersökning DESCRIPTION: Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför […] CONTENT: Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför Stor-Wien. I Berlin, d v s Europas kanske allra mest progressiva huvudstad, ligger AfD för närvarande på nästan 20% och är det näst största partiet medan FPÖ har ”spräckt” 25%-gränsen med råge i det likaledes progressiva Wien och därmed intar silverplatsen i habsburgarnas gamla huvudstad. Samtidigt ligger högerpopulistiska SVP på närmare 30% i Europas tredje (delvis) tysktalande land Schweiz. När det återförenade Tysklands nuvarande förbundskansler Friedrich Merz kom till makten i maj 2025 lovade han att halvera stödet till AfD i de tyska opinionsundersökningarna men sedan dess har det nästan blivit tvärtom – d v s AfD är nu på god väg att ha fördubblat sig sedan det förra valet. Samtidigt tyder allt på att Reform UK kommer att ta över makten i nästa brittiska parlamentsval och att Storbritanniens näste premiärminister kommer att heta Nigel Farage och i Frankrike tyder allt på att RN kommer att segra i både parlaments- och presidentvalen och att Frankrikes näste president kommer att heta Jordan Bardella. Och som om inte det vore nog så åtnjuter arvtagaren till Mussolinis fascistparti FdI ett stöd på nästan 30% bland italienarna (och Lazio där Rom är beläget är siffran ännu högre) medan det parti som öppet hyllar det gamla fascistiska Järngardet i Rumänien – högerradikala AUR – just nu stöds av 40% av rumänerna. Alla förhoppningar om att Europas radikalhöger har peakat och inte längre växer har m a o tyvärr grusats och frågan är nu hur stora de här partierna egentligen kan bli uppbackade som de är av både Vita huset och Kreml.
82deb37c95f8750505a33a7e5c957d787da2780a
5865124d260d14eb3152db291db8a4c43789e4a6
5865124d260d14eb3152db291db8a4c43789e4a6Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför […]
Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför Stor-Wien.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/ty.jpg
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/ost.jpg
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/sch.jpg
I Berlin, d v s Europas kanske allra mest progressiva huvudstad, ligger AfD för närvarande på nästan 20% och är det näst största partiet medan FPÖ har ”spräckt” 25%-gränsen med råge i det likaledes progressiva Wien och därmed intar silverplatsen i habsburgarnas gamla huvudstad. Samtidigt ligger högerpopulistiska SVP på närmare 30% i Europas tredje (delvis) tysktalande land Schweiz.
När det återförenade Tysklands nuvarande förbundskansler Friedrich Merz kom till makten i maj 2025 lovade han att halvera stödet till AfD i de tyska opinionsundersökningarna men sedan dess har det nästan blivit tvärtom – d v s AfD är nu på god väg att ha fördubblat sig sedan det förra valet.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/uk-1.jpg
Samtidigt tyder allt på att Reform UK kommer att ta över makten i nästa brittiska parlamentsval och att Storbritanniens näste premiärminister kommer att heta Nigel Farage och i Frankrike tyder allt på att RN kommer att segra i både parlaments- och presidentvalen och att Frankrikes näste president kommer att heta Jordan Bardella. Och som om inte det vore nog så åtnjuter arvtagaren till Mussolinis fascistparti FdI ett stöd på nästan 30% bland italienarna medan det parti som öppet hyllar det gamla fascistiska Järngardet i Rumänien – högerradikala AUR – just nu stöds av 40% av rumänerna.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/fr.jpg
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/it.jpg
Alla förhoppningar om att Europas radikalhöger har peakat och inte längre växer har m a o tyvärr grusats och frågan är nu hur stora de här partierna egentligen kan bli uppbackade som de är av både Vita huset och Kreml.
5865124d260d14eb3152db291db8a4c43789e4a6
82deb37c95f8750505a33a7e5c957d787da2780a
TITLE: Högerextrema AfD ligger på närmare 30% i en färsk tysk opinionsundersökning DESCRIPTION: Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför […] CONTENT: Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför Stor-Wien. I Berlin, d v s Europas kanske allra mest progressiva huvudstad, ligger AfD för närvarande på nästan 20% och är det näst största partiet medan FPÖ har ”spräckt” 25%-gränsen med råge i det likaledes progressiva Wien och därmed intar silverplatsen i habsburgarnas gamla huvudstad. Samtidigt ligger högerpopulistiska SVP på närmare 30% i Europas tredje (delvis) tysktalande land Schweiz. När det återförenade Tysklands nuvarande förbundskansler Friedrich Merz kom till makten i maj 2025 lovade han att halvera stödet till AfD i de tyska opinionsundersökningarna men sedan dess har det nästan blivit tvärtom – d v s AfD är nu på god väg att ha fördubblat sig sedan det förra valet. Samtidigt tyder allt på att Reform UK kommer att ta över makten i nästa brittiska parlamentsval och att Storbritanniens näste premiärminister kommer att heta Nigel Farage och i Frankrike tyder allt på att RN kommer att segra i både parlaments- och presidentvalen och att Frankrikes näste president kommer att heta Jordan Bardella. Och som om inte det vore nog så åtnjuter arvtagaren till Mussolinis fascistparti FdI ett stöd på nästan 30% bland italienarna medan det parti som öppet hyllar det gamla fascistiska Järngardet i Rumänien – högerradikala AUR – just nu stöds av 40% av rumänerna. Alla förhoppningar om att Europas radikalhöger har peakat och inte längre växer har m a o tyvärr grusats och frågan är nu hur stora de här partierna egentligen kan bli uppbackade som de är av både Vita huset och Kreml.
TITLE: Högerextrema AfD ligger på närmare 30% i en färsk tysk opinionsundersökning DESCRIPTION: Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför […] CONTENT: Det mullrar (och bullrar) just nu som aldrig förr i den tysktalande världen när högerextrema AfD ”nosar” på 30% i en färsk tysk opinionsundersökning medan likaledes högerextrema FPÖ ”nosar” på 40% i A.H.:s gamla hemland Österrike, vilket innebär 40-45% i det gamla Östtyskland (och 20-25% i det gamla Västtyskland) samt över 50% i Österrike utanför Stor-Wien. I Berlin, d v s Europas kanske allra mest progressiva huvudstad, ligger AfD för närvarande på nästan 20% och är det näst största partiet medan FPÖ har ”spräckt” 25%-gränsen med råge i det likaledes progressiva Wien och därmed intar silverplatsen i habsburgarnas gamla huvudstad. Samtidigt ligger högerpopulistiska SVP på närmare 30% i Europas tredje (delvis) tysktalande land Schweiz. När det återförenade Tysklands nuvarande förbundskansler Friedrich Merz kom till makten i maj 2025 lovade han att halvera stödet till AfD i de tyska opinionsundersökningarna men sedan dess har det nästan blivit tvärtom – d v s AfD är nu på god väg att ha fördubblat sig sedan det förra valet. Samtidigt tyder allt på att Reform UK kommer att ta över makten i nästa brittiska parlamentsval och att Storbritanniens näste premiärminister kommer att heta Nigel Farage och i Frankrike tyder allt på att RN kommer att segra i både parlaments- och presidentvalen och att Frankrikes näste president kommer att heta Jordan Bardella. Och som om inte det vore nog så åtnjuter arvtagaren till Mussolinis fascistparti FdI ett stöd på nästan 30% bland italienarna (och Lazio där Rom är beläget är siffran ännu högre) medan det parti som öppet hyllar det gamla fascistiska Järngardet i Rumänien – högerradikala AUR – just nu stöds av 40% av rumänerna. Alla förhoppningar om att Europas radikalhöger har peakat och inte längre växer har m a o tyvärr grusats och frågan är nu hur stora de här partierna egentligen kan bli uppbackade som de är av både Vita huset och Kreml.
