Tornevall Networks

Europas karta blir alltmer mörkblå döma av de senaste opinionsmätningarna runtom på kontinenten och trenden är densamma i nästan alla europeiska länder: De gamla medelklassbaserade högerpartierna har sakta men säkert fått ge vika för de nya högerpopulistiska partierna samtidigt som de gamla arbetarklassbaserade socialistpartierna sakta men säkert har smällt bort p g a att de nya högerpopulistiska partierna har tagit deras arbetarväljare.

På 1930- och 40-talen var nästan hela Europas karta brunfärgad när de fascistiska och högerextrema regimerna dominerade kontinenten och på 1970- och 80-talen var nästan hela Europas karta rödfärgad när de kommunistiska regimerna samt Väst- och Sydeuropas socialistpartier dominerade kontinenten men idag är Europas karta mörkblå.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/aaa-2.jpg

Förutom några länder i det f d kommunistiska Öst- och Centraleuropa är det numera endast i de nordiska länderna (minus Norge där FrP just nu ligger på nästan 30% i opinionen) plus i Portugal och Nederländerna som de gamla socialistpartierna fortfarande är de enskilt största partierna medan Irland och Bulgarien sticker ut tack vare vänsterradikala Sinn Féin och Bulgariens nytillträde premiärminister Rumen Radevs vänsterpopulistiska PB.

De olika högerpopulistiska och högerradikala partierna hittas inom partigrupperna ECR (som SD ingår i), PfE och ESN och därtill tillkommer ytterligare ett antal partier som är fristående såsom slovakiska Smer och polska Konfederacja och om det skulle ha varit val till EU-parlamentet idag så skulle dessa partier tillsammans ta hem runt 32% av EU-invånarnas röster. Alla andra partigrupper skulle i sin tur gå bakåt (jämfört med resultatet i 2024 års EU-val) förutom vänstergruppen som skulle gå framåt och ta hem runt 8% tack vare Palestinarörelsen och ett uppsving för flera nya vänsterpopulistiska partier.

Tillsammans är de högerpopulistiska och högerradikala partierna helt enkelt störst numera i Europa med runt 32% och därefter kommer de gamla högerpartierna med 24,5% och de gamla socialistpartierna med 17,5%. Det nuvarande ”all time high”-stödet för de högerpopulistiska och högerradikala partierna runtom i Europa förklaras fr a av att dessa partier har gått framåt i fr a flera av de mest folkrika länderna sedan Trump kom till makten för ett år sedan såsom i bl a Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italine, Rumänien och Polen. Eftersom denna typ av länder härbärgerar väldigt många invånare jämfört med Europas många småländer blir valresultatet helt enkelt därefter.

Europas karta blir allt blåare och fr a alltmer mörkblå att döma av de senaste opinionsmätningarna runtom på kontinenten och trenden är densamma i nästan alla europeiska länder:

De gamla medelklassbaserade högerpartierna har sakta men säkert fått ge vika för de nya högerpopulistiska partierna samtidigt som de gamla arbetarklassbaserade socialistpartierna sakta men säkert har smällt bort p g a att de nya högerpopulistiska partierna har tagit deras arbetarväljare.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/aaa-2.jpg

Förutom några länder i det f d kommunistiska Öst- och Centraleuropa är det numera endast i de nordiska länderna (minus Norge där FrP just nu ligger på nästan 30% i opinionen) plus i Portugal och Nederländerna som de gamla socialistpartierna fortfarande är de enskilt största partierna medan Irland och Bulgarien sticker ut tack vare vänsterradikala Sinn Féin och Bulgariens nytillträde premiärminister Rumen Radevs vänsterpopulistiska PB.

De olika högerpopulistiska och högerradikala partierna hittas inom partigrupperna ECR (som SD ingår i), PfE och ESN och därtill tillkommer ytterligare ett antal partier som är fristående såsom slovakiska Smer och polska Konfederacja och om det skulle ha varit val till EU-parlamentet idag så skulle dessa partier tillsammans ta hem runt 32% av EU-invånarnas röster. Alla andra partigrupper skulle i sin tur gå bakåt (jämfört med resultatet i 2024 års EU-val) förutom vänstergruppen som skulle gå framåt och ta hem runt 8% tack vare Palestinarörelsen och ett uppsving för flera nya vänsterpopulistiska partier.

