Tornevall Networks

Changes

TITLE:
Idag firar den första av Europas alla kolonier som blev självständigt från en europeisk imperiemakt 250 år

DESCRIPTION:
Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt […]

CONTENT:
Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt 35 miljoner européer att invandra till USA och det enda av dagens länder som möjligen skulle kunna tävla om ”utnämningen” av USA till Europas mest framgångsrika bosättarstat skulle i så fall vara den före detta portugisiska kolonin Brasilien alternativt den asiatiska delen av Ryssland (det vill säga Sibirien som utgör 75% av dagens Ryssland).

Trump har naturligtvis slagit på stort och idag kommer därför århundradets (eller snarare semiquincentenniets) brakfest äga rum i Washington i runt 40 graders hetta och världens hittills största fyrverkerishow (bestående av uppskattningsvis 850 000 pjäser…) ska färga himlen blå, vit och röd efter att presidenten har hållit sitt tal. Samtidigt är USA mer polariserat än någonsin tidigare och står enligt en del bedömare till och med på randen till ett inbördeskrig och i skuggan av 250-årsjubiléet, som många demokrater har valt att avstå från att delta i, inställer sig därför frågan om USA ens kommer att existera om 250 år.

Dagens USA började sakta men säkert att koloniseras av européer från och med mitten av 1500-talet när de spanska Habsburgarna fortsatte att expandera norrut och över Karibiska havet och på 1600-talet grundade även Sverige en bosättarkoloni med centrum i USA:s första delstat Delaware (där svenskarna också kom att införa slaveriet). År 1776 blev sedan USA den första europeiska kolonin i både ”Nya världen” och över haven som förklarade sig självständig från sin europeiska metropol och därefter följde Haiti som efter ett blodigt uppror blev självständigt från Frankrike 1804. På 1810- och 20-talen slog sig de spanska och portugisiska bosättarkolonierna i Syd- och Centralamerika sedan fria när moderländerna Spanien och Portugal ockuperades av fransmännen och på 1960- och 70-talen i samband med efterkrigstidens avkolonisering blev slutligen de olika karibiska kolonierna självständiga från London respektive Haag.

TITLE:
Idag firar den första av Europas alla kolonier som blev självständigt från en europeisk imperiemakt 250 år

DESCRIPTION:
Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt […]

CONTENT:
Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt 35 miljoner européer att invandra till USA, varav 2 miljoner härrörde från den Bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norge, och det enda av dagens länder som möjligen skulle kunna tävla om ”utnämningen” av USA till Europas mest framgångsrika bosättarstat skulle i så fall vara den före detta portugisiska kolonin Brasilien alternativt den asiatiska delen av Ryssland (det vill säga Sibirien som utgör 75% av dagens Ryssland).

Trump har naturligtvis slagit på stort och idag kommer därför århundradets (eller snarare semiquincentenniets) brakfest äga rum i Washington i runt 40 graders hetta och världens hittills största fyrverkerishow (bestående av uppskattningsvis 850 000 pjäser…) ska färga himlen blå, vit och röd efter att presidenten har hållit sitt tal. Samtidigt är USA mer polariserat än någonsin tidigare och står enligt en del bedömare till och med på randen till ett inbördeskrig och i skuggan av 250-årsjubiléet, som många demokrater har valt att avstå från att delta i, inställer sig därför frågan om USA ens kommer att existera om 250 år.

Dagens USA började sakta men säkert att koloniseras av européer från och med mitten av 1500-talet när de spanska Habsburgarna fortsatte att expandera norrut och över Karibiska havet och på 1600-talet grundade även Sverige en bosättarkoloni med centrum i USA:s första delstat Delaware (där svenskarna också kom att införa slaveriet). År 1776 blev sedan USA den första europeiska kolonin i både ”Nya världen” och över haven som förklarade sig självständig från sin europeiska metropol och därefter följde Haiti som efter ett blodigt uppror blev självständigt från Frankrike 1804. På 1810- och 20-talen slog sig de spanska och portugisiska bosättarkolonierna i Syd- och Centralamerika sedan fria när moderländerna Spanien och Portugal ockuperades av fransmännen och på 1960- och 70-talen i samband med efterkrigstidens avkolonisering blev slutligen de olika karibiska kolonierna självständiga från London respektive Haag.

TITLE:
Idag firar den första av Europas alla kolonier över haven som blev självständigt från en europeisk imperiemakt 250 år

DESCRIPTION:
Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt […]

CONTENT:
Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt 35 miljoner européer att invandra till USA och det enda av dagens länder som möjligen skulle kunna tävla om ”utnämningen” av USA till Europas mest framgångsrika bosättarstat skulle i så fall vara den före detta portugisiska kolonin Brasilien.

Trump har naturligtvis slagit på stort och idag kommer därför århundradets (eller snarare semiquincentenniets) brakfest äga rum i Washington i runt 40 graders hetta och världens hittills största fyrverkerishow (bestående av uppskattningsvis 850 000 pjäser…) ska färga himlen blå, vit och röd efter att presidenten har hållit sitt tal. Samtidigt är USA mer polariserat än någonsin tidigare och står enligt en del bedömare till och med på randen till ett inbördeskrig och i skuggan av 250-årsjubiléet, som många demokrater har valt att avstå från att delta i, inställer sig därför frågan om USA ens kommer att existera om 250 år.

Dagens USA började sakta men säkert att koloniseras av européer från och med mitten av 1500-talet när de spanska Habsburgarna fortsatte att expandera norrut och över Karibiska havet och på 1600-talet grundade även Sverige en bosättarkoloni med centrum i USA:s första delstat Delaware (där svenskarna också kom att införa slaveriet). År 1776 blev sedan USA den första europeiska kolonin i både ”Nya världen” och över haven som förklarade sig självständig från sin europeiska metropol och därefter följde Haiti som efter ett blodigt uppror blev självständigt från Frankrike 1804. På 1810- och 20-talen slog sig de spanska och portugisiska bosättarkolonierna i Syd- och Centralamerika sedan fria när moderländerna Spanien och Portugal ockuperades av fransmännen och på 1960- och 70-talen i samband med efterkrigstidens avkolonisering blev slutligen de olika karibiska kolonierna självständiga från London respektive Haag.

TITLE:
Idag firar den första av Europas alla kolonier som blev självständigt från en europeisk imperiemakt 250 år

DESCRIPTION:
Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt […]

CONTENT:
Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt 35 miljoner européer att invandra till USA och det enda av dagens länder som möjligen skulle kunna tävla om ”utnämningen” av USA till Europas mest framgångsrika bosättarstat skulle i så fall vara den före detta portugisiska kolonin Brasilien alternativt den asiatiska delen av Ryssland (det vill säga Sibirien som utgör 75% av dagens Ryssland).

Trump har naturligtvis slagit på stort och idag kommer därför århundradets (eller snarare semiquincentenniets) brakfest äga rum i Washington i runt 40 graders hetta och världens hittills största fyrverkerishow (bestående av uppskattningsvis 850 000 pjäser…) ska färga himlen blå, vit och röd efter att presidenten har hållit sitt tal. Samtidigt är USA mer polariserat än någonsin tidigare och står enligt en del bedömare till och med på randen till ett inbördeskrig och i skuggan av 250-årsjubiléet, som många demokrater har valt att avstå från att delta i, inställer sig därför frågan om USA ens kommer att existera om 250 år.

Dagens USA började sakta men säkert att koloniseras av européer från och med mitten av 1500-talet när de spanska Habsburgarna fortsatte att expandera norrut och över Karibiska havet och på 1600-talet grundade även Sverige en bosättarkoloni med centrum i USA:s första delstat Delaware (där svenskarna också kom att införa slaveriet). År 1776 blev sedan USA den första europeiska kolonin i både ”Nya världen” och över haven som förklarade sig självständig från sin europeiska metropol och därefter följde Haiti som efter ett blodigt uppror blev självständigt från Frankrike 1804. På 1810- och 20-talen slog sig de spanska och portugisiska bosättarkolonierna i Syd- och Centralamerika sedan fria när moderländerna Spanien och Portugal ockuperades av fransmännen och på 1960- och 70-talen i samband med efterkrigstidens avkolonisering blev slutligen de olika karibiska kolonierna självständiga från London respektive Haag.

