Tornevall Networks

Allt fler ser sig som socialister och allt färre som liberaler, enligt en undersökning som gjorts av DN/Ipsos. Senaste valåret 2022 var det 31 procent av väljarna som såg sig som liberaler, i år 2026 är den siffran 24 procent.

Grupperna som kallar sig feminister, globalister och konservativa backar också – även om de ligger kvar på ungefär samma låga nivåer som tidigare.

Samtidigt ser sig en tredjedel av väljarna som socialister, 34 procent. Det är den största gruppen i undersökningen och det är också fler än vid valet 2022.

– Det är fortsatt högst andel som kallar sig för socialister och så har det sett ut under en längre tid, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, till DN.

En man har avlidit i samband med att han jobbade med en traktor på en kommunal återvinningscentral i Kalix. Av någon anledning har plogbladet på traktorn tappat fäste och därefter ramlat över mannen.

Han fördes till sjukhus och vårdades under helgen med livshotande skador. Under söndagen meddelade Polismyndigheten att mannen avlidit.

Ärendet utreds som en arbetsplatsolycka, lett av en åklagare vid riksenheten vid miljö- och arbetsmiljömål. Polisen har spärrat av olycksplatsen och genomfört en teknisk undersökning.

Kalix kommun har meddelat att man flaggar på halv stång för att hedra mannen.

I alla kommuner runtom i landet har budgeten fastställts och på de flesta orter hotas viktiga verksamheter av kraftiga besparingar.

Så också i Lysekil där Kommunistiska Partiet har mandat i kommunfullmäktige.

Trots att det är valår, och att partierna brukar lova bättre tider efter valet, så är alla andra partier överens om att vi måste spara för att få budget i balans. Vi i K anser istället att det är viktigare att få en verksamhet i balans.

År efter år skall det ”verksamhetsanpassas” och ”optimeras” som besparingar och nedskärningar heter idag. Visst låter det finare. Men effekten är samma för de som sliter ute i hemtjänsten, på vårdboende och i skolorna.

Eftersom kommunerna har ett sparkrav på minst två procent så gör man hellre nedskärningar än använder pengar man har till verksamhet som behövs.

Kommunistiska partiets budgetförslag var att använda det beräknade överskottet på cirka 30 miljoner kronor för att värna kommunens verksamhet.

Att: Socialnämnden med en utökad ram satsar på, bemanning, arbetstider och löner för kommunens vårdarbetare, för att få ned sjukskrivningstalen, underlätta rekrytering och bryta den illavarslande ”trenden” att ungdomar ogärna söker sig till vårdutbildning och vårdyrken. 

Att: Bildningsnämnden med en utökad ram behåller och garanterar fortsatt hög kvalitet och mångfald i kommunens utbildningsverksamhet.

Att: Kommunfullmäktige, för att skapa förutsättningar för en kommunal verksamhet i balans, kollektivt med andra drabbade kommuner agerar mot regering och riksdagens ständiga övervältrande av ofinansierade uppdrag och verksamheter på kommunerna.

Sista kravet är helt nödvändigt då alltmer läggs över på kommunerna samtidigt som man underfinansierar från staten.

För det kan ju inte vara kommunernas ensak att med sviktande lokalt skatteunderlag finansiera både en trygg ålderdom för de som blir äldre och bor kvar, samtidigt som man utbildar de ungdomar som riskerar att tvingas flytta när de blir vuxna. Detta måste vara ett nationellt ansvar!

Rätten till bra vård och omsorg för äldre och sjuka, och lika förutsättningar för utbildning för den yngre generationen, måste bli en självklarhet oavsett vilken kommun eller del av landet du växer upp i.

Verksamhet ställs idag mot verksamhet, och generation ställs mot generation för att balansera en omöjlig budget.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att inte alla ungdomar har samma rätt till bra skola och utbildning, oavsett var deras föräldrar bor.

Och det är helt oacceptabelt att den äldre generation som betalt den unga generationens barnomsorg, skolgång och fritid, inte får sin självklara återbetalning i form av värdig vård och omsorg när livet så kräver, för att ”skattekraften”/ungdomen tvingats flytta.