Tillsammans är de högerpopulistiska och högerradikala partierna helt enkelt störst numera i Europa med runt 32% och därefter kommer de gamla högerpartierna med 24,5% och de gamla socialistpartierna med 17,5%. Det nuvarande ”all time high”-stödet för de högerpopulistiska och högerradikala partierna runtom i Europa förklaras fr a av att dessa partier har gått framåt i fr a flera av de mest folkrika länderna sedan Trump kom till makten för ett år sedan såsom i bl a Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italine, Rumänien och Polen. Eftersom denna typ av länder härbärgerar väldigt många invånare jämfört med Europas många småländer blir valresultatet helt enkelt därefter.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis skriver om att tidningen hotas med anmälan av Åkessons vän Fredrik Bermar som också har hotat Expo med detsamma och det anmärkingsvärda i ”kråksången” är då att Bermar har anlitat stjärnadvokaten Percy Bratt och dennes byrå Bratt Feinsilber Harling AB, som har en tydligt progressiv profil och som genom åren har försvarat mängder av personer på vänsterkanten samt f ö även samarbetat med Expo.

Själv har jag blivit hotad med stämning vid tre tillfällen av klienter till Percy Bratt och hans byrå Bratt Feinsilber Harling AB såsom bl a av en antirasistisk forskare efter en konflikt rörande tillsättningen av en forskartjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet och nu senast gällde det Stenbeckimperiets maktbolags f d VD och dennes högerradikale son.

”När advokatbyråerna börjar profilera sig med sina hotfulla brev tornar ett större hot upp sig. För då vet vi att bakom MO-anmälan väntar också förtalshotet. Det var så Tobias Hübinette till slut pressades att avpublicera sina texter. Yttrandefriheten begränsas sällan genom ett direkt förbud. Oftare sker det genom att kostnaden för granskning görs tillräckligt hög för att ekonomiskt pressade redaktioner ska tveka – och i värsta fall tystna. Den utvecklingen ser vi nu konturerna av även i Sverige.”

Ska advokatbreven få medier att tystna?

Så damp det ned till sist.

Brevet från advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB. Som medier som rapporterar om högerextremism får förr eller senare.

I skottlinjen står vår artikel ”Fem svenskar som spred judehat”, publicerad den 20 februari. Som svar på Jimmie Åkessons påstående att han ”aldrig stött på en vanlig svensk som är antisemit” listade vi fem personer i hans närmaste krets som fällt antisemitiska uttalanden.

Där nämner vi den sverigedemokratiska partiledarens mångåriga vän Fredrik Bermar, som Expo och Expressen i november avslöjade under många år delat grovt judehat i slutna Telegramgrupper. Där skriver han: ”Judarna tar över Europa”. ”Ett raskrig sorterar agnarna från vetet”. ”Europa behöver en ny Adolf Hitler”.

Det är han som via advokatbyrån krävt att vi stryker hans namn och bild från publiceringen. De menar att publiceringen inte motiveras av allmänintresset.

Brevet kom den 19 maj klockan 10.35. Vi hade mindre än sex timmar, fram till 16.30, på oss att svara. Annars hotade de med att anmäla oss till Medieombudsmannen.

För mig var det ingen tvekan om saken: namnet ska stå kvar. Jag bedömer att publiceringen motiveras av ett mycket starkt allmänintresse. Det handlar om grovt antisemitiska och demokratihotande uttalanden från en person som länge funnits i SD:s innersta krets och bland annat deltagit på partiledarens svensexa och bröllop.

Den bedömningen verkar även Expo och Expressen ha gjort, eftersom deras namnpubliceringar ligger kvar. Expo har bekräftat att de fått ett brev från samma byrå. Men vill inte säga något om innehållet i brevet.

(…)

Strategiska stämningar, så kallade ”slappar”, är egentligen inget nytt. De har blivit ett etablerat verktyg inom den europeiska högern och delar av näringslivet, där journalister i Grekland, Frankrike och Bulgarien regelbundet möts av juridiska hot efter kritisk rapportering. Frågan är hur rustade svenska medier — och det medieetiska systemet — egentligen är för samma utveckling. I EU dröjer fortfarande implementeringen av det nya antislapp-direktivet, som skulle ha införts senast den 7 maj.

Nu verkar fenomenet alltså även ha nått Sverige.