82deb37c95f8750505a33a7e5c957d787da2780a
5865124d260d14eb3152db291db8a4c43789e4a6
22ec7daa14de0bc179c568b11ceb47eba87ace90I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen inhemskt adopterad och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i […]
I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/il.jpg
Thomas Nordanstad är nämligen inhemskt adopterad och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i början av filmen tar hand om och bor tillsammans med sin sjuka adoptivmamma, som spelas av Carina M. Johansson. Adoptivmamman, som är konstnär, adopterade Adam som ensamstående när hon bodde i Thailand och arbetade som volontär på ett barnhem och Adam är blandad eller mixad med en thailändsk förstamor och en vit förstafar.
När adoptivmamman avlider reser Adam för första gången till sitt födelseland Thailand där han bl a träffar en person som bodde på samma barnhem som han själv. Till slut hittar han även sin förstafar eller biologiska pappa – en vit amerikansk man och Vietnamveteran som spelas av Joe Cummings – men mer än så vill jag inte säga för annars ”spoil:ar” jag handlingen för den som vill se filmen.
Genom åren har ett flertal svenska spelfilmer (liksom även kortfilmer och tv-serier o s v) kretsat kring adoptionsfrågor och/eller innefattat utlandsadopterade karaktärer såsom bl a Lena Koppels ”Bombay dreams” (2004), Karin Fahléns ”Stockholm stories” (2014) och Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl” (2025) men samtliga av det 15-tal filmer som jag känner till i sammanhanget har haft icke-adopterade regissörer.
Utöver Thomas Nordanstad finns det f ö också fler adopterade filmregissörer i Sverige såsom Peter Grönlund, som är adopterad från Iran, och Linda Hambäck, som är adopterad från Sydkorea, men ingen av dem har (åtminstone inte hittills) stått bakom en spelfilm som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade.
2fde4a6d5a80190853ab625a1f9ea2262594d33d
22ec7daa14de0bc179c568b11ceb47eba87ace90
TITLE: Den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och som har en adopterad som regissör har nyligen haft premiär – Thomas Nordanstads ”Den andra sanningen” DESCRIPTION: I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen adopterad från Thailand och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som […] CONTENT: I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen adopterad från Thailand och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i början av filmen tar hand om och bor tillsammans med sin sjuka adoptivmamma, som spelas av Carina M. Johansson. Adoptivmamman, som är konstnär, adopterade Adam som ensamstående när hon bodde i Thailand och arbetade som volontär på ett barnhem och Adam är blandad eller mixad med en thailändsk förstamor och en vit förstafar. När adoptivmamman avlider reser Adam för första gången till sitt födelseland Thailand där han bl a träffar en person som bodde på samma barnhem som han själv. Till slut hittar han även sin förstafar eller biologiska pappa – en vit amerikansk man och Vietnamveteran som spelas av Joe Cummings – men mer än så vill jag inte säga för annars ”spoil:ar” jag handlingen för den som vill se filmen. Genom åren har ett flertal svenska spelfilmer (liksom även kortfilmer och tv-serier o s v) kretsat kring adoptionsfrågor och/eller innefattat utlandsadopterade karaktärer såsom bl a Lena Koppels ”Bombay dreams” (2004), Karin Fahléns ”Stockholm stories” (2014) och Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl” (2025) men samtliga av det 15-tal filmer som jag känner till i sammanhanget har haft icke-adopterade regissörer. Utöver Thomas Nordanstad finns det f ö också fler adopterade filmregissörer i Sverige såsom Peter Grönlund, som är adopterad från Iran, och Linda Hambäck, som är adopterad från Sydkorea, men ingen av dem har (åtminstone inte hittills) stått bakom en spelfilm som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade.
TITLE: Den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och som har en adopterad som regissör har nyligen haft premiär – Thomas Nordanstads ”Den andra sanningen” DESCRIPTION: I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen inhemskt adopterad och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i […] CONTENT: I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen inhemskt adopterad och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i början av filmen tar hand om och bor tillsammans med sin sjuka adoptivmamma, som spelas av Carina M. Johansson. Adoptivmamman, som är konstnär, adopterade Adam som ensamstående när hon bodde i Thailand och arbetade som volontär på ett barnhem och Adam är blandad eller mixad med en thailändsk förstamor och en vit förstafar. När adoptivmamman avlider reser Adam för första gången till sitt födelseland Thailand där han bl a träffar en person som bodde på samma barnhem som han själv. Till slut hittar han även sin förstafar eller biologiska pappa – en vit amerikansk man och Vietnamveteran som spelas av Joe Cummings – men mer än så vill jag inte säga för annars ”spoil:ar” jag handlingen för den som vill se filmen. Genom åren har ett flertal svenska spelfilmer (liksom även kortfilmer och tv-serier o s v) kretsat kring adoptionsfrågor och/eller innefattat utlandsadopterade karaktärer såsom bl a Lena Koppels ”Bombay dreams” (2004), Karin Fahléns ”Stockholm stories” (2014) och Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl” (2025) men samtliga av det 15-tal filmer som jag känner till i sammanhanget har haft icke-adopterade regissörer. Utöver Thomas Nordanstad finns det f ö också fler adopterade filmregissörer i Sverige såsom Peter Grönlund, som är adopterad från Iran, och Linda Hambäck, som är adopterad från Sydkorea, men ingen av dem har (åtminstone inte hittills) stått bakom en spelfilm som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade.
22ec7daa14de0bc179c568b11ceb47eba87ace90
2fde4a6d5a80190853ab625a1f9ea2262594d33d
2fde4a6d5a80190853ab625a1f9ea2262594d33dI dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen adopterad från Thailand och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som […]
I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/il.jpg
Thomas Nordanstad är nämligen adopterad från Thailand och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i början av filmen tar hand om och bor tillsammans med sin sjuka adoptivmamma, som spelas av Carina M. Johansson. Adoptivmamman, som är konstnär, adopterade Adam som ensamstående när hon bodde i Thailand och arbetade som volontär på ett barnhem och Adam är blandad eller mixad med en thailändsk förstamor och en vit förstafar.
När adoptivmamman avlider reser Adam för första gången till sitt födelseland Thailand där han bl a träffar en person som bodde på samma barnhem som han själv. Till slut hittar han även sin förstafar eller biologiska pappa – en vit amerikansk man och Vietnamveteran som spelas av Joe Cummings – men mer än så vill jag inte säga för annars ”spoil:ar” jag handlingen för den som vill se filmen.
Genom åren har ett flertal svenska spelfilmer (liksom även kortfilmer och tv-serier o s v) kretsat kring adoptionsfrågor och/eller innefattat utlandsadopterade karaktärer såsom bl a Lena Koppels ”Bombay dreams” (2004), Karin Fahléns ”Stockholm stories” (2014) och Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl” (2025) men samtliga av det 15-tal filmer som jag känner till i sammanhanget har haft icke-adopterade regissörer.
Utöver Thomas Nordanstad finns det f ö också fler adopterade filmregissörer i Sverige såsom Peter Grönlund, som är adopterad från Iran, och Linda Hambäck, som är adopterad från Sydkorea, men ingen av dem har (åtminstone inte hittills) stått bakom en spelfilm som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade.