Versions

1. 2026-07-04 07:22:19

   Discovered: 2026-07-04 07:53:27 Hash: 5b207d53bea59af8e132d949a76ebda767f8fd16
   Title:

   Idag firar den första av Europas alla kolonier som blev självständigt från en europeisk imperiemakt 250 år
   Description:

   Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt […]
   Content

   Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt 35 miljoner européer att invandra till USA, varav 2 miljoner härrörde från den Bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norge, och det enda av dagens länder som möjligen skulle kunna tävla om ”utnämningen” av USA till Europas mest framgångsrika bosättarstat skulle i så fall vara den före detta portugisiska kolonin Brasilien alternativt den asiatiska delen av Ryssland (det vill säga Sibirien som utgör 75% av dagens Ryssland).
   
   Trump har naturligtvis slagit på stort och idag kommer därför århundradets (eller snarare semiquincentenniets) brakfest äga rum i Washington i runt 40 graders hetta och världens hittills största fyrverkerishow (bestående av uppskattningsvis 850 000 pjäser…) ska färga himlen blå, vit och röd efter att presidenten har hållit sitt tal. Samtidigt är USA mer polariserat än någonsin tidigare och står enligt en del bedömare till och med på randen till ett inbördeskrig och i skuggan av 250-årsjubiléet, som många demokrater har valt att avstå från att delta i, inställer sig därför frågan om USA ens kommer att existera om 250 år.
   
   Dagens USA började sakta men säkert att koloniseras av européer från och med mitten av 1500-talet när de spanska Habsburgarna fortsatte att expandera norrut och över Karibiska havet och på 1600-talet grundade även Sverige en bosättarkoloni med centrum i USA:s första delstat Delaware (där svenskarna också kom att införa slaveriet). År 1776 blev sedan USA den första europeiska kolonin i både ”Nya världen” och över haven som förklarade sig självständig från sin europeiska metropol och därefter följde Haiti som efter ett blodigt uppror blev självständigt från Frankrike 1804. På 1810- och 20-talen slog sig de spanska och portugisiska bosättarkolonierna i Syd- och Centralamerika sedan fria när moderländerna Spanien och Portugal ockuperades av fransmännen och på 1960- och 70-talen i samband med efterkrigstidens avkolonisering blev slutligen de olika karibiska kolonierna självständiga från London respektive Haag.
2. 2026-07-04 07:22:19

   Discovered: 2026-07-04 07:33:26 Hash: 9932f17ff96cca77788feb9a1c3fe97faf2cea22
   Title:

   Idag firar den första av Europas alla kolonier som blev självständigt från en europeisk imperiemakt 250 år
   Description:

   Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt […]
   Content

   Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt 35 miljoner européer att invandra till USA och det enda av dagens länder som möjligen skulle kunna tävla om ”utnämningen” av USA till Europas mest framgångsrika bosättarstat skulle i så fall vara den före detta portugisiska kolonin Brasilien alternativt den asiatiska delen av Ryssland (det vill säga Sibirien som utgör 75% av dagens Ryssland).
   
   Trump har naturligtvis slagit på stort och idag kommer därför århundradets (eller snarare semiquincentenniets) brakfest äga rum i Washington i runt 40 graders hetta och världens hittills största fyrverkerishow (bestående av uppskattningsvis 850 000 pjäser…) ska färga himlen blå, vit och röd efter att presidenten har hållit sitt tal. Samtidigt är USA mer polariserat än någonsin tidigare och står enligt en del bedömare till och med på randen till ett inbördeskrig och i skuggan av 250-årsjubiléet, som många demokrater har valt att avstå från att delta i, inställer sig därför frågan om USA ens kommer att existera om 250 år.
   
   Dagens USA började sakta men säkert att koloniseras av européer från och med mitten av 1500-talet när de spanska Habsburgarna fortsatte att expandera norrut och över Karibiska havet och på 1600-talet grundade även Sverige en bosättarkoloni med centrum i USA:s första delstat Delaware (där svenskarna också kom att införa slaveriet). År 1776 blev sedan USA den första europeiska kolonin i både ”Nya världen” och över haven som förklarade sig självständig från sin europeiska metropol och därefter följde Haiti som efter ett blodigt uppror blev självständigt från Frankrike 1804. På 1810- och 20-talen slog sig de spanska och portugisiska bosättarkolonierna i Syd- och Centralamerika sedan fria när moderländerna Spanien och Portugal ockuperades av fransmännen och på 1960- och 70-talen i samband med efterkrigstidens avkolonisering blev slutligen de olika karibiska kolonierna självständiga från London respektive Haag.
3. 2026-07-04 07:22:19

   Discovered: 2026-07-04 07:23:28 Hash: 3c23db0a23223b809e1941e30793a83e723362a1
   Title:

   Idag firar den första av Europas alla kolonier över haven som blev självständigt från en europeisk imperiemakt 250 år
   Description:

   Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt […]
   Content

   Idag fyller nämligen Europas mest framgångsrika bosättarstat 250 år i och med att den amerikanska självständighetsförklaringen ratificerades av den så kallade kontinentala kongressen i Philadelphia den 4 juli 1776 mitt under brinnande frihetskrig och därmed kastade dagens USA slutgiltigt loss från London och Brittiska imperiet. Efter Napoleonkrigen och fram tills Andra världskriget kom sedan runt 35 miljoner européer att invandra till USA och det enda av dagens länder som möjligen skulle kunna tävla om ”utnämningen” av USA till Europas mest framgångsrika bosättarstat skulle i så fall vara den före detta portugisiska kolonin Brasilien.
   
   Trump har naturligtvis slagit på stort och idag kommer därför århundradets (eller snarare semiquincentenniets) brakfest äga rum i Washington i runt 40 graders hetta och världens hittills största fyrverkerishow (bestående av uppskattningsvis 850 000 pjäser…) ska färga himlen blå, vit och röd efter att presidenten har hållit sitt tal. Samtidigt är USA mer polariserat än någonsin tidigare och står enligt en del bedömare till och med på randen till ett inbördeskrig och i skuggan av 250-årsjubiléet, som många demokrater har valt att avstå från att delta i, inställer sig därför frågan om USA ens kommer att existera om 250 år.
   
   Dagens USA började sakta men säkert att koloniseras av européer från och med mitten av 1500-talet när de spanska Habsburgarna fortsatte att expandera norrut och över Karibiska havet och på 1600-talet grundade även Sverige en bosättarkoloni med centrum i USA:s första delstat Delaware (där svenskarna också kom att införa slaveriet). År 1776 blev sedan USA den första europeiska kolonin i både ”Nya världen” och över haven som förklarade sig självständig från sin europeiska metropol och därefter följde Haiti som efter ett blodigt uppror blev självständigt från Frankrike 1804. På 1810- och 20-talen slog sig de spanska och portugisiska bosättarkolonierna i Syd- och Centralamerika sedan fria när moderländerna Spanien och Portugal ockuperades av fransmännen och på 1960- och 70-talen i samband med efterkrigstidens avkolonisering blev slutligen de olika karibiska kolonierna självständiga från London respektive Haag.

Changes

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och idag framförde även den holländska regeringen en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden. Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden.

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

Versions

1. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-03 06:03:25 Hash: 28c21dc04727ab67fbb7e0cef19df134bc548ef9
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden:
   
   https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o
   
   ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och idag framförde även den holländska regeringen en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).
2. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-02 13:40:28 Hash: 166dd653fd0944572a72a5b91a29435e78237651
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden:
   
   https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o
   
   ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).
3. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-02 12:54:26 Hash: d3cd09ecefebfb6d0d9f196729313ee0ca672ebe
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden. Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden.
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

Changes

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och idag framförde även den holländska regeringen en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden. Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden.

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

Versions

1. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-03 06:03:25 Hash: 28c21dc04727ab67fbb7e0cef19df134bc548ef9
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden:
   
   https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o
   
   ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och idag framförde även den holländska regeringen en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).
2. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-02 13:40:28 Hash: 166dd653fd0944572a72a5b91a29435e78237651
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden:
   
   https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o
   
   ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).
3. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-02 12:54:26 Hash: d3cd09ecefebfb6d0d9f196729313ee0ca672ebe
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden. Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden.
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

Changes

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och idag framförde även den holländska regeringen en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden. Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden.

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

TITLE:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden

DESCRIPTION:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]

CONTENT:
Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: 

https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o

”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”

Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.

Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.

Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.

I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.

Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

Versions

1. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-03 06:03:25 Hash: 28c21dc04727ab67fbb7e0cef19df134bc548ef9
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden:
   
   https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o
   
   ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och idag framförde även den holländska regeringen en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).
2. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-02 13:40:28 Hash: 166dd653fd0944572a72a5b91a29435e78237651
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden: https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden:
   
   https://www.bbc.com/news/articles/c20yq332018o
   
   ”What happened to them, and to tens of thousands of mothers, children, and families, should never have happened. It is a stain on our history. Mothers, many young, vulnerable, and without support were coerced, bullied, or misled into feeling that they had no choice but to have their children taken away from them. What a thing to do. These were not isolated or accidental acts, they were practices embedded within systems across local authorities, across voluntary and faith-based institutions, and in health and social care services, including parts of what is now the NHS. All institutions that operated with power over people’s lives, yet they did so without compassion, without consent, and without dignity or proper safeguards. These practices were particularly prevalent between 1949 and 1976 but also extended beyond those years.”
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).
3. 2026-07-02 12:53:57

   Discovered: 2026-07-02 12:54:26 Hash: d3cd09ecefebfb6d0d9f196729313ee0ca672ebe
   Title:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden
   Description:

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden. Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers […]
   Content

   Idag ber Storbritanniens premiärminister Keir Starmer om ursäkt för den brittiska statens inblandning i uppemot 200,000 inhemska tvångsadoptioner som genomfördes i England och Wales under efterkrigstiden.
   
   Den officiella ursäkten framförs till både förstamödrarna, vilka i de flesta fall tvingades att överge sina barn på grund av dåtidens normer och lagar, och de inhemskt adopterade. Starmers ursäkt är ett resultat av årtionden av kamp från de brittiska förstamödrarnas sida vilka länge har krävt detta liksom senare även från de inhemskt adopterades sida. Liknande offentliga ursäkter har redan framförts i Kanada och Australien liksom i Skottland och för ett år sedan den 2 juli 2025 framförde Dick Schoofs dåvarande holländska regering en sådan ursäkt för Nederländernas del till de holländska förstamödrarna och inhemskt adopterade.
   
   Fram tills det så kallade 68-upproret tvingades miljontals västerländska flickor och unga vuxna kvinnor som var ogifta och som hade blivit gravida att ta in på så kallade mödrahem för att där föda sina barn vilka därefter blev bortadopterade inom de respektive länderna. Så var även fallet i Sverige där 10 000-tals inhemska tvångsadoptioner genomfördes fram tills 68-revolutionen. I min hemstad Motala tvingade till exempel en ingenjör i grannskapet där jag växte upp som arbetade på en av stadens fabriker sin tonårsdotter att temporärt flytta hemifrån och ta in på ett mödrahem i Norrland för att föda sitt barn och sedan adoptera bort det och denna händelse skedde kring 1965-66.
   
   Och just i Sverige kopplades den inhemska adoptionsverksamheten också till den dåvarande svenska rashygieniska politiken. Det innebar bland annat att flickor och unga vuxna kvinnor kunde bli steriliserade efter att ha fött sina barn på mödrahemmen samt att flickor och unga vuxna kvinnor som blev gravida med män med utomeuropeisk bakgrund uppmanades eller tvingades till att göra abort då de blandade eller mixade barnen inte sågs som önskvärda på grund av det dåtida rastänkandet.
   
   I Sverige har frågan om de inhemska adoptionerna dock aldrig riktigt hamnat på den politiska dagordningen då de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade inte har drivit frågan om en uppgörelse och en ursäkt på samma sätt som dessa två grupper har gjort i ett flertal andra västländer. Varför så är fallet går det bara att spekulera i men kanske var just den svenska 68-revolten så radikal vad gäller könsrelationer och synen på sexualitet, barn, reproduktion, familj och föräldraskap att de normer som gällde innan dess på något sätt glömdes bort mycket snabbare i Sverige än i andra västländer och därför ”glömde” även (eller kanske snarare förträngde) de svenska förstamödrarna och de nationellt adopterade bort det Sverige som gällde innan 68-revolutionen och lät det hela bero.
   
   Ytterst få förstamödrar har dessutom trätt fram i den svenska offentligheten och än färre förstafädrer (såsom till exempel i medierna eller i självbiografier) och endast ett fåtal av de 10 000-tals nationellt adopterade i landet har valt att gå ut med att de just är adopterade (till exempel gäller det bland andra ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist, Anders Paulrud och Stefan Löfven).

Changes

TITLE:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade

DESCRIPTION:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade: Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och […]

CONTENT:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade:

Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och över 60 000 internationella adoptioner genomförts i svensk domstol.

År 1918 och under de första årtiondena var adoptivbarnen och de vuxna adopterade inte likställda med biologiska barn utan en så kallad svag adoption gällde under en tid när rastänkandet och blods- och arvstänkandet dominerade helt. Dåtidens adoptivföräldrar kunde upphäva en adoption om de uppfattade att den adopterade hade genetiska defekter och till exempel var så kallat ”sinnesslö”. De adopterade ärvde heller inte adoptivföräldrarna utan sina biologiska föräldrar och så var fallet fram tills 1964 när dagens så kallade starka adoptionsinstitut slutgiltigt började gälla under en tid när rastänkandet var på utgång och miljötänkandet höll på att slå igenom.

Den 1 januari 1971 upphävdes sedan möjligheten för adoptivföräldrar att kunna upphäva en adoption och därmed tog miljötänkandet definitivt över från arvstänkandet och rastänkandet gick i graven. Däremot kunde adoptivföräldrar gifta sig med sina adoptivbarn om inte några blodsband förelåg ända fram tills 2000-talet och adopterade syskon kunde göra detsamma ända fram tills igår den 1 juli 2026.

Så efter 106 år är nu landets samtliga adoptivbarn och adopterade, och både de nationellt och de internationellt adopterade, slutligen likställda med biologiska barn.

Sedan finns det vissa sammanhang där det gamla blodstänkandet lever kvar såsom inom den svenska adeln där adopterade inkluderas på villkor att de markeras med ”adopt.” i Adelskalendern men de adopterades barn tas inte med överhuvudtaget. Och på en mental-kulturell nivå gör både infödda majoritetssvenskar och invånarna med utländsk bakgrund fortfarande skillnad mellan adoptivfamiljer och biologiska familjer och adoptivbarn och biologiska barn även om det inte alltid sägs rakt ut och så kommer nog antagligen alltid att vara.

TITLE:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade

DESCRIPTION:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade: Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och […]

CONTENT:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade:

Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och över 60 000 internationella adoptioner genomförts i svensk domstol.

År 1918 och under de första årtiondena var adoptivbarnen och de vuxna adopterade inte likställda med biologiska barn utan en så kallad svag adoption gällde under en tid när rastänkandet och blods- och arvstänkandet dominerade helt. Dåtidens adoptivföräldrar kunde upphäva en adoption om de uppfattade att den adopterade hade genetiska defekter och till exempel var så kallat ”sinnesslö”. De adopterade ärvde heller inte adoptivföräldrarna utan sina biologiska föräldrar och så var fallet fram tills 1964 när dagens så kallade starka adoptionsinstitut slutgiltigt började gälla under en tid när rastänkandet var på utgång och miljötänkandet höll på att slå igenom.

Den 1 januari 1971 upphävdes sedan möjligheten för adoptivföräldrar att kunna upphäva en adoption och därmed tog miljötänkandet definitivt över från arvstänkandet och rastänkandet gick i graven. Samtidigt rådde det länge en oklarhet kring om det handlade om incest när adoptivfäder gjorde sina adopterade döttrar med barn, vilket har hänt vid flera tillfällen genom åren. Dessutom kunde adoptivföräldrar gifta sig med sina adoptivbarn om inte några blodsband förelåg ända fram tills 2000-talet och adopterade syskon kunde göra detsamma ända fram tills igår den 1 juli 2026.

Så efter 106 år är nu landets samtliga adoptivbarn och adopterade, och både de nationellt och de internationellt adopterade, slutligen likställda med biologiska barn.

Sedan finns det vissa sammanhang där det gamla blodstänkandet lever kvar såsom inom den svenska adeln där adopterade inkluderas på villkor att de markeras med ”adopt.” i Adelskalendern men de adopterades barn tas inte med överhuvudtaget. Och på en mental-kulturell nivå gör både infödda majoritetssvenskar och invånarna med utländsk bakgrund fortfarande skillnad mellan adoptivfamiljer och biologiska familjer och adoptivbarn och biologiska barn även om det inte alltid sägs rakt ut och så kommer nog antagligen alltid att vara.

