Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Skånes Folkblad. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
7e2a1f826e720fb92bb7d9868b34d7a4c676ed71Olof Broddesson minns en bok från förr, och läser om den. Mer aktuell än någonsin.
Strax innan jag åkte till Vietnam för första gången 2004 läste jag vietnamesiska Bảo Ninhs ”The sorrow of war” på engelska. Den före detta nordvietnamesiske soldatens historia drabbade mig hårt och har förföljt mig sedan dess. Nyligen läste jag, med viss nervositet, den svenska översättningen, ”Krigets sorger”. Skulle översättningen vara lika bra, skulle mitt äldre jag inte längre uppskatta boken lika mycket som jag gjorde som 22-åring?
Krigets sorger är en fullständigt osminkad berättelse om Vietnamkriget. Bảo Ninh tar varken ställning för eller emot de han slåss för – han bara slåss och försöker överleva. Den är opatriotisk till en sådan grad att den nordvietnamesiska regimen förbjöd boken när den gavs ut efter kriget.
Boken är tillsammans med fruktansvärda och osminkade krigsskildringar blandad med poetiska tillbakablickar till en oskuldsfull ungdom fylld av kärlek och framtidstro. Den okonventionella tidslinjen lämnar läsaren utanför rum och tid, och allt man önskar är att Bảo Ninh någon gång ska finna frid bland minnen som äter upp honom om nätterna såväl som under hans vakna tid.
Precis så är historien på engelska, och så är också översättningen. Det som går lite förlorat är det jag upplevde som ett helt unikt språk. Den svenska blir aldrig lika poetiskt skildrad som den är på engelska. Om du kan och vill – läs på engelska, men svenska översättningen är trots allt ett riktigt bra alternativ.
Bảo Ninhs Krigets sorger är en stark påminnelse om krigets totala meningslöshet, något som gör den till ett mycket aktuellt verk för idag.
Författaren lever än idag, i en lägenhet i Hanoi. Krigets sorger släpptes 1990 och har hyllats globalt. Han har inte skrivit fler böcker.
52eab648f7c7f4ea38bb2d78e8e50c12662e5a76Den polske journalisten Ryszard Kapuścińskis ”En dag till att leva” är en enastående skildring av krigets vanvett.
Med avstamp i Luanda färdas Kapuściński i ett febrigt tempo genom ett land i sönderfall. Angola har under 1970-talet just blivit självständigt och kastats in i ett inbördeskrig som skulle komma att pågå i decennier.
Genom författarens blick skildras krigets galenskap. De rika flyr från huvudstaden med berg av ägodelar medan allt omkring dem löses upp i kaos.
Vid fronten i söder möter läsaren lokala befälhavare som står mitt i kriget, men samtidigt långt ifrån det geopolitiska spel som sliter sönder deras land.
Boken är, liksom sin författare, kompromisslös i sin närvaro. Kapuściński antecknade sällan. Han menade att skrivandet riskerade att ställa sig mellan reportern och verkligheten. Det som inte fastnade i minnet var heller inte värt att återge.
Metoden har i efterhand både hyllats och ifrågasatts. Klart är att hans skildring av 1970-talets krig i Angola stannar hos läsaren. En dag till att leva är en bok som inte glöms bort.
Boken finns översatt till svenska, men är lättare att hitta på engelska.
73b614472db0e13db7db05c682c2d3d83040d14bEtt tryggare samhälle byggs inte med fler fängelser. Det byggs med gemenskap, kultur och framtidstro för unga, skriver Katarina Nime’ (V).
I nyheter, radio och politiska debatter hör vi ständigt att samhället har blivit hårdare. Det talas om skjutningar, hårdare straff och om att ändra lagar för att kunna sätta yngre barn i fängelse. Men om vi menar allvar med att skapa ett tryggare samhälle måste vi våga prata mer om det som förebygger problem innan de växer sig stora: kultur, fritid, gemenskap och meningsfulla sammanhang.
Nyligen såg jag, som vår representant i kultur- och fritidsnämnden, genrepet av Bruksspelet i Klippan: ”Studio Bombadill”. Föreställningen bygger på en verklig historisk händelse där en lärare i Klippan såg potentialen hos unga människor och såg till att de fick en studio där de kunde spela in sin musik. Det är just sådana insatser som kan förändra liv.
Samtidigt plockas pengar bort från kulturen nationellt. Folkbildningen, ABF och studieförbunden – de som hjälper människor att starta band, hitta replokaler, skapa tillsammans och växa – får sämre förutsättningar. Frågan är vad vi väljer i stället. Ska samhällets svar på ungas utsatthet vara fler fängelser, eller ska vi investera i det som ger barn och unga framtidstro?
Folkhälsorapport barn och unga i Skåne 2024 visar att fler unga känner stress, oro och psykosomatiska besvär, samtidigt som rapporten bygger på svar från närmare 32 000 skånska elever i årskurs 6, årskurs 9 och år 2 på gymnasiet. Den ger ett tydligt underlag för att kommuner behöver satsa mer på hälsofrämjande och förebyggande arbete (Region Skåne, 2024).
Även PEP-rapporten visar att många barn och unga rör sig för lite och att barns hälsa påverkas av de miljöer de växer upp i. Det räcker inte att säga åt barn att må bättre eller röra sig mer. Vi måste skapa förutsättningar för det: trygga mötesplatser, föreningsliv, musik, skapande, rörelse och vuxna som ser dem (Generation Pep, 2024).
Detta stöds också av professor Michael Marmots forskning om ojämlik hälsa. I The Health Gap visar Marmot att hälsa inte bara avgörs av individuella val eller sjukvård, utan av de sociala villkor människor lever under: uppväxtmiljö, utbildning, arbete, ekonomi, inflytande och möjlighet att känna kontroll över sitt liv. Om vi vill minska hälsoklyftor behöver vi därför stärka de miljöer där barn och unga växer upp (Marmot, 2015).
För alla unga passar inte vägen genom högskolan eller de traditionella utbildningsspåren. En del vill uttrycka sig genom musik, teater, dans, skapande eller annat kulturarbete. De måste också få plats i samhället. Kultur är inte en lyx som kan skäras bort när ekonomin blir tuff. Kultur är en del av välfärden, folkhälsan och demokratin.
Bruksspelet är ett fantastiskt exempel här i Klippan. Helene Lindqvist startade upp arbetet med stöd av Klippans kommun och har gett många barn, unga och vuxna en möjlighet att växa, hitta ett sammanhang och känna att de lyckas. Det behövs fler sådana förebilder och möjliggörare i samhället.
Klippans kommun är också en förebild genom Sågen, Ung fritid, kulturskolan, mobila teamet, biblioteken, badhuset, friluftsbadet och alla föreningar som möjliggör en meningsfull fritid. Men om detta arbete ska kunna växa och nå fler behövs mer resurser. Kommunerna behöver prioritera förebyggande kultur- och fritidsverksamhet, och staten behöver bidra med mer långsiktiga statsbidrag.
Det behövs fler platser där unga får känna att de duger, att deras röst spelar roll och att de kan vara med och skapa något tillsammans med andra. Det är sådant som bygger tillit. Det är sådant som gör samhället starkare.