2fde4a6d5a80190853ab625a1f9ea2262594d33d
22ec7daa14de0bc179c568b11ceb47eba87ace90
TITLE: Den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och som har en adopterad som regissör har nyligen haft premiär – Thomas Nordanstads ”Den andra sanningen” DESCRIPTION: I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen adopterad från Thailand och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som […] CONTENT: I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen adopterad från Thailand och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i början av filmen tar hand om och bor tillsammans med sin sjuka adoptivmamma, som spelas av Carina M. Johansson. Adoptivmamman, som är konstnär, adopterade Adam som ensamstående när hon bodde i Thailand och arbetade som volontär på ett barnhem och Adam är blandad eller mixad med en thailändsk förstamor och en vit förstafar. När adoptivmamman avlider reser Adam för första gången till sitt födelseland Thailand där han bl a träffar en person som bodde på samma barnhem som han själv. Till slut hittar han även sin förstafar eller biologiska pappa – en vit amerikansk man och Vietnamveteran som spelas av Joe Cummings – men mer än så vill jag inte säga för annars ”spoil:ar” jag handlingen för den som vill se filmen. Genom åren har ett flertal svenska spelfilmer (liksom även kortfilmer och tv-serier o s v) kretsat kring adoptionsfrågor och/eller innefattat utlandsadopterade karaktärer såsom bl a Lena Koppels ”Bombay dreams” (2004), Karin Fahléns ”Stockholm stories” (2014) och Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl” (2025) men samtliga av det 15-tal filmer som jag känner till i sammanhanget har haft icke-adopterade regissörer. Utöver Thomas Nordanstad finns det f ö också fler adopterade filmregissörer i Sverige såsom Peter Grönlund, som är adopterad från Iran, och Linda Hambäck, som är adopterad från Sydkorea, men ingen av dem har (åtminstone inte hittills) stått bakom en spelfilm som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade.
TITLE: Den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och som har en adopterad som regissör har nyligen haft premiär – Thomas Nordanstads ”Den andra sanningen” DESCRIPTION: I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen inhemskt adopterad och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i […] CONTENT: I dagarna har Thomas Nordanstads spelfilm ”Den andra sanningen” haft premiär som är den första svenska långfilmen som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade med en adopterad som regissör. Thomas Nordanstad är nämligen inhemskt adopterad och ”Den andra sanningen” handlar om Adam som också adopterad från Thailand, som spelas av Adam Dahlström och som i början av filmen tar hand om och bor tillsammans med sin sjuka adoptivmamma, som spelas av Carina M. Johansson. Adoptivmamman, som är konstnär, adopterade Adam som ensamstående när hon bodde i Thailand och arbetade som volontär på ett barnhem och Adam är blandad eller mixad med en thailändsk förstamor och en vit förstafar. När adoptivmamman avlider reser Adam för första gången till sitt födelseland Thailand där han bl a träffar en person som bodde på samma barnhem som han själv. Till slut hittar han även sin förstafar eller biologiska pappa – en vit amerikansk man och Vietnamveteran som spelas av Joe Cummings – men mer än så vill jag inte säga för annars ”spoil:ar” jag handlingen för den som vill se filmen. Genom åren har ett flertal svenska spelfilmer (liksom även kortfilmer och tv-serier o s v) kretsat kring adoptionsfrågor och/eller innefattat utlandsadopterade karaktärer såsom bl a Lena Koppels ”Bombay dreams” (2004), Karin Fahléns ”Stockholm stories” (2014) och Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl” (2025) men samtliga av det 15-tal filmer som jag känner till i sammanhanget har haft icke-adopterade regissörer. Utöver Thomas Nordanstad finns det f ö också fler adopterade filmregissörer i Sverige såsom Peter Grönlund, som är adopterad från Iran, och Linda Hambäck, som är adopterad från Sydkorea, men ingen av dem har (åtminstone inte hittills) stått bakom en spelfilm som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade.
22ec7daa14de0bc179c568b11ceb47eba87ace90
2fde4a6d5a80190853ab625a1f9ea2262594d33d
8b9b094bbfa68f5e35522b849904ada693af9e6bFackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att […]
Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att växa.
Faktum är att Sverige är det västland och i-land på jorden som uppvisar de allra största skillnaderna vad gäller betyg och skolresultat, övergången mellan olika skolformer, genomströmningsnivån samt kunskaps- och färdighetsnivåerna (d v s läsning, räkning, naturkunskaper o s v) mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund, vilket konkret innebär att den svenska skolan och det svenska utbildningsväsendet i stort misslyckas allra mest i världen (d v s fullständigt) bland de rika, industrialiserade, urbaniserade och moderna länderna vad beträffar det kompensatoriska uppdraget. Den svenska skolan var då tidigare bäst i åtminstone västvärlden på det kompensatoriska uppdraget men idag är den svenska skolan omvänt sämst i västvärlden liksom i i-världen på just det.
Detta statistiska faktum är högst sannolikt åtminstone en stor förklaring till att Sverige sedan 10-15 år tillbaka plågas av en synnerligen hög förekomst av skjutningar och sprängningar då höga andelar av barnen med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund misslyckas i grundskolan och/eller i gymnasieskolan i år efter år efter år, vilket har resulterat i ett jättelik 6-siffrig armé av tonåringar och unga vuxna som inte kommer vidare i livet då de saknar gymnasiekompetens eller har hoppat av gymnasiet och inte kommer in på högskolan.
Att det går så illa för så många invandrade barn är väl måhända inte så överraskande utan det mest chockerande är att en så otroligt hög andel av andragenerationsbarnen också misslyckas kapitalt i skolan vilket till stora delar kan förklaras med den extrema svenska skolsegregationen, som i sin tur är en spegelbild av den likaledes extrema svenska bostadssegregationen. Det ska påminnas om att 40-45% av landets barn och unga numera har någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, vilket innebär att det handlar om en väldigt hög andel barn och unga som under ett visst år slås ut från skolans värld. Det ska slutligen också sägas att allltför många majoritetssvenska elever också misslyckas i skolan och fr a gäller det den svenska arbetarklassens och lägre medelklassens barn.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/a-2.jpg
”Raset i den senaste Pisa-mätningen skickade chockvågor genom Skolsverige. Att en fjärdedel av 15-åringarna saknar grundläggande kunskaper i matematik och läsförståelse, enligt den internationella undersökningen, beskrevs som en kunskapskollaps.
Nu visar Ämneslärarens granskning av tidigare opublicerad statistik att Pisa-resultaten är än mer alarmerande för elever som har utländsk bakgrund. I den här elevgruppen är det inte var fjärde – utan nästan varannan – 15-åring som saknar grundläggande kunskaper i alla de tre ämnesområden som Pisa testar.
Enligt Pisa-mätningen från 2022 var det hela 45 procent av eleverna med utländsk bakgrund som inte nådde upp till nivå 2 i läsförståelse – en basnivå som är nödvändig för fortsatt lärande.
En lika stor andel – 46 procent respektive 45 procent – av eleverna med utländsk bakgrund låg under samma basnivå i matematik och naturvetenskap.
Jämfört med Pisa 2015 har klyftan vidgats mellan elever med inhemsk respektive utländsk bakgrund – i den sistnämnda gruppen ingår elever som antingen är födda utomlands eller är födda i Sverige med föräldrar från ett annat land. Mönstret är detsamma i så väl läsförståelse som matematik och naturvetenskap.
