Tornevall Networks

Hussam Abu Safiya, direktören på Kamal Adwan-sjukhuset i norra Gaza, har suttit fängslad utan åtal i mer än 500 dagar. Han kidnappades av Israel i slutet på december 2024 efter att han ensam i sin läkarrock gick genom rasmassorna mot ockupationsmaktens stridsvagnar som belägrat sjukhuset i 85 dagar.

Nu varnar hans advokat, Nasser Odeh, och Physicians for Human Rights Israel (PHRI) för att hans liv är i omedelbar fara. Abu Safiyas advokat hade svårt att känna igen honom under ett fängelsebesök i lördags på grund av att misshandlats så kraftigt, med färska skador på huvudet, ögonen, öronen, och halsen.

– Det här är sista gången ni kommer att se mig. De har fört mig hit för att döda mig. Jag tror inte att jag kommer att överleva. Det här är slutet, sade Abu Safiya till sin advokat.

När Nasser Odeh besökte sjukhusdirektören i torsdags i den underjordiska förhörsanläggningen Rakefet i Nitzan-fängelset hade Hussam Abu Safiya svårt att andas, han kunde varken sitta upp eller tala ordentligt och han höll upprepade gånger på att förlora medvetandet.

Enligt PHRI intensifierade Israel sin tortyr av Abu Safiya efter att han överklagade sitt frihetsberövande i högsta domstolen i Jerusalem den 10. Då framträdde sjukhusdirektören via videolänk från det ökända Nafha-fängelset fastspänd i både hand- och fotbojor.

Abu Safiya berättade för sin advokat att vakter kom in i hans isoleringscell i Ganot-fängelset efter domstolsförhandlingen och slog honom med hammare och batonger. Den 24 juni fördes han till Rakefet och har sedan dess misshandlats dagligen.

Direktören på Kamal Adwan-sjukhuset nekas både medicinsk vård och de läkemedel han behöver för sin kroniska sjukdom av israelerna. Han har också problem med synen på grund av att hans glasögon konfiskerats.

”Mina palestinska kollegor i Gaza kräver inte bara att Abu Safia ska friges, att sjukhusen ska få humanitär hjälp och att angreppen mot sjukvårdspersonal ska upphöra. De kräver ett omedelbart slut på ockupationen”, skriver den norske läkaren Mads Gilbert, som arbetat på sjukhus i Gaza i 25 år, i en debattartikel i Al Jazeera.

”Det grundläggande problemet i Gaza idag, precis som för 1.000 dagar sedan, är den av USA stödda israeliska koloniala ockupationen, den sadistiska belägringen, det strukturella våldet och apartheid”, fortsätter han.

Abu Safiya är en av 14 läkare som sitter fängslade i israeliska interneringsläger och fängelser. Två läkare har inte överlevt israeliskt fångenskap. 1.700 palestinska sjukvårdsarbetare har bekräftats dödade. Hundratals sitter fortfarande fängslade.

Det som började som ett tips om ett möjligt vapeninnehav slutade i ett ovanligt omfattande utredning om synnerligen grovt vapenbrott. I centrum står en helikopterpilot med kopplingar till Sverigedemokraterna, Israel – och USA:s underrättelsetjänst CIA.

I januari 2026 slog polisen till mot två villor i Karlsborg efter uppgifter om att en man skulle inneha vapen på adressen. När polisen först kommer till platsen förnekar samtliga personer i husen att det finns några vapen överhuvudtaget.

Kort därefter visar en av personerna i hushållet, en man i 80-årsåldern, upp ett amerikanskt vapenlicenskort från Florida – och börjar sedan prata om amerikanska underrättelsetjänster och internationella operationer i bland annat Vietnam, Laos och Kambodja.

I förhör kommer han senare att berätta att han är helikopterpilot, har arbetat som helikopterinspektör – och att amerikanska myndigheter under många år har hjälpt honom ekonomiskt.

I helikopterpilotens garage, som byggts om till ett hemmagym, upptäckte polisen en gömma under golvet. Under två lösa klinkerplattor låg en nedgrävd låda med flera skjutvapen – däribland en kulsprutepistol av MP5-typ, två hagelgevär, en pistol och en revolver.

Foto: Förundersökning

När polisen fortsätter söka igenom bostäderna hittar de ytterligare vapen. I ett nattduksbord i sovrummet ligger en pistol. I badrummet hittas ännu en pistol i ett par byxor på golvet.

Totalt beslagtas åtta skjutvapen.

Efter polisens undersökning står det klart att flera av vapnen var skarpladdade – flera av dem med en kula i loppet. Enligt Nationellt forensiskt centrum rör det sig om vapen av särskilt farlig beskaffenhet.

Foto: Förundersökning

Varken mannen eller någon av hans familjemedlemmar, som också bor i husen, har några registrerade vapenlicenser i Sverige.

Samtliga familjemedlemmar grips i samband med insatsen. Alla utom helikopterpiloten kommer senare att släppas utan några misstankar.

Men i polisförhören börjar snart en betydligt märkligare berättelse växa fram. 

När polisen senare frågar vem som äger fastigheterna, svarar helikopterpiloten:

– Det är amerikanarna som äger bostäderna.

Enligt mannen har personer med kopplingar till amerikanska och israeliska myndigheter periodvis bott i familjens två villor – som sedan 2008 mycket riktigt ägs av ett amerikanskt bolag.

Han menar också att vapnen som polisen hittat kan ha placerats där av personer kopplade till amerikanska eller israeliska underrättelsetjänster.

Utredningen visar att vapnen varit gömda på ett sätt som tyder på planering. Den dolda gömman under golvet, tillsammans med spridda vapen i olika delar av bostaden, lyfts fram som en anledningen till att brottet av åklagaren anses vara synnerligen grovt.

Foto: Förundersökning

I förhör med grannar och bekanta beskrivs den äldre mannen som en stor supporter till Donald Trump. Mannen uppger också att han vid ett tillfälle träffat den amerikanske presidenten.