Vi behöver lyfta fram kulturen som en självklar del av det förebyggande arbetet. Ett samhälle blir inte tryggare av att bara bygga fler fängelser. Ett samhälle blir tryggare när fler barn och unga får framtidstro, gemenskap och möjlighet att uttrycka sig.
Ge kulturen mer resurser. Bygg ett samhälle där barn och unga får chans att lyckas – innan problemen har hunnit gå för långt.
Katarina Nime’Ordförande, Vänsterpartiet i Klippan
Källförteckning
Generation Pep (2024). Pep-rapporten 2024: Hälsoklyfta – ekonomisk ojämlikhet bidrar till barnens hälsoklyfta. Generation Pep.
Marmot, M. (2015). The Health Gap: The Challenge of an Unequal World. London: Bloomsbury.
Region Skåne (2024). Folkhälsorapport barn och unga i Skåne 2024. Region Skåne.
0e0c48fec393be91fbfb16c6d1440a33143d09d4Vattenläget i juli är fortsatt ansträngt och tillrinningen till Vombsjön är i princip noll. Men Sydvattens krisåtgärder och kommunernas uppmaningar till allmänheten har gett resultat, i Ängelholm har förbrukningen till exempel minskat med tio procent.
I maj larmade Sydvatten om det kritiska läget i Vombsjön efter en lång period av extremt lite nederbörd. Två månader senare, mitt i sommarhettan, är situationen fortfarande långt ifrån normal.
– Det är fortsatt ansträngt. Vi har sjönivåer i både Vombsjön och Ringsjön som sakta sjunker. Det är förvisso normalt för årstiden, men å andra sidan brukar vi utgå från betydligt högre nivåer, säger Johan Burström, produktionschef på Sydvatten.
Den största utmaningen just nu är att det knappt sker någon naturlig påfyllning alls. Tillrinningen från vattendrag uppströms, som exempelvis Björkaån, beskrivs i princip som ett nollflöde. Sjöarna förlorar istället vatten genom nödvändig tappning och ren avdunstning i värmen.
Trots det svåra utgångsläget har ännu ingen av Sydvattens medlemskommuner behövt införa skarpa bevattningsförbud. Istället har fokus legat på olika åtgärder, däribland att uppmana allmänheten att tänka på sin vattenkonsumtion.
– Vi tror att det har gett effekt. Bland annat gick Ängelholm ut med den positiva nyheten att de sett en minskad förbrukning med tio procent. Det är jättebra. Men det är alltid svårt att härleda om det beror på väder och vind eller på uppmaningen, men de uppfattade ändå att det var en bidragande orsak till att förbrukningen hållits lägre, säger Johan Burström.
Även bolaget VA Syd har rapporterat att deras uppmaningar gett resultat, med en total förbrukningsminskning på fem procent kring midsommarhelgen.
Skulle läget förvärras är det upp till varje enskild kommun att ta till striktare åtgärder.
Är det okej att vattna gräsmattan i rådande läge?
– Ett bevattningsförbud skulle innebära ett strikt förbud mot att vattna gräsmattan. Det är en typisk sådan aktivitet som man bör undvika helt om det finns skarpa uppmaningar om att spara vatten. Det är något man kan leva utan en sommar, säger Johan Burström.
För att rädda vattennivåerna har Sydvatten tvingats styra om sin produktion. Man tar nu mer vatten från den mindre känsliga sjön Bolmen via Ringsjöverket, samtidigt som uttaget från Vombsjön och Ringsjön har minskats.
Den begränsade tappningen gör att sjöarna sjunker långsammare än normalt, men åtgärden är inte helt riskfri. Tidigare i våras uttrycktes en oro för hur sänkta flöden skulle påverka Kävlingeån nedströms.
– Det har inga omedelbara effekter för de verksamheter eller aktiviteter som pågår där just nu, men vi ser att flödet är lågt. Lägre än vad vi vill, förklarar Burström.
För att Skånes vattenresurser ska återgå till det normala krävs det rejäla mängder nederbörd, men de skurar som fallit den senaste tiden gör varken till eller från. Det lilla regn som kommer absorberas helt av skog och mark.
– Vi behöver mycket nederbörd. Men för att det ska ge effekt på sjön behöver det regna lagom under en längre tid. Ett skyfall under en kort tid hjälper inte.
Kan du njuta av soligt väder under semestern?
– När man jobbar med detta så har man en kluvenhet. På jobbet blir vi glada när det regnar, men som privatperson vill man ju gärna ha lite sol på sig. Det är en kluvenhet som man får gå in i semestern med, säger Johan Burström.
359a8588c2311982a1de0cd55e9b5c48e49680bfOhållbara arbetstidschema inom LSS hotar både personalens arbetsmiljö och kvaliteten i arbetet, skriver Annika Löfstedt, företrädare för Kommunal sektion vård och omsorg i Malmö stad.
De senaste åren har personalen inom LSS i Malmö stad fått anpassa sitt arbetstidsschema efter olika schemaplaneringssystem och/eller bemanningssystem. Dessa system hanteras inte av personalen i verksamheterna/boenden.
I stället sitter det assistenter som är långt ifrån verksamheterna och lägger scheman. Deras kunskap om verksamheterna eller vilka insatser som ska utföras är låg eller obefintlig. Det enda de vet är att det finns X antal personal som på fyra veckor ska arbeta 19 arbetspass. Dag/kväll samt varannan helg.
Resurspass är det senaste som man vill och redan har börjat införa i visa verksamheter. Det skapas rutiner kring schemaläggningar som cheferna ska följa. I vissa kommuner kallas de något så fint som ”bemanningsprinciper”. Dessa rutiner ger i sin tur negativ effekt för både personal och brukare där kvalitén och kontinuiteten går förlorad.
Så ser verkligheten ut idag bakom ohållbara scheman som är pressade: Ofta jobbar personalen kväll innan ledig helg, för att sen gå på på måndagsmorgonen igen. Ofta görs schemaändringar sent, ibland med bara någon dags varsel och inte inom de 14 dagar som avtalet säger.
Ofta görs schemaändringar sent, ibland med bara någon dags varsel och inte inom de 14 dagar som avtalet säger.
När frågan lyfts med arbetsgivaren av Kommunals företrädare blir svaret att kommunen hänvisar till en forskningsrapport där flexibilitet är avgörande för hållbara arbetstider. Men personalens verklighet är en annan, det är en kontrollfunktion där det inte finns möjlighet att påverka och vara delaktiga längre.
Det handlar om en systematisk brist på respekt för personalens privatliv och hälsa. Det handlar även om att respekten, varken för personalen eller de människor som LSS är till för, inte är viktig längre. Arbetstidslagen och kollektivavtalet finns till för att skydda människor. Om reglerna redan är tydliga är frågan inte vilka regler som behövs utan varför det inte följs.
Så länge arbetsgivaren ser oss som utbytbara namn i ett excel-ark i stället för individer med behov av återhämtning – då har vi förlorat kontrollen.
Men så länge arbetsgivaren ser oss som utbytbara namn i ett excel-ark i stället för individer med behov av återhämtning – då har vi förlorat kontrollen. Undersökningar har visat gång på gång att inflytande över den egna arbetstiden är en av det viktigaste faktorerna för att personal ska vilja stanna kvar.
Låt personalen vara delaktiga i sin arbetsmiljö och sin schemaläggning. Det skapar trygghet, hållbarhet och engagemang.