Trenden är allvarlig men inte förvånande, enligt Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet. Han har följt svenska elevers resultat sedan den första Pisa-undersökningen 2000.
Redan 2009 varnade han för att resultaten för de lägst presterande eleverna sjönk radikalt. Då syntes det tydligt att den svenska skolan inte längre lyckades lyfta de elever som hade det svårast.
– Den negativa trenden har inte vänt sedan dess. Tvärtom är tendensen att den ökar. Det är mycket, mycket allvarligt, säger Anders Jakobsson.
Anna Smit är lärare i matematik och NO på Särlaskolan som ligger i ett socioekonomiskt utsatt område i Borås. Där har runt 70 procent av eleverna utländsk bakgrund. Hon anser att det är uppenbart att skolan inte klarar att kompensera för elevers skilda förutsättningar.
– Det är katastrofalt. Lärare och skolans personal går på knäna i dag. Vi hade behövt mer resurser och helt andra möjligheter att dela upp elever i mindre grupper. I dag hamnar alla i mitt klassrum, oavsett behov, språkkunskaper, hemförhållanden och svårigheter. Det är omöjligt att nå alla, säger Anna Smit.
Enligt Skolverket är en förklaring bakom Pisa-skillnaderna att en del utlandsfödda elever har gått kortare tid i svensk skola. Men även när elever som inte är födda i Sverige undantas så kvarstår ett rejält gap mellan elever med inhemsk bakgrund och elever som är födda i Sverige men har föräldrar från ett annat land.
Att elever med utländsk bakgrund i högre utsträckning kommer från socioekonomiskt svagare hem kan inte heller förklara hela resultatskillnaden mellan elevgrupperna.
Carina Mood, som är professor i sociologi vid Stockholms universitet och som forskat om skolgången för barn och unga med utländsk bakgrund, pekar ut språket som en tredje möjlig orsak.
– Att man har ett annat hemspråk än svenska och ofta går i skolor där många talar samma hemspråk gör att man omges mycket mindre av svenska, trots att man själv är född i Sverige. En svagare språkutveckling gör troligen också att man presterar sämre i andra ämnen, säger Carina Mood.
Läraren Anna Smit ser också språket som en tung förklaring. Många av hennes elever, som inte har svenska som förstaspråk, har inte bara svårt att förstå ämnesbegrepp utan även vardagsord i undervisningen.
– Har du inte läsförståelsen kommer du inte att klara matten eller naturkunskapen heller. Utan språket finns det inga möjligheter. Svenskan är A och O, säger Anna Smit.
Att elever allt oftare möter klasskamrater med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund är avgörande för att förstå Pisa-raset för de svagast presterande eleverna, enligt Anders Jakobsson.
Den ökade skolsegregationen har lett till att runt 20–25 procent av skolorna i dag kan definieras som lågpresterande, utifrån deras låga Pisa-resultat. Det är skolor som har en högre andel elever med utländsk bakgrund och elever med särskilda behov. Samtidigt har de en lägre andel behöriga lärare, en relativt hög läraromsättning och otillräckliga stödresurser.
Skolmiljöerna präglas av lägre förväntningar på elevernas prestationer och undervisningen håller inte den kvalitet som skulle behövas, enligt Anders Jakobsson.
– Svenska lärare jobbar så hårt de kan utifrån de resurser de har, men för att vända resultaten måste vi slå sönder den här strukturen som gör att vi har så många lågpresterande skolor, säger han.
Sveriges Lärares förbundsordförande Anna Olskog ser också Pisa-klyftan som ett tydligt bevis för att det svenska skolsystemet är trasigt och måste reformeras.
– Lärare kan inte ensamma kompensera för ett skolsystem som är felbyggt. Det här är förödande. Svensk skola sviker alldeles för många barn, säger hon.
Ska likvärdigheten öka måste staten återta ansvaret för skolan och vinst- och marknadsskolan fasas ut, enligt Anna Olskog. Hon efterlyser också maxtak för klasstorlekar och välkomnar att lärares tid för undervisning, planering och uppföljning ska regleras.
– Det här borde ha rättats till i går. Tiden är övermogen. Det här skolmisslyckandet skapar utsatthet, utslagning och orättvisor. För många barn är det här förlorade år, säger Anna Olskog.
I höst ska nya Pisa-siffror presenteras. Enligt Anders Jakobsson finns det inget som tyder på ett trendbrott.
– Risken är att de här sifforna blir det nya normala. Sverige var en gång i tiden världsledande på det kompensatoriska uppdraget. Tyvärr kan jag inte se att vi är på väg tillbaka dit.”
5c5957f6e9a4f0b8a121a4f4173d1dd3c493530e
8b9b094bbfa68f5e35522b849904ada693af9e6b
TITLE: Kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk bakgrund är chockerande hög DESCRIPTION: Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att […] CONTENT: Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att växa. Faktum är att Sverige är det västland och i-land på jorden som uppvisar de allra största skillnaderna vad gäller betyg och skolresultat, övergången mellan olika skolformer, genomströmningsnivån samt kunskaps- och färdighetsnivåerna (d v s läsning, räkning, naturkunskaper o s v) mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund, vilket konkret innebär att den svenska skolan och det svenska utbildningsväsendet i stort misslyckas allra mest i världen (d v s fullständigt) bland de rika, industrialiserade, urbaniserade och moderna länderna vad beträffar det kompensatoriska uppdraget. Detta statistiska faktum är högst sannolikt åtminstone en stor förklaring till att Sverige sedan 10-15 år tillbaka plågas av en synnerligen hög förekomst av skjutningar och sprängningar då höga andelar av barnen med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund misslyckas i grundskolan och/eller i gymnasieskolan i år efter år efter år, vilket har resulterat i ett jättelik 6-siffrig armé av tonåringar och unga vuxna som inte kommer vidare i livet då de saknar gymnasiekompetens eller har hoppat av gymnasiet och inte kommer in på högskolan. Att det går så illa för så många invandrade barn är väl måhända inte så överraskande utan det mest chockerande är att en så otroligt hög andel av andragenerationsbarnen också misslyckas kapitalt i skolan vilket till stora delar kan förklaras med den extrema svenska skolsegregationen, som i sin tur är en spegelbild av den likaledes extrema svenska bostadssegregationen. Det ska påminnas om att 40-45% av landets barn och unga numera har någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, vilket innebär att det handlar om en väldigt hög andel barn och unga som under ett visst år slås ut från skolans värld. Det ska slutligen också sägas att allltför många majoritetssvenska elever också misslyckas i skolan och fr a gäller det den svenska arbetarklassens och lägre medelklassens barn. https://www.vilarare.se/amneslararen-svenska-sprak/fokus/larmsiffror-avslojar-skolans-stora-spraksvek ”Raset i den senaste Pisa-mätningen skickade