Det är inte heller acceptabelt att humana nationella reformer som LSS inte också fullt ut finansieras humant av staten. Rätten till omsorg och värdiga levnadsvillkor måste i slutändan vara ett nationellt ansvar. Inte beroende av vilken kommun du bor i eller väljer att bo i.

Att lika vård och samma förutsättningar måste finnas i skola och omsorg oavsett vilken kommun du växer upp eller åldras i måste bli en självklarhet.

Detta borde väl vara en valfråga om något.

Den nu dömde byggföretagaren heter Jan Goman, själv med polsk bakgrund. De tre arbetarna har de vanligaste polska namnen: Grzegorz, Marcin och Pawel. Goman döms till fängelse i två år och tio månader för två fall av människoexploatering och ett fall av människohandel.

Jan Goman hittade de tre redan utsatta arbetarna vid ett soppkök i Polen. Han tog dem till Sverige med löfte om jobb och bra betalning: 25.000 kronor i månaden, åtta timmars arbetsdag och ett bra boende.

Väl på plats i Skurup tog Goman arbetarnas id-handlingar, hyste in dem i ett uselt boende på en gård där de sov på luftmadrasser. Utan vatten och bland smuts och råttor. Han tvingade männen att arbeta under slavlika förhållanden sju dagar i veckan, för låg eller i ett fall nästan ingen lön alls.

– De här männen har inga tillgångar, ingen inkomst, de är skuldsatta. En är hemlös. De har rekryterats vid ett soppkök i Polen, säger åklagare Emma Adolfsson vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, i ett uttalande.

Enligt rättegångsprotokollet fick Grzegorz 30 procent av de pengar han lovats, Marcin 25 procent och Pawel inga pengar alls.

Under kalla nätter fick arbetarna som bodde på vinden i företagarens hus i Trunnerup i Skurups kommun, inte värma sig med el-element: Goman ansåg att det kostade för mycket. De arbetade tio timmar om dagen, ofta hemma hos privatpersoner. De arbetade bland annat med asbestrivning och i farligt arbete på tak, arbete de tvingades utföra utan skyddsutrustning. Utan att ha relevant kunskap sattes männen också på att reparera bilar – som byggföretagaren sedan sålde. 

Arbetarna hade inte råd att köpa mat. Det vittnade de om i rätten:

– Jag var så hungrig att jag åt äpplen som fanns i trädgården och hundmat, säger en av männen i polisförhören.

Goman använde fysiskt våld mot en av de tre arbetarna och genom att sparka och misshandla sin hund, menade arbetarna, visade han vad han var kapabel att göra.

I februari 2025 fick en av männen nog och började gå längs motorvägen de 23 kilometrarna till Ystad, där han skulle polisanmäla byggföretagaren. Svårt frusen blev arbetaren upplockad av en polispatrull, och när polisen gjorde husrannsakan på den gård han ledde dem till, uppdagades de slavliknande förhållandena.

– Vi hade lämnat för länge sen, men han ville inte betala oss och i december (2025) tog han ifrån oss våra id-handlingar så att vi inte kunde åka därifrån, berättar en av arbetarna.

Det är inte första gången Jan Goman figurerar i rätten: 2019 greps han för att ha levt lyxliv på en 80-årig mans bekostnad och lurat honom på 1,4 miljoner kronor. Men redan som 16-åring dömdes han för rån, bilstöld, försök till utpressning och övergrepp i rättssak. Några månader senare dömdes han på nytt: för utpressning, olaga hot och bedrägeri. Han är också dömd för misshandel, ofredande och häleri. Trots domarna har Goman kunnat starta företag: nu får han näringsförbud i fem år.

Jan Goman döms för människohandel till fängelse i två år och tio månader, samt för bokföringsbrott och folkbokföringsbrott. Han ska betala skadestånd till de tre arbetarna, sammanlagt drygt 900.000 kronor. 1,6 miljoner kronor, liksom ett par bilar och flera förfalskade lyxklockor, förverkas.