Annika Löfstedtföreträdare för Kommunal sektion vård och omsorg i Malmö stad
6aa1da1df52901009928884d8ed1e4415e4673fbKostnaderna för vatten och avlopp (VA) fortsätter att stiga i Skåne. Kommunerna i länet höjer taxan med i snitt 8,3 procent under 2026, vilket är mer än rikssnittet på 7,3 procent. Samtidigt är de lokala prisskillnaderna stora.
Det visar Nils Holgerssongruppens årliga kartläggning. Svalöv har länets högsta VA-kostnad där en normallägenhet betalar cirka 11 400 kronor om året. Det kan jämföras med Staffanstorp, som har lägst taxa på cirka 4 000 kronor. Skillnaden mellan topp och botten landar därmed på hela 7 400 kronor per år.
– Det är obegripligt för kunderna varför vatten och avlopp kan vara mer än fyra gånger dyrare i en kommun än i en annan. Kommunerna behöver bli tydligare med vad pengarna går till, vilka investeringar som krävs och varför taxorna utvecklas så olika, säger Björn Berggren, ordförande för Nils Holgerssongruppen.
Totalt höjer 29 av Skånes 33 kommuner avgiften i år, och 15 av dem höjer med minst 10 procent. Den största prischocken drabbar boende i Eslöv, där taxan rusar uppåt med 23,8 procent – en ökning på cirka 1 800 kronor om året. Vellinge höjer med 21,3 procent och Klippan med 15,9 procent.
Endast Landskrona sänker taxan, medan Bromölla, Skurup och Ystad lämnar den oförändrad.
Fakta
VA-taxor i Skånes kommuner 2026:
Eslöv: cirka 9 500 kronor per år, höjning 23,8 procent.
Vellinge: cirka 8 700 kronor per år, höjning 21,3 procent.
Klippan: cirka 5 600 kronor per år, höjning 15,9 procent.
Hässleholm: cirka 8 500 kronor per år, höjning 15,7 procent.
Kristianstad: cirka 6 600 kronor per år, höjning 15,5 procent.
Malmö: cirka 5 800 kronor per år, höjning 15,5 procent.
Hörby: cirka 7 900 kronor per år, höjning 15,5 procent.
Lomma: cirka 8 000 kronor per år, höjning 14,8 procent.
Lund: cirka 5 900 kronor per år, höjning 14,1 procent.
Burlöv: cirka 5 400 kronor per år, höjning 13,4 procent.
Ängelholm: cirka 6 100 kronor per år, höjning 12,7 procent.
Svedala: cirka 8 500 kronor per år, höjning 12,7 procent.
Tomelilla: cirka 9 100 kronor per år, höjning 12,0 procent.
Staffanstorp: cirka 4 000 kronor per år, höjning 12,0 procent.
Bjuv: cirka 9 500 kronor per år, höjning 11,0 procent.
Åstorp: cirka 8 100 kronor per år, höjning 7,7 procent.
Höganäs: cirka 4 500 kronor per år, höjning 7,6 procent.
Helsingborg: cirka 5 700 kronor per år, höjning 7,4 procent.
Simrishamn: cirka 7 600 kronor per år, höjning 7,0 procent.
Sjöbo: cirka 6 500 kronor per år, höjning 7,0 procent.
Svalöv: cirka 11 400 kronor per år, höjning 5,6 procent.
Höör: cirka 9 400 kronor per år, höjning 5,4 procent.
Perstorp: cirka 11 300 kronor per år, höjning 4,8 procent.
Osby: cirka 9 400 kronor per år, höjning 4,0 procent.
Kävlinge: cirka 5 400 kronor per år, höjning 3,9 procent.
Båstad: cirka 7 300 kronor per år, höjning 2,4 procent.
Trelleborg: cirka 6 200 kronor per år, höjning 2,0 procent.
Östra Göinge: cirka 8 500 kronor per år, höjning 1,5 procent.
Örkelljunga: cirka 8 100 kronor per år, höjning 1,3 procent.
Bromölla: cirka 9 400 kronor per år, oförändrad taxa.
Skurup: cirka 9 300 kronor per år, oförändrad taxa.
Ystad: cirka 7 800 kronor per år, oförändrad taxa.
Landskrona: cirka 5 600 kronor per år, sänkning 0,5 procent.
a0b3edc5741a32329338380fa3cfff48e2a4809eModeraterna vill att barn ska få kortare sommarlov för att de ska få lära sig mer och att föräldrarna ska arbeta mer. Måste allt vi människor gör bara kokas ner till produktivitet, frågar sig Rasmus Hansson.
Kvällsdopp, långa sovmorgnar och jordgubbsfläckar på tröjan. Så ser sommarlovet ut för många av de miljontals svenska elever som nu njuter av sin välförtjänta ledighet.
Men den där typen av frihet och livsnjuteri ska vi inte ägna oss åt. Åtminstone inte om man frågar regeringens utredare och Moderaterna.
De vill att sommarlovet ska bli kortare. Anledningen? De vill öka barns kunskaper och göra dem smartare. En god avsikt, såklart. Men kommer det hjälpa att ungarna till bättre skolresultat?
Njae.
Dubbelt så många sjukskrivna
Några veckor extra hit eller dit i en skola som förstörts av nedskärningar och friskolereformer kan nog kvitta i det stora hela. De stora problemen i svensk skola är inte att eleverna tillbringar för lite tid i skolan.
För drygt en månad sedan larmade Arbetsmiljöverket om situationen för lärare.
Antalet arbetsrelaterade sjukskrivningar för lärare i grundskolan har fördubblats de senaste åren. Kraven är för höga, stressen är för stor. Man hinner helt enkelt inte med att göra sitt jobb.
Hur ska man då kunna trycka in fler veckors undervisning?
Lärare arbetar 40 timmar i veckan
Men lärarna har ju hur mycket ledigt som helst på sommaren, kanske någon läsare resonerar.
På sommaren, ja. Men inte utslaget över ett helt år.
Den sammanlagda veckoarbetstiden för en lärare är 45 timmar i veckan under terminerna. I snitt över ett helt år arbetar de 40 timmar i veckan. Och då kan vi nog addera en del emotionellt arbete och tankeverksamhet som hanteras utanför klassrummens fyra väggar. Sådant som en del andra slipper.
Vill man ge skolan bättre förutsättningar att öka barns kunskap och förbättra skolresultaten bör man nog kika på andra lösningar. Som att öka lärartätheten och se till att sluta sätta kommuner och regioner på svältkur. Och kanske en gång för alla göra upp med det där friskolesystemet vi är världsunika med.
Vi jobbar för mycket
Produktivitetskommisionen menar också att kortare sommarlov skulle vara bra för att då skulle fler föräldrar kunna arbeta mer. Även det är ett dåligt argument då svenskar redan nu arbetar mer än jämförbara länder i Europa.
Diskussionen borde snarare handla om att ge människor mer ledighet. Sedan 1978, när vi fick den femte lagstadgade semesterveckan, har vi inte fått mer ledig tid. Istället för att diskutera kortare sommarlov borde vi diskutera mer ledighet. Både i form av arbetstidsförkortning, men också fler semesterveckor.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) hävdar att sommarlovet är för långt. Både för de föräldrar med och utan pengar. Visst, det finns de föräldrar som kämpar att få ihop det ekonomiskt under sommaren. Inte minst när man måste betala för ungarnas lunch. Men att stärka deras plånböcker har hon och regeringen varit ganska ointresserade av att göra de senaste åren.