Versions

1. 2026-07-02 06:17:54

   Discovered: 2026-07-02 06:22:25 Hash: 94a77896d73d0df2df96e2512a34e297232035f5
   Title:

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade
   Description:

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade: Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och […]
   Content

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade:
   
   Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och över 60 000 internationella adoptioner genomförts i svensk domstol.
   
   År 1918 och under de första årtiondena var adoptivbarnen och de vuxna adopterade inte likställda med biologiska barn utan en så kallad svag adoption gällde under en tid när rastänkandet och blods- och arvstänkandet dominerade helt. Dåtidens adoptivföräldrar kunde upphäva en adoption om de uppfattade att den adopterade hade genetiska defekter och till exempel var så kallat ”sinnesslö”. De adopterade ärvde heller inte adoptivföräldrarna utan sina biologiska föräldrar och så var fallet fram tills 1964 när dagens så kallade starka adoptionsinstitut slutgiltigt började gälla under en tid när rastänkandet var på utgång och miljötänkandet höll på att slå igenom.
   
   Den 1 januari 1971 upphävdes sedan möjligheten för adoptivföräldrar att kunna upphäva en adoption och därmed tog miljötänkandet definitivt över från arvstänkandet och rastänkandet gick i graven. Samtidigt rådde det länge en oklarhet kring om det handlade om incest när adoptivfäder gjorde sina adopterade döttrar med barn, vilket har hänt vid flera tillfällen genom åren. Dessutom kunde adoptivföräldrar gifta sig med sina adoptivbarn om inte några blodsband förelåg ända fram tills 2000-talet och adopterade syskon kunde göra detsamma ända fram tills igår den 1 juli 2026.
   
   Så efter 106 år är nu landets samtliga adoptivbarn och adopterade, och både de nationellt och de internationellt adopterade, slutligen likställda med biologiska barn.
   
   Sedan finns det vissa sammanhang där det gamla blodstänkandet lever kvar såsom inom den svenska adeln där adopterade inkluderas på villkor att de markeras med ”adopt.” i Adelskalendern men de adopterades barn tas inte med överhuvudtaget. Och på en mental-kulturell nivå gör både infödda majoritetssvenskar och invånarna med utländsk bakgrund fortfarande skillnad mellan adoptivfamiljer och biologiska familjer och adoptivbarn och biologiska barn även om det inte alltid sägs rakt ut och så kommer nog antagligen alltid att vara.
2. 2026-07-02 06:17:54

   Discovered: 2026-07-02 06:18:25 Hash: 6b85849d022ee13a97adacaba0de9a61f2a409e6
   Title:

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade
   Description:

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade: Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och […]
   Content

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade:
   
   Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och över 60 000 internationella adoptioner genomförts i svensk domstol.
   
   År 1918 och under de första årtiondena var adoptivbarnen och de vuxna adopterade inte likställda med biologiska barn utan en så kallad svag adoption gällde under en tid när rastänkandet och blods- och arvstänkandet dominerade helt. Dåtidens adoptivföräldrar kunde upphäva en adoption om de uppfattade att den adopterade hade genetiska defekter och till exempel var så kallat ”sinnesslö”. De adopterade ärvde heller inte adoptivföräldrarna utan sina biologiska föräldrar och så var fallet fram tills 1964 när dagens så kallade starka adoptionsinstitut slutgiltigt började gälla under en tid när rastänkandet var på utgång och miljötänkandet höll på att slå igenom.
   
   Den 1 januari 1971 upphävdes sedan möjligheten för adoptivföräldrar att kunna upphäva en adoption och därmed tog miljötänkandet definitivt över från arvstänkandet och rastänkandet gick i graven. Däremot kunde adoptivföräldrar gifta sig med sina adoptivbarn om inte några blodsband förelåg ända fram tills 2000-talet och adopterade syskon kunde göra detsamma ända fram tills igår den 1 juli 2026.
   
   Så efter 106 år är nu landets samtliga adoptivbarn och adopterade, och både de nationellt och de internationellt adopterade, slutligen likställda med biologiska barn.
   
   Sedan finns det vissa sammanhang där det gamla blodstänkandet lever kvar såsom inom den svenska adeln där adopterade inkluderas på villkor att de markeras med ”adopt.” i Adelskalendern men de adopterades barn tas inte med överhuvudtaget. Och på en mental-kulturell nivå gör både infödda majoritetssvenskar och invånarna med utländsk bakgrund fortfarande skillnad mellan adoptivfamiljer och biologiska familjer och adoptivbarn och biologiska barn även om det inte alltid sägs rakt ut och så kommer nog antagligen alltid att vara.

Changes

TITLE:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade

DESCRIPTION:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade: Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och […]

CONTENT:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade:

Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och över 60 000 internationella adoptioner genomförts i svensk domstol.

År 1918 och under de första årtiondena var adoptivbarnen och de vuxna adopterade inte likställda med biologiska barn utan en så kallad svag adoption gällde under en tid när rastänkandet och blods- och arvstänkandet dominerade helt. Dåtidens adoptivföräldrar kunde upphäva en adoption om de uppfattade att den adopterade hade genetiska defekter och till exempel var så kallat ”sinnesslö”. De adopterade ärvde heller inte adoptivföräldrarna utan sina biologiska föräldrar och så var fallet fram tills 1964 när dagens så kallade starka adoptionsinstitut slutgiltigt började gälla under en tid när rastänkandet var på utgång och miljötänkandet höll på att slå igenom.

Den 1 januari 1971 upphävdes sedan möjligheten för adoptivföräldrar att kunna upphäva en adoption och därmed tog miljötänkandet definitivt över från arvstänkandet och rastänkandet gick i graven. Däremot kunde adoptivföräldrar gifta sig med sina adoptivbarn om inte några blodsband förelåg ända fram tills 2000-talet och adopterade syskon kunde göra detsamma ända fram tills igår den 1 juli 2026.

Så efter 106 år är nu landets samtliga adoptivbarn och adopterade, och både de nationellt och de internationellt adopterade, slutligen likställda med biologiska barn.

Sedan finns det vissa sammanhang där det gamla blodstänkandet lever kvar såsom inom den svenska adeln där adopterade inkluderas på villkor att de markeras med ”adopt.” i Adelskalendern men de adopterades barn tas inte med överhuvudtaget. Och på en mental-kulturell nivå gör både infödda majoritetssvenskar och invånarna med utländsk bakgrund fortfarande skillnad mellan adoptivfamiljer och biologiska familjer och adoptivbarn och biologiska barn även om det inte alltid sägs rakt ut och så kommer nog antagligen alltid att vara.

TITLE:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade

DESCRIPTION:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade: Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och […]

CONTENT:
Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade:

Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och över 60 000 internationella adoptioner genomförts i svensk domstol.

År 1918 och under de första årtiondena var adoptivbarnen och de vuxna adopterade inte likställda med biologiska barn utan en så kallad svag adoption gällde under en tid när rastänkandet och blods- och arvstänkandet dominerade helt. Dåtidens adoptivföräldrar kunde upphäva en adoption om de uppfattade att den adopterade hade genetiska defekter och till exempel var så kallat ”sinnesslö”. De adopterade ärvde heller inte adoptivföräldrarna utan sina biologiska föräldrar och så var fallet fram tills 1964 när dagens så kallade starka adoptionsinstitut slutgiltigt började gälla under en tid när rastänkandet var på utgång och miljötänkandet höll på att slå igenom.

Den 1 januari 1971 upphävdes sedan möjligheten för adoptivföräldrar att kunna upphäva en adoption och därmed tog miljötänkandet definitivt över från arvstänkandet och rastänkandet gick i graven. Samtidigt rådde det länge en oklarhet kring om det handlade om incest när adoptivfäder gjorde sina adopterade döttrar med barn, vilket har hänt vid flera tillfällen genom åren. Dessutom kunde adoptivföräldrar gifta sig med sina adoptivbarn om inte några blodsband förelåg ända fram tills 2000-talet och adopterade syskon kunde göra detsamma ända fram tills igår den 1 juli 2026.