Dessutom finns kopplingar till Sverigedemokraterna i mannens närmaste krets. Personer i familjen stod på partiets vallista i kommunvalet 2022 och mannens fru satt som tjänstgörande ersättare i kommunfullmäktige 2019.

Enligt vittnesuppgifter hyrde familjen också ut sitt hus till Sverigedemokraterna under pandemin – och partiet ska ha haft ett stort antal möten i huset.

Den spektakulära vapengömman i villan är dock bara toppen av ett isberg. När Proletären undersöker helikopterpilotens bakgrund framkommer kopplingar till utländska underrättelsetjänster och internationella vapenaffärer – med Iran.

Är mannen en missförstådd vapenentusiast, en svensk Rambo redo att ta lagen i egna händer – eller en övervintrad CIA-agent? Håll utkik i Proletären efter nästa del!

Fotnot: Proletären har sökt Sverigedemokraternas presstjänst för en kommentar.

USA:s bäste VM-målgörare, den 25-årige anfallaren Folarin Balogun, är klar att spela mot Belgien i åttondelsfinalen under natten mot tisdagen. Avspark i Seattle klockan 02.00, svensk tid.

Det trots att Balogun borde ha varit avstängd.

– Den 5 juli i USA, är det som den 1 april i resten av världen?, frågar sig den belgiske förbundskaptenen Rudi Garcia.

Det var i onsdags i förra veckan som Folarin Balogun fick ett rött kort i matchen mot Bosnien och Herzegovina. USA vann med 2-0, men det röda kortet innebar att Balogun skulle vara avstängd i USA:s åttondelsfinal mot Belgien.

Men efter matchen ringde president Trump till sin gode vän, Fifa-bossen Gianni Infantino. Trump begärde att avstängningen skulle upphävas.

Efter att den schweiziske fotbollsbossen fått samtalet från Trump, beslutade Fifa:s disciplinkommitté att upphäva avstängningen.

Ett sensationellt beslut och en mycket ovanlig åtgärd: det är första gången sedan 1962, då VM spelades i Chile, som Fifa har upphävt en automatisk avstängning efter ett rött kort i en VM-turnering.

I ett inlägg på sin egen sociala mediaplattform Truth Central, tackade Trump för hjälpen:

”Tack till Fifa för att ni gjorde det som var rätt och upphävde en stor orättvisa”, skrev Trump.

Och Vita Husets officiella konto på plattformen X, skickade ut meddelandet ”USA, USA, USA…”.

Beslutet att upphäva Baloguns avstängning hyllas av fler än Donald Trump: också Zlatan Ibrahimovic, som agerar VM-expert i den Trumpvänliga och reaktionära TV-kanalen Fox, gillar beslutet:

– Jag är glad för USA:s skull. För de har varit fantastiska och Balogun har varit ännu mer fantastisk, sade Ibrahimovic i Fox News på söndagskvällen.

Fifa:s disciplinkommitté har använt en paragraf i regelverket som få ens hört talas om: Balogun är nu avstängd villkorligt i ett år. Om han får ytterligare ett rött kort under det året, kommer han att bli avstängd i nästa match – till skillnad från alla andra spelare som blir avstängda direkt.

Det belgiska fotbollsförbundet Royal Belgian Football Association (RFBA) protesterar mot Fifa-beslutet. RFBA konstaterar att samma regelverk klart stadgar att en spelare som får ett rött kort automatiskt också blir avstängd i den påföljande matchen.

Belgarna hänvisar också till det faktum att regeln om automatisk avstängning efter ett rött kort, kommunicerats ut till alla deltagande VM-länder före turneringen, samt att den också kommuniceras på genomgångarna före varje match i VM.

Fifa:s disciplinkommitté leds av Mohammad Al Kamali från Förenade Arabemiraten.

Den belgiske landslagstränaren Rudi Garcia frågar i en post på sina sociala medier, om den 5 juli i USA är samma sak som den 1 april i övriga världen. Garcia är orolig för fotbollens integritet.

Donald Trump och Gianni Infantino är mycket goda vänner. Den schweiziske fotbollsbossen jobbade hårt för att Trump skulle få Nobels fredspris, och när det misslyckades instiftade han på eget bevåg Fifa:s fredspris som han tilldelade Trump. Infantino har också mycket lydigt följt USA:s linje i snacket om en internationell fotbollsbojkott mot Israel.

VM-turneringen i USA, Kanada och Mexiko har kantats av skandaler; Balogun-affären var inte den första. USA har stoppat domare från att resa in i landet, det iranska laget har diskriminerats när USA:s myndigheter har gjort allt för att försvåra lagets deltagande i turneringen. Fans från flera nationer har stoppats helt, eller av orimliga summor för att få visum till USA.

Att växa upp som statarunge under 1900-talets mitt var långt ifrån enkelt. Trots att statarsystemet som sådant försvann, förändrades inte statarnas livssituation märkbart.

I stället för “statare”, “statardräng” eller “statdräng” blev deras fädrars yrkestitel lantbruksarbetare eller jordbruksarbetare. Med samma arbetsuppgifter, samma förutsättningar vad gäller boende och samma krav på deras hustrur att sköta mjölkningen av gårdens stora mängd kor flera gånger om dagen.

För barnen skedde ingen märkbar förändring mer än att familjen disponerade lite mer kontanter. Deras status var fortfarande mycket låg och de utsattes för mobbning av lärare, bönder och prästerskapet enbart på grund av att deras fädrar var före detta statare och numera fattiga lantarbetare.

Hur var det då för en statarflicka att växa upp i ett Sverige under utveckling? Slapp hon någonsin undan sin underordnade position i samhället?

Hon var endast 8 år gammal när hon tvingades bli ansvarig för sina småsyskon. Kraven på en så ung flicka var omänskligt höga men vad hade hon att sätta emot? Inget!

I familjen var det fars ord som styrde. Ansvaret gällde överallt. Om småsyskonen busat någon annanstans än i hemmet var det hon som blev straffad. Hon hade brustit i sin tillsyn och skulle få känna på fars hårda örfilar.