I samma mål döms också tre av Gomans kumpaner. Åklagaren ville ha männen dömda för medhjälp till människoexploatering, men tingsrätten godkände inte det: en man i 25-årsåldern får 15 månaders fängelse för penningtvätt och narkotikabrott, och två män i 60-årsåldern får villkorligt för penningtvätt.

De dömda har till den 24 mars på sig att överklaga domarna.

Hej, vem är du?

– Jag heter Hannes Pakarinen och är valombudsman för Kommunistiska Partiet. Sedan början av mars sitter jag på particentralen och arbetar med vår valkampanj inför kommunvalet 2026.

Vad gör en valombudsman?

– Ja, allt som har med valet att göra. Just nu jobbar jag särskilt med att utforma affischer och flygblad som ska användas i kampanjen, men jag hjälper även partiavdelningarna med olika frågor rörande deras valarbete. Sedan är en valrörelse mycket jobb, så nya uppgifter uppenbarar sig ständigt.

Hur ser utsikterna ut för Kommunistiska Partiet?

– Jag tycker de är goda. Sedan valet 2022 har det skett en kraftig skärpning av motsättningarna både inom och utom Sverige – vilket även återspeglas i att vi ställer upp i 20 kommuner i år, en fördubbling jämfört med senast. Det är många som delar vår syn om att Sverige står inför ett vägval: krig och imperialism eller fred, välfärd och en bättre vardag för arbetarklassen. Förhoppningsvis är det också många som därmed väljer att engagera sig i den gemensamma kampen för framtiden.

Hur kan man stödja Kommunistiska Partiet i valrörelsen?

– Vårt parti är inte som alla andra. Vårt mål är inte att stapla kommunvalsröster på hög, utan att bygga en verklig rörelse för socialism i Sverige. Därför är också det bästa sättet att stödja K just att vara med och bygga rörelsen – att delta på möten och demonstrationer, dela flygblad och kampanja i kommunvalet. Allt detta stärker vår gemensamma rörelse.

– Dessutom litar vi helt till egna krafter, eftersom vi inte har några stora bidragssummor att luta oss mot. Vill man stödja valkampanjen lite extra, så kan man ge ett frivilligt bidrag till valfonden. Målet är 600.000 kronor, och vi är redan mer än halvvägs dit. 

Kuba befinner sig på frontlinjen i kampen mot USA-imperialismen och har i över 60 år försvarat sin självständighet, suveränitet och sitt socialistiska projekt.

Efter att USA intensifierat sin ekonomiska krigföring mot Kuba står landet inför en svår situation. Mycket står på spel. Proletären har intervjuat Kubas ambassadör i Sverige, Raúl Delgado Concepción, för att diskutera den senaste utvecklingen.

Den 29 januari förklarade USA:s president Donald Trump formellt Kuba som ett nationellt säkerhetshot mot landet och att USA till följd befinner sig i ett ”nationellt nödläge”. På vilket sätt är Kuba ett hot mot USA?

– Presidentdekretet, genom vilket USA:s regering förhindrar tredje länder från att sälja olja till Kuba, saknar helt och hållet objektiv grund. USA är världens största militärmakt. Kuba har aldrig velat och vill inte heller nu ha ett krig med denna makt eller med något annat land.

– Kuba är istället en av de främsta förespråkarna för en fredszon i Latinamerika och Karibien, fri från massförstörelsevapen såsom kärnvapen, som USA besitter och använder som utpressningsmedel för att underkuva folk och påtvinga dem sin dominans.

Trots att Kuba sedan 1960-talet lidit under USA:s brottsliga blockad överstiger den karibiska önationens sociala indikatorer USA:s – med högre medellivslängd och läskunnighet, lägre barnadödlighet, hemlöshet och arbetslöshet samt gratis skola och sjukvård.

– Kuba är ett emblematiskt exempel på försvaret av nationell värdighet och suveränitet. En position som landet vann i januari 1959 genom en revolution med brett folkligt stöd 90 mil från USA-imperialismen, vars företrädare fortfarande tror att de kan diktera kursen för folken i Latinamerika och Karibien. Det är detta exempel som jänkar-imperialismen vill förstöra.