chockvågor genom Skolsverige. Att en fjärdedel av 15-åringarna saknar grundläggande kunskaper i matematik och läsförståelse, enligt den internationella undersökningen, beskrevs som en kunskapskollaps. Nu visar Ämneslärarens granskning av tidigare opublicerad statistik att Pisa-resultaten är än mer alarmerande för elever som har utländsk bakgrund. I den här elevgruppen är det inte var fjärde – utan nästan varannan – 15-åring som saknar grundläggande kunskaper i alla de tre ämnesområden som Pisa testar. Enligt Pisa-mätningen från 2022 var det hela 45 procent av eleverna med utländsk bakgrund som inte nådde upp till nivå 2 i läsförståelse – en basnivå som är nödvändig för fortsatt lärande. En lika stor andel – 46 procent respektive 45 procent – av eleverna med utländsk bakgrund låg under samma basnivå i matematik och naturvetenskap. Jämfört med Pisa 2015 har klyftan vidgats mellan elever med inhemsk respektive utländsk bakgrund – i den sistnämnda gruppen ingår elever som antingen är födda utomlands eller är födda i Sverige med föräldrar från ett annat land. Mönstret är detsamma i så väl läsförståelse som matematik och naturvetenskap. Trenden är allvarlig men inte förvånande, enligt Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet. Han har följt svenska elevers resultat sedan den första Pisa-undersökningen 2000. Redan 2009 varnade han för att resultaten för de lägst presterande eleverna sjönk radikalt. Då syntes det tydligt att den svenska skolan inte längre lyckades lyfta de elever som hade det svårast. – Den negativa trenden har inte vänt sedan dess. Tvärtom är tendensen att den ökar. Det är mycket, mycket allvarligt, säger Anders Jakobsson. Anna Smit är lärare i matematik och NO på Särlaskolan som ligger i ett socioekonomiskt utsatt område i Borås. Där har runt 70 procent av eleverna utländsk bakgrund. Hon anser att det är uppenbart att skolan inte klarar att kompensera för elevers skilda förutsättningar. – Det är katastrofalt. Lärare och skolans personal går på knäna i dag. Vi hade behövt mer resurser och helt andra möjligheter att dela upp elever i mindre grupper. I dag hamnar alla i mitt klassrum, oavsett behov, språkkunskaper, hemförhållanden och svårigheter. Det är omöjligt att nå alla, säger Anna Smit. Enligt Skolverket är en förklaring bakom Pisa-skillnaderna att en del utlandsfödda elever har gått kortare tid i svensk skola. Men även när elever som inte är födda i Sverige undantas så kvarstår ett rejält gap mellan elever med inhemsk bakgrund och elever som är födda i Sverige men har föräldrar från ett annat land. Att elever med utländsk bakgrund i högre utsträckning kommer från socioekonomiskt svagare hem kan inte heller förklara hela resultatskillnaden mellan elevgrupperna. Carina Mood, som är professor i sociologi vid Stockholms universitet och som forskat om skolgången för barn och unga med utländsk bakgrund, pekar ut språket som en tredje möjlig orsak. – Att man har ett annat hemspråk än svenska och ofta går i skolor där många talar samma hemspråk gör att man omges mycket mindre av svenska, trots att man själv är född i Sverige. En svagare språkutveckling gör troligen också att man presterar sämre i andra ämnen, säger Carina Mood. Läraren Anna Smit ser också språket som en tung förklaring. Många av hennes elever, som inte har svenska som förstaspråk, har inte bara svårt att förstå ämnesbegrepp utan även vardagsord i undervisningen. – Har du inte läsförståelsen kommer du inte att klara matten eller naturkunskapen heller. Utan språket finns det inga möjligheter. Svenskan är A och O, säger Anna Smit. Att elever allt oftare möter klasskamrater med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund är avgörande för att förstå Pisa-raset för de svagast presterande eleverna, enligt Anders Jakobsson. Den ökade skolsegregationen har lett till att runt 20–25 procent av skolorna i dag kan definieras som lågpresterande, utifrån deras låga Pisa-resultat. Det är skolor som har en högre andel elever med utländsk bakgrund och elever med särskilda behov. Samtidigt har de en lägre andel behöriga lärare, en relativt hög läraromsättning och otillräckliga stödresurser. Skolmiljöerna präglas av lägre förväntningar på elevernas prestationer och undervisningen håller inte den kvalitet som skulle behövas, enligt Anders Jakobsson. – Svenska lärare jobbar så hårt de kan utifrån de resurser de har, men för att vända resultaten måste vi slå sönder den här strukturen som gör att vi har så många lågpresterande skolor, säger han. Sveriges Lärares förbundsordförande Anna Olskog ser också Pisa-klyftan som ett tydligt bevis för att det svenska skolsystemet är trasigt och måste reformeras. – Lärare kan inte ensamma kompensera för ett skolsystem som är felbyggt. Det här är förödande. Svensk skola sviker alldeles för många barn, säger hon. Ska likvärdigheten öka måste staten återta ansvaret för skolan och vinst- och marknadsskolan fasas ut, enligt Anna Olskog. Hon efterlyser också maxtak för klasstorlekar och välkomnar att lärares tid för undervisning, planering och uppföljning ska regleras. – Det här borde ha rättats till i går. Tiden är övermogen. Det här skolmisslyckandet skapar utsatthet, utslagning och orättvisor. För många barn är det här förlorade år, säger Anna Olskog. I höst ska nya Pisa-siffror presenteras. Enligt Anders Jakobsson finns det inget som tyder på ett trendbrott. – Risken är att de här sifforna blir det nya normala. Sverige var en gång i tiden världsledande på det kompensatoriska uppdraget. Tyvärr kan jag inte se att vi är på väg tillbaka dit.”
TITLE: Kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk bakgrund är chockerande hög DESCRIPTION: Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att […] CONTENT: Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att växa. Faktum är att Sverige är det västland och i-land på jorden som uppvisar de allra största skillnaderna vad gäller betyg och skolresultat, övergången mellan olika skolformer, genomströmningsnivån samt kunskaps- och färdighetsnivåerna (d v s läsning, räkning, naturkunskaper o s v) mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund, vilket konkret innebär att den svenska skolan och det svenska utbildningsväsendet i stort misslyckas allra mest i världen (d v s fullständigt) bland de rika, industrialiserade, urbaniserade och moderna länderna vad beträffar det kompensatoriska uppdraget. Den svenska skolan var då tidigare bäst i åtminstone västvärlden på det kompensatoriska uppdraget men idag är den svenska skolan omvänt sämst i västvärlden liksom i i-världen på just det. Detta statistiska faktum är högst sannolikt åtminstone en stor förklaring till att Sverige sedan 10-15 år tillbaka plågas av en synnerligen hög förekomst av skjutningar och sprängningar då höga andelar av barnen