Tornevall Networks

Antalet superrika i Sverige väntas öka kraftigt fram till år 2031, enligt fastighetskonsultbolaget Knight Franks rapport The Wealth Report.

Rapporten beskriver framväxten av en ny internationell överklass – med egna bostadsmarknader, egna investeringsmönster och hur de successivt kopplar bort sig från nationella ekonomier.

När världens samlade BNP ökade med drygt 3 procent förra året, så växte de superrikas tillgångar med 5,3 procent. Skillnaden kan tyckas liten. Men vid en årlig tillväxt på 3 procent tar det omkring 23 år att fördubbla en förmögenhet. Vid 5,3 procent tar det bara 13 år.

Resultatet blir att de superrika nu kopplas bort från övriga ekonomin och en allt större mängd kapital jagar nu samma begränsade tillgångar. Bostäder, aktier, konst, mark och guld fortsätter därför att stiga i värde – oavsett krig, kriser, räntor eller lågkonjunkturer.

Den tydligaste symbolen för utvecklingen är kanske den exklusiva bostadsmarknaden. I Monaco får du idag knappt 16 kvadratmeter för en miljon dollar. I Genève 28. I London 33 och i New York 34.

För fem år sedan räckte samma summa betydligt längre.

Knight Frank sammanfattar utvecklingen: en snabb förmögenhetstillväxt, ett begränsat utbud och en konstant ström av globalt kapital har pressat ned vad en miljon faktiskt räcker till i bostädernas toppsegment.

Det är alltså inte bostäderna (tillgångarna) som genomgått en förändring. Det är mängden pengar i toppen som vuxit så snabbt att miljonerna nu tappat sin köpkraft.

Knight Frank menar också att personer med förmögenheter på över 30 miljoner dollar spenderar mindre än 90 dagar per år i en och samma stad. I stället lever de sina liv i olika tidszoner – något som rapporten beskriver som ett “dip-in, dip-out”-liv.

I Paris står till exempel omkring 20 procent av alla lägenheter tomma större delen av året, enligt tidningen Le Monde.

Grunden till deras jetsetliv är skatteregler. När Storbritannien stramade åt de så kallade non-dom-reglerna i april 2025 – och började taxera utländska inkomster för miljardärer skrivna i landet – sjönk de exklusiva bostadspriserna i London med 4,7 procent. Kapitalet flydde istället till Monaco, Italien och Dubai – där de nu byggt upp sina egna finansiella infrastrukturer.

I dag finns över 10.000 så kallade familjekontor i världen – privata finansbolag som sköter investeringar, fastigheter och skatter åt förmögna familjer – helt utanför de nationella banksystemen. I praktiken fungerar många av dem som privata investmentbanker – men för en enda familj. Enbart i Sverige uppskattar Dagens Industri att det idag finns 150 av dessa familjekontor.

Det är en helt vanlig skånsk dag under våren efter första maj, när rapsen börjar blomma. Lilleman och jag fixar saker på gården, helst ska det köras åkgräsklippare.

När vi är mitt i våra sysslor dundrar ett flertal gröna krigshelikoptrar in precis över oss. De flyger så lågt att de nästan stryker trädkronorna och hela skogen susar. Apache-rotorblad smattrar i luften och skakar ladugården. Vi har båda hörselkåpor, men pojken är chockad och undrar vad som händer.

– Det är Vietnamkrig i lilla Veberöd, skrockar jag.

Södra skånska regementet (P7) ligger en mil norr om oss. Pansarregementet är till för att producera och vidmakthålla krigsförband för armén och bidrar med en bataljon till Natos multinationella brigad i Lettland. P7 är en av de valda DCA-baserna, vilket innebär att jag kan bli granne till en kärnvapenbestyckad jänkarbas. 

I den civila byn Harlösa har Ica-handlaren glada dagar när de grönklädda har invaderat bygden. Aurora 2026 pågår nu från den 27 april till den 13 maj över hela Sverige. 18.000 soldater är utplacerade. Men nere i byn skämtas det mest om att holländarna äntligen får leka ”ryssen kommer”, medan bomberna smäller och blixtrar i natten.

Sedan 2024 har Sverige och USA ett bilateralt militäravtal, ett så kallat Defense Cooperation Agreement (DCA), som innebär att USA får tillgång till 17 svenska baser. Avtalet reglerar de amerikanska styrkornas rättsliga status och ger dem tillgång till svenska militärbaser för lagring av stridsfordon, ammunition och vapensystem.