Sommarlovet är mer än bara ledighet
Frågan om kortare sommarlov och mer ledighet är större än kunskap i klassrummet. Sommarlovet är mer än bara ledig tid från skolan. Det är frihet att få utforska världen runtomkring. Att få koppla bort och återhämta sig. Att få göra saker man inte kan eller får göra i skolan. Dessutom kommer lärarkåren göra revolt.
Vi är människor. Allt vi är och gör kan inte bara hålla på och kokas ner till produktivitet. Kan vi inte också bara få leva och vara lite lediga på sommaren och maximera livskvaliteten när vädret är till vår fördel?
Är det så fel?
Rasmus Hansson, ledarskribentrasmus.hansson@skanesfolkblad.se
84d59cf01da85d552672490e63f77167e72bc0e9Döva riskerar att stängas ute från viktiga delar av samhället och vi kommer att kämpa för dövas lika rättigheter i riksdagen, skriver Muhamed Kaljanac, Björn Alling och Leia Nordin från organisationen Enad röst.
De flesta av oss tar möjlighet att kommunicera för givet i dagens informationssamhälle. Att kunna tala med sin läkare. Att diskutera sina barns skolgång med deras lärare. Att delta i ett möte på arbetet eller framföra sina synpunkter till ett företag eller kommun. För de flesta är det självklarheter.
För döva och många hörselskadade är verkligheten en annan. Döva riskerar att stängas ute från viktiga delar av samhället om inte en teckentolk finns tillgänglig. Ett vårdbesök kan behöva skjutas upp, ett myndighetsmöte bli svårt att genomföra och möjligheten att delta fullt ut i arbetslivet begränsas. Tolkning behöver idag alltid bokas med god framförhållning, och inte ens då är det givet att saken kan lösas.
Problemet handlar inte om enstaka brister. Det handlar om hur systemet är utformat. Tolkning betraktas fortfarande som en tjänst som måste planeras och beställas i god tid, snarare än som en grundläggande förutsättning för att människor ska kunna utöva sina rättigheter.
Men rätten att förstå och bli förstådd kan inte vara beroende av planering långt i förväg. Livet har inte alltid god framförhållning. Akuta vårdbesök, oväntade myndighetskontakter eller spontana möten är en del av vardagen för alla. Då måste också samhället kunna erbjuda den kommunikation som krävs.
Därför behöver Sverige en nationell tolktjänst med snabb och likvärdig tillgång över hela landet. Med dagens teknik finns möjligheter att koppla in teckenspråkstolkar på distans, och i vissa situationer komplettera med översättning i efterhand. En nationell samordnad tolktjänst med jour skulle göra tolktjänsten mer tillgänglig och minska de hinder som många möter varje dag.
Frågan handlar i grunden inte om teknik eller administration. Den handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Om vi menar allvar med att alla människor ska ha samma möjligheter att delta i samhällslivet måste också kommunikationen fungera när den behövs – inte bara på de bekvämaste kontorstiderna och när den hunnit bokas långt i förväg.
Demokrati bygger på delaktighet. Och delaktighet börjar med att alla har möjlighet att förstå och bli förstådda. Enad röst kommer kämpa för dövas lika rättigheter i Riksdagen!
Muhamed KaljanacBjörn AllingLeia NordinEnad Röst
9375415d2e77183200e9137b8f629fa92cc22da5De har varken chef eller kollektivavtal och alla tjänar lika mycket. Den okonventionella flyttfirman Frasses Fulflyttar, också känd som Antifrassisterna, föddes på en svamptripp i Skåne. Sedan dess har de kånkat bohag runt hela Europa. Skånes Folkblad fick följa med när Frassarna flyttade en mamma från Göteborg till Malmö.
Flyttkartonger med ordet KLYDD i stora bokstäver står staplade på varandra i lägenhetens alla rum. Det är korsdrag och dammråttorna busar med varandra. Kristina Eriksson går runt och synar kartongerna, plockar ner ett påslakan efter det andra och oroar sig över tyngden på flyttlådorna.
– Tänk om de är alldeles för tunga och Frassarna hatar mig för jag har packat så dåligt? säger hon.
Kristina Eriksson är min mamma. I 37 år har hon bott i samma hus. 68 år i Göteborg, med ett fåtal vändor till Grekland för krogjobb på 80-talet och till England som lärare. Nu ska hon flytta ner till Malmö.
Varför?
– Det finns ju flera skäl till att jag vill flytta till Malmö. Men framförallt är det ju för att du bor där, säger hon.
– Jag har gått omkring och sagt att jag ska flytta i flera år. Jag förväntade mig att det skulle ta något år att hitta boende, men det gick väldigt fort.
Kristina Eriksson, mamman som flyttar och är lite smått stressad. Foto: Nea Magoo Eriksson
Plötsligt är hon omringad av flyttkartonger och ledsna grannar. Eller rättare sagt, vår utökade familj. För på Borris, som mitt barndomshem kallas, är vi familj.
Att det blev just den ideella föreningen Frasses Fulflyttar som kapslar in mammas liv och skjutsar det söderut är tack vare deras pimpade lastbilar. De skymtas ofta på gatorna i Malmö, Göteborg och Norrköping.
Bilarna bär på budskap som “Försörjer fyllon och filosofer”, “Fuck Nato, Fuck Erdogan, Fuck Vapenexporten” och “Leve Palestina”. Det är föreningens så kallade propagandaminister som illustrerar i stort sett allt det grafiska materialet för Frasses. Han är också den enda med en egen titel.
Frassarna, som de kallar sig istället för flyttkarlar, är dock alltid anonyma i media. Det handlar om att ge plats åt något annat.
– Vi vill inte att individerna ska vara i fokus, utan företaget och det kollektiva, säger en av Göteborgsfrassarna.
Lastbilen som fylls på pö om pö i Göteborg. Foto: Nea Magoo Eriksson
I princip alla lastbilar bär en regnbågsflagga. Något som väcker känslor. Frassen berättar att han ganska ofta får hetsiga och hotfulla samtal. Eftersom han tar emot bokningar svarar han dessutom alltid i telefon.
– Häromkvällen ringde en man och lät lite påverkad. Han frågade oss om det är vi som har bögbilen. Jajamen, svarade jag. Då ändrade han tonen och sa jävla bög, säger han och tar ett djupt bloss av sin cigg, och fortsätter:
– Då började jag skratta. Han förväntade sig ilska från min sida. Det hela slutade sedan med att han ville boka en flytt, vilket var lite oväntat. Men så blev det ju inte.
Mammas rädsla för att Frassarna ska hata henne för att hon packat för tungt blir inte bekräftad.
– Vi hatar inte, vi älskar, säger den andra Frassen med två flyttlådor på ryggen.
Men visst finns det stunder av frustration för en Frasse i branschen. Som när man dyker upp hos en kund som inte packat sina flyttlådor ännu. Riktigt så illa är det inte hemma hos mamma. På ett par timmar lastar de två Frassarna i Göteborg in hela hennes bohag i bilen, med ett par pauser för kaffe och cigg.