med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund misslyckas i grundskolan och/eller i gymnasieskolan i år efter år efter år, vilket har resulterat i ett jättelik 6-siffrig armé av tonåringar och unga vuxna som inte kommer vidare i livet då de saknar gymnasiekompetens eller har hoppat av gymnasiet och inte kommer in på högskolan. Att det går så illa för så många invandrade barn är väl måhända inte så överraskande utan det mest chockerande är att en så otroligt hög andel av andragenerationsbarnen också misslyckas kapitalt i skolan vilket till stora delar kan förklaras med den extrema svenska skolsegregationen, som i sin tur är en spegelbild av den likaledes extrema svenska bostadssegregationen. Det ska påminnas om att 40-45% av landets barn och unga numera har någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, vilket innebär att det handlar om en väldigt hög andel barn och unga som under ett visst år slås ut från skolans värld. Det ska slutligen också sägas att allltför många majoritetssvenska elever också misslyckas i skolan och fr a gäller det den svenska arbetarklassens och lägre medelklassens barn. https://www.vilarare.se/amneslararen-svenska-sprak/fokus/larmsiffror-avslojar-skolans-stora-spraksvek ”Raset i den senaste Pisa-mätningen skickade chockvågor genom Skolsverige. Att en fjärdedel av 15-åringarna saknar grundläggande kunskaper i matematik och läsförståelse, enligt den internationella undersökningen, beskrevs som en kunskapskollaps. Nu visar Ämneslärarens granskning av tidigare opublicerad statistik att Pisa-resultaten är än mer alarmerande för elever som har utländsk bakgrund. I den här elevgruppen är det inte var fjärde – utan nästan varannan – 15-åring som saknar grundläggande kunskaper i alla de tre ämnesområden som Pisa testar. Enligt Pisa-mätningen från 2022 var det hela 45 procent av eleverna med utländsk bakgrund som inte nådde upp till nivå 2 i läsförståelse – en basnivå som är nödvändig för fortsatt lärande. En lika stor andel – 46 procent respektive 45 procent – av eleverna med utländsk bakgrund låg under samma basnivå i matematik och naturvetenskap. Jämfört med Pisa 2015 har klyftan vidgats mellan elever med inhemsk respektive utländsk bakgrund – i den sistnämnda gruppen ingår elever som antingen är födda utomlands eller är födda i Sverige med föräldrar från ett annat land. Mönstret är detsamma i så väl läsförståelse som matematik och naturvetenskap. Trenden är allvarlig men inte förvånande, enligt Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet. Han har följt svenska elevers resultat sedan den första Pisa-undersökningen 2000. Redan 2009 varnade han för att resultaten för de lägst presterande eleverna sjönk radikalt. Då syntes det tydligt att den svenska skolan inte längre lyckades lyfta de elever som hade det svårast. – Den negativa trenden har inte vänt sedan dess. Tvärtom är tendensen att den ökar. Det är mycket, mycket allvarligt, säger Anders Jakobsson. Anna Smit är lärare i matematik och NO på Särlaskolan som ligger i ett socioekonomiskt utsatt område i Borås. Där har runt 70 procent av eleverna utländsk bakgrund. Hon anser att det är uppenbart att skolan inte klarar att kompensera för elevers skilda förutsättningar. – Det är katastrofalt. Lärare och skolans personal går på knäna i dag. Vi hade behövt mer resurser och helt andra möjligheter att dela upp elever i mindre grupper. I dag hamnar alla i mitt klassrum, oavsett behov, språkkunskaper, hemförhållanden och svårigheter. Det är omöjligt att nå alla, säger Anna Smit. Enligt Skolverket är en förklaring bakom Pisa-skillnaderna att en del utlandsfödda elever har gått kortare tid i svensk skola. Men även när elever som inte är födda i Sverige undantas så kvarstår ett rejält gap mellan elever med inhemsk bakgrund och elever som är födda i Sverige men har föräldrar från ett annat land. Att elever med utländsk bakgrund i högre utsträckning kommer från socioekonomiskt svagare hem kan inte heller förklara hela resultatskillnaden mellan elevgrupperna. Carina Mood, som är professor i sociologi vid Stockholms universitet och som forskat om skolgången för barn och unga med utländsk bakgrund, pekar ut språket som en tredje möjlig orsak. – Att man har ett annat hemspråk än svenska och ofta går i skolor där många talar samma hemspråk gör att man omges mycket mindre av svenska, trots att man själv är född i Sverige. En svagare språkutveckling gör troligen också att man presterar sämre i andra ämnen, säger Carina Mood. Läraren Anna Smit ser också språket som en tung förklaring. Många av hennes elever, som inte har svenska som förstaspråk, har inte bara svårt att förstå ämnesbegrepp utan även vardagsord i undervisningen. – Har du inte läsförståelsen kommer du inte att klara matten eller naturkunskapen heller. Utan språket finns det inga möjligheter. Svenskan är A och O, säger Anna Smit. Att elever allt oftare möter klasskamrater med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund är avgörande för att förstå Pisa-raset för de svagast presterande eleverna, enligt Anders Jakobsson. Den ökade skolsegregationen har lett till att runt 20–25 procent av skolorna i dag kan definieras som lågpresterande, utifrån deras låga Pisa-resultat. Det är skolor som har en högre andel elever med utländsk bakgrund och elever med särskilda behov. Samtidigt har de en lägre andel behöriga lärare, en relativt hög läraromsättning och otillräckliga stödresurser. Skolmiljöerna präglas av lägre förväntningar på elevernas prestationer och undervisningen håller inte den kvalitet som skulle behövas, enligt Anders Jakobsson. – Svenska lärare jobbar så hårt de kan utifrån de resurser de har, men för att vända resultaten måste vi slå sönder den här strukturen som gör att vi har så många lågpresterande skolor, säger han. Sveriges Lärares förbundsordförande Anna Olskog ser också Pisa-klyftan som ett tydligt bevis för att det svenska skolsystemet är trasigt och måste reformeras. – Lärare kan inte ensamma kompensera för ett skolsystem som är felbyggt. Det här är förödande. Svensk skola sviker alldeles för många barn, säger hon. Ska likvärdigheten öka måste staten återta ansvaret för skolan och vinst- och marknadsskolan fasas ut, enligt Anna Olskog. Hon efterlyser också maxtak för klasstorlekar och välkomnar att lärares tid för undervisning, planering och uppföljning ska regleras. – Det här borde ha rättats till i går. Tiden är övermogen. Det här skolmisslyckandet skapar utsatthet, utslagning och orättvisor. För många barn är det här förlorade år, säger Anna Olskog. I höst ska nya Pisa-siffror presenteras. Enligt Anders Jakobsson finns det inget som tyder på ett trendbrott. – Risken är att de här sifforna blir det nya normala. Sverige var en gång i tiden världsledande på det kompensatoriska uppdraget. Tyvärr kan jag inte se att vi är på väg tillbaka dit.”