I Sveriges avtal med USA finns inget förbehåll mot kärnvapen. I både Norges och Danmarks DCA-avtal finns det däremot inskrivet att länderna inte accepterar kärnvapen placerade på sitt territorium.

Det allra mest skrämmande är tystnaden kring kärnvapen. Sveriges politiker lyfter inte ett enda krav på kärnvapenförbud mot imperialisterna, tvärtom samtalar man med Frankrike om att eventuellt placera fler kärnvapen i Europa. Vi bjuder in hotet i vårt eget vardagsrum.

Välfärden får betala för krigshetsen. En gång var Sverige en röst för fred. Det känns som en evighet sedan nu. Idag har rösten ersatts av ett metalliskt skramlande från en girig krigsmaskin på högvarv som vi aldrig fick chansen att tacka nej till.

Krigsalliansen Nato beskrivs ofta som en trygghet, men låt oss kalla det vad det faktiskt är: den militära grenen för att upprätthålla ett föråldrat kapitalistiskt system. Vid rodret sitter Donald Trump och Mark Rutte, och våra muppar i regeringen dansar lättsamt efter deras pipa. Men priset för att få sitta vid bordet är svindlande högt, och det är inte politikerna som betalar – det är du, jag och alla arbetare i alla länder.

Sättet vi trycktes in i den här alliansen på var inget annat än oacceptabelt, och nu ser vi konsekvenserna sippra in i vårt rättssystem. Genom ändringar i offentlighets- och sekretesslagen läggs en våt filt över insynen. Journalistförbundet har redan varnat för att det kommer bli betydligt svårare att granska vad det här samarbetet faktiskt innebär.

Medan våra vårdcentraler går på knäna och skolan svälts ut, slussar Sverige miljarder av våra gemensamma skattepengar rakt in i Natos gap. Det är en sjuk prioritering. Vi bygger ett befäst fattighus och finansierar massförstörelse.

I maj riktas omvärldens blickar mot Helsingborg. Det är dags för det första stora Natotoppmötet på svensk mark. En milstolpe, säger vissa. En kampdag, säger jag.

Det är här den nya verkligheten blir konkret. Jag vägrar tro att vi är maktlösa. Vi är många som ser vansinnet i att prioritera vapen framför välfärd och konfrontation framför diplomati. Därför uppmanar jag alla att ansluta till protesterna i Helsingborg.

Vi måste visa att vi står enade för fred, solidaritet och folkrätten. Vi måste visa att vi inte accepterar att säljas ut till högstbjudande krigsherre.

Nato är inte välkomna till varken Veberöd eller Helsingborg. Vi ses på Furutorpsplatsen i Helsingborg den 16 maj!

Helgens lokalval i Storbritannien blev en riktig käftsmäll för landets premiärminister Keir Starmer. Den Israeltrogne högermannen, som blev partiledare efter att den livslånga vänsteraktivisten Jeremy Corbyn tvingats bort från partiledarposten 2020, har sedan dess hållit ett tal till nationen där han klamrar sig fast vid makten och säger att han inte tänker avgå.

Detta trots att Starmers Labourparti gjorde katastrofalt ifrån sig i de lokalval som hölls i helgen, bland annat i samtliga 32 Londonkommuner, eller boroughs som de heter i England.

Starmers högervridna Labour tappade sammanlagt 459 platser i de olika lokala fullmäktigena i huvudstaden, till fördel för dels det gröna partiet som leds av Zack Polanski och dels högerpopulisten Nigel Farages Reform. 

De gröna har blivit valet för många Palestinaaktivister och vänstertänkande besvikna tidigare Labourväljare, medan Reform rider på den extremhögervåg som går genom Europa och vinner röster på främlingsfientlig propaganda. 

I Storbritanniens valsystem där vinnaren tar allt i enmansvalkretsar ledde de grönas 22-procentiga uppgång i London ”bara” till att de tar borgmästarmakten i Hackney och Lewisham. Men inte minst säger avgångsbrevet från Liam Shrivastava, som blir ny borgmästare i Lewisham i sydöstra London, en del om det rådande politiska klimatet i London och Storbritannien.

Shrivastava var fullmäktigeledamot för Labour innan han i juli förra året bytte parti av samvetsskäl. I det offentliga brev som han då publicerade går att läsa både om hur Starmer styrt Labourpartiet och en besvikelse som Shrivastava delar med många tidigare Labouraktivister som fick sitt politiska uppvaknande med Corbyn – då Labour mångdubblade sitt medlemsantal till mer än en halv miljon medlemmar.