– Det känns väldigt förvirrande och overkligt på alla möjliga sätt. Jag känner mig inte så närvarande, säger hon och ser lite lätt stressad ut.
Känslan av separation dyker upp först när allt är instuvat i lastbilen. Tillsammans med några tårar.
– Jag kommer att sakna salta bad på sommaren och husfamiljen. Annars känner jag mig mest förväntansfull.
Familjen: Adelina Lundell, Sigrid Lundell, Marie Lundell och Kristina Eriksson. Foto: Nea Magoo Eriksson
Sedan 2012 har flyttfirman som inte liknar någon annan funnits. Flyttarbetaren Frasse föddes under en svamptripp i de skånska skogarna.
– Själva idén kom från att några arbetade på en riktigt ful flyttfirma, där kunderna var missnöjda och anställda behandlades riktigt surt, säger Frassen när vi sitter i lastbilen som håller på att ta oss ner till Malmö.
Resan på tre timmar flyter på mjukt. Mamma och Frassen pratar livligt om allt från narkotikapolitik till dåliga chefer, matematik och att känna tillhörighet.
Många av Frassarna är så kallade före-dettingar med missbruk i bagaget. Att man delar bakgrund och problem skapar en samhörighet och förståelse, tycker Frassen från Göteborg.
– Vi hjälper varandra mycket på jobbet, ibland blir det tufft för vissa. Gemenskapen är nog det bästa. Mitt missbruk var länge sedan, cirka tio år, så jag är inte riktigt i den kategorin längre.
Mamma håller med:
– Jag har aldrig känt mig hemma som lärare, men som ensamstående morsa har jag alltid känt mig jävligt hemma. Det är min grupp liksom.
Propagandaministerns kreationer och mamma som tar en paus på turen söderut. Foto: Nea Magoo Eriksson
Majoriteten av beslut i föreningen tas genom demokratiska omröstningar och alla som vill får tycka till.
– Det är ju främst ett yrke. För att rösta på mötena och delta på det viset måste man vara lite mer insatt och det är ett eget val om man vill göra det, säger Frassen.
Att de inte har kollektivavtal och någon chef handlar helt enkelt om att det inte gagnar dem, menar han. De jobbar på timmar, alla har samma timlön och de tjänar vanligtvis mer än andra flyttgubbar.
– Jag tycker ju att det är jätteskönt att inte ha någon chef. Visst det kräver en hel del eget ansvar, men det innebär också att vi alltid representerar oss själva när vi är ute på jobb. Det bygger en helt annan stolthet i det vi gör.
– Vi har också friskvård, arbetskläder och en ganska generös summa per år för tandvård, för att få folk att sätta igång med tänderna.
Förutom att kånka på bohag och flyttstäda har föreningen också börjat arbeta med montering och magasinering. De brygger också sin egen öl och snart startar de upp ett bryggeri för att producera Frasses Fulöl i större skala.
– Häromveckan lade en arbetskamrat fram ett förslag om att starta äldreboende, mest på skämt, men vi tog det rätt seriöst. Det är ju också en bransch med kassa villkor. Så vem vet.
– De äldre får ju inte ens ta en snaps längre.
En del av Frasses inkomst går till kvinnojouren i Malmö och Rosenlundstödet som stöttar prostituerade i Göteborg.
Väl framme i Malmö. Foto: Nea Magoo Eriksson
Efter att ha kört igenom alla slags väder rullar bilen så småningom in i ett soligt Malmö, även kallad den oslipade diamanten av mamma. Väl på plats utanför lägenheten möter en lokal Frasse med ett stort leende upp för att bära flyttkartonger.
Sista pushen nu.
Från ett gammalt trähus till en ljus och lättskött lägenhet
Den fula ölen, som Frassarna alltid bjuder på i slutet av flytten, tar plats i det ekande, tomma kylskåpet i mammas kartongfyllda lägenhet.
– Malmö har en charm som jag tycker att Göteborg har tappat. Och för en åldrande cyklist känns det underbart att bo här.
b1b44a7e0e5cb609bf8f52ec093e7ab187131fa4
9375415d2e77183200e9137b8f629fa92cc22da5
TITLE: Frassarna flyttar mamma: ”Vi hatar inte, vi älskar” DESCRIPTION: De har varken chef eller kollektivavtal och alla tjänar lika mycket. Den okonventionella flyttfirman Frasses Fulflyttar aka Antifrassisterna föddes på en svamptripp i Skåne. Sedan dess har de kånkat bohag runt hela Europa. Skånes Folkblad fick följa med när Frassarna flyttade en mamma från Göteborg till Malmö. CONTENT: Flyttkartonger med ordet KLYDD i stora bokstäver står staplade på varandra i lägenhetens alla rum. Det är korsdrag och dammråttorna busar med varandra. Kristina Eriksson går runt och synar kartongerna, plockar ner ett påslakan efter det andra och oroar sig över tyngden på flyttlådorna. – Tänk om de är alldeles för tunga och Frassarna hatar mig för jag har packat så dåligt? säger hon. Kristina Eriksson är min mamma. I 37 år har hon bott i samma hus. 68 år i Göteborg, med ett fåtal vändor till Grekland för krogjobb på 80-talet och till England som lärare. Nu ska hon flytta ner till Malmö. Varför? – Det finns ju flera skäl till att jag vill flytta till Malmö. Men framförallt är det ju för att du bor där, säger hon. – Jag har gått omkring och sagt att jag ska flytta i flera år. Jag förväntade mig att det skulle ta något år att hitta boende, men det gick väldigt fort. Kristina Eriksson, mamman som flyttar och är lite smått stressad. Foto: Nea Magoo Eriksson Plötsligt är hon omringad av flyttkartonger och ledsna grannar. Eller rättare sagt, vår utökade familj. För på Borris, som mitt barndomshem kallas, är vi familj. Att det blev just den ideella föreningen Frasses Fulflyttar som kapslar in mammas liv och skjutsar det söderut är tack vare deras pimpade lastbilar. De skymtas ofta på gatorna i Malmö, Göteborg och Norrköping. Bilarna bär på budskap som “Försörjer fyllon och filosofer”, “Fuck Nato, Fuck Erdogan, Fuck Vapenexporten” och “Fria Palestina”. Det är föreningens så kallade propagandaminister som illustrerar i stort sett allt det grafiska materialet för Frasses. Han är också den enda med en egen titel. I princip alla lastbilar bär också en regnbågsflagga. Något som väcker känslor. Frasse, som de kallar sig istället för flyttkarl, får en hel del hat och hot. Det är en av anledningarna till att de alltid är anonyma i media. – Vi vill heller inte att individerna ska vara i fokus, utan företaget och det kollektiva. Lastbilen som fylls på pö om pö i Göteborg. Foto: Nea Magoo Eriksson En av Frassarna på plats i Göteborg berättar att han ganska ofta får hetsiga och hotfulla samtal. Eftersom han tar emot bokningar svarar han dessutom alltid i telefon. – Häromkvällen ringde en man och lät lite påverkad. Han frågade oss om det är vi som har bögbilen. Jajamen, svarade jag. Då ändrade han tonen och sa jävla bög, säger Frassen och tar ett djupt bloss av sin cigg, och fortsätter: – Då började jag skratta. Han förväntade sig ilska från min sida. Det hela slutade sedan med att