Hon grät mycket dessa år. Alltid i ensamhet. Varje slag som träffade henne fick det att ringa och susa i huvudet, och ibland drabbades hon även av en lätt yrsel. Senare i livet kom hon att lida av svår migrän och då sa hon alltid att det var faderns hårda örfilar som låg bakom.

Denna statarflicka var min mor och hon berättade mycket om hur det var att leva som fattig unge i södra delarna av Skåne under 1940-50-talen.

Det var fattigt och trångbott där i statarhuset. På utsidan såg det ut som en mindre villa men inne var den delad i två lägenheter, med ett rum och kök i båda.

Familjen var stor och när det blev dags att lägga sig bäddades barnen ner i kökssoffan och på madrasser på golvet i köket. De fick alltid ligga skavfötters för att kunna få plats.

Konstigt nog fanns det ett rum till som kunde ha använts till sovplatser men detta ständigt låsta rum var det så kallade finrummet som skulle finnas där enbart för gäster när dessa dök upp. Istället trängde hela familjen ihop sig i köket.

Med denna trångboddhet var det svårt att hitta en egen liten vrå för lite lugn och ro. Och kanske studera, vilket min mamma tyckte om. Hon fick därför ta vara på varje liten stund hon kunde sätta sig vid köksbordet och försöka göra sina läxor.

Det fanns ett utrymme där det gick att få lugn och ro. Utedasset. Gårdens alla statarfamiljer, som var fem till antalet, disponerade dassen men ändå kunde mamma sitta en stund och bara drömma sig bort till ett bättre liv. Om det inte var vinter förstås.

De bodde bara ett par hundra meter från havet så främst vintertid drog iskalla vindar in och gjorde besöket på dasset allt annat än angenämt. Då var toabesöken som kortast för det var mycket obehagligt att sitta på avträdet med bar rumpa och få snö och kyla upp mot bakdelen.

Även om mammas barndom var allt annat än enkel så var hennes mors liv värre. I statarens anställning ingick att dennes hustru, oavlönat, skulle hjälpa till att mjölka alla kor som fanns på gården. Flera gånger per dag tvingades hon vandra upp till stallet och mjölka, från tidig morgon till sen kväll. Och efter att själva mjölkningen var slut skulle alla kärlen tvättas rena.

Först därefter kunde hon gå hem och ta hand om sysslorna där. Om hon nu inte blivit ålagd att göra andra saker på gården. Detta, att kvinnan i familjen skulle kunna mjölka, kom att nästan bli ett krav för anställning.

En ogift statare hade mycket svårt att hitta en anställning, eftersom arbetsgivaren ville ha tillgång till den billiga arbetskraften som en lydig och duktig hustru utgjorde. Enligt kontraktet skulle även de uppväxande barnen hjälpa till.

Min mamma slapp just detta, eftersom statarsystemet som sådant “försvann” när hon var liten. Arbetsuppgifterna fanns dock kvar, vilket kan ha föranlett att mamma och hennes familj lämnade den förhållandevis stora gården vid kusten i början av 1950-talet för att bosätta sig hos en annan bonde med en mycket mindre gård inne i ett samhälle en bit bort.

När systemet försvann erhöll morfar en mer normal anställning som lantarbetare. Med en lön i form av kontanter och en bostad i hyfsat skick. Och mormor slapp mjölkningen eftersom den tekniska utvecklingen fått fram mjölkningsmaskiner.

Handmjölkning skedde nu enbart när korna var på sommarbete. Då fick de ta sina hinkar och små pallar och traska ut i hagen för att hitta korna som skulle mjölkas.

Begreppet statare innefattade att den anställde erhöll största delen av sin lön i stat, det vill säga i natura. Det absolut vanligaste var ersättning i form av ved, spannmål, potatis och mjölk. Samt bostad. Om de över huvud taget fick pengar var summorna mycket små.

Att de hade någonstans att bo och mat på bordet varje dag innebar inte att deras liv var en dans på rosor. Maten var mycket enkel. Det var sill och potatis under vardagarna. På söndagar kunde det bli skinkstek med potatis och sås, en rätt som därför alltid fick heta söndagsstek.

Klädinköp var ovanliga. Istället fick kläderna gå i arv från barn till barn. Mamma berättade om den enda gång som hon fick en ny kappa. Hon och hennes mor hade rest in till den stora staden i närheten för inköpet och mamma njöt av varenda sekund där. En helt ny kappa, som ingen annan burit tidigare, och som avslutning varm choklad med en klick vispgrädde på toppen. Bättre kunde hon inte ha det.

Den kappan använde hon tills den inte passade henne längre. Då ärvdes den av en av hennes mindre systrar.

För att kappan skulle hålla länge fick hon enbart använda den vid högtidliga tillfällen och i skolan. Hemma gällde fortfarande de gamla slitna och lappade kläderna. Var och varannan kväll kunde man se kvinnorna sitta i fotogenlampans sken och laga kläder som trasats sönder.

Bostäderna som erbjöds på de flesta gårdar var långt ifrån bra. Väggar och tak och inte så mycket mer. De var ofta dragiga, fuktiga och kalla.

Mammas statarbostad var i något bättre skick då huset var putsat. Detta gjorde att väggarna skyddade dem från de värsta isiga vindar som svepte in från havet. Huset byggdes troligen först vid 1900-talets början, då sonen i bondefamiljen tog över efter fadern som gått bort. För det är nu som formen för anställning ändrades på den gården där min mamma föddes, från drängar och pigor till statare med familjer.

Enligt vad som framkommit när jag sökt i arkiven tycks den gamle bonden ha haft en ständigt minskande arbetsstyrka på gården. Ett annat anställningssystem krävdes om gården skulle kunna fortsätta sin verksamhet. Så medan många andra gårdar började minska på antalet statare startade denna gård sitt eget system med statare. Det kan ha berott på att statare fick den största ersättningen för sitt arbete i natura och inte i kontanter.