”Jag inspirerades av Jeremy Corbyns ledarskap, som formulerade en anti-åtstramningspolitik, en demokratisk socialistisk politik som miljontals människor röstade på 2017 och 2019”, skriver Lewishams nyvalda borgmästare. ”Ett decennium senare har Labourregeringen övergett arbetande människor till förmån för rika donatorer, företagslobbyister och finansbolag.”

Han fortsätter med det som nog varit den allra viktigaste frågan för många vänsteraktivister som lämnat Labour: 

”Labours allvarligaste brott är dess fortsatta materiella, diplomatiska och militära stöd till den folkmordsutövade israeliska regimen som har dödat över 55.000 människor, inklusive minst 18.000 barn. Labour har fortsatt att genomföra övervakningsflygningar över Gaza samt att sälja vapen och utrustning som används av Israel för att begå krigsförbrytelser mot palestinier. Även nu fortsätter de att stödja den högerextrema Netanyahu-regeringen när den trappar upp konflikten med Iran och skapar ett ännu farligare regionalt krig.”

Det är Farages Reform som fått rubrikerna i svensk media efter valet, men lika viktig är Labourflykten till det som blivit vänsteralternativet för många. Reform vann sammanlagt 1.451 platser i olika fullmäktigen i landet jämfört med de senaste valen, medan Labour tappade 1.496 platser. De gröna vann 441 platser.

Starmer valde att prata om att åter närma sig EU i sitt tal efter katastrofvalet, men om det är något som utvecklingen i Storbritannien visar så är det att väljarna inte vill ha tillbaka EU:s nyliberalism och krigspolitik. Efter hundra år som största parti i Wales tappade Labour den positionen till vänsterpartiet Plaid Cymru, Reform blev näst störst och Labour trea.

Tyvärr är det många arbetare som lyssnar på överklassgubben Farages billiga lögner om att allt är invandrarnas fel. Men det är positivt att många också markerar med sin röst att de står upp för vänsterpolitik, för Palestina och mot den öppna rasism som även Starmer ofta spelat på de senaste åren. 

Under många år har jag sett Proletären som mitt husorgan. Därför gör det särskilt ont när tidningen väljer att publicera en intervju med den iranska terrorregimens ambassadör utan kritiska följdfrågor och när Kommunistiska Partiet på sina egna manifestationer tillåter samma terrorregims flaggor: Ett slag i ansiktet på oss iranska flyktingar, och i synnerhet på oss iranska kommunister.

Den 20 mars återvände jag hem besviken och sviken. Jag hade tagit mig till Medborgarplatsen i Stockholm för att delta i en manifestation som K hade kallat till för att protestera mot den imperialistiska aggressionen i Palestina, Iran, Libanon, Venezuela och Kuba. Väl framme såg jag flaggor tillhörande terrorregimen i Iran, symboler för en regim som under sina 47 år vid makten förtryckt, förföljt, fängslat, torterat och avrättat meningsmotståndare. 

Jag sökte upp en av K:s representanter på plats och förklarade varför jag och flera med mig anser att det är fel att tillåta terrorstatens flaggor att viftas på en vänsterdemonstration. Han lyssnade men avfärdade mina argument. Jag och mina kamrater såg inget annat alternativ än att vända hem.

Varje fredag sedan dess har K kallat till nya manifestationer och prioriterat terrorregimens symboler före iranska kommunister. Därför har jag stannat hemma – trots att jag annars alltid brukar finnas på plats.

Varför tillåter K att den iranska regimens flaggor förs fram i egna demonstrationer? Och varför anser jag att detta är fel?

K tillåter regimens anhängare att med flaggor i händerna visa sig i kommunisternas led, med motiveringen att Iran är utsatt för USA-imperialismens och den israeliska sionismens aggression.

Vi är helt överens när det gäller fördömandet av kriget: det gäller att avslöja det orättfärdiga kriget, ta avstånd från det och fördöma angriparna. Men ska detta leda till att kommunister tillåter terrorstatens symboler att besudla våra egna manifestationer?

K och jag ger två olika svar. K anser tydligen att vi i kampen mot imperialismen ska kunna stå sida vid sida med en fascistisk stats symboler. Jag anser däremot att vi kan försvara folkrätten och bekämpa imperialistisk aggression samtidigt som vi tydligt skiljer våra led från terrorregimens led. Vi ska kunna vara en kommunistisk kraft som står mot imperialismen men i handling visa att vi inte håller en fascistisk stat om ryggen.