han ville boka en flytt. Vilket var lite oväntat. Mammas rädsla för att Frassarna ska hata henne för att hon packat för tungt blir inte bekräftad. – Vi hatar inte, vi älskar, säger den andra Frassen med två flyttlådor på ryggen. Men visst finns det stunder av frustration för en Frasse i branschen. Som när man dyker upp hos en kund som inte packat sina flyttlådor ännu. Riktigt så illa är det inte hemma hos mamma. På ett par timmar lastar de två Frassarna i Göteborg in hela hennes bohag i bilen, med ett par pauser för kaffe och cigg. – Det känns väldigt förvirrande och overkligt på alla möjliga sätt. Jag känner mig inte så närvarande, säger hon och ser lite lätt stressad ut. Känslan av separation dyker upp först när allt är instuvat i lastbilen. Tillsammans med några tårar. – Jag kommer att sakna salta bad på sommaren och husfamiljen. Annars känner jag mig mest förväntansfull. Familjen: Adelina Lundell, Sigrid Lundell, Marie Lundell och Kristina Eriksson. Foto: Nea Magoo Eriksson Sedan 2012 har flyttfirman som inte liknar någon annan funnits. Flyttarbetaren Frasse föddes under en svamptripp i de skånska skogarna. – Själva idén kom från att några arbetade på en riktigt ful flyttfirma, där kunderna var missnöjda och anställda behandlades riktigt surt, säger Frassen när vi sitter i lastbilen som håller på att ta oss ner till Malmö. Resan på tre timmar flyter på mjukt. Mamma och Frassen pratar livligt om allt från narkotikapolitik till dåliga chefer, matematik och att känna tillhörighet. Många av Frassarna är så kallade före-dettingar med missbruk i bagaget. Att man delar bakgrund och problem skapar en samhörighet och förståelse, tycker Frassen från Göteborg. – Vi hjälper varandra mycket på jobbet, ibland blir det tufft för vissa. Gemenskapen är nog det bästa. Mitt missbruk var länge sedan, cirka tio år, så jag är inte riktigt i den kategorin längre. Mamma håller med: – Jag har aldrig känt mig hemma som lärare, men som ensamstående morsa har jag alltid känt mig jävligt hemma. Det är min grupp liksom. Propagandaministerns kreationer och mamma som tar en paus på turen söderut. Foto: Nea Magoo Eriksson Majoriteten av beslut i föreningen tas genom demokratiska omröstningar och alla som vill får tycka till. – Det är ju främst ett yrke. För att rösta på mötena och delta på det viset måste man vara lite mer insatt och det är ett eget val om man vill göra det, säger Frassen. Att de inte har kollektivavtal och någon chef handlar helt enkelt om att det inte gagnar dem, menar han. De jobbar på timmar och alla har samma timlön. Skulle de gå enligt kollektivavtalet skulle anställda tjäna mindre i timmen och i dagsläget tjänar Frassarna mer än en vanlig flyttgubbe. – Jag tycker ju att det är jätteskönt att inte ha någon chef. Visst det kräver en hel del eget ansvar, men det innebär också att vi alltid representerar oss själva när vi är ute på jobb. Det bygger en helt annan stolthet i det vi gör. – Vi har också friskvård, arbetskläder och en ganska generös summa per månad för tandvård, för att få folk att sätta igång med tänderna. Väl framme i Malmö. Foto: Nea Magoo Eriksson Förutom att kånka på bohag och flyttstäda har föreningen också börjat arbeta med montering och magasinering. De brygger också sin egen öl och snart startar de upp ett bryggeri för att producera Frasses Fulöl i större skala. – Häromveckan lade en arbetskamrat fram ett förslag om att starta äldreboende, mest på skämt, men vi tog det rätt seriöst. Det är ju också en bransch med kassa villkor. Så vem vet. – De äldre får ju inte ens ta en snaps längre. En del av Frasses inkomst går till kvinnojouren i Malmö och Rosenlundstödet som stöttar prostituerade i Göteborg. Efter att ha kört igenom alla slags väder rullar bilen så småningom in i ett soligt Malmö, även kallad den oslipade diamanten av mamma. Väl på plats utanför lägenheten möter en lokal Frasse med ett stort leende upp för att bära flyttkartonger. Sista pushen nu. Från ett gammalt trähus till en ljus och lättskött lägenhet Den fula ölen, som Frassarna alltid bjuder på i slutet av flytten, tar plats i det ekande, tomma kylskåpet i mammas kartongfyllda lägenhet. – Malmö har en charm som jag tycker att Göteborg har tappat. Och för en åldrande cyklist känns det underbart att bo här. Nea Magoo Erikssonnea.magoo.eriksson@skanesfolkblad.se
TITLE: Frassarna flyttar mamma: ”Vi hatar inte, vi älskar” DESCRIPTION: De har varken chef eller kollektivavtal och alla tjänar lika mycket. Den okonventionella flyttfirman Frasses Fulflyttar, också känd som Antifrassisterna, föddes på en svamptripp i Skåne. Sedan dess har de kånkat bohag runt hela Europa. Skånes Folkblad fick följa med när Frassarna flyttade en mamma från Göteborg till Malmö. CONTENT: Flyttkartonger med ordet KLYDD i stora bokstäver står staplade på varandra i lägenhetens alla rum. Det är korsdrag och dammråttorna busar med varandra. Kristina Eriksson går runt och synar kartongerna, plockar ner ett påslakan efter det andra och oroar sig över tyngden på flyttlådorna. – Tänk om de är alldeles för tunga och Frassarna hatar mig för jag har packat så dåligt? säger hon. Kristina Eriksson är min mamma. I 37 år har hon bott i samma hus. 68 år i Göteborg, med ett fåtal vändor till Grekland för krogjobb på 80-talet och till England som lärare. Nu ska hon flytta ner till Malmö. Varför? – Det finns ju flera skäl till att jag vill flytta till Malmö. Men framförallt är det ju för att du bor där, säger hon. – Jag har gått omkring och sagt att jag ska flytta i flera år. Jag förväntade mig att det skulle ta något år att hitta boende, men det gick väldigt fort. Kristina Eriksson, mamman som flyttar och är lite smått stressad. Foto: Nea Magoo Eriksson Plötsligt är hon omringad av flyttkartonger och ledsna grannar. Eller rättare sagt, vår utökade familj. För på Borris, som mitt barndomshem kallas, är vi familj. Att det blev just den ideella föreningen Frasses Fulflyttar som kapslar in mammas liv och skjutsar det söderut är tack vare deras pimpade lastbilar. De skymtas ofta på gatorna i Malmö, Göteborg och Norrköping. Bilarna bär på budskap som “Försörjer fyllon och filosofer”, “Fuck Nato, Fuck Erdogan, Fuck Vapenexporten” och “Leve Palestina”. Det är föreningens så kallade propagandaminister som illustrerar i stort sett allt det grafiska materialet för Frasses. Han är också den enda med en egen titel. Frassarna, som de kallar sig istället för flyttkarlar, är dock alltid anonyma i media. Det handlar om att ge plats åt något annat. – Vi vill inte att individerna ska vara i fokus, utan företaget och det kollektiva, säger en av Göteborgsfrassarna. Lastbilen som