På så vis kunde den nya bonden få verksamheten att generera inkomster för honom så gården kunde förbli i familjens ägo utan att stora kontantuttag skulle krävas för arbetarnas löner. Deras ersättning producerades på gården och på så vis kunde bonden hålla sig med statare.

Efter år 1948 fanns det fortfarande fem statarfamiljer i husen, även om de officiellt benämndes “jordbruksarbetare”. Bostäderna var desamma, liksom standarden och sysslorna. Lönen var mer i kontanter men det tycks som om bonden fortfarande hade något svårt att få loss pengarna.

Fyra år senare dog bonden och bouppteckningen visade att han hade en total löneskuld till både de stadigvarande arbetarna och även säsongsarbetare på totalt 11.700 kronor (1952 års värde). Omräknat till idag skulle han varit skyldig dem cirka 220.000 kronor i uteblivna löner.

Trots detta stod han som ägare till tre olika gårdar och han hade ett flertal aktier och obligationer, så att mannen var rik står klart. Gården togs över av sonen, och i samma veva flyttade mamma och hennes familj till en annan bonde med en mindre gård en bit ifrån. Denna gård hade också haft statare, men de två kvarvarande familjerna kallades inte statare längre. Dessutom flyttade den ena familjen till annat boende samtidigt som mamma kom dit.

Morfar blev således anställd som jordbruksarbetare och fick lön i kontanter. Boendesituationen blev något bättre, men nedvärderingen kvarstod. Det som mamma berättade mest om var skillnaden på hur hon blev bemött i skolan gentemot andra barn vars fädrar ägde eller arrenderade sina gårdar. Magistern var snabb att lyfta fram när mamma gjort någonting fel. Medan de med högre social status erhöll en massa förmåner och beröm, vilket inte alltid var berättigat.

Att mammas barnpassning av sina småbröder kom att gälla i skolan visade sig också genom att det var hon som fick stryk av magistern, och ofta även av sin far på kvällen när någon av hennes bröder busat. Visserligen bestraffades även det aktuella busfröet men även mamma skulle alltså bestraffas.

Vid den här tiden var detta en vedertagen metod för att fostra dessa “vanartiga” barn till “enkla fattiga arbetare”. Böndernas barn antogs vara fostrade på ett bättre sätt och de fick sällan några smärtsamma straff.

Även ute i samhället gällde det att uppföra sig ordentligt och niga för kyrkoherden, storbonden (hennes fars arbetsgivare) eller andra högaktade rika människor. Att de ens skulle bemöda sig med att hälsa tillbaka ingick inte.

Jag kan förstå varför mamma till slut flyttade in till Malmö. Här kände inte alla till hennes enkla bakgrund och hon kunde för första gången bli “niad” av en annan person, som butiksbiträdet i mjölkaffären. Det var här hon fick sin revansch. Andra började se henne som en vanlig arbetare. Inte som en sämre människa med statarbakgrund.

Till detta bidrog säkert mammas äktenskap med pappa, vars far var en vanlig arbetare, med rötter i en bondefamilj. Inga statare i den släkten, alltså. Och hon steg ytterligare ett steg uppåt på samhällsstegen.

Under alla våra samtal förstod jag tidigt att hon under 60- och 70-talen inte ville prata så högt om sin bakgrund. Fortfarande kunde hon ses ned på om någon fick veta hennes faktiska ursprung. Även hennes storasyster utelämnade denna information, främst när hon genom sin makes höga position som chef över Officersmässen i Karlskrona, nådde samhällets elit. Han var av enklare börd men hans matintresse och kulinariska förmågor hjälpte honom att nå långt inom restaurangvärlden. Att då nämna sitt eget enkla statarursprung gick inte.

Först när min mormor gick bort hörde jag dem prata om sina erfarenheter som statarungar. Om skam, nedvärdering, mindervärdeskomplex och förnedring. Mosters start var ännu sämre än mamma, för hon föddes som oäkting. Hennes far erkände henne men hjälpte inte till på något sätt under hennes uppväxt. Endast en enda gång hade hon minne av att ha träffat honom.

Min moster flyttade hemifrån som 14-åring. Hennes skam var dubbel och hon kämpade med att få ett erkännande som människa.

Det gjorde mamma också, men hon blev nöjd bara hon fick ses som likvärdig med andra arbetare. Hon sökte aldrig nå högre på samhällsstegen. Hon var bara glad över att slippa bli bli kallad “Jävla statarunge”.

The United States of America, med idag 350 miljoner invånare, föddes när 13 kolonier den 4 juni 1776 deklarerade sin självständighet från det brittiska imperiet.

George Washington ledde 1783 de amerikanska styrkorna till seger i det revolutionära kriget och den nya statens konstitution godkändes 1787.

Efter det expanderade den nya statsbildningen snabbt, företrädesvis genom att slakta och till reservat förvisa ursprungsbefolkningen i de så kallade indiankrigen. Mellan 1787 och 1898 växte USA från de 13 staterna i östra delen av landet västerut över kontinenten genom uppköp och/eller erövringskrig för att ansluta  stater som Louisiana (1803), Florida (1819), Texas (1845), Oregon-territoriet (1846), Kalifornien (1849) och Alaska (1867).

1959 blev Hawaii den 50:e delstaten i USA, men ögruppen i anslöts i praktiken redan när amerikanska sockerbolag med hjälp av USA-trupper den 7 juli 1898 störtade det hawaiianska kungahuset under drottning Liliʻuokalani och grep makten.

Det var inte USA:s första militära ingripande. Sedan självständigheten för 250 år sedan, har USA, enligt The Congressional Research Service (CRS), genomfört militära interventioner runt världen 469 (!) gånger, varav 251 sedan 1991. Av dessa är 36 regelrätta krig.

Under de 250 åren som självständig stat har denna världens mest aggressiva statsbildning stått utanför någon form av krig i bara 20 år.

Formellt har USA dock förklarat krig bara fem gånger, 1812 (mot Storbritannien), mot Mexiko (1846), mot Spanien (1898) samt i första världskriget (1917) och andra världskriget (december 1941). Totalt har 1,340 miljoner USA-soldater stupat i landets krig. Samtidigt har minst sex miljoner civila, världskrigen undantagna, fallit offer för den amerikanska krigsmakten.