Så efter 106 år är nu landets samtliga adoptivbarn och adopterade, och både de nationellt och de internationellt adopterade, slutligen likställda med biologiska barn.

Sedan finns det vissa sammanhang där det gamla blodstänkandet lever kvar såsom inom den svenska adeln där adopterade inkluderas på villkor att de markeras med ”adopt.” i Adelskalendern men de adopterades barn tas inte med överhuvudtaget. Och på en mental-kulturell nivå gör både infödda majoritetssvenskar och invånarna med utländsk bakgrund fortfarande skillnad mellan adoptivfamiljer och biologiska familjer och adoptivbarn och biologiska barn även om det inte alltid sägs rakt ut och så kommer nog antagligen alltid att vara.

Versions

1. 2026-07-02 06:17:54

   Discovered: 2026-07-02 06:22:25 Hash: 94a77896d73d0df2df96e2512a34e297232035f5
   Title:

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade
   Description:

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade: Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och […]
   Content

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade:
   
   Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och över 60 000 internationella adoptioner genomförts i svensk domstol.
   
   År 1918 och under de första årtiondena var adoptivbarnen och de vuxna adopterade inte likställda med biologiska barn utan en så kallad svag adoption gällde under en tid när rastänkandet och blods- och arvstänkandet dominerade helt. Dåtidens adoptivföräldrar kunde upphäva en adoption om de uppfattade att den adopterade hade genetiska defekter och till exempel var så kallat ”sinnesslö”. De adopterade ärvde heller inte adoptivföräldrarna utan sina biologiska föräldrar och så var fallet fram tills 1964 när dagens så kallade starka adoptionsinstitut slutgiltigt började gälla under en tid när rastänkandet var på utgång och miljötänkandet höll på att slå igenom.
   
   Den 1 januari 1971 upphävdes sedan möjligheten för adoptivföräldrar att kunna upphäva en adoption och därmed tog miljötänkandet definitivt över från arvstänkandet och rastänkandet gick i graven. Samtidigt rådde det länge en oklarhet kring om det handlade om incest när adoptivfäder gjorde sina adopterade döttrar med barn, vilket har hänt vid flera tillfällen genom åren. Dessutom kunde adoptivföräldrar gifta sig med sina adoptivbarn om inte några blodsband förelåg ända fram tills 2000-talet och adopterade syskon kunde göra detsamma ända fram tills igår den 1 juli 2026.
   
   Så efter 106 år är nu landets samtliga adoptivbarn och adopterade, och både de nationellt och de internationellt adopterade, slutligen likställda med biologiska barn.
   
   Sedan finns det vissa sammanhang där det gamla blodstänkandet lever kvar såsom inom den svenska adeln där adopterade inkluderas på villkor att de markeras med ”adopt.” i Adelskalendern men de adopterades barn tas inte med överhuvudtaget. Och på en mental-kulturell nivå gör både infödda majoritetssvenskar och invånarna med utländsk bakgrund fortfarande skillnad mellan adoptivfamiljer och biologiska familjer och adoptivbarn och biologiska barn även om det inte alltid sägs rakt ut och så kommer nog antagligen alltid att vara.
2. 2026-07-02 06:17:54

   Discovered: 2026-07-02 06:18:25 Hash: 6b85849d022ee13a97adacaba0de9a61f2a409e6
   Title:

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade
   Description:

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade: Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och […]
   Content

   Från och med den 1 juli 2026 är nu slutligen adoptivbarn och vuxna adopterade likställda med biologiska barn oavsett om de är inrikes födda och nationellt adopterade eller utrikes födda och utlandsadopterade:
   
   Den första moderna svenska adoptionslagen började gälla 1918 för 106 år sedan och sedan dess har uppskattningsvis runt 90 000 nationella adoptioner och över 60 000 internationella adoptioner genomförts i svensk domstol.
   
   År 1918 och under de första årtiondena var adoptivbarnen och de vuxna adopterade inte likställda med biologiska barn utan en så kallad svag adoption gällde under en tid när rastänkandet och blods- och arvstänkandet dominerade helt. Dåtidens adoptivföräldrar kunde upphäva en adoption om de uppfattade att den adopterade hade genetiska defekter och till exempel var så kallat ”sinnesslö”. De adopterade ärvde heller inte adoptivföräldrarna utan sina biologiska föräldrar och så var fallet fram tills 1964 när dagens så kallade starka adoptionsinstitut slutgiltigt började gälla under en tid när rastänkandet var på utgång och miljötänkandet höll på att slå igenom.
   
   Den 1 januari 1971 upphävdes sedan möjligheten för adoptivföräldrar att kunna upphäva en adoption och därmed tog miljötänkandet definitivt över från arvstänkandet och rastänkandet gick i graven. Däremot kunde adoptivföräldrar gifta sig med sina adoptivbarn om inte några blodsband förelåg ända fram tills 2000-talet och adopterade syskon kunde göra detsamma ända fram tills igår den 1 juli 2026.
   
   Så efter 106 år är nu landets samtliga adoptivbarn och adopterade, och både de nationellt och de internationellt adopterade, slutligen likställda med biologiska barn.
   
   Sedan finns det vissa sammanhang där det gamla blodstänkandet lever kvar såsom inom den svenska adeln där adopterade inkluderas på villkor att de markeras med ”adopt.” i Adelskalendern men de adopterades barn tas inte med överhuvudtaget. Och på en mental-kulturell nivå gör både infödda majoritetssvenskar och invånarna med utländsk bakgrund fortfarande skillnad mellan adoptivfamiljer och biologiska familjer och adoptivbarn och biologiska barn även om det inte alltid sägs rakt ut och så kommer nog antagligen alltid att vara.

Changes

TITLE:
dag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna

DESCRIPTION:
Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter […]

CONTENT:
Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter hade den svenske kungen tagit sin tillflykt till Osmanska rikets territorium där sultan Ahmed III lät honom kvarstanna i fem års tid.

Det sägs att general Lewenhaupt lät de höga officerarna rösta om hären skulle kapitulera eller ej i sann svensk konflikträdslo- och konsensusanda. I och med kapitulationen hamnade runt 15 000 soldater och cirka 6000 civila i rysk fångenskap liksom tre generaler inklusive Lewenhaupt själv som aldrig skulle få återse sitt älskade slott i Motala. I den svenska hären ingick f ö också ett flertal ukrainska kosacker som tsar Peter lät avrätta efter kapitulationen.

Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för kapitulationen liksom för fadäsen att ha slarvat bort den baltiska hären bestående av 12 000 man som var tänkt att förena sig med huvudarmén i Ukraina inför slaget vid Poltava. Under kaotiska förhållanden hade Lewenhaupt marscherat från dagens Litauen genom hela dagens Belarus och till slut återstod bara 6000 man när den ukrainska gränsen korsades efter det att 1000-tals svenska soldater hade villat bort sig i de oländiga skogarna och träsken. Dessutom sägs det att Lewenhaupt ska ha schabblat med ordergivningen samt t o m tillfälligt slumrat till under slaget vid Poltava varvid stora delar av det svenska infanteriet förintades i det massiva ryska kul- och granatregnet.

Karl XII gjorde därför ingenting för att få Lewenhaupt frigiven som avled tio år senare i Moskva och under fångenskapen ska han ha mobbats av de svenska medfångarna då han bar det yttersta ansvaret för den för Sverige så förnedrande kapitulationen som i efterhand har kommit att signalera slutet på den svenska stormaktstiden liksom början på den ryska stormaktstiden.

Men hade svenskarna segrat vid Poltava och hade Peter I därefter kapitulerat åt Karl XII vid Perevolotjna (och inte tvärtom) så hade Östeuropas efterföljande historia sett rejält annorlunda ut och i förlängningen antagligen hela världshistorien som sådan mot bakgrund av hur mäktigt Ryssland sedermera kom att bli under 1800-talet och ännu mer under 1900-talet.

Den ryska fångenskapen blev synnerligen äventyrlig för särskilt flera av de svenska officerarna som gick i tjänst hos tsaren såsom bland andra Johan Gustaf Renat, som vid hemkomsten till Sverige 1734 medförde tre dzungariska slavinnor vid namn Altan, Iamankiss och Sara som därmed kom att bli tre av de första asiatiska och buddhistiska invandrarna i landet, Lorenz Lange, som var den allra första svensken som kom i direktkontakt med koreaner när han besökte Qingdynastins huvudstad Peking, samt Johann Philip von Strahlenberg, som var den första svensken som ritade en karta där Korea finns med.