fylls på pö om pö i Göteborg. Foto: Nea Magoo Eriksson I princip alla lastbilar bär en regnbågsflagga. Något som väcker känslor. Frassen berättar att han ganska ofta får hetsiga och hotfulla samtal. Eftersom han tar emot bokningar svarar han dessutom alltid i telefon. – Häromkvällen ringde en man och lät lite påverkad. Han frågade oss om det är vi som har bögbilen. Jajamen, svarade jag. Då ändrade han tonen och sa jävla bög, säger han och tar ett djupt bloss av sin cigg, och fortsätter: – Då började jag skratta. Han förväntade sig ilska från min sida. Det hela slutade sedan med att han ville boka en flytt, vilket var lite oväntat. Men så blev det ju inte. Mammas rädsla för att Frassarna ska hata henne för att hon packat för tungt blir inte bekräftad. – Vi hatar inte, vi älskar, säger den andra Frassen med två flyttlådor på ryggen. Men visst finns det stunder av frustration för en Frasse i branschen. Som när man dyker upp hos en kund som inte packat sina flyttlådor ännu. Riktigt så illa är det inte hemma hos mamma. På ett par timmar lastar de två Frassarna i Göteborg in hela hennes bohag i bilen, med ett par pauser för kaffe och cigg. – Det känns väldigt förvirrande och overkligt på alla möjliga sätt. Jag känner mig inte så närvarande, säger hon och ser lite lätt stressad ut. Känslan av separation dyker upp först när allt är instuvat i lastbilen. Tillsammans med några tårar. – Jag kommer att sakna salta bad på sommaren och husfamiljen. Annars känner jag mig mest förväntansfull. Familjen: Adelina Lundell, Sigrid Lundell, Marie Lundell och Kristina Eriksson. Foto: Nea Magoo Eriksson Sedan 2012 har flyttfirman som inte liknar någon annan funnits. Flyttarbetaren Frasse föddes under en svamptripp i de skånska skogarna. – Själva idén kom från att några arbetade på en riktigt ful flyttfirma, där kunderna var missnöjda och anställda behandlades riktigt surt, säger Frassen när vi sitter i lastbilen som håller på att ta oss ner till Malmö. Resan på tre timmar flyter på mjukt. Mamma och Frassen pratar livligt om allt från narkotikapolitik till dåliga chefer, matematik och att känna tillhörighet. Många av Frassarna är så kallade före-dettingar med missbruk i bagaget. Att man delar bakgrund och problem skapar en samhörighet och förståelse, tycker Frassen från Göteborg. – Vi hjälper varandra mycket på jobbet, ibland blir det tufft för vissa. Gemenskapen är nog det bästa. Mitt missbruk var länge sedan, cirka tio år, så jag är inte riktigt i den kategorin längre. Mamma håller med: – Jag har aldrig känt mig hemma som lärare, men som ensamstående morsa har jag alltid känt mig jävligt hemma. Det är min grupp liksom. Propagandaministerns kreationer och mamma som tar en paus på turen söderut. Foto: Nea Magoo Eriksson Majoriteten av beslut i föreningen tas genom demokratiska omröstningar och alla som vill får tycka till. – Det är ju främst ett yrke. För att rösta på mötena och delta på det viset måste man vara lite mer insatt och det är ett eget val om man vill göra det, säger Frassen. Att de inte har kollektivavtal och någon chef handlar helt enkelt om att det inte gagnar dem, menar han. De jobbar på timmar, alla har samma timlön och de tjänar vanligtvis mer än andra flyttgubbar. – Jag tycker ju att det är jätteskönt att inte ha någon chef. Visst det kräver en hel del eget ansvar, men det innebär också att vi alltid representerar oss själva när vi är ute på jobb. Det bygger en helt annan stolthet i det vi gör. – Vi har också friskvård, arbetskläder och en ganska generös summa per år för tandvård, för att få folk att sätta igång med tänderna. Förutom att kånka på bohag och flyttstäda har föreningen också börjat arbeta med montering och magasinering. De brygger också sin egen öl och snart startar de upp ett bryggeri för att producera Frasses Fulöl i större skala. – Häromveckan lade en arbetskamrat fram ett förslag om att starta äldreboende, mest på skämt, men vi tog det rätt seriöst. Det är ju också en bransch med kassa villkor. Så vem vet. – De äldre får ju inte ens ta en snaps längre. En del av Frasses inkomst går till kvinnojouren i Malmö och Rosenlundstödet som stöttar prostituerade i Göteborg. Väl framme i Malmö. Foto: Nea Magoo Eriksson Efter att ha kört igenom alla slags väder rullar bilen så småningom in i ett soligt Malmö, även kallad den oslipade diamanten av mamma. Väl på plats utanför lägenheten möter en lokal Frasse med ett stort leende upp för att bära flyttkartonger. Sista pushen nu. Från ett gammalt trähus till en ljus och lättskött lägenhet Den fula ölen, som Frassarna alltid bjuder på i slutet av flytten, tar plats i det ekande, tomma kylskåpet i mammas kartongfyllda lägenhet. – Malmö har en charm som jag tycker att Göteborg har tappat. Och för en åldrande cyklist känns det underbart att bo här. Nea Magoo Erikssonnea.magoo.eriksson@skanesfolkblad.se
9375415d2e77183200e9137b8f629fa92cc22da5
b1b44a7e0e5cb609bf8f52ec093e7ab187131fa4
b1b44a7e0e5cb609bf8f52ec093e7ab187131fa4De har varken chef eller kollektivavtal och alla tjänar lika mycket. Den okonventionella flyttfirman Frasses Fulflyttar aka Antifrassisterna föddes på en svamptripp i Skåne. Sedan dess har de kånkat bohag runt hela Europa. Skånes Folkblad fick följa med när Frassarna flyttade en mamma från Göteborg till Malmö.
Flyttkartonger med ordet KLYDD i stora bokstäver står staplade på varandra i lägenhetens alla rum. Det är korsdrag och dammråttorna busar med varandra. Kristina Eriksson går runt och synar kartongerna, plockar ner ett påslakan efter det andra och oroar sig över tyngden på flyttlådorna.
– Tänk om de är alldeles för tunga och Frassarna hatar mig för jag har packat så dåligt? säger hon.
Kristina Eriksson är min mamma. I 37 år har hon bott i samma hus. 68 år i Göteborg, med ett fåtal vändor till Grekland för krogjobb på 80-talet och till England som lärare. Nu ska hon flytta ner till Malmö.
Varför?
– Det finns ju flera skäl till att jag vill flytta till Malmö. Men framförallt är det ju för att du bor där, säger hon.
– Jag har gått omkring och sagt att jag ska flytta i flera år. Jag förväntade mig att det skulle ta något år att hitta boende, men det gick väldigt fort.
Kristina Eriksson, mamman som flyttar och är lite smått stressad. Foto: Nea Magoo Eriksson
Plötsligt är hon omringad av flyttkartonger och ledsna grannar. Eller rättare sagt, vår utökade familj. För på Borris, som mitt barndomshem kallas, är vi familj.
Att det blev just den ideella föreningen Frasses Fulflyttar som kapslar in mammas liv och skjutsar det söderut är tack vare deras pimpade lastbilar. De skymtas ofta på gatorna i Malmö, Göteborg och Norrköping.