Här är ett kort urval av USA:s krig och militära konflikter:

1775-83: Revolutionära kriget.

1778-00: Kriget mot Frankrike.

1801-05: Barbaresk-krigen, som USA utkämpade tillsammans med bl a Sverige mot en rad muslimska nordafrikanska stater.

1812-15: Krig mot britter och ursprungsbefolkning.

1846-48: Krig mot Mexiko.

1861-65: Inbördeskriget mellan nord och syd, sedan 13 sydstater som tillät slaveri brutit sig ur unionen; totalt 655.000 döda.

1898: Spansk-amerikanska kriget.

1899-02: Kriget mot Filippinerna.

1917-19: Första världskriget. USA förlorade 116.516 soldater.

1918: 13.000 USA-soldater invaderade det revolutionära Ryssland. Fick stryk av Röda Armén. Ett tusental amerikaner stupade.

1941-45: Andra världskriget: 405.399 USA-soldater stupade.

1950-53: Koreakriget. USA:s trupper besegrades av frivilliga från det kinesiska folkets befrielsearmé. USA förlorade 36.574 soldater.

1955-75: Vietnamkriget. USA deltog tidigt på den franska kolonialmaktens sida. Tvingades ut med svansen mellan benen i maj 1975. 58.220 unga amerikaner stupade.

1983: Invasionen i Grenada. USA förlorade 19 man i strider mot kubanska byggnadsarbetare.

1989-90: Invasionen i Panama.

1990-91: Gulfkriget mot Irak i Kuwait.

1992-94: Krig i Somalia. 25.000 USA-trupper invaderade landet.

1995-2004: Bosnien: 20 000 USA-soldater.

1998-99: Natos bombmattor över serbiska städer: till slut 50.000 Natosoldater i Kosovo.

2001-21: Kriget i Afghanistan.

2003-11: Kriget mot Irak.

2007-26: Olika krig i Somalia.

2013-24: USA aktivt inblandat med drygt 1 100 soldater i militära operationer i Sahel-regionen i västra Afrika: i Niger, Mali, Burklina Faso och Tchad.

2014-25: Krigshandlingar i Syrien där USA beväpnade syriska rebeller: 2.000 USA-soldater på plats i det som blev en humanitär katastrof med över 500.000 döda och en flyktingström på närmare sju miljoner människor.

2015-25: Kriget i Jemen, där USA står på Saudiarabiens sida med vapenleveranser och politiskt stöd i den bombkampanj som kostat närmare 400.000 människor livet, av bomber, svält och sjukdomar i krigets spår.

2023-25: Röda Havet-kampanjen utanför Jemens kust där 12.000 USA-soldater utkämpade de största slagen till sjöss sedan andra världskriget. Målet: Houthi-rebellerna.

2026: Det pågående kriget mot Iran.

Till detta ska läggas USA:s inblandning i kuppen mot premiärminister Mossadegh i Iran 1953, då amerikanska och brittiska oljeintressen samarbetade under USA:s militärmakt samt kuppen i Guatemala 1954 då den progressive presidenten Arbenz störtades på uppdrag av United Fruit. Vidare den misslyckade invasionen i Grisbukten på Kuba 1961 och invasionen i Dominikanska Republiken 1965, då USA-styrkor slog ner ett folkligt uppror.

På listan finns också stödet till fascistkuppen i Chile 1973, liksom till högerkrafterna i Bolivia, Argentina, Panama, Venezuela och Kuba, och till otaliga andra blodiga attacker mot demokratin i Latinamerika. 2011 ledde USA slaget mot Libyen, Afrikas mest välmående nation som efter en Natokampanj förvandlats till ett rättslöst land där det enda som fungerar väl är slavhandeln.

Det så kallade ”kriget mot terrorn” har pågått efter World Trade Center-händelserna i september 2001 med militär USA-inblandning i bland annat Pakistan, Djibouti, Kamerun och Mali. USA bidrar med vapen till det krig i Ukraina som i verkligheten är ett proxykrig mellan Nato och Ryssland, och står också bakom det israeliska folkmordet i Gaza, på Västbanken och i Libanon. Ända sedan den israeliska statens födelse har USA backat upp Israel militärt och ekonomiskt.

Den Internationella fackliga samorganisationen ITUC ger Sverige (tillsammans med de övriga nordiska länderna samt Tyskland och Irland) plats i den bästa kategorin i fackets rapport över hur det ser ut med arbetarklassens rättigheter i världen. Men bakom det döljer sig sanningen att ”den svenska modellen” urholkas steg för steg och att de pågående juridiska försämringarna för de svenska arbetarna sällan registreras i de internationella tabellerna.

Eftersom svenska arbetare har ett starkt lagskydd jämfört med arbetare i andra delar av världen framstår Sverige som ett mönsterland i rapporten. Enligt ITUC förekommer enstaka överträdelser av fackliga rättigheter i Sverige. Men ITUC:s index mäter främst grova, akuta brott mot mänskliga rättigheter i arbetslivet. Indexet är helt enkelt för trubbigt för att fånga upp de mer sofistikerade, juridiska och avtalsenliga urholkningar av arbetsrätten som genomförs på den svenska arbetsmarknaden.

I Sverige sker ju inte attackerna mot arbetarnas rättigheter genom öppet våld på gatorna, utan genom politiska beslut, lagändringar och domstolar. Eftersom förändringarna sker inom vad som kallas demokratiska ramar syns de inte i ITUC:s internationella statistik.

Ett tydligt exempel är den inskränkning av strejkrätten som genomfördes 2019. Lagen ändrades för att sätta stopp för Hamnarbetarförbundet; samtidigt blev det olagligt att strejka för något annat än att uppnå ett kollektivavtal. Internationellt sett anses Sverige fortfarande respektera strejkrätten men för arbetarna har det tyngsta fackliga vapnet beskurits kraftigt.