(…)

Metoden har redan satts i system av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som under namnet ”Förtalsombudsmannen” lovat att ”masstämma vänsterfolk”. En annan metod är att förfölja vänsteraktiva med videokamera och provocera fram reaktioner till sina sociala medier. En aktivitet han delar med Nick Alinia, kollega på SD-kopplade kanalen Riks, som nyligen förlorade ett förtalsmål mot Bianca Meyer efter att ha kallats ”nazistpyssling”.

I det ljuset framstår det som ironiskt att advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB nu lånar ut sitt namn åt den här typen av strategi.

Deras profilerade medgrundare Percy Bratt har nämligen varit starkt profilerad i just yttrandefrihetsfrågor. Han har tagit emot Advokatsamfundets pris för framstående insatser, är tidigare ordförande i Civil Rights Defenders, och har varit aktiv i arbetet med att frige Dawit Isaak. Han har också jobbat med alla Sveriges största mediehus.

Men på senare år har byrån även skymtats på den andra sidan av stängslet.

De låg bakom kravbreven mot Tobias Hübinette från den svenska nynazist som i höstas dömdes för ett planerat terrordåd mot Eurovision, vars pappa fram till rättegången var en höjdare inom Kinneviksfären.

En som har varit engagerad länge i frågan är advokaten Mårten Schultz. Han har skrivit flera böcker om yttrandefrihet, särskilt med fokus på internet, och deltagit som svensk rapportör i en större EU-granskning av slappar. I samband med hoten mot Hübinette sade han till Flamman att det här var ett försök att tysta fri samhällsdebatt:

– Det är kombinationen av att kräva avpublicering och beloppsnivåerna som gör att jag betraktar det här som ett ovanligt tydligt exempel på slapp. Genom att lägga skadeståndskravet så högt blir det ekonomiska risktagandet större för den som anklagas för förtal. Här framstår det som att kravställaren använder sin ekonomiskt starka position för att tvinga Hübinette till tystnad.

Det är också där kärnan i problemet finns.

Givetvis ska enskilda ha möjlighet att gå vidare från ett extremistiskt förflutet. Vi medier måste alltid fråga oss om det är nödvändigt att namnpublicera, och inte bara göra det för att vi kan. Det är därför vi har det medieetiska systemet.

Men när advokatbyråerna börjar profilera sig med sina hotfulla brev tornar ett större hot upp sig. För då vet vi att bakom MO-anmälan väntar också förtalshotet. Det var så Tobias Hübinette till slut pressades att avpublicera sina texter.

Yttrandefriheten begränsas sällan genom ett direkt förbud. Oftare sker det genom att kostnaden för granskning görs tillräckligt hög för att ekonomiskt pressade redaktioner ska tveka – och i värsta fall tystna. Den utvecklingen ser vi nu konturerna av även i Sverige.

Nu står det definitivt klart att en röst på M, KD eller L inte bara är en röst på ett fortsatt samarbete mellan den gamla högern och SD (och med Kristersson som fortsatt statsminister) utan också en röst på en ny Tidöregering, där SD besätter runt hälften av posterna motsvarande 11-12 ministrar inklusive migrationsministerposten och tre av fyra av de tyngsta portföljerna (d v s finansminister-, justitieminister-, försvarsminister- och utrikesministerposterna). Detta krav kommer då från ”hästens egen mun” och uttalas i Sveriges radios och Ekots lördagsintervju.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/a-4.jpg

Skulle de fyra Tidöpartierna segra den 13 september, och det mot alla odds mot bakgrund av hur opinionsläget ser ut just nu för de fyra partiernas del, så är det troligt att SD återigen blir det största partiet såsom efter 2022 års val och denna gång är det troligt att SD blir rejält mycket större än M jämfört med hur den förra valutgången såg ut när det endast skilde någon procentenhet mellan SD och M.

SD har under våren redan tagit fram en intern namnlista över de partitoppar som är tilltänkta som ministrar om Tidöpartierna tar hem valet och som närmast motsvarar en sverigedemokratisk skuggregering. Exakt vilka som står på listan och som är partiets 11-12 ministerämnen är dock inte känt men det är möjligt att Åkesson besätter migrationsministerposten, att Aron Emilsson blir utrikesminister, att Linda Lindberg blir skolminister, att Martin Kinnunen blir klimat- och miljöminister, att Alexander Christiansson blir kulturminister, att Magnus Persson blir arbetsmarknadsminister, att Mattias Bäckström Johansson blir energiminister, att Bo Broman blir finansminister, att Julia Kronlid blir socialförsäkringsminister samt att Henrik Vinge blir justitieminister. Ytterligare andra namn som har nämnts i sammanhanget är bl a Gustav Gellerbrant, Andrea Kronvall och Gabriel Kroon.