Den iranska regimen har under sina 47 år vid makten gång på gång visat sitt antifolkliga ansikte. Massmorden på politiska fångar sommaren 1988, massakrerna på demonstranter 2009, 2019, 2022 och 2026. Detta är bara ett axplock. Regimen har berövat Irans folk sina friheter. Individuella, politiska och fackliga rättigheter existerar inte eller är djupt kränkta.

Åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet är obefintliga. Kvinnor har berövats sina mest grundläggande friheter. Kommunister tillåts inte existera.

Vilka är då de som med regimens flaggor i handen tar sig till ”våra” manifestationer? Är de en del av de politiska flyktingar som fått fristad i Sverige? Eller är det personer med direkta eller indirekta kontakter med den teokratiska ambassaden – ett spionnäste?

Hur kan ett parti som kallar sig kommunistiskt låta individer med kontakt med terrorregimens spionnäste röra sig ostört bland oss som i åratal aktivt bekämpat regimen och fortfarande med all kraft gör det. Vet man inte att regimens lakejer har mördat flera regimmotståndare utanför Irans gränser – även i Sverige?

Proletären som under många år varit mitt husorgan publicerat en intervju med Irans ambassadör i Sverige. Han har fått utrymme att sprida regimens propaganda utan att en enda kritisk följdfråga ställts för att avslöja regimen han representerar.

Hur är detta möjligt? Hur kan huvudorganet för ett parti som en gång representerades av namn som Frank Baude, Teddy-John Frank, Anders Carlsson och Sven Wollter slå oss iranska kommunister så hårt i ansiktet?

Jag vänder mig inte mot kampen mot imperialismen. Tvärtom delar jag den. Men jag vänder mig mot att den kampen förvandlas till en plattform för en fascistisk stats symboler och propaganda. Att kalla sig kommunist innebär att stå på de förtrycktas sida inte att blunda för förtrycket bara för att förtryckaren just nu befinner sig i konflikt med en imperialistmakt.

Vad skulle kunna hända om K inte tillät den islamiska regimens flaggor vid manifestationen? Vilka skulle kunna tänkas opponera sig? Och vad skulle det i sådana fall innebära för kommunisternas mål och syfte med manifestationen?

Om K och Proletären fortsätter på denna väg kommer de att ha förlorat förtroendet hos oss iranska kommunister. Inte för att vi lämnar kampen mot imperialismen utan för att kampen mot imperialismen har lämnat oss. Förhoppningsvis tänker K om och visar sin solidaritet med vårt förtryckta folk i handling och ger oss iranska kommunister möjlighet att delta i manifestationer som självklart borde ta emot oss med öppen famn.

Nader SaniIransk kommunist i exil

SVAR DIREKT:

Vi vill först och främst beklaga att du inte känt dig välkommen på de manifestationer mot kriget som Kommunistiska Partiet varit med och arrangerat. Självklart måste personer med iransk bakgrund som motsätter sig kriget känna att de kan delta i protesterna. Vi har stor respekt för alla de iranier som kämpat för demokrati och arbetares rättigheter i Iran genom åren, och de många som flytt undan regimens förföljelser. 

Frågan om hur vi som antiimperialister bäst ska bekämpa imperialismen är viktig. Vi välkomnar därför en debatt och diskussion i ämnet. 

Idag är imperialismen och borgarklassen i väst allt mer öppet chauvinistisk, rasistisk och aggressiv. Det är viktigare än någonsin att ställa sig på folkrättens sida och försvara länder och folk som attackeras av imperialismen.

Attacken mot Iran syftar till att underkuva Iran som självständig stat, att slita sönder landet och göra det till ett nytt Libyen, Syrien eller Irak. Liksom vi försvarat dessa och andra länder mot imperialismens angrepp, försvarar vi Iran och Irans folks rätt att välja sin egen väg. Det betyder inte att vi försvarar det teokratiska styret eller övergrepp som begås mot Irans befolkning.

I Proletären har vi flera gånger lyft arbetarkampen och protesterna mot regeringen, bland annat genom intervjuer med facklliga aktivister som Reza Shahabi. Detta samtidigt som vi motsatt oss imperialismens sanktioner och hot. 

Nu lever Iran och Irans folk under terrorbombningar från USA och Israel, där målet för imperialisterna är att krossa Iran som självständig stat.