Raúl Delgado Concepción utsågs till Kubas ambassadör sommaren 2025. Foto: Achim Rödner

Hur har Trumps hot om strafftullar mot länder som levererar olja till Kuba påverkat det kubanska folket och de ekonomiska förhållandena på ön?

– Blockaden av oljetillförseln har en direkt inverkan på miljontals kubaners vardag. Det påverkar kollektivtrafiken, industrin, transporten av patienter med kroniska sjukdomar, distributionen av dricksvatten, det nationella elnätet och så vidare.

Ambassadören Raúl Delgado Concepción redogör för flera program och åtgärder som vidtagits för att bygga ut och stärka Kubas elförsörjning, inte minst genom solpaneler.

– Det finns en plan för att tillhandahålla 10.000 solcellsanläggningar till utbildnings- och sjukvårdssektorn: till läkare, lärare, professorer, vårdpersonal och anställda på skolor och universitet – två sektorer som bidrar mycket till samhället och där arbetet utförs under väldigt tuffa förhållanden.

– Folkandan och regeringens inställning är att övervinna denna situation och gå segrande ur striden, att inte låta sig besegras, säger Raúl Delgado Concepción.

Den 3 januari kidnappade USA Venezuelas president Nicolás Maduro och landets första dam Cilia Flores i en militär operation som dödade fler än hundra personer, däribland 32 kubaner. Vad betyder relationen med Venezuela och landets stöd, inte minst oljeexporten, för Kuba?

– Många vill se Kubas relation med Venezuela som ett beroendeförhållande. Det stämmer inte överens med verkligheten.

– Sedan Hugo Chávez ledde den bolivarianska revolutionen har ett omfattande samarbete växt fram baserat på principer om solidaritet, integration och ömsesidighet. Hur två systernationer kunde dra nytta av varandras potential i kontexten av denna integration och ömsesidighet, förklarar Kubas ambassadör, och fortsätter:

– Det är därför det omfattande samarbetsavtalet mellan Kuba och Venezuela undertecknades för mer än 25 år sedan, vilket omfattar flera områden, inklusive energi, utbildning, industri, gruvdrift, telekommunikation samt kulturella och politiska utbyten. Ur denna relation och samarbetsavtalet bildades ALBA-TCP, som utvidgade relationens kärna och huvuddrag till flera länder i Latinamerika och Karibien.

Raúl Delgado Concepción berättar att USA:s angrepp och sanktioner mot Venezuela har påverkat utbytet med Kuba, som även om det upprätthålls inte ligger kvar på samma nivåer som förr. Han lyfter även USA:s sjöblockad mot Venezuela som upprättades i december 2025.

– I praktiken innebär USA:s åtgärder en energiblockad mot vårt land, säger Raúl Delgado Concepción.

Flera länder, bland andra Ryssland och Kina, har fördömt USA:s senaste aggressioner. Vad betyder relationen med dessa länder för Kuba?

– Ledarna för dessa länder har uttryckt sin solidaritet med vårt folk och vår regering i detta sammanhang. De har uttryckt sitt stöd, engagemang och sin beslutsamhet att fortsätta samarbetet med Kuba.

Raúl Delgado Concepción hänvisar till president Miguel Díaz-Canels ord från en presskonferens den 5 februari:

”Bakom talen finns det mer, saker som vi öppet inte kan förklara idag, eftersom fienden förföljer varje möjlighet och väg som kan öppna sig för Kuba. Men jag kan försäkra er med största ansvar att Kuba inte är ensamt.”

Trots alla hinder fortsätter den karibiska önationen upprätthålla sin långa tradition av internationell solidaritet. Inte minst genom att skicka sjukvårdspersonal till länder i nöd och behov runt om i världen.

Sedan revolutionen 1959 har Kuba skickat över 400.000 läkare och sjukvårdsarbetare till 164 olika länder, inklusive till länder som är fientligt inställda till Kubas socialistiska projekt. Kuba erbjöd till och med att skicka en brigad bestående av 1.500 läkare och dussintals ton medicinsk utrustning till USA i samband med den förödande orkanen Katrina 2005, men Bushadministrationen släppte inte in dem.