Skulle SD bli ett regeringsparti efter den 13 september i år så har partiet på alla sätt och vis skrivit historia. SD har redan revolutionerat den svenska politiken och ritat om den svenska politiska kartan från grunden genom att bl a ha decimerat S till ett 30%-parti p g a att SD har vunnit över 100 000-tals arbetarväljare från S och genom att just ha fått med sig den gamla högern på sin sida, som SD dessutom alltmer framstår som ledare för (och därmed har SD inte bara förnedrat S utan även M genom att detronisera M som den svenska högerns självklara ledare).

Visserligen har ett stort antal andra högerpopulistiska partier runtom i Europa inklusive i flera av de nordiska grannländerna redan suttit i regeringsställning (och det sedan många år tillbaka) men SD:s direkta ursprung inom den svenska s k nationella rörelsen gör att partiet inte riktigt kan jämföras med andra högerpopulistiska partier såsom de som existerar i de nordiska grannländerna. Det närmaste som går att jämföra med om SD hamnar i regeringen skulle i så fall vara när högerextrema FPÖ satt i Österrikes regering (vilket skedde 2000-05 samt 2017-19) och framför allt och sist men inte minst när Fratelli d’Italia, den direkta arvtagaren till Mussolinis gamla fascistparti, kom till makten i Italien under Europas bruna höst 2022.

Järvaveckan Research har nyligen kommit ut med en ny rapport, som handlar om hur det svenska näringslivet och svenska företag ser på mångfald och som bygger på enkätsvar från 500 företagsledare.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/1-3.jpg

Rapporten är en uppföljning på den enkätundersökning som genomfördes för ett år sedan, vilket gör att det går att se hur attityderna till vissa minoritetsgrupper har förändrats över tid. I den nya rapporten framgår det tyvärr att de företagsrepresentanter som anger att de vid en anställningsintervju påverkas negativt av en kandidat med muslimsk tro har ökat rejält (d v s jämfört med 2025 års enkätundersökning) från 33% till 38% samt att andelen som påverkas negativt av om en arbetssökande bär religiös eller kulturell klädsel likaså har ökat (och det ännu mer rejält) från 51% till 61% och det är sannolikt att det fr a handlar om att bära slöja (och inte om att t ex ha ett kors hängande om halsen).

Det är troligt att den negativa förändringen är ett resultat av SD:s mångåriga hets mot svenska muslimer, som de gamla högerpartierna alltmer anammar såsom KD som i fredags offentliggjorde en handlingsplan mot islamism som först otroligt (men samtidigt talande) nog hette ”Handlingsplan mot islam” men som därefter döptes om till ”Handlingsplan mot islamism”.

SOM-institutets undersökning rörande hur väljarna uppfattar klimat- och miljöfrågan visar att en stadigt växande polarisering föreligger mellan de som röstar höger och de som röstar vänster och denna polarisering har blivit alltmer accentuerad under senare år. Det skiljer numera hela 35% mellan vänster- och högerväljarna vad gäller andelen som uppger att de är mycket oroade för klimatförändringarna. 96% av miljöpartisterna och 90% av vänsterpartisterna anser vidare att klimatförändringarna i huvudsak orsakas av människan men bland kristdemokrater ligger siffran på 60% och bland sverigedemokrater anser endast 48% det. Svenskarnas oro för och engagemang i klimat- och miljöfrågorna har samtidigt sjunkit på senare år – år 2019 ansåg exempelvis 55% att dessa frågor var viktigare än andra samhällsfrågor men idag anser ej mer än 46% det.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/a-3.jpg

Idag bildades plattformen och nätverket MAAPS (Mapping Asian Art Practices in Sweden) på Helix Art Space i Stockholm som samlar personer med bakgrund i fr a Öst- och Sydostasien men också Sydasien och som är verksamma inom den svenska konstvärlden. Bakom initiativet står Yul Cho, Letian Lois Ding, Ruoxi Gao och Ifra Shariq och på dagens grundandemöte presenterade flera konstnärer såsom Ting Wang, Jesper Bror Palmqvist och Nanna Li sina arbeten.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/702410345_10163396165825847_3478385101339193945_n.jpg