Och likt en epilog lyckades några av de tillfångatagna svenskarna sedermera ta sig vidare till den protestantiske fursten Frans II Rákóczys Transsylvanien, som på den tiden var en vasallstat till Osmanska riket, och de kom därefter t o m att delta i dennes tappra men misslyckade uppror mot den katolske Habsburgkejsaren i Wien som understöddes av både Istanbul och Paris liksom också av Karl XII.

TITLE:
dag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna

DESCRIPTION:
Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den en gång så mäktiga och mångtaliga svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det […]

CONTENT:
Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den en gång så mäktiga och mångtaliga svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter hade den svenske kungen tagit sin tillflykt till Osmanska rikets territorium där sultan Ahmed III lät honom kvarstanna i fem års tid.

Det sägs att general Lewenhaupt lät de höga officerarna rösta om hären skulle kapitulera eller ej i sann svensk konflikträdslo- och konsensusanda. I och med kapitulationen hamnade runt 15 000 soldater och cirka 6000 civila i rysk fångenskap liksom tre generaler inklusive Lewenhaupt själv som aldrig skulle få återse sitt älskade slott i Motala. I den svenska hären ingick f ö också ett flertal ukrainska kosacker som tsar Peter lät avrätta efter kapitulationen.

Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för kapitulationen liksom för fadäsen att ha slarvat bort den baltiska hären bestående av 12 000 man som var tänkt att förena sig med huvudarmén i Ukraina inför slaget vid Poltava. Under kaotiska förhållanden hade Lewenhaupt marscherat från dagens Litauen genom hela dagens Belarus och till slut återstod bara 6000 man när den ukrainska gränsen korsades efter det att 1000-tals svenska soldater hade villat bort sig i de oländiga skogarna och träsken. Dessutom sägs det att Lewenhaupt ska ha schabblat med ordergivningen samt t o m tillfälligt slumrat till under slaget vid Poltava varvid stora delar av det svenska infanteriet förintades i det massiva ryska kul- och granatregnet.

Karl XII gjorde därför ingenting för att få Lewenhaupt frigiven som avled tio år senare i Moskva och under fångenskapen ska han ha mobbats av de svenska medfångarna då han bar det yttersta ansvaret för den för Sverige så förnedrande kapitulationen som i efterhand har kommit att signalera slutet på den svenska stormaktstiden liksom början på den ryska stormaktstiden.

Men hade svenskarna segrat vid Poltava och hade Peter I därefter kapitulerat åt Karl XII vid Perevolotjna (och inte tvärtom) så hade Östeuropas efterföljande historia sett rejält annorlunda ut och i förlängningen antagligen hela världshistorien som sådan mot bakgrund av hur mäktigt Ryssland sedermera kom att bli under 1800-talet och ännu mer under 1900-talet.

Den ryska fångenskapen blev synnerligen äventyrlig för särskilt flera av de svenska officerarna som gick i tjänst hos tsaren såsom bland andra Johan Gustaf Renat, som vid hemkomsten till Sverige 1734 medförde tre dzungariska slavinnor vid namn Altan, Iamankiss och Sara som därmed kom att bli tre av de första asiatiska och buddhistiska invandrarna i landet, Lorenz Lange, som var den allra första svensken som kom i direktkontakt med koreaner när han besökte Qingdynastins huvudstad Peking, samt Johann Philip von Strahlenberg, som var den första svensken som ritade en karta där Korea finns med.

Och likt en epilog lyckades några av de tillfångatagna svenskarna sedermera ta sig vidare till den protestantiske fursten Frans II Rákóczys Transsylvanien, som på den tiden var en vasallstat till Osmanska riket, och de kom därefter t o m att delta i dennes tappra men misslyckade uppror mot den katolske Habsburgkejsaren i Wien som understöddes av både Istanbul och Paris liksom också av Karl XII.

Versions

1. 2026-07-01 18:39:54

   Discovered: 2026-07-01 19:39:28 Hash: 5c421522495230abe3a848132018959060a9162f
   Title:

   dag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna
   Description:

   Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den en gång så mäktiga och mångtaliga svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det […]
   Content

   Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den en gång så mäktiga och mångtaliga svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter hade den svenske kungen tagit sin tillflykt till Osmanska rikets territorium där sultan Ahmed III lät honom kvarstanna i fem års tid.
   
   Det sägs att general Lewenhaupt lät de höga officerarna rösta om hären skulle kapitulera eller ej i sann svensk konflikträdslo- och konsensusanda. I och med kapitulationen hamnade runt 15 000 soldater och cirka 6000 civila i rysk fångenskap liksom tre generaler inklusive Lewenhaupt själv som aldrig skulle få återse sitt älskade slott i Motala. I den svenska hären ingick f ö också ett flertal ukrainska kosacker som tsar Peter lät avrätta efter kapitulationen.
   
   Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för kapitulationen liksom för fadäsen att ha slarvat bort den baltiska hären bestående av 12 000 man som var tänkt att förena sig med huvudarmén i Ukraina inför slaget vid Poltava. Under kaotiska förhållanden hade Lewenhaupt marscherat från dagens Litauen genom hela dagens Belarus och till slut återstod bara 6000 man när den ukrainska gränsen korsades efter det att 1000-tals svenska soldater hade villat bort sig i de oländiga skogarna och träsken. Dessutom sägs det att Lewenhaupt ska ha schabblat med ordergivningen samt t o m tillfälligt slumrat till under slaget vid Poltava varvid stora delar av det svenska infanteriet förintades i det massiva ryska kul- och granatregnet.
   
   Karl XII gjorde därför ingenting för att få Lewenhaupt frigiven som avled tio år senare i Moskva och under fångenskapen ska han ha mobbats av de svenska medfångarna då han bar det yttersta ansvaret för den för Sverige så förnedrande kapitulationen som i efterhand har kommit att signalera slutet på den svenska stormaktstiden liksom början på den ryska stormaktstiden.
   
   Men hade svenskarna segrat vid Poltava och hade Peter I därefter kapitulerat åt Karl XII vid Perevolotjna (och inte tvärtom) så hade Östeuropas efterföljande historia sett rejält annorlunda ut och i förlängningen antagligen hela världshistorien som sådan mot bakgrund av hur mäktigt Ryssland sedermera kom att bli under 1800-talet och ännu mer under 1900-talet.
   
   Den ryska fångenskapen blev synnerligen äventyrlig för särskilt flera av de svenska officerarna som gick i tjänst hos tsaren såsom bland andra Johan Gustaf Renat, som vid hemkomsten till Sverige 1734 medförde tre dzungariska slavinnor vid namn Altan, Iamankiss och Sara som därmed kom att bli tre av de första asiatiska och buddhistiska invandrarna i landet, Lorenz Lange, som var den allra första svensken som kom i direktkontakt med koreaner när han besökte Qingdynastins huvudstad Peking, samt Johann Philip von Strahlenberg, som var den första svensken som ritade en karta där Korea finns med.
   
   Och likt en epilog lyckades några av de tillfångatagna svenskarna sedermera ta sig vidare till den protestantiske fursten Frans II Rákóczys Transsylvanien, som på den tiden var en vasallstat till Osmanska riket, och de kom därefter t o m att delta i dennes tappra men misslyckade uppror mot den katolske Habsburgkejsaren i Wien som understöddes av både Istanbul och Paris liksom också av Karl XII.
2. 2026-07-01 18:39:54

   Discovered: 2026-07-01 18:40:45 Hash: 739cc17abb563bc86e8e21071e4431d206c73ccd
   Title:

   dag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna
   Description:

   Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter […]
   Content

   Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter hade den svenske kungen tagit sin tillflykt till Osmanska rikets territorium där sultan Ahmed III lät honom kvarstanna i fem års tid.
   
   Det sägs att general Lewenhaupt lät de höga officerarna rösta om hären skulle kapitulera eller ej i sann svensk konflikträdslo- och konsensusanda. I och med kapitulationen hamnade runt 15 000 soldater och cirka 6000 civila i rysk fångenskap liksom tre generaler inklusive Lewenhaupt själv som aldrig skulle få återse sitt älskade slott i Motala. I den svenska hären ingick f ö också ett flertal ukrainska kosacker som tsar Peter lät avrätta efter kapitulationen.
   
   Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för kapitulationen liksom för fadäsen att ha slarvat bort den baltiska hären bestående av 12 000 man som var tänkt att förena sig med huvudarmén i Ukraina inför slaget vid Poltava. Under kaotiska förhållanden hade Lewenhaupt marscherat från dagens Litauen genom hela dagens Belarus och till slut återstod bara 6000 man när den ukrainska gränsen korsades efter det att 1000-tals svenska soldater hade villat bort sig i de oländiga skogarna och träsken. Dessutom sägs det att Lewenhaupt ska ha schabblat med ordergivningen samt t o m tillfälligt slumrat till under slaget vid Poltava varvid stora delar av det svenska infanteriet förintades i det massiva ryska kul- och granatregnet.
   
   Karl XII gjorde därför ingenting för att få Lewenhaupt frigiven som avled tio år senare i Moskva och under fångenskapen ska han ha mobbats av de svenska medfångarna då han bar det yttersta ansvaret för den för Sverige så förnedrande kapitulationen som i efterhand har kommit att signalera slutet på den svenska stormaktstiden liksom början på den ryska stormaktstiden.
   
   Men hade svenskarna segrat vid Poltava och hade Peter I därefter kapitulerat åt Karl XII vid Perevolotjna (och inte tvärtom) så hade Östeuropas efterföljande historia sett rejält annorlunda ut och i förlängningen antagligen hela världshistorien som sådan mot bakgrund av hur mäktigt Ryssland sedermera kom att bli under 1800-talet och ännu mer under 1900-talet.
   
   Den ryska fångenskapen blev synnerligen äventyrlig för särskilt flera av de svenska officerarna som gick i tjänst hos tsaren såsom bland andra Johan Gustaf Renat, som vid hemkomsten till Sverige 1734 medförde tre dzungariska slavinnor vid namn Altan, Iamankiss och Sara som därmed kom att bli tre av de första asiatiska och buddhistiska invandrarna i landet, Lorenz Lange, som var den allra första svensken som kom i direktkontakt med koreaner när han besökte Qingdynastins huvudstad Peking, samt Johann Philip von Strahlenberg, som var den första svensken som ritade en karta där Korea finns med.
   
   Och likt en epilog lyckades några av de tillfångatagna svenskarna sedermera ta sig vidare till den protestantiske fursten Frans II Rákóczys Transsylvanien, som på den tiden var en vasallstat till Osmanska riket, och de kom därefter t o m att delta i dennes tappra men misslyckade uppror mot den katolske Habsburgkejsaren i Wien som understöddes av både Istanbul och Paris liksom också av Karl XII.

Changes

TITLE:
dag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna

DESCRIPTION:
Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter […]

CONTENT:
Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter hade den svenske kungen tagit sin tillflykt till Osmanska rikets territorium där sultan Ahmed III lät honom kvarstanna i fem års tid.

Det sägs att general Lewenhaupt lät de höga officerarna rösta om hären skulle kapitulera eller ej i sann svensk konflikträdslo- och konsensusanda. I och med kapitulationen hamnade runt 15 000 soldater och cirka 6000 civila i rysk fångenskap liksom tre generaler inklusive Lewenhaupt själv som aldrig skulle få återse sitt älskade slott i Motala. I den svenska hären ingick f ö också ett flertal ukrainska kosacker som tsar Peter lät avrätta efter kapitulationen.

Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för kapitulationen liksom för fadäsen att ha slarvat bort den baltiska hären bestående av 12 000 man som var tänkt att förena sig med huvudarmén i Ukraina inför slaget vid Poltava. Under kaotiska förhållanden hade Lewenhaupt marscherat från dagens Litauen genom hela dagens Belarus och till slut återstod bara 6000 man när den ukrainska gränsen korsades efter det att 1000-tals svenska soldater hade villat bort sig i de oländiga skogarna och träsken. Dessutom sägs det att Lewenhaupt ska ha schabblat med ordergivningen samt t o m tillfälligt slumrat till under slaget vid Poltava varvid stora delar av det svenska infanteriet förintades i det massiva ryska kul- och granatregnet.

Karl XII gjorde därför ingenting för att få Lewenhaupt frigiven som avled tio år senare i Moskva och under fångenskapen ska han ha mobbats av de svenska medfångarna då han bar det yttersta ansvaret för den för Sverige så förnedrande kapitulationen som i efterhand har kommit att signalera slutet på den svenska stormaktstiden liksom början på den ryska stormaktstiden.

Men hade svenskarna segrat vid Poltava och hade Peter I därefter kapitulerat åt Karl XII vid Perevolotjna (och inte tvärtom) så hade Östeuropas efterföljande historia sett rejält annorlunda ut och i förlängningen antagligen hela världshistorien som sådan mot bakgrund av hur mäktigt Ryssland sedermera kom att bli under 1800-talet och ännu mer under 1900-talet.

Den ryska fångenskapen blev synnerligen äventyrlig för särskilt flera av de svenska officerarna som gick i tjänst hos tsaren såsom bland andra Johan Gustaf Renat, som vid hemkomsten till Sverige 1734 medförde tre dzungariska slavinnor vid namn Altan, Iamankiss och Sara som därmed kom att bli tre av de första asiatiska och buddhistiska invandrarna i landet, Lorenz Lange, som var den allra första svensken som kom i direktkontakt med koreaner när han besökte Qingdynastins huvudstad Peking, samt Johann Philip von Strahlenberg, som var den första svensken som ritade en karta där Korea finns med.

Och likt en epilog lyckades några av de tillfångatagna svenskarna sedermera ta sig vidare till den protestantiske fursten Frans II Rákóczys Transsylvanien, som på den tiden var en vasallstat till Osmanska riket, och de kom därefter t o m att delta i dennes tappra men misslyckade uppror mot den katolske Habsburgkejsaren i Wien som understöddes av både Istanbul och Paris liksom också av Karl XII.

TITLE:
dag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna

DESCRIPTION:
Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den en gång så mäktiga och mångtaliga svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det […]

CONTENT:
Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den en gång så mäktiga och mångtaliga svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter hade den svenske kungen tagit sin tillflykt till Osmanska rikets territorium där sultan Ahmed III lät honom kvarstanna i fem års tid.

Det sägs att general Lewenhaupt lät de höga officerarna rösta om hären skulle kapitulera eller ej i sann svensk konflikträdslo- och konsensusanda. I och med kapitulationen hamnade runt 15 000 soldater och cirka 6000 civila i rysk fångenskap liksom tre generaler inklusive Lewenhaupt själv som aldrig skulle få återse sitt älskade slott i Motala. I den svenska hären ingick f ö också ett flertal ukrainska kosacker som tsar Peter lät avrätta efter kapitulationen.

Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för kapitulationen liksom för fadäsen att ha slarvat bort den baltiska hären bestående av 12 000 man som var tänkt att förena sig med huvudarmén i Ukraina inför slaget vid Poltava. Under kaotiska förhållanden hade Lewenhaupt marscherat från dagens Litauen genom hela dagens Belarus och till slut återstod bara 6000 man när den ukrainska gränsen korsades efter det att 1000-tals svenska soldater hade villat bort sig i de oländiga skogarna och träsken. Dessutom sägs det att Lewenhaupt ska ha schabblat med ordergivningen samt t o m tillfälligt slumrat till under slaget vid Poltava varvid stora delar av det svenska infanteriet förintades i det massiva ryska kul- och granatregnet.

Karl XII gjorde därför ingenting för att få Lewenhaupt frigiven som avled tio år senare i Moskva och under fångenskapen ska han ha mobbats av de svenska medfångarna då han bar det yttersta ansvaret för den för Sverige så förnedrande kapitulationen som i efterhand har kommit att signalera slutet på den svenska stormaktstiden liksom början på den ryska stormaktstiden.

Men hade svenskarna segrat vid Poltava och hade Peter I därefter kapitulerat åt Karl XII vid Perevolotjna (och inte tvärtom) så hade Östeuropas efterföljande historia sett rejält annorlunda ut och i förlängningen antagligen hela världshistorien som sådan mot bakgrund av hur mäktigt Ryssland sedermera kom att bli under 1800-talet och ännu mer under 1900-talet.