Detsamma gäller för de stora förändringarna i Lagen om anställningsskydd (Las). Att det har blivit lättare för arbetsköparna att säga upp arbetare, och att de kan göra fler undantag i turordningen vid uppsägningar samt att tryggheten på jobbet har försämrats, registreras inte som ett problem i rapporten.

Orsaken är att förändringarna grundar sig i det huvudavtal som den fackliga ledningen i IF Metall och Kommunal slöt med Svenskt Näringsliv. När fackliga toppar själva går med på försämringar tolkas det internationellt som fungerande kollektiva förhandlingar, trots att resultatet är en ökad otrygghet för arbetarna på golvet.

Till det kommer Arbetsdomstolen (AD), en instans som i allt mer tenderar att döma till arbetsköparens fördel. Det är en klassdomstol där arbetsköparnas organisationer med sina omfattande juridiska och ekonomiska resurser har ett övertag över enskilda arbetare och kan knäcka mindre men stridbara fackförbund.

ITUC-rapporten visar tydligt att kapitalet agerar globalt. När utländska bolagsjättar som Tesla utmanar den svenska modellen eller när det svenska kapitalet pekar på sämre villkor utomlands för att hålla tillbaka de svenska lönerna, blir det uppenbart att kapitalisternas globala press förr eller senare slår mot alla arbetare.

Rapporten för 2026 visar tydligt att samförståndslinjen har nått vägs ände och att arbetsmarknadens lagar och domstolar aldrig har skyddat oss arbetare. Inte heller i Sverige där mer än 50 arbetare dör på jobbet utan att det får konsekvenser. Rapporten visar också att motstånd lönar sig med en stark organisering och en rakryggad och stark internationell solidaritet.

Arbetsrättsprotest i USA i samband med coronapandemin, som på många håll användes som svepskäl för att attackera fackliga rättigheter. Foto: NYCLU

DET HÄR ÄR ITUC

International Trade Union Confederation (ITUC) är världens största fackliga topporganisation. En reformistisk organisation som samlar över 300 nationella fackliga centralorganisationer från 160 länder, däribland svenska LO, TCO och Saco.

Tillsammans representerar organisationen runt 200 miljoner arbetare. ITUC har till uppgift att bevaka arbetarnas rättigheter gentemot regeringar och internationella organ.

I sin rapport för 2026 varnar ITUC för en allvarlig global tillbakagång i arbetarklassens rättigheter. Detta trots att den globala arbetarrörelsen är den största folkrörelsen i världen.

Rapporten beskriver hur överklassen och politikerna i syfte att öka exploateringen och företagens vinster på bekostnad av arbetares liv, samverkar för att inskränka fackens inflytande till förmån för kapitalets intressen.

STORA FÖRSÄMRINGAR GLOBALT…

I hälften av alla världens länder grips eller fängslas arbetare som protesterar eller kräver sina rättigheter. Det fysiska våldet mot kämpande arbetare ökar dramatiskt. I nästan en tredjedel av världens länder möts facklig kamp med direkt brutalt våld från polis eller militär. Fackliga ledare har under det senaste året mördats i bland annat Angola, Colombia, Mexiko och Indonesien.

Kapitalet använder allt oftare digital teknik och AI för att övervaka anställda och krossa facklig organisering i sin linda. De största fackföreningarna i Indien, däribland landsorganisationerna INTUC och CFTUI, vittnar om ett kvävande klimat av rädsla till följd av regeringens antifackliga politik. Staten anklagas för att använda digital övervakning och avlyssning som leder till gripanden och frihetsberövanden av fackliga ledare.

Samtidigt deltar plattformsföretag i repressionen genom att straffa arbetare som misstänks för facklig aktivitet. Det sker bland annat genom konto- och identitetsblockeringar, tystnadskrav, påtvingade omplaceringar eller hot om polisanmälningar.

… OCH SNABBT UTFÖR I EUROPA

Även om de mest brutala övergreppen mot arbetare sker i det globala syd understryker ITUC att Europa faktiskt är den region i världen där arbetares rättigheter just nu försämras allra snabbast. Den europeiska kapitalismen drar åt tumskruvarna hårt. Frankrike, där politiker och näringsliv använder systematiska smutskastningskampanjer mot CGT-facket och kostsamma juridiska attacker för att knäcka CGT:s fackliga ledarskap, hör till de länder som backat mest i index under det senaste året. 

USA PÅ ITUC:S VARNINGLISTA

För första gången någonsin har USA placerats på indexets globala varningslista. Det tillsammans med Guinea-Bissau, Israel, Liberia, Filippinerna, Moldavien och Zimbabwe. En lista över länder där kränkningarna är systematiska och eskalerar i snabb takt.

ITUC pekar bland annat på hur rätten att sluta kollektivavtal avskaffades för federalt anställda i USA, den största enskilda åtgärden för att krossa facken i landets historia. Rapporten konstaterar också att migrantarbetare som organiserar sig fackligt är ett mål för den amerikanska migrationspolisen (ICE).

Israel sjunker som en sten i mätningen. Det pågående folkmordet i Gaza har krossat arbetares rättigheter och deras fackförbund och ödelagt hela den palestinska ekonomin. I början av 2025 hade israeliska styrkor kraftigt ökat antalet vägspärrar, vägblockader och infört strikta tillståndssystem, vilket i princip skar av all tillgång till arbete över gränserna.

Enbart i augusti förra året greps mer än 100 arbetare från Västbanken i Jaffa för att de saknade arbetstillstånd, minst 30 palestinska arbetare fängslades i räder på Västbanken och 14 fiskare från Gaza greps till sjöss. Det Palestinska fackförbundet (PGFTU) uppskattar att fler än 12.000 arbetare har gripits sedan oktober 2023.

I krigshärjade Gaza har Hamas undertryckt oberoende facklig verksamhet och etablerat ”lojala” alternativ, enligt rapporten.