I detta sammanhang ser Kommunistiska Partiet Irans officiella nationsflagga som en symbol för nationen Iran snarare än dess regering. Precis som vi deltagit i demonstrationer med Libanons, Iraks, Syriens och andra staters flaggor genom åren, utan att vi för den delen nödvändigvus sympatiserat med dessa staters regeringar.

Vi menar att det är vikttigt att att samla till brett motstånd mot krig och krigshets. I en sådan proteströrelse är det ofrånkomligt att vi också demonstrerar tillsammans även med de som inte gör samma analys som vi av till exempel Irans styre.

Vad gäller Proletärens intervju med Irans ambassadör så ser vi det som självklart att i ett läge där Iran attackeras av imperialismen också ge representanter för det iranska styret sin syn på kriget och situationen. I intervjun med ambassadören ställde vi också kritiska frågor om de iranska säkerhetsstyrkornas dödande av demonstranter i januari liksom vi ställde frågor om den berättigade kritik som finns mot kvinnoförtrycket och bristen på demokrati i landet. Men dessa frågor, eller frågor om till exempel historiska händelser i Iran, kan inte vara huvudsidan i en sådan intervju.

Det är viktigt att komma ihåg att imperialismen, och dess medier, försöker svartmåla styret i Iran i syfte att rättfärdiga ett krig. Där ser vi det som Proletärens uppgift att också bemöta imperialismens propaganda och visa på överdrifter och ibland rena lögner. Inte heller detta betyder att vi stödjer styret eller försvarar övergrepp.

Filip Astvaldpartisekreterare i Kommunistiska PartietAugust Eliassonchefredaktör för Proletären

Den 11 och 12 maj stod Kenya värd för Africa Forward Summit med Frankrike, ett toppmöte som ämnar att stärka den franska imperialismens neokoloniala grepp om Kenya och Östafrika efter fransmännens nederlag i Sahelregionen i Västafrika.

Ledande befattningshavare från franska Total Energies och Orange, som har omfattande investeringar i Kenya, närvarade på mötet. Franska rederikoncernen CMA CGM åtog sig att investera 700 miljoner euro för att modernisera en terminal i hamnstaden Mombasa.

Åtminstone 140 franska företag är verksamma i Kenya. Företagen har länge kritiserats för att investera i landet för exploatering och utsugning, inte för utveckling till gagn för det kenyanska folket.

Flera afrikanska statsöverhuvuden deltog på Africa Forward Summit, från Senegal, Egypten, Ghana, Rwanda, Nigeria, Marocko, med flera.

Kenyas kommunistparti CPM-K organiserade en motkonferens med organisationer och kommunistpartier från världen över i protest under namnet Pan-Africanism Summit Against Imperialism (Pasai). Konferensen hölls på United Kenya Club, endast två kilometer från toppmötet med Kenyas president William Ruto och hans franska motpart Emmanuel Macron.

Pasai-konferensen besöktes på måndagen av såväl militäruniformerad personal och polis, samtidigt som seminarier och paneldiskussioner hölls av mötesdeltagarna.

Booker Omole talar på Pasai-konferensen: ”Macron vill mörda oss!” Foto: Max Popovski

Under tisdagen samlades deltagare i Pasai till en demonstration under parollerna: ”Stoppa den imperialistiska krigshetsen” och ”Frankrike ut ur Afrika”. Militär och polis använde tårgas och arresterade ett dussintal personer, såväl kenyaner som internationella delegater, för att upplösa demonstrationen.

Helt oprovocerat attackerade polisen demonstrationståget och sköt tårgas mot demonstranterna.

– De kan misshandla oss. De kan fängsla oss. Men vad jag önskar att William Rutos regering visste var hur de ska lösa den ekonomiska kris som orsakar lidande och misär för det kenyanska folket, sade Booker Omole, generalsekreterare för CPM-K, på en presskonferens efter demonstrationen.

Demonstranterna fördes till den ökända Central Police Station i Nairobi.

– Fängelset har en lång historia av övergrepp och tortyr. Det finns fall där de dödat fängslade personer. Jag har själv suttit fängslad där flera gånger, säger Mwairu Kaluka, CPM-K:s nationella ordförande, till Proletären.

Under tisdagen släpptes fem studenter från CPM-K:s ungdomsförbund som arresterades under måndagen för att ha protesterat mot det fransk-kenyanska toppmötet. De har rättegång på måndag nästa vecka.