Kuba och Venezuela lanserade 2004 initiativet Misión Milagro som en del av ALBA-alliansen, vars syfte är att erbjuda gratis vård till personer med synproblem, främst från låginkomsthushåll.

– Misión Milagro har återgett synen till fler än 3,5 miljoner latinamerikaner som var blinda på grund av sjukdomar som med rätt behandling och teknik är möjliga att bota – ett arbetssätt som inte är kommersiellt och vinstdrivande utan som bygger på social rättvisa och jämlikhet, säger Raúl Delgado Concepción

I februari publicerade den Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman en krönika som varnade för att åka till Kuba för att visa sitt stöd till landet, och som argumenterade för att det inte bara är USA:s blockad som kväver Kuba: ”det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ’stötta’ regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset”.

Vad tänker du om den här sortens argument som framförs i Flamman?

– Det är ett narrativ som traditionellt förs fram i USA-finansierade medier, och i det nuvarande läget har de uppmuntrats av de påtryckningar och utpressningar som Trump-Rubio-duon använder. Det kubanska folket har en lång tradition av kamp. De har aldrig tillåtit att någon påtvingat dem något. Vår självständighet vanns med blod. Ingen gav oss den, och ingen utkämpade striderna åt oss.

– Ekvationen är enkel: om vår modell är så bristfällig, låt oss misslyckas på egen hand. Men nej, istället har de fortsatt implementera en fientlig sanktionspolitik i över 60 år, som inte bara påverkar Kubas handelsförbindelser med USA, utan också med tredje länder, vilket bryter mot internationell rätt, med det påstådda målet att ”uppnå frihet för det kubanska folket”, säger Raúl Delgado Concepción, och fortsätter:

– Låt oss fundera över hur länge de länder som samma medier kallar ”demokratier” hade kunnat stå emot en sådan blockad. Det handlar inte om att hålla med om den kubanska politiska modellen eller inte. Det handlar om att förstå att denna typ av utpressning strider mot mänsklighetens grundprinciper.

Vad hoppas du åstadkomma under din tid som ambassadör i Sverige?

– Jag tillträder min post med åtagandet att arbeta för att stärka de bilaterala relationerna, som sträcker sig tillbaka till 1902, och förstärka befintliga samarbetsmekanismer. På samma sätt kommer jag att fortsätta samarbeta med solidaritetsorganisationer och kubanska medborgare för att från denna position fortsätta stödja det kubanska folkets uthålliga kamp för att bevara deras landvinningar och dela med sig av sin sanning, avslutar Raúl Delgado Concepción.

Samtidigt som dödstalen i Iran i skrivande stund uppgår till fler än 1.200 dödsoffer för USA:s och Israels bomber fortsätter Israel att bomba även Libanon. De senaste dagarna har minst 486 personer dödats i attackerna, uppger landets hälsoministerium på måndagen. Över en halv miljon libaneser är på flykt efter att Israel förra onsdagen uppmanat alla i södra Libanon att ta sig norr om Litanifloden, och även invånarna i Beiruts södra förorter att lämna sina hem.

Israel har de senaste 15 månaderna så gott som dagligen brutit mot vapenvilan med den libanesiska milisen Hizbollah, men har den senaste dryga veckan intensifierat flygattackerna mot Libanon. Det sker sedan Hizbollah åter skickat raketer mot norra Israel, i protest mot mordet på Irans högste ledare ayatolla Khamenei. 

Att Hizbollah återupptagit det militära motståndet mot Israel har lett till spänningar mellan motståndsorganisationen och Libanons regering och statschef, den tidigare generalen Joseph Aoun som är landets president. I en post på X anklagar Aoun Hizbollah för att medvetet söka en israelisk invasion av Libanon, och efterlyser direkta förhandlingar mellan Israel och Libanon. 

Förhandlingarna ska enligt Aoun utmynna i en lösning som innefattar att Hizbollah avväpnas och att Libanons reguljära armé – som är klart svagare än Hizbollah, och som inte gjort något motstånd när Israels regelbundet gjort räder in i landet det senaste året – ska ta kontroll över södra Libanon.