c13fb2cbc2199e16b1a5c7976359107dda7ee8d7
5c5957f6e9a4f0b8a121a4f4173d1dd3c493530e
TITLE: Kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk bakgrund är chockerande hög DESCRIPTION: Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att […] CONTENT: Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att växa. Faktum är att Sverige är det västland och i-land på jorden som uppvisar de allra största skillnaderna vad gäller betyg och skolresultat, övergången mellan olika skolformer, genomströmningsnivån samt kunskaps- och färdighetsnivåerna (d v s läsning, räkning, naturkunskaper o s v) mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund, vilket konkret innebär att den svenska skolan och det svenska utbildningsväsendet i stort misslyckas allra mest i världen (d v s fullständigt) bland de rika, industrialiserade, urbaniserade och moderna länderna vad beträffar det kompensatoriska uppdraget. Detta statistiska faktum är högst sannolikt åtminstone en stor förklaring till att Sverige sedan 10-15 år tillbaka plågas av en synnerligen hög förekomst av skjutningar och sprängningar då höga andelar av barnen med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund misslyckas i grundskolan och/eller i gymnasieskolan i år efter år efter år, vilket har resulterat i ett jättelik 6-siffrig armé av tonåringar och unga vuxna som inte kommer vidare i livet då de saknar gymnasiekompetens eller har hoppat av gymnasiet och inte kommer in på högskolan. Att det går så illa för så många invandrade barn är väl måhända inte så överraskande utan det mest chockerande är att en så otroligt hög andel av andragenerationsbarnen också misslyckas kapitalt i skolan vilket till stora delar kan förklaras med den extrema svenska skolsegregationen, som i sin tur är en spegelbild av den likaledes extrema svenska bostadssegregationen. Det ska påminnas om att 40-45% av landets barn och unga numera har någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, vilket innebär att det handlar om en väldigt hög andel barn och unga som under ett visst år slås ut från skolans värld. Det ska slutligen också sägas att allltför många majoritetssvenska elever också misslyckas i skolan och fr a gäller det den svenska arbetarklassens och lägre medelklassens barn. ”Nästan hälften av 15-åringarna som har utländsk bakgrund kan inte läsa och räkna på en grundläggande nivå, enligt den senaste Pisa-mätningen. – Det här är förödande. Svensk skola sviker alldeles för många barn, säger Sveriges Lärares ordförande Anna Olskog.” https://www.vilarare.se/amneslararen-svenska-sprak/fokus/larmsiffror-avslojar-skolans-stora-spraksvek Raset i den senaste Pisa-mätningen skickade chockvågor genom Skolsverige. Att en fjärdedel av 15-åringarna saknar grundläggande kunskaper i matematik och läsförståelse, enligt den internationella undersökningen, beskrevs som en kunskapskollaps. Nu visar Ämneslärarens granskning av tidigare opublicerad statistik att Pisa-resultaten är än mer alarmerande för elever som har utländsk bakgrund. I den här elevgruppen är det inte var fjärde – utan nästan varannan – 15-åring som saknar grundläggande kunskaper i alla de tre ämnesområden som Pisa testar. Enligt Pisa-mätningen från 2022 var det hela 45 procent av eleverna med utländsk bakgrund som inte nådde upp till nivå 2 i läsförståelse – en basnivå som är nödvändig för fortsatt lärande. En lika stor andel – 46 procent respektive 45 procent – av eleverna med utländsk bakgrund låg under samma basnivå i matematik och naturvetenskap. Jämfört med Pisa 2015 har klyftan vidgats mellan elever med inhemsk respektive utländsk bakgrund – i den sistnämnda gruppen ingår elever som antingen är födda utomlands eller är födda i Sverige med föräldrar från ett annat land. Mönstret är detsamma i så väl läsförståelse som matematik och naturvetenskap. Trenden är allvarlig men inte förvånande, enligt Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet. Han har följt svenska elevers resultat sedan den första Pisa-undersökningen 2000. Redan 2009 varnade han för att resultaten för de lägst presterande eleverna sjönk radikalt. Då syntes det tydligt att den svenska skolan inte längre lyckades lyfta de elever som hade det svårast. – Den negativa trenden har inte vänt sedan dess. Tvärtom är tendensen att den ökar. Det är mycket, mycket allvarligt, säger Anders Jakobsson. Anna Smit är lärare i matematik och NO på Särlaskolan som ligger i ett socioekonomiskt utsatt område i Borås. Där har runt 70 procent av eleverna utländsk bakgrund. Hon anser att det är uppenbart att skolan inte klarar att kompensera för elevers skilda förutsättningar. – Det är katastrofalt. Lärare och skolans personal går på knäna i dag. Vi hade behövt mer resurser och helt andra möjligheter att dela upp elever i mindre grupper. I dag hamnar alla i mitt klassrum, oavsett behov, språkkunskaper, hemförhållanden och svårigheter. Det är omöjligt att nå alla, säger Anna Smit. Enligt Skolverket är en förklaring bakom Pisa-skillnaderna att en del utlandsfödda elever har gått kortare tid i svensk skola. Men även när elever som inte är födda i Sverige undantas så kvarstår ett rejält gap mellan elever med inhemsk bakgrund och elever som är födda i Sverige men har föräldrar från ett annat land. Att elever med utländsk bakgrund i högre utsträckning kommer från socioekonomiskt svagare hem kan inte heller förklara hela resultatskillnaden mellan elevgrupperna. Carina Mood, som är professor i sociologi vid Stockholms universitet och som forskat om skolgången för barn och unga med utländsk bakgrund, pekar ut språket som en tredje möjlig orsak. – Att man har ett annat hemspråk än svenska och ofta går i skolor där många talar samma hemspråk gör att man omges mycket mindre av svenska, trots att man själv är född i Sverige. En svagare språkutveckling gör troligen också att man presterar sämre i andra ämnen, säger Carina Mood. Läraren Anna Smit ser också språket som en tung förklaring. Många av hennes elever, som inte har svenska som förstaspråk, har inte bara svårt att förstå ämnesbegrepp utan även vardagsord i undervisningen. – Har du inte läsförståelsen kommer du inte att klara matten eller naturkunskapen heller. Utan språket finns det inga möjligheter. Svenskan är A och O, säger Anna Smit. Att elever allt oftare möter klasskamrater med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund är avgörande för att förstå Pisa-raset för de svagast presterande eleverna, enligt Anders Jakobsson. Den ökade skolsegregationen har lett till att runt 20–25 procent av skolorna i dag kan definieras som lågpresterande, utifrån deras låga Pisa-resultat. Det är skolor som har en högre andel elever med utländsk bakgrund och elever med särskilda behov. Samtidigt har de en lägre andel behöriga lärare, en relativt hög läraromsättning och otillräckliga stödresurser. Skolmiljöerna präglas av lägre förväntningar på elevernas prestationer och undervisningen håller inte den kvalitet som skulle behövas, enligt Anders Jakobsson. – Svenska lärare jobbar så hårt de kan utifrån de resurser de har, men för att vända resultaten måste vi slå sönder den här strukturen som gör att vi har så många lågpresterande skolor, säger han. Sveriges Lärares förbundsordförande Anna Olskog ser också Pisa-klyftan som ett tydligt bevis för att det svenska skolsystemet är trasigt och måste reformeras. – Lärare kan inte ensamma kompensera för ett skolsystem som är felbyggt. Det här är förödande. Svensk skola sviker alldeles för många barn, säger hon. Ska likvärdigheten öka måste staten återta ansvaret för skolan och vinst- och marknadsskolan fasas ut, enligt Anna Olskog. Hon efterlyser också maxtak för klasstorlekar och välkomnar att lärares tid för undervisning, planering och uppföljning ska regleras. – Det här borde ha rättats till i går. Tiden är övermogen. Det här skolmisslyckandet skapar utsatthet, utslagning och orättvisor. För många barn är det här förlorade år, säger Anna Olskog. I höst ska nya Pisa-siffror presenteras. Enligt Anders Jakobsson finns det inget som tyder på ett trendbrott. – Risken är att de här sifforna blir det nya normala. Sverige var en gång i tiden världsledande på det kompensatoriska uppdraget. Tyvärr kan jag inte se att vi är på väg tillbaka dit.