– President William Ruto använder utomrättsliga metoder, bland annat fängslandet av våra kamrater, för att få lugn och ro så att han kan fortsätta exploatera det kenyanska folket, sade Booker Omole i sitt tal på Pasai-konferensen.

Deltagare på den antiimperialistiska konferensen sjunger internationalen.

Samtidigt som flera länder i Afrika, inte minst i Sahelregionen, har kastat ut franska och amerikanska soldater och stängt ned utländska militärbaser, ökar den västerländska militära närvaron i Kenya.

Toppmötet mellan Frankrike och Kenya är det första av sitt slag i Afrika utanför ett land som tidigare varit fransk koloni. Tidigare i år anlände 800 franska soldater till Mombasa för en gemensam övning med den kenyanska armén. I november skrev Kenya och Frankrike under ett bilateralt DCA-avtal för att fördjupa ländernas militära samarbete.

Systembolagets depå i Brunna, Upplands-Bro, lägger ned sin verksamhet och ett 30-tal anställda sägs upp. För lagerarbetaren Amir innebär beskedet att han nu måste sälja bilen för att klara ekonomin.

– Jag ska lägga upp en annons idag. Annars kommer jag inte ha råd med utgifterna efter sommaren, säger Amir, som egentligen heter något annat men vill vara anonym på grund av rädsla för repressalier.

Beskedet om nedläggningen kom under ett möte tidigare i veckan. Uppsägningstiden började dagen därpå och den sista september stänger verksamheten.

– Många av oss har barn och familjer att försörja. Det kommer bli svårt att hitta jobb på tre månader, speciellt när sommaren snart är här, säger Amir.

Många anställda tycker att Systembolaget gjort för lite för att till exempel erbjuda anställda andra jobb inom företaget.

– Vi har slitit med ett tungt jobb dag ut och dag in. Då tycker jag att vi åtminstone borde erbjudas jobb någon annanstans inom Systembolaget. Men det kommer inte ske.

När Proletären når ansvariga på Systembolaget vill de inte kommentera det som hanteras inom den fackliga processen.

– Vår ambition är dock att förändringen sker så ordnat och omtänksamt som möjligt med hänsyn till de medarbetare som berörs, säger Robinson Paz, verksamhetsområdeschef.

Enligt Systembolaget sker nedläggningen för att bolaget behöver ”anpassa den löpande verksamheten efter förändrade marknadsförutsättningar och minskade volymer”. En förklaring Amir inte tror på. Han beskriver depån i Brunna som en arbetsplats präglad av dålig planering, bristande ledarskap och en arbetsmiljö som under lång tid slitit ut personalen.

– Det här har varit en katastrof från ledningens sida. De har slösat en massa skattepengar samtidigt som arbetarna pressats hårdare och hårdare.

Enligt Amir var lagret redan från början dåligt anpassat för plockverksamhet vilket gjort arbetet mer fysiskt belastande. Samtidigt har det saknats tillräckliga hjälpmedel för de anställda, så att de ska kunna uppfylla kvoterna utan att slita ut sig.

Han beskriver en arbetsmiljö där anställda blivit sjuka av stress och utmattning.

– Folk har svimmat på jobbet. Andra har stått och gråtit för att de inte orkat längre. För ett tag sedan somnade en kille på trucken mitt under arbetspasset.

Han menar att personalen försökt slå larm om situationen utan att ledningen tagit problemen på allvar.

– Ledningens dåliga styrning har kört slut på folk. Och när de sedan väljer att lägga ned depån skyller de på personalen.

I ett fall som Amir särskilt minns hade en yngre arbetskamrat, som nyligen varit med om en olycka, nekats ledighet för att åka till läkaren.

– Systembolaget vill heller inte ha folk som säger ifrån. En kille som jobbade här hade erfarenhet inom lagerverksamhet, och påpekade ofta när cheferna gjorde fel. Han blev inte långvarig.

Robinson Paz, verksamhetsområdeschef på Systembolaget, säger till Proletären att bolaget systematiskt arbetar med arbetsmiljöfrågor.

– Systembolaget ska vara en attraktiv och omtänksam arbetsgivare. Vi tar alltid frågor om arbetsmiljö på allvar och hanterar sådana i våra interna processer, säger han.

Han upprepar samtidigt att beslutet att avveckla depån grundar sig i en övergripande analys av logistik och resursbehov samt sjunkande försäljning.

Amir tycker inte att Systembolaget tagit ansvar för situationen i Brunna.