Aouns uttalande kommer en vecka efter att Libanons premiärminister Nawaf Salam förklarade Hizbollahs militära aktioner för olagliga. 

– Vi utfärdar ett förbud för Hizbollahs militära aktiviteter och begränsar dess roll till den politiska sfären, sade Salam då i ett uttalande – när Israel samma dag dödat minst 52 personer i bombningar av Beirut. 

Hizbollah tog avstånd från premiärministerns ord i ett eget uttalande: ”Vi förstår den libanesiska regeringens impotens ställd inför den brutala sionistiska fienden, som kränker nationell suveränitet, ockuperar mark och utgör ett konstant hot mot landets säkerhet och stabilitet”, sade Hizbollah i uttalandet som fortsätter: 

”Givet den tydliga svaghet och bristfällighet ser vi dock inget rättfärdigande för premiärminister Salam och hans regering att vidta så aggressiva åtgärder mot de libaneser som motsätter sig ockupationen.”

Redan förra sommaren gick Libanons regering med på amerikanska krav på att Hizbollah skulle avväpnas i hela landet, vilket milisen förkastat. Hizbollah sade då i ett uttalande att avtalet om vapenvila stipulerar att de skulle dra sig tillbaka militärt till norr om Litanifloden, men att de inte kommer att överlämna sina vapendepåer och positioner norr om floden.

Enligt den israeliska tidningen Haaretz ska Frankrike nu ha erbjudit Israel att hjälpa Libanons armé att avväpna Hizbollah, vilket Israel ska ha avfärdat. Enligt Haaretz källa är den israeliska ledningen fast besluten att ”ta itu med problemet med egna händer” och lutar mot att ”gå in i Libanon och lösa detta en gång för alla”.

Israels armé har redan tagit sig några kilometer in i obebodda områden i södra Libanon, utöver de fem områden som de redan ockuperar sedan vapenvilan inleddes i november 2025, uppger en källa i Libanons armé för Al Jazeera.

Syriens president Ahmed al-Sharaa – som kallade sig Abu Mohammed al-Julani när han var al-Qaida-ledare – ställde sig på måndagen bakom Aoun i försöket att avväpna Hizbollah. På ett virtuellt möte med flera andra ledare i regionen, sammankallat av EU-kommissionen, fördömde Sharaa också ”Irans fortsatta försök att destabilisera arabiska huvudstäder”.

Den libanesiske parlamentsledamoten Mohammed Raad, som är gruppledare för Hizbollahs politiska gren i parlamentet, Lojalitet till motståndet-blocket, påminde i ett tal på måndagen om att Hizbollah upprätthållit avtalet om vapenvila medan Israel brutit mot vapenvilan hundratals gånger.

– Samtidigt som vi fördömer regeringens beslut från augusti, om att vår libanesiska armé ska implementera ett vapenmonopol, har det blivit tydligt att regeringens svar på fiendens svepskäl att avväpna motståndet har gjort den sionistiska fienden djärvare och uppmuntrat dem att komma med nya svepskäl.

Regeringens eftergifter till Israel och USA har inte gett någonting, säger Raad.

– Libanon står idag inte inför ett val mellan krig och fred, som vissa påstår, utan snarare inför ett val mellan krig och att kapitulera inför de förnedrande villkor som fienden vill implementera på regeringen, som är medveten om detta och aktivt eftersträvar det.

Det är fyra år sedan Ryssland angrep Ukraina, ett krig som fördömdes unisont av västvärldens alla ledare och alla partier och medier i Sverige. Det beskrevs som ett orättfärdigt brott mot folkrätten, som innebär ett förbud mot anfallskrig som inte sker i direkt självförsvar eller är godkända av FN:s säkerhetsråd. 

När USA och Israel nu inlett ett fullskaligt anfall på Iran väger folkrätten plötsligt lätt.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard medger visserligen att det är ”svårt att se att [anfallet mot Iran] skulle vara förenligt med folkrätten” men säger i samma andetag att Iran utgör ett hot mot omvärlden, inklusive Sverige, och att ”regimen inte får tillåtas utveckla kärnvapen”. Statsminister Ulf Kristersson menar att anfallet är tillåtet – om det lyckas.