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/704487085_10163396167380847_8783555110797260313_n.jpg

Till skillnad från liknande plattformar och nätverk som bl a afrosvenskar som är verksamma inom konst- och kulturvärlden har drivit sedan flera år tillbaka har det fram tills idag inte funnits något liknande för personer med bakgrund i Asien. Nyligen bildades också en plattform och ett nätverk för personer med bakgrund i fr a Öst- och Sydostasien som är verksamma inom den svenska scenkonstvärlden – AMBER EONS – och det faktum att detta sker samtidigt men också oberoende av varandra är ett av flera tecken i tiden på att en svensk asiatisk minoritet och gemenskap håller på att växa fram i detta nu i kölvattnet efter uppmärksamheten kring antiasiatisk rasism under pandemin.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/704661200_10163396168460847_1310564991204946224_n.jpg

Ända sedan 1940-talet har det funnits (öst- och sydost)asiatiska konstnärer i Sverige och det första kända namnet är Haruo Sézaki som antagligen var den första japanska invandraren som stannade kvar i landet livet ut. Haruo Sézaki invandrade redan 1942 som flykting via Frankrike men efter kriget hotades han med utvisning när axelmakterna besegrades och Japanska imperiet gick under och när de allierade krävde att alla japaner i Sverige skulle placeras i ett fångläger i Syditalien för att därefter repatrieras. Med hjälp av konstnärskollegan prins Eugen lyckades dock Haruo Sézaki mot alla odds få stanna kvar i landet och han blev senare även svensk medborgare.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/704367215_10163396168115847_2398952724812532636_n.jpg

På 1950-talet invandrade sedan den kinesiske kalligrafen Tien Lung som samarbetade länge med Alf Henrikson och illustrerade dennes böcker samt Ardy Strüwer som hade sin bakgrund i den blandade minoriteten indos som uppstod och växte fram som en egen minoritet under den nederländska kolonialtiden när barnen till de vita männen och de indonesiska kvinnorna med tiden började få barn med varandra (och därmed uppstod denna minoritet som ett eget ”folkslag”). Strüwer, som gick bort i Nederländerna så sent som 2023, var bosatt och verksam i Sverige under stora delar av sitt liv och samarbetade länge med Lasse Åberg och han var också den första asiaten i Sverige att förekomma som skådespelare i svenska spelfilmer.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/704558542_10163396167355847_9210689541027825375_n.jpg

Jag har själv följt framväxten av närvaron av personer med bakgrund i Öst- och Sydostasien inom den svenska konstvärlden ända sedan det skandinaviska konstnärskollektivet UFOlab bildades 2004, som bestod av konstnärer som var adopterade från Korea. Sedan 00-talet och genom åren har jag bevistat en mängd utställningar och evenemang i konstsammanhang som har någon slags koppling till personer som har bakgrund i Öst- och Sydostasien och jag har även haft kontakt med och samarbetat med ett flertal asiatiska konstnärer i Sverige vare sig de är adopterade, blandade, invandrare eller andragenerationare.

SCB har nyligen undersökt hur det har gått för 608 613 personer som har gått ut grundskolan (d v s högstadiet och årskurs 9) med icke godkända betyg med avseende på om de har dömts till fängelse överhuvudtaget samt om de har dömts till fängelse för ett (eller flera) våldsbrott (som inte minst handlar om att ha deltagit i skjutningarna och sprängningarna) innan de fyller 30 år.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/703762916_10163395680620847_4453685680638804593_n.jpg

Resultatet visar att risken är ofantligt (för att inte säga surrealistiskt) mycket högre att hamna i fängelse samt att dömas för ett (eller flera) våldsbrott innan 30 års ålder för alla de som misslyckas i grundskolan och därefter inte kommer vidare i livet (d v s de kommer inte in på gymnasiet och än mindre på en högskola).

Risken att hamna i fängelse är 9 gånger (OBS 800%) högre för de som hade åtta eller fler underkända betyg från grundskolan och 14 gånger högre (OBS 1300% – SIC! SIC!) för de som helt saknade slutbetyg jämfört med de som klarade grundskolan utan några underkända betyg.