– Rent krasst är det mycket skattepengar som bara slängts i sjön på grund av inkompetens från ledningen. De har slutit dåliga avtal med leverantörer och konsulter och nu lägger man ned depån efter bara några år i drift.

Han suckar.

– Och sedan pratar alla om att spara pengar. Kommer vd:n gå ned i lön? Jag tvivlar starkt på det.

Proletären har sökt representanter för Unionen – som förhandlar med Systembolaget om arbetarnas uppsägningar. De har inte återkommit med ett svar.

Svenska Freds fredsgala på Gasklockorna i Gävle öppnades med utdelningen av Eldh-Ekblads fredspris, som gick till författaren Klas Östergren. I motiveringen nämndes bland annat hans belysande av svensk vapenexport och ifrågasättande av Natomedlemskapet. Pris-summan skänktes tillbaka till Svenska Freds på stående fot, efter ett underhållande och gissningsvis halvimproviserat tacktal.

Stora Gasklockan var väl- men inte helt fylld inför kvällens huvudnummer, den på bland annat Gävle kommuns reklamtavlor annonserade konserten med Titiyo, med gästspel av Marit Bergman. Många av åhörarna kom från Svenska Freds kongress som pågått i Lilla Gasklockan bredvid, och det relativt sparsamma mellansnacket rörde sig ganska mycket inom ett ”vi”. Det var nog ändå mer att förstå som ett ”vi som ser vad som händer” än ett ”vi i Svenska Freds”. Och visst är det stärkande att se varandra och bekräfta att man inte har förlorat förståndet! Andra besökare kom för konserten eller hade deltagit i de workshops och utställningar som skett på området i regi av de Profundis teater, under namnet Boosta. 

Titiyo och bandet bjöd på egna hits i stundtals snudd på avantgardistiska omtolkningar, och på tolkningar ur den svenska musikskatten från senaste skivan Hemland. En personlig favorit var framförandet av Wiehes/Dylans Sakta lägger båten ut från land. Mycket fint.

Starkast blev det när Marit Bergman kom in på scenen och till kompet berättade om sin vän Khaled och hans familj i Gaza, och deras berättelser från den så kallade vapenvilan. ”Ibland önskar jag att jag inte var vuxen, och slapp ta ansvar. Men jag är vuxen och vet vad som händer, och ni är vuxna och vet vad som händer”, avslutade Marit innan hon och musiken fortsatte in i numera välbekanta Vi bär alla barnen.

Konferencier för kvällen var Andreas Magnusson, bioaktuell i Strejkarna, dokumentären om gänget i Fridays For Future. En fin signal om samhörigheten mellan freds- och miljörörelse. 

Efter upprensningen inom den kinesiska fotbollen med hårda domar mot korrupta ledande personer inom förbundet, vänder landets idrottsmyndigheter nu också blickarna mot en osund supporterkultur inom bordtennisen.

I ett myndighetstillslag rensades mer än 1,6 miljoner problematiska internetposter bort och myndigheterna har också infört stränga straff för de som bryter mot de nya reglerna inom supporterkulturen.

Kinas bordtennisförbund (CTTA) menar att supporterkulturen kring pingis-essen är särskilt bekymmersam. Nyligen bröt Kinas landslag alla förbindelser med supporterorganisationerna. En konsekvens av den uppskruvade stämningen kring pingishjältarna är att världs- och olympiske mästaren Fan Zhendong har lämnat Kina.

– Många älskar sporten så mycket att de skadar den, anser Fan Zhendong.

Bordtennis är Kinas nationalsport med tio miljoner aktiva tävlingsspelare och 300 miljoner motionärer. Intresset för sporten är så stort att många kinesiska toppspelare tvingas skydda sig mot beundrande och närgångna fans.

Fan Zhendong, 28, vann OS-finalen i Paris 2024 mot Sveriges Truls Möregård och kompletterade därmed en historisk trippel med VM- och World Cup-guld.

Men OS-guldet hade ett pris; den närgångna uppmärksamheten och det enorma fokus som riktades mot Fan Zhendong knäckte honom. Nu har Fan flyttat till Tyskland för att spela för toppklubben FC Saarbrücken TT som han ledde till seger i tyska cupen.

– Förberedelserna inför OS innebar en enorm press. Alla övergrepp online och fansens beteende drev mig in i ett tillstånd av extrem utmattning. Det vill jag inte uppleva igen. Det blev många onormala förluster. Jag kunde leda med 2-0 (i set) när jag plötsligt tappade kontrollen… jag var nära ett sammanbrott, berättar Fan för tidningen Global Times.