I Agenda, dagen efter anfallet, placerade sig Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi till höger om regeringen när han gav sitt öppna stöd till anfallet, som han menade inte alls nödvändigtvis bröt mot folkrätten.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar lyckas med konststycket att uttala sig om anfallet utan att överhuvudtaget nämna USA eller Israel. Hon skriver visserligen att kriget måste upphöra och att folkrätten måste respekteras – men udden är riktad mot Iran som beskrivs som en ”fruktansvärd” diktatur.

USA:s och Israels krig har redan lett till tusentals civila iraniers död och en massiv förstörelse i iranska städer, däribland huvudstaden Teheran. Om USA och Israel överhuvudtaget lyckas besegra regimen, så väntar knappast frihet.

USA:s krig de senaste decennierna ger ett blodigt facit. 2001 invaderade en USA-ledd koalition, där Sverige senare kom att ingå, Afghanistan. Syftet sades vara att befria kvinnorna och stoppa terrorismen. 20 år av krig ledde till att samma regim till slut kunde återta makten. Kostnaden i människoliv blev 200.000.

2003 anföll USA, trots omvärldens protester, Irak. Befolkningen skulle befrias från en diktator som hotade omvärlden med massförstörelsevapen.

De påstådda massförstörelsevapnen fanns inte. Det efterföljande kriget ledde till uppemot en miljon döda. Hundratusentals tvingades på flykt och i kaoset frodades terrorgrupper som al-Qaida och senare också Islamiska staten, IS.

2011 anföll Nato, med Sveriges stöd, Libyen. Återigen med liknande argument som i Afghanistan och Irak. Återigen ledde anfallskriget till kaos och tiotusentals döda. Libyen är ännu splittrat i ett inbördeskrigsliknande tillstånd.

Imperialismens missiler och bomber kan aldrig befria kvinnor eller leda till demokrati.

Inte heller har USA:s interventioner och bombningar i Syrien och Jemen lett något annat än fortsatt förstörelse – eller rent av nya islamistiska regimer som den i Syrien. Som trots att den har sina rötter i al-Qaida idag åtnjuter västs fulla stöd, bevisat bland annat i 295 miljoner kronor som den svenska regeringen skänkt regimen.

Västs och USA:s stöd till den syriska regimen, samtidigt som Irans regim bombas, är talande. Det handlar såklart inte om att USA råkar tycka bättre om al-Qaida än de iranska mullorna utan om att Iran tillhör de länder som vägrar att böja sig inför imperialismen.

För att bekämpa kriget och förstå utvecklingen i såväl Mellanöstern som övriga världen behövs en antiimperialistisk analys.

USA är idag den ledande imperialistmakten. Bakom sig har den en rad mer eller mindre lojala, och mer eller mindre självständiga, imperialistmakter, däribland Sverige.

Det är en världsordning som bygger på att imperialismens kärnländer kan kontrollera råvaror och resurser genom sin ekonomiska, politiska och militära dominans. Enskilda länder kan tillåtas föra sin egen politik bara så länge de inte går emot imperialismens intressen, till exempel genom att handla med konkurrerande maktblock eller förstatliga oljeindustrin.

Därför måste länder som Kuba, Venezuela och Iran bekämpas. Därför fördöms Rysslands brott mot folkrätten medan västallierade länder som Israel tillåts begå folkmord i Gaza. Därför kan den religiösa kungadiktaturen Saudiarabien, ökänt för sitt stöd till terrorgrupper, stå under amerikanskt beskydd medan mullornas Iran bombas.

USA-imperialismen dominerar fortfarande politiskt och militärt men hotas idag ekonomiskt av framför allt Kina. En förklaring till USA:s agerande i Mellanöstern är därför att på olika sätt stoppa Kinas handel med och tillgång till råvaror. Av Irans export av olja beräknas uppemot 90 procent gå till Kina. Närmare 15 procent av Kinas oljeimport kommer från Iran, som också är en viktig länk i Kinas Nya sidenvägen-projekt.