På ockuperade Västbanken exkluderas kvinnliga arbetare, och strejkande arbetare inom den offentliga sektorn har gripits samtidigt som den privata sektorn har förföljt fackföreningar. De israeliska väpnade styrkorna (IDF) har stormat PGFTU:s kontor i Nablus, och de israeliska lagarna hotar fackligt aktiva palestinier med 25-åriga fängelsestraff.

DE TIO VÄRSTA LÄNDERNA

Argentina och Panama är nykomlingar på ITUC:s lista över världens tio absolut värsta länder för arbetare. Högerpresidenten Javier Mileis brutala ekonomiska chockpolitik i Argentina slår direkt mot facken, och i högerstyrda Panama har lärare och arbetare på bananplantagerna mötts av grovt statligt våld.

Övriga länder på skräcklistan: Belarus, Ecuador, Egypten, Eswatini, Myanmar, Nigeria, Tunisien och Turkiet.

LJUSGLIMTAR i MÖRKRET

I detta mörker kan ITUC ändå lyfta fram ljusglimtar som visar att organiserat motstånd ger resultat. Storbritannien rör sig mot strömmen och är ett av mycket få länder som faktiskt förbättrat sitt betyg sedan Labour-regeringen rullat tillbaka delar av Tory-partiets värsta antifackliga lagstiftning.

I USA, trots landets plats på varningslistan, rapporteras det folkliga stödet för fackföreningar vara det högsta på årtionden. Där lyfts bilarbetarfacket UAW:s historiska seger med att organisera Volkswagens fabrik i det djupt antifackliga Tennessee fram som ett stort utropstecken.

Internationella påtryckningar har också givit effekt i Filippinerna, där regimen tvingats släppa flera fängslade fackföreträdare fria.

I Latinamerika har de progressiva regeringarna i Brasilien och Colombia tagit strid mot techjättarna genom lagförslag som garanterar plattformsarbetare och matbud rätt till kollektivavtal och sjukförsäkring. Uruguay seglar upp bland de bästa länderna. Frente Amplio (Breda fronten) har valt en fredlig och dialogfokuserad linje vid arbetsmarknadskonflikter framför statligt våld, särskilt när det handlar om arbetsplatsockupationer.

Dessutom ser vi globalt en facklig boom bland unga inom tjänste- och tekniksektorn, vilket visar att kampviljan hittar nya vägar.

Palestinska motståndsgrupper släppte igår ett gemensamt uttalande med anledning av att det gått 1 000 dagar sedan Israel inledde sitt folkmordskrig i Gaza. I uttalandet slår de fast palestiniers rätt att göra motstånd och avvisar alla former av utländsk förvaltning av Gazaremsan.

”Det har gått tusen dagar sedan början på det sionistiska folkmordet i Gaza, genomfört med direkt stöd från USA och västerländska regeringar”, står det i uttalandet som The Cradle skrivit om.

”Vi slår fast vårt folks rätt att göra motstånd [mot ockupationen] på alla sätt, och nödvändigheten av att eskalera motståndet på Västbanken, i Jerusalem och på alla våra ockuperade områden. Vi avvisar allt utländskt förmyndarskap över vårt folk och slår fast att förvaltningen av Gazaremsan är en intern angelägenhet”, fortsätter det.

Trots att det sedan oktober 2025 formellt sett rådet ett eldupphör i Gaza fortsätter Israel att döda palestinier varje dag. Mer än 1000 palestinier har bekräftats dödade sedan ”eldupphöret” trädde i kraft och den humanitära situationen är fortsatt katastrofal.

Införseln av humanitärt bistånd omfattas fortfarande av strikta israeliska restriktioner.

I uttalandet hyllade de palestinska motståndsgrupperna al-Aqsa-flodvågen, som leddes av Hamas al-Qassam-brigader den 7 oktober 2023. De beskriver operationen som en ”naturlig respons” på Israels brott och decennielånga ockupation av Palestina.

Motståndsgrupperna underströk även vikten av starkare arabisk och islamisk enhet för att få slut på folkmordet.

”Den totala förstörelsen i Gazaremsan, orsakad av ockupationen, uppgår till 90 procent”, skriver Gazas mediekontor i ett separat uttalande för att markera 1000 dagar sedan folkmordet började.

”80 procent av Gazaremsan har hamnat under ockupationens kontroll genom invasion, eldgivning, och fördrivning”, fortsätter det.

Över 2.700 palestinska familjer har fullständigt utplånats. Fler än 6.020 andra familjer har endast en överlevande familjemedlem, enligt Gazas mediekontor.

Den officiella dödssiffran sedan oktober 2023 uppgår till mer än 73.000 palestinier. Flera forskare och medicinska tidskrifter, såsom brittiska The Lancet, menar att det i verkligheten rör sig om hundratusentals dödade.

Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska områdena, sade i en presskonferens i september 2025 att den riktiga siffran kan vara 680.000 dödade, utifrån flera forskares beräkningar.

Håkan Malmström är den senaste i raden av sverigedemokratiska politiker som har svårt att leva upp till partiets eget krav om godtagbar vandel för att få bo i Sverige.

I förra veckan dömdes Malmström, tidigare en av SD:s ledande politiker i Västerås, för grovt bedrägeri. Straffet: fängelse villkorligt och 200 timmars samhällstjänst. Han ska också betala tillbaka 379.530 kr till Västerås stad, och 56.512 kronor till Region Västmanland.

Domen innebär även att Håkan Malmström skiljs från sina uppdrag i kommunfullmäktige där han varit ledamot i utbildnings- och fritidsnämnden samt miljö- och konsumentnämnden. Han mister också platsen i regionfullmäktige, samt jobbet som nämndeman i kammarrätten i Stockholm och uppdraget som ersättare i Demokratiberedningen och i den regionala utvecklingsnämnden.

Malmström har också fått sparken från sitt jobb som lärare i närbelägna Köping.

Som ledamot för Sverigedemokraterna lurade Malmström kommunen och regionen på uppemot 440.000 kronor. Han fick ersättning för förlorad arbetsförtjänst trots att han hade full lön från sitt arbete som lärare i Köping.