  Jag känner en passion för bordtennisen men jag försöker också rädda mitt liv. Det finns de som orsakar skada i ’kärlekens namn’ och de hör inte hemma på den plats som borde vara förskonad för sådant.

Den psykiska pressen påverkade Fan starkt. Sedan en supporter 2023 tagit sig in på Fans hotellrum med hjälp av ett förfalskat nyckelkort, distanserade han sig från alla.

– Jag kunde aldrig föreställa mig att jag som idrottare skulle behöva hantera något liknande, säger han. Efter det har jag utvecklat en instinktiv rädsla för trånga platser.  ven på hotellen och under matcherna oroade jag mig. Uppmärksamheten försvann aldrig. Allt jag gjorde utlöste en ny våg av spekulationer… det gjorde mig förvirrad.

Och kritiken mot flytten till den tyska ligan lät inte vänta på sig: tillmälen som ”landsförrädare” var bland de mildaste när fansen gick loss på sociala medier.

Idag vet Fan Zhendong inte om han någonsin kommer att representera Kinas landslag igen:

– Det får vi diskutera i framtiden. Idag har jag inte styrkan eller kapaciteten att hantera den press det för med sig. 

Internationella bordtennisförbundets världsranking (4 maj)

Herrar, singel

1. Wang Chuqin, Kina

2. Truls Möregård, Sverige

3. Tomo Harimoto, Japan

4. Felix Lebrun, Frankrike

5. Hugo Calderano, Brasilien

Damer, singel

1. Sun Yingsha, Kina

2. Wang Manyu, Kina

3. Chen Xingtong, Kina

4. Zhu Yuling, Kina

5. Miwa Harimoto, Japan

Det var för tre veckor sedan som Proletären ställde tre frågor till Svensk Simidrott om förbundets inställning till Ryssland och Israel.

Bakgrunden: Svensk Simsport är kritisk till världsförbundet World Aquatics beslut att låta ryska och belarusiska idrottare tävla internationellt, så länge som det folkrättsvidriga ryska angreppskriget mot Ukraina pågår.

– Vi förhåller oss till internationella regelverk när vi deltar i internationella tävlingar, men det betyder inte att vi accepterar eller ställer oss bakom dem. Tvärtom är vi kritiska till både innehållet i besluten och till signalvärdet de sänder, sade Pia Zätterström, ordförande i Svensk Simsport i en kommentar till World Aquatics beslut.

Samtidigt tiger Svensk Simsport om det israeliska folkmordet i Gaza och USA:s angrepp på Iran. Proletärens frågor:

1. Kommer Svensk simidrott att inta en lika principiell hållning mot Israel och USA (som man gör mot Ryssland)?

2. Vilket signalvärde anser Svensk Simidrott det sänder att förbundet INTE protesterar mot alla övergrepp, bara mot de ryska?

3. Vilken är skillnaden mellan de ryska krigsbrotten och de israeliska och amerikanska?

Uppenbarligen känsliga frågor. För trots påstötningar har Svensk Simsport inte svarat. 

MARATON Mer än 2 000 löpare, många amputerade som en följd av det brutala israeliska våldet, sprang i fredags den tionde upplagan av Palestinas Internationella Marathon.

– Vi vill visa att våra barn i Gaza har rätten till liv och hopp, och att den finns på tävlingsbanorna och inte i massgravarna och bårhusen, sade Hassan al-Re’i från organisationskommittén på en video publicerad av CNN. 

Ett fem kilometer långt lopp genomfördes i Gaza, i år efter ett två år långt uppehåll, och en 42,2 km lång mara i Betlehem på den ockuperade Västbanken. Det loppet gick genom de smala gatorna i två palestinska flyktingläger och ner till en jordbruksstad utanför Betlehem där åkrarna är avdelade av betongmur, taggtråd och kameror. Loppet avslutades på torget i centrala Betlehem.

Loppen blev triumftåg för den palestinska kampen, för motståndet och viljan att leva: löparna hälsades med palestinska flaggor och av åskådare klädda i den traditionella sjalen keffiyeh.

Årets tävlingar ägde rum mot bakgrund av de fortsatta israeliska attackerna mot Gaza, och bosättarvåldet på Västbanken; närmare 75.000 palestinier har dödats i Gaza och på Västbanken, 172.000 har skadats och 22.000 gripits samtidigt som den idrottsliga infrastrukturen i Gaza demolerats helt.