Och risken att dömas till fängelse för ett (eller flera) våldsbrott (som inte minst handlar om att ha deltagit i skjutningarna och sprängningarna) är 12 gånger (OBS 1100% – SIC!) högre för de som hade högst åtta godkända betyg och 20 gånger (OBS 1900% – SIC! SIC! SIC!) högre för de som helt saknade slutbetyg jämfört med de som gick ut högstadiet och 9:an med godkända betyg i alla ämnen.

Varje år misslyckas 25-30% av alla ungdomar i landet (d v s per årskull) med att gå ut grundskolan (d v s högstadiet och årskurs 9) med fullständiga betyg och denna andel har ökat över åren och fr a handlar det om ungdomarna i miljonprogramsområdena som har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund. Det är tyvärr också de som är kraftigt överrepresenterade inom den gängkriminella miljön samt kraftigt överrepresenterade vad gäller att delta i skjutningarna och sprängningarna.

Faktorn att ha misslyckats inom utbildningsväsendet och det redan i grundskolan (och dessutom oftast redan innan högstadiet) är m a o med all sannolikhet den statistiskt mest avgörande variabeln och prediktorn för att hamna i den gängkriminella miljön och för att delta i skjutningarna och sprängningarna och därför skulle en satsning på skolan göra så mycket mer nytta än den nuvarande satsningen på polisen.

Just nu är järtecknen tyvärr alltför många och alltför mycket tyder därför på en fortsatt dyster samtid liksom på en ännu dystrare framtid och här är ett av dessa omen: Den tysktalande delen av Europa, där nationalsocialismen en gång föddes för lite mer än 100 år sedan, kokar som det verkar just nu av vrede (för att inte säga hat) när arbetarklassen och den lägre medelklassen liksom stora delar av ungdomen och invånarna på landsbygden och i småstäderna dras till de högerextrema och högerpopulistiska partierna ”som flugor kring en sockerbit”.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/702465146_10163393000705847_2984541557568023816_n.jpg

I Tyskland är det är nu bara en tidsfråga innan AfD ”spräcker” den magiska 30%-gränsen i en tysk opinionsundersökning efter att så sent som 2019 ha legat på endast 7-8%. Före detta Östtyskland är nu nästan helt i händerna på AfD förutom det progressiva Berlin och det nästan lika progressiva Leipzig och AfD är numera även det största partiet i allt större delar av före detta Västtyskland. Det är också slående – liksom kusligt (för att inte säga otäckt) – att AfD verkar ha sitt starkaste stöd i de delar av det återförenade Tyskland där NSDAP hade sina starkaste fästen under den olycksaliga Weimarrepublikens sista skälvande dagar även om vissa undantag finns såsom Schleswig-Holstein.

Och i A.H.:s hemland Österrike ser det om möjligt ännu värre ut än i Tyskland och det är nu bara en tidsfråga innan FPÖ ”spräcker” den magiska 40%-gränsen i en österrikisk opinionsundersökning och endast i det röda Wien är FPÖ ännu inte det största partiet. Och i det tredje av Europas tysktalande länder dominerar SVP numera helt i den tysktalande delen av Schweiz inklusive även i Zürich och Bern och det enda undantaget är den schweiziska huvudstaden Bern samtidigt som SVP turligt nog är mindre inflytelserikt i de fransk-, italiensk- och rätoromansktalande delarna av landet.

Den europeiska (när)historien lär oss som bekant att varje gång något stort händer i den tysktalande delen av Europa (som då utgör själva hjärtat av och motorn i Europa) så påverkar det till slut hela kontinenten och i alltför många fall resulterar det tyvärr till slut i rejält sönderslitande konflikter.

Igår var det val i Spaniens mest folkrika region Andalusien, som räknar 8,7 miljoner invånare, och SD:s syskonparti högerextrema Vox (se den gröna färgen på kartan) erhöll knappt 14% vilket var en mindre uppgång. Vox blev det största partiet i bl a delar av Huelva (29,7%), Cádiz (35,%) och Almería (37,7%) medan spanska M (d v s PP) vann valet i denna både folkrika, konservativa och fattiga del av Spanien. Både PP och spanska S (d v s PSOE) gick dock bakåt och valets stora vinnare, jämfört med föregående val, blev det gröna partiet Adelante Andalucía (AA) som nästan fördubblade sig och tog hem 9,6% av andalusernas röster.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/05/aaa-1.jpg