För att skydda Jimmie Åkesson och partiet tvingades Malmström lämna SD när skandalen briserade i fjol. Men han satt kvar i fullmäktige i Västerås som en SD-trogen vilde.

Malmström döms mot sitt nekande. Ett nekande Västmanlands tingsrätt fullständigt kör över. Tingsrätten konstaterar att det är ställt utom rimligt tvivel att Håkan Malmström uppsåtligen vilselett Västerås stad och Region Västmanland:

”Håkan Malmström har därvid missbrukat sitt mandat som politiker, vilket är ägnat att försvaga invånarnas förtroende för det politiska systemet och dess utövare. Gärningarna har vidare sammantaget avsett ett betydande värde. Sammantaget innebär dessa omständigheter att gärningarna ska rubriceras som grova brott”, skriver tingsrätten i domen.

Fastighets är ett av de många fackförbund som har slutat skicka ekonomiskt stöd till socialdemokraterna. Men det innebär inte att det politiska stödet till (S) saknas.

När en förbundstopp tyckte att det var en bra artikelidé att intervjua förbundets valgeneral, skar det sig mellan förbundet och tidningen Fastighetsfolkets chefredaktör Helena Forsberg.

Hon blev uppkallad till förbundsbasen Nicklas Nilsson och fick sparken med omedelbar verkan.

– [Vi fick] tips av förbundets kommunikatör om att intervjua Fastighets valgeneral. Det gjorde vi inte, och det tog ordförande upp i mötet med mig. I stället gjorde vi journalistik om de frågor som är viktiga för förbundet i valet, som karensavdraget, säger Helena Forsberg till tidningen Journalisten.

– Förbundet säger att de vill ha en oberoende journalistisk tidning, men deras agerande stärker inte det.

Det är inte första gången det skurit sig mellan förbundsledningen och tidningens redaktion. För ett år sedan gick Fastighetsfolkets journalister Lena Gunnars, Kajsa Klepke och Helena Forsberg in och undersökte läget i förbundet. Det i svallvågorna av förre förbundsbasen Lemmy Mauritzons ekonomiska fiffel.

Tidningen avslöjade arbetsmiljöproblem, tystade förtroendevalda inom organisationen och hur personer som försökt utföra sitt fackliga arbete blivit bestraffade.

– Det är inte vilken granskning som helst, men vi står stadigt på vår oberoende grund. Det finns uttalat att vi ska jobba enligt journalistiska principer, det kan ju inte bara vara tomma ord, sade Helena Forsberg då.

Men förbundsledningen höll inte med. Förbundsbasen Nicklas Nilsson använde artikeln mot Helena Forsberg.

– Helt klart är vår granskning en av orsakerna. Ordföranden säger att vi inte agerar som medlemstidning, utan som Uppdrag granskning. Förbundet vill ha en annan slags tidning, närmare knuten till förbundet. De vill att vi ska skriva om vissa saker på ett visst sätt – och det är inte journalistik. Vi är medlemmarnas tidning, men ordföranden vill att vi ska vara deras organ.

USA:s vicepresident JD Vance sade i en intervju i tisdags att USA:s plan är att använda samförståndsavtalet med Iran för att fylla på globala oljereserver och -lager. Uttalandet stärker Teherans misstankar om att USA och Israel endast använder det senaste fredsavtalet för att köpa tid.

”Jag tror att det presidenten har uppmanat oss att göra är att använda samförståndsavtalet för att fylla på världens oljeekonomi, fylla på lager och sedan se hur läget ser ut”, sade JD Vance i intervjun.

Sedan samförståndsavtalet mellan USA och Iran undertecknades den 17 juni, vilket inledde en 60-dagars förhandlingsperiod inför ett slutgiltigt avtal, har oljeexporter från den Persiska viken ökat avsevärt och nått närmare 80 procent av nivåerna innan USA och Israel inledde kriget mot Iran den 28 februari.

”Så budskapet om du är iranier, det budskap man får från USA är inte: ’Okej, vi har löst det här, ni får behålla Hormuzsundet och vi ska försöka att vara snälla.’ Budskapet är snarare: ’Vi ska tillgodose våra egna intressent genom att fylla på oljereserverna, och hör av er om 60 dagar – då kanske ni får räkna med eld och svavel’”, sade Michael Knowles, som genomförde tisdagens intervju med JD Vance.

Vicepresidenten sade inget för att motsätta sig Knowles beskrivning utan svarade istället: ”Och om du faktiskt uppför dig, behöver du inte räkna med det [eld och svavel], eller hur?”

JD Vances kommentarer kommer mot bakgrunden av ett trilateralt avtal mellan USA, Israel och Libanon som skrevs under den 26 juni. Avtalet syftar i praktiken till att avväpna den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah, som enligt avtalet är ett villkor för att Israel ska upphöra att ockupera Libanon. Hizbollah var inte del av förhandlingarna.

I ett inlägg på X drar den norske professorn Glenn Diesen, apropå JD Vances senaste kommentarer, en parallell med Minsk I- och II-protokollen med Ryssland.

Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes tidigare president François Hollande och Ukrainas förra president Petro Porosjenko har alla medgett att avtalens syften var att köpa tid för Ukrainas militära upprustning.

Nu verkar det som om USA har liknande intentioner med det senaste samförståndsavtalet med Iran: köpa tid, ladda om krigsflygplanen och återuppta kriget.

Över helgen utväxlade USA och Iran nya attacker efter att Iran i slutet på förra veckan angripit handelsfartyg vid Hormuzsundet som använt en alternativ rutt nära den omanska kusten som USA uppmanat fartyg att använda.

USA genomförde flera flyganfall i södra Iran i slutet på förra veckan. USA:s Central Command uppger att de träffat iranska missil- och drönaranläggningar samt radarstationer längs med kusten.

Iran genomförde missil- och drönarattacker mot amerikanska baser i Bahrain och Kuwait under lördagen och söndagen i vedergällning. Enligt Irans revolutionsgarde (IRGC) förstördes åtta militäranläggningar tillhörande USA.