Därutöver är Israel en viktig allierad till USA och en avgörande länk i dess kontroll över Mellanöstern. USA är därför beredda att agera torped åt Israel. Lägg därtill en stark proisraelisk lobby i USA och en fascistisk Maga-rörelse under ledning av Donald Trump som allt mer ser militärt våld som den enda metoden att upprätthålla världshegemoni.

För alla fredsvänner gäller det att se igenom krigspropagandan. USA och Israel sprider, tillsammans med exiliranier lojala till kungadiktaturen som störtades 1979, desinformation och propaganda mot Iran. Samma sak gjordes inför anfallen på Afghanistan, Irak och Libyen, med syftet att rättfärdiga ett anfallskrig.

Ett stöd till Iran i kriget mot USA-imperialismen innebär inte ett stöd till Irans kvinnoförtryckande teokrati eller våldsamma övergrepp mot iranska demonstranter. Det innebär att vi vet att ett imperialistiskt krig bara kommer att leda till mer lidande och förstörelse för befolkningen.

Imperialismens missiler och bomber kan aldrig kan befria ett folk. Fred och självständighet från imperialismen är själva förutsättningen för demokrati och frihet.

Regeringen har det senaste året meddelat satsningar för att stärka Sveriges luftvärnssystem för mer än 50 miljarder kronor. En siffra som överstiger den totala försvarsbudgeten för hela 2018.

”Inte sedan andra världskriget har svenskt luftvärn förstärkts och byggts ut i samma omfattning som nu”, skriver Försvarsmakten i ett pressmeddelande.

De omfattande satsningarna är historiska och inkluderar bland annat inköp av krigsmateriel och ammunition, utrustning till marinen samt utbildningen av 50 nya luftvärnskompanier.

Försvarsmaktens luftvärnsbataljoner uppnådde full operationell förmåga med luftvärnssystem 103 Patriot i slutet av 2025. De första leveranserna av de amerikansktillverkade Patriot-robotarna levererades 2021.

Jävla k*kdator! Ord som yttrats många gånger på denna redaktion. Det är också namnet på en ny fotoutställning på Arbetets Museum i Norrköping. 

Utställningen handlar om krånglande teknik. Något som inte bara kostar de anställda en del spänningshuvudvärk, utan också samhället miljarder kronor varje år. 

Bakom kameran står den prisbelönte fotojournalisten Daniel Nilsson, som tidigare plåtat tokiga hemmakontor under covidpandemin. Han har med samma underfundiga humor skildrat datorkrångel, borttappade lösenord, havererade Zoom-möten, introduktion för nya, överkrångliga system som de anställda tvingas lära sig, samt känslan av att vilja slänga ut datorn genom fönstret när en hel arbetsdag ägnats åt att lösa något teknikstrul. 

Exemplen har samlats in från medlemmar i Unionen, som varit med och utformat utställningen.

– Det har varit både allvarliga och humoristiska berättelser. Allvarliga för att de tar mycket tid och frustration och kostar framförallt mycket pengar, men det är mycket man kan skratta åt i efterhand, säger Daniel Nilsson till Proletären. 

– Man känner sig ibland så extremt hjälplös och ensam i de här situationerna.

Foto: Daniel Nilsson

Foto: Daniel Nilsson

Utställningen tar avstamp i tjänstemannavärlden. Men det är inte bara kontorsanställda som stångas med tekniken.

Datorer och smartphones är med på ett hörn i de flesta yrken nu för tiden. Körjournaler, stämpelklockor, scheman, orderlistor, kvitteringssystem, sjöfartsböcker, allt är digitalt.

Och privat är vi mer teknikomslutna/beroende än någonsin tidigare. Ilskan som uppstår när något helt enkelt inte funkar som det bör… ja, den kan nog de flesta relatera till.

– Alla som upplevt en frustration kommer att känna igen sig, säger Daniel Nilsson

– Vi har gjort oss extremt beroende av det digitala och kommer inte kunna gå tillbaka till något analogt igen tror jag. Och vi är helt i händerna på något som vi inte kan styra riktigt.

När dessa rader skrivs ploppar en nyhetsnotis upp om att Visby lasarett tvingas ställa in alla operationer… på grund av teknikkrångel.