Den ryska fångenskapen blev synnerligen äventyrlig för särskilt flera av de svenska officerarna som gick i tjänst hos tsaren såsom bland andra Johan Gustaf Renat, som vid hemkomsten till Sverige 1734 medförde tre dzungariska slavinnor vid namn Altan, Iamankiss och Sara som därmed kom att bli tre av de första asiatiska och buddhistiska invandrarna i landet, Lorenz Lange, som var den allra första svensken som kom i direktkontakt med koreaner när han besökte Qingdynastins huvudstad Peking, samt Johann Philip von Strahlenberg, som var den första svensken som ritade en karta där Korea finns med.

Och likt en epilog lyckades några av de tillfångatagna svenskarna sedermera ta sig vidare till den protestantiske fursten Frans II Rákóczys Transsylvanien, som på den tiden var en vasallstat till Osmanska riket, och de kom därefter t o m att delta i dennes tappra men misslyckade uppror mot den katolske Habsburgkejsaren i Wien som understöddes av både Istanbul och Paris liksom också av Karl XII.

Versions

1. 2026-07-01 18:39:54

   Discovered: 2026-07-01 19:39:28 Hash: 5c421522495230abe3a848132018959060a9162f
   Title:

   dag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna
   Description:

   Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den en gång så mäktiga och mångtaliga svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det […]
   Content

   Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den en gång så mäktiga och mångtaliga svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter hade den svenske kungen tagit sin tillflykt till Osmanska rikets territorium där sultan Ahmed III lät honom kvarstanna i fem års tid.
   
   Det sägs att general Lewenhaupt lät de höga officerarna rösta om hären skulle kapitulera eller ej i sann svensk konflikträdslo- och konsensusanda. I och med kapitulationen hamnade runt 15 000 soldater och cirka 6000 civila i rysk fångenskap liksom tre generaler inklusive Lewenhaupt själv som aldrig skulle få återse sitt älskade slott i Motala. I den svenska hären ingick f ö också ett flertal ukrainska kosacker som tsar Peter lät avrätta efter kapitulationen.
   
   Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för kapitulationen liksom för fadäsen att ha slarvat bort den baltiska hären bestående av 12 000 man som var tänkt att förena sig med huvudarmén i Ukraina inför slaget vid Poltava. Under kaotiska förhållanden hade Lewenhaupt marscherat från dagens Litauen genom hela dagens Belarus och till slut återstod bara 6000 man när den ukrainska gränsen korsades efter det att 1000-tals svenska soldater hade villat bort sig i de oländiga skogarna och träsken. Dessutom sägs det att Lewenhaupt ska ha schabblat med ordergivningen samt t o m tillfälligt slumrat till under slaget vid Poltava varvid stora delar av det svenska infanteriet förintades i det massiva ryska kul- och granatregnet.
   
   Karl XII gjorde därför ingenting för att få Lewenhaupt frigiven som avled tio år senare i Moskva och under fångenskapen ska han ha mobbats av de svenska medfångarna då han bar det yttersta ansvaret för den för Sverige så förnedrande kapitulationen som i efterhand har kommit att signalera slutet på den svenska stormaktstiden liksom början på den ryska stormaktstiden.
   
   Men hade svenskarna segrat vid Poltava och hade Peter I därefter kapitulerat åt Karl XII vid Perevolotjna (och inte tvärtom) så hade Östeuropas efterföljande historia sett rejält annorlunda ut och i förlängningen antagligen hela världshistorien som sådan mot bakgrund av hur mäktigt Ryssland sedermera kom att bli under 1800-talet och ännu mer under 1900-talet.
   
   Den ryska fångenskapen blev synnerligen äventyrlig för särskilt flera av de svenska officerarna som gick i tjänst hos tsaren såsom bland andra Johan Gustaf Renat, som vid hemkomsten till Sverige 1734 medförde tre dzungariska slavinnor vid namn Altan, Iamankiss och Sara som därmed kom att bli tre av de första asiatiska och buddhistiska invandrarna i landet, Lorenz Lange, som var den allra första svensken som kom i direktkontakt med koreaner när han besökte Qingdynastins huvudstad Peking, samt Johann Philip von Strahlenberg, som var den första svensken som ritade en karta där Korea finns med.
   
   Och likt en epilog lyckades några av de tillfångatagna svenskarna sedermera ta sig vidare till den protestantiske fursten Frans II Rákóczys Transsylvanien, som på den tiden var en vasallstat till Osmanska riket, och de kom därefter t o m att delta i dennes tappra men misslyckade uppror mot den katolske Habsburgkejsaren i Wien som understöddes av både Istanbul och Paris liksom också av Karl XII.
2. 2026-07-01 18:39:54

   Discovered: 2026-07-01 18:40:45 Hash: 739cc17abb563bc86e8e21071e4431d206c73ccd
   Title:

   dag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna
   Description:

   Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter […]
   Content

   Idag kl. 11 den 1 juli 1709 kapitulerade general Adam Ludwig Lewenhaupt, herre till Charlottenborgs slott i Motala, med det som var kvar av den svenska hären vid Perevolotjna längs floden Dnjepr i dagens Ukraina. Tre dagar dessförinnan hade Karl XII besegrats av Peter I ”den store” i det blodiga slaget vid Poltava och därefter hade den svenske kungen tagit sin tillflykt till Osmanska rikets territorium där sultan Ahmed III lät honom kvarstanna i fem års tid.
   
   Det sägs att general Lewenhaupt lät de höga officerarna rösta om hären skulle kapitulera eller ej i sann svensk konflikträdslo- och konsensusanda. I och med kapitulationen hamnade runt 15 000 soldater och cirka 6000 civila i rysk fångenskap liksom tre generaler inklusive Lewenhaupt själv som aldrig skulle få återse sitt älskade slott i Motala. I den svenska hären ingick f ö också ett flertal ukrainska kosacker som tsar Peter lät avrätta efter kapitulationen.
   
   Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för kapitulationen liksom för fadäsen att ha slarvat bort den baltiska hären bestående av 12 000 man som var tänkt att förena sig med huvudarmén i Ukraina inför slaget vid Poltava. Under kaotiska förhållanden hade Lewenhaupt marscherat från dagens Litauen genom hela dagens Belarus och till slut återstod bara 6000 man när den ukrainska gränsen korsades efter det att 1000-tals svenska soldater hade villat bort sig i de oländiga skogarna och träsken. Dessutom sägs det att Lewenhaupt ska ha schabblat med ordergivningen samt t o m tillfälligt slumrat till under slaget vid Poltava varvid stora delar av det svenska infanteriet förintades i det massiva ryska kul- och granatregnet.
   
   Karl XII gjorde därför ingenting för att få Lewenhaupt frigiven som avled tio år senare i Moskva och under fångenskapen ska han ha mobbats av de svenska medfångarna då han bar det yttersta ansvaret för den för Sverige så förnedrande kapitulationen som i efterhand har kommit att signalera slutet på den svenska stormaktstiden liksom början på den ryska stormaktstiden.
   
   Men hade svenskarna segrat vid Poltava och hade Peter I därefter kapitulerat åt Karl XII vid Perevolotjna (och inte tvärtom) så hade Östeuropas efterföljande historia sett rejält annorlunda ut och i förlängningen antagligen hela världshistorien som sådan mot bakgrund av hur mäktigt Ryssland sedermera kom att bli under 1800-talet och ännu mer under 1900-talet.
   
   Den ryska fångenskapen blev synnerligen äventyrlig för särskilt flera av de svenska officerarna som gick i tjänst hos tsaren såsom bland andra Johan Gustaf Renat, som vid hemkomsten till Sverige 1734 medförde tre dzungariska slavinnor vid namn Altan, Iamankiss och Sara som därmed kom att bli tre av de första asiatiska och buddhistiska invandrarna i landet, Lorenz Lange, som var den allra första svensken som kom i direktkontakt med koreaner när han besökte Qingdynastins huvudstad Peking, samt Johann Philip von Strahlenberg, som var den första svensken som ritade en karta där Korea finns med.
   
   Och likt en epilog lyckades några av de tillfångatagna svenskarna sedermera ta sig vidare till den protestantiske fursten Frans II Rákóczys Transsylvanien, som på den tiden var en vasallstat till Osmanska riket, och de kom därefter t o m att delta i dennes tappra men misslyckade uppror mot den katolske Habsburgkejsaren i Wien som understöddes av både Istanbul och Paris liksom också av Karl XII.