TITLE: Kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk bakgrund är chockerande hög DESCRIPTION: Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att […] CONTENT: Fackförbundet Sveriges Lärares magasin Ämnesläraren har detaljgranskat den senaste Pisa-mätningens redan chockartade resultat från 2022 och funnit att kunskapsklyftan mellan de majoritetssvenska barnen och barnen med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund är chockerande (för att inte säga overkligt) hög samt att den därtill har växt dramatiskt under de senaste åren och dessutom fortsätter att växa. Faktum är att Sverige är det västland och i-land på jorden som uppvisar de allra största skillnaderna vad gäller betyg och skolresultat, övergången mellan olika skolformer, genomströmningsnivån samt kunskaps- och färdighetsnivåerna (d v s läsning, räkning, naturkunskaper o s v) mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk (och fr a utomeuropeisk) bakgrund, vilket konkret innebär att den svenska skolan och det svenska utbildningsväsendet i stort misslyckas allra mest i världen (d v s fullständigt) bland de rika, industrialiserade, urbaniserade och moderna länderna vad beträffar det kompensatoriska uppdraget. Detta statistiska faktum är högst sannolikt åtminstone en stor förklaring till att Sverige sedan 10-15 år tillbaka plågas av en synnerligen hög förekomst av skjutningar och sprängningar då höga andelar av barnen med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund misslyckas i grundskolan och/eller i gymnasieskolan i år efter år efter år, vilket har resulterat i ett jättelik 6-siffrig armé av tonåringar och unga vuxna som inte kommer vidare i livet då de saknar gymnasiekompetens eller har hoppat av gymnasiet och inte kommer in på högskolan. Att det går så illa för så många invandrade barn är väl måhända inte så överraskande utan det mest chockerande är att en så otroligt hög andel av andragenerationsbarnen också misslyckas kapitalt i skolan vilket till stora delar kan förklaras med den extrema svenska skolsegregationen, som i sin tur är en spegelbild av den likaledes extrema svenska bostadssegregationen. Det ska påminnas om att 40-45% av landets barn och unga numera har någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, vilket innebär att det handlar om en väldigt hög andel barn och unga som under ett visst år slås ut från skolans värld. Det ska slutligen också sägas att allltför många majoritetssvenska elever också misslyckas i skolan och fr a gäller det den svenska arbetarklassens och lägre medelklassens barn. https://www.vilarare.se/amneslararen-svenska-sprak/fokus/larmsiffror-avslojar-skolans-stora-spraksvek ”Raset i den senaste Pisa-mätningen skickade chockvågor genom Skolsverige. Att en fjärdedel av 15-åringarna saknar grundläggande kunskaper i matematik och läsförståelse, enligt den internationella undersökningen, beskrevs som en kunskapskollaps. Nu visar Ämneslärarens granskning av tidigare opublicerad statistik att Pisa-resultaten är än mer alarmerande för elever som har utländsk bakgrund. I den här elevgruppen är det inte var fjärde – utan nästan varannan – 15-åring som saknar grundläggande kunskaper i alla de tre ämnesområden som Pisa testar. Enligt Pisa-mätningen från 2022 var det hela 45 procent av eleverna med utländsk bakgrund som inte nådde upp till nivå 2 i läsförståelse – en basnivå som är nödvändig för fortsatt lärande. En lika stor andel – 46 procent respektive 45 procent – av eleverna med utländsk bakgrund låg under samma basnivå i matematik och naturvetenskap. Jämfört med Pisa 2015 har klyftan vidgats mellan elever med inhemsk respektive utländsk bakgrund – i den sistnämnda gruppen ingår elever som antingen är födda utomlands eller är födda i Sverige med föräldrar från ett annat land. Mönstret är detsamma i så väl läsförståelse som matematik och naturvetenskap. Trenden är allvarlig men inte förvånande, enligt Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet. Han har följt svenska elevers resultat sedan den första Pisa-undersökningen 2000. Redan 2009 varnade han för att resultaten för de lägst presterande eleverna sjönk radikalt. Då syntes det tydligt att den svenska skolan inte längre lyckades lyfta de elever som hade det svårast. – Den negativa trenden har inte vänt sedan dess. Tvärtom är tendensen att den ökar. Det är mycket, mycket allvarligt, säger Anders Jakobsson. Anna Smit är lärare i matematik och NO på Särlaskolan som ligger i ett socioekonomiskt utsatt område i Borås. Där har runt 70 procent av eleverna utländsk bakgrund. Hon anser att det är uppenbart att skolan inte klarar att kompensera för elevers skilda förutsättningar. – Det är katastrofalt. Lärare och skolans personal går på knäna i dag. Vi hade behövt mer resurser och helt andra möjligheter att dela upp elever i mindre grupper. I dag hamnar alla i mitt klassrum, oavsett behov, språkkunskaper, hemförhållanden och svårigheter. Det är omöjligt att nå alla, säger Anna Smit. Enligt Skolverket är en förklaring bakom Pisa-skillnaderna att en del utlandsfödda elever har gått kortare tid i svensk skola. Men även när elever som inte är födda i Sverige undantas så kvarstår ett rejält gap mellan elever med inhemsk bakgrund och elever som är födda i Sverige men har föräldrar från ett annat land. Att elever med utländsk bakgrund i högre utsträckning kommer från socioekonomiskt svagare hem kan inte heller förklara hela resultatskillnaden mellan elevgrupperna. Carina Mood, som är professor i sociologi vid Stockholms universitet och som forskat om skolgången för barn och unga med utländsk bakgrund, pekar ut språket som en tredje möjlig orsak. – Att man har ett annat hemspråk än svenska och ofta går i skolor där många talar samma hemspråk gör att man omges mycket mindre av svenska, trots att man själv är född i Sverige. En svagare språkutveckling gör troligen också att man presterar sämre i andra ämnen, säger Carina Mood. Läraren Anna Smit ser också språket som en tung förklaring. Många av hennes elever, som inte har svenska som förstaspråk, har inte bara svårt att förstå ämnesbegrepp utan även vardagsord i undervisningen. – Har du inte läsförståelsen kommer du inte att klara matten eller naturkunskapen heller. Utan språket finns det inga möjligheter. Svenskan är A och O, säger Anna Smit. Att elever allt oftare möter klasskamrater med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund är avgörande för att förstå Pisa-raset för de svagast presterande eleverna, enligt Anders Jakobsson. Den ökade skolsegregationen har lett till att runt 20–25 procent av skolorna i dag kan definieras som lågpresterande, utifrån deras låga Pisa-resultat. Det är skolor som har en högre andel elever med utländsk bakgrund och elever med särskilda behov. Samtidigt har de en lägre andel behöriga lärare, en relativt hög läraromsättning och otillräckliga stödresurser. Skolmiljöerna präglas av lägre förväntningar på elevernas prestationer och undervisningen håller inte den kvalitet som skulle behövas, enligt Anders Jakobsson. – Svenska lärare jobbar så hårt de kan utifrån de resurser de har, men för att vända resultaten måste vi slå sönder den här strukturen som gör att vi har så många lågpresterande skolor, säger han. Sveriges Lärares förbundsordförande Anna Olskog ser också Pisa-klyftan som ett tydligt bevis för att det svenska skolsystemet är trasigt och måste reformeras. – Lärare kan inte ensamma kompensera för ett skolsystem som är felbyggt. Det här är förödande. Svensk skola sviker alldeles för många barn, säger hon. Ska likvärdigheten öka måste staten återta ansvaret för skolan och vinst- och marknadsskolan fasas ut, enligt Anna Olskog. Hon efterlyser också maxtak för klasstorlekar och välkomnar att lärares tid för undervisning, planering och uppföljning ska regleras. – Det här borde ha rättats till i går. Tiden är övermogen. Det här skolmisslyckandet skapar utsatthet, utslagning och orättvisor. För många barn är det här förlorade år, säger Anna Olskog. I höst ska nya Pisa-siffror presenteras. Enligt Anders Jakobsson finns det inget som tyder på ett trendbrott. – Risken är att de här sifforna blir det nya normala. Sverige var en gång i tiden världsledande på det kompensatoriska uppdraget. Tyvärr kan jag inte se att vi är på väg tillbaka dit.”
8b9b094bbfa68f5e35522b849904ada693af9e6b
5c5957f6e9a4f0b8a121a4f4173d1dd3c493530e
c13fb2cbc2199e16b1a5c7976359107dda7ee8d7