Bilarna bär på budskap som “Försörjer fyllon och filosofer”, “Fuck Nato, Fuck Erdogan, Fuck Vapenexporten” och “Fria Palestina”. Det är föreningens så kallade propagandaminister som illustrerar i stort sett allt det grafiska materialet för Frasses. Han är också den enda med en egen titel.
I princip alla lastbilar bär också en regnbågsflagga. Något som väcker känslor. Frasse, som de kallar sig istället för flyttkarl, får en hel del hat och hot. Det är en av anledningarna till att de alltid är anonyma i media.
– Vi vill heller inte att individerna ska vara i fokus, utan företaget och det kollektiva.
Lastbilen som fylls på pö om pö i Göteborg. Foto: Nea Magoo Eriksson
En av Frassarna på plats i Göteborg berättar att han ganska ofta får hetsiga och hotfulla samtal. Eftersom han tar emot bokningar svarar han dessutom alltid i telefon.
– Häromkvällen ringde en man och lät lite påverkad. Han frågade oss om det är vi som har bögbilen. Jajamen, svarade jag. Då ändrade han tonen och sa jävla bög, säger Frassen och tar ett djupt bloss av sin cigg, och fortsätter:
– Då började jag skratta. Han förväntade sig ilska från min sida. Det hela slutade sedan med att han ville boka en flytt. Vilket var lite oväntat.
Mammas rädsla för att Frassarna ska hata henne för att hon packat för tungt blir inte bekräftad.
– Vi hatar inte, vi älskar, säger den andra Frassen med två flyttlådor på ryggen.
Men visst finns det stunder av frustration för en Frasse i branschen. Som när man dyker upp hos en kund som inte packat sina flyttlådor ännu. Riktigt så illa är det inte hemma hos mamma. På ett par timmar lastar de två Frassarna i Göteborg in hela hennes bohag i bilen, med ett par pauser för kaffe och cigg.
– Det känns väldigt förvirrande och overkligt på alla möjliga sätt. Jag känner mig inte så närvarande, säger hon och ser lite lätt stressad ut.
Känslan av separation dyker upp först när allt är instuvat i lastbilen. Tillsammans med några tårar.
– Jag kommer att sakna salta bad på sommaren och husfamiljen. Annars känner jag mig mest förväntansfull.
Familjen: Adelina Lundell, Sigrid Lundell, Marie Lundell och Kristina Eriksson. Foto: Nea Magoo Eriksson
Sedan 2012 har flyttfirman som inte liknar någon annan funnits. Flyttarbetaren Frasse föddes under en svamptripp i de skånska skogarna.
– Själva idén kom från att några arbetade på en riktigt ful flyttfirma, där kunderna var missnöjda och anställda behandlades riktigt surt, säger Frassen när vi sitter i lastbilen som håller på att ta oss ner till Malmö.
Resan på tre timmar flyter på mjukt. Mamma och Frassen pratar livligt om allt från narkotikapolitik till dåliga chefer, matematik och att känna tillhörighet.
Många av Frassarna är så kallade före-dettingar med missbruk i bagaget. Att man delar bakgrund och problem skapar en samhörighet och förståelse, tycker Frassen från Göteborg.
– Vi hjälper varandra mycket på jobbet, ibland blir det tufft för vissa. Gemenskapen är nog det bästa. Mitt missbruk var länge sedan, cirka tio år, så jag är inte riktigt i den kategorin längre.
Mamma håller med:
– Jag har aldrig känt mig hemma som lärare, men som ensamstående morsa har jag alltid känt mig jävligt hemma. Det är min grupp liksom.
Propagandaministerns kreationer och mamma som tar en paus på turen söderut. Foto: Nea Magoo Eriksson
Majoriteten av beslut i föreningen tas genom demokratiska omröstningar och alla som vill får tycka till.
– Det är ju främst ett yrke. För att rösta på mötena och delta på det viset måste man vara lite mer insatt och det är ett eget val om man vill göra det, säger Frassen.
Att de inte har kollektivavtal och någon chef handlar helt enkelt om att det inte gagnar dem, menar han. De jobbar på timmar och alla har samma timlön. Skulle de gå enligt kollektivavtalet skulle anställda tjäna mindre i timmen och i dagsläget tjänar Frassarna mer än en vanlig flyttgubbe.
– Jag tycker ju att det är jätteskönt att inte ha någon chef. Visst det kräver en hel del eget ansvar, men det innebär också att vi alltid representerar oss själva när vi är ute på jobb. Det bygger en helt annan stolthet i det vi gör.
– Vi har också friskvård, arbetskläder och en ganska generös summa per månad för tandvård, för att få folk att sätta igång med tänderna.
Väl framme i Malmö. Foto: Nea Magoo Eriksson
Förutom att kånka på bohag och flyttstäda har föreningen också börjat arbeta med montering och magasinering. De brygger också sin egen öl och snart startar de upp ett bryggeri för att producera Frasses Fulöl i större skala.
– Häromveckan lade en arbetskamrat fram ett förslag om att starta äldreboende, mest på skämt, men vi tog det rätt seriöst. Det är ju också en bransch med kassa villkor. Så vem vet.
– De äldre får ju inte ens ta en snaps längre.
En del av Frasses inkomst går till kvinnojouren i Malmö och Rosenlundstödet som stöttar prostituerade i Göteborg.
Efter att ha kört igenom alla slags väder rullar bilen så småningom in i ett soligt Malmö, även kallad den oslipade diamanten av mamma. Väl på plats utanför lägenheten möter en lokal Frasse med ett stort leende upp för att bära flyttkartonger.
Sista pushen nu.
Från ett gammalt trähus till en ljus och lättskött lägenhet
Den fula ölen, som Frassarna alltid bjuder på i slutet av flytten, tar plats i det ekande, tomma kylskåpet i mammas kartongfyllda lägenhet.
– Malmö har en charm som jag tycker att Göteborg har tappat. Och för en åldrande cyklist känns det underbart att bo här.
b1b44a7e0e5cb609bf8f52ec093e7ab187131fa4
9375415d2e77183200e9137b8f629fa92cc22da5
TITLE: Frassarna flyttar mamma: ”Vi hatar inte, vi älskar” DESCRIPTION: De har varken chef eller kollektivavtal och alla tjänar lika mycket. Den okonventionella flyttfirman Frasses Fulflyttar aka Antifrassisterna föddes på en svamptripp i Skåne. Sedan dess har de kånkat bohag runt hela Europa. Skånes Folkblad fick följa med när Frassarna flyttade en mamma från Göteborg till Malmö. CONTENT: Flyttkartonger med ordet KLYDD i stora bokstäver står staplade på varandra i lägenhetens alla rum. Det är korsdrag och dammråttorna busar med varandra. Kristina Eriksson går runt och synar kartongerna, plockar ner ett påslakan efter det andra och oroar sig över tyngden på flyttlådorna. – Tänk om de är alldeles för tunga och Frassarna hatar mig för jag har packat så dåligt? säger hon. Kristina Eriksson är min mamma. I 37 år har hon bott i samma hus. 68 år i Göteborg, med ett fåtal vändor till Grekland för krogjobb på 80-talet och till England som lärare. Nu ska hon flytta ner till Malmö. Varför? – Det finns ju flera skäl till att jag vill flytta till Malmö. Men framförallt är det ju för att du bor där, säger hon. – Jag har gått omkring och sagt att jag ska flytta i flera år. Jag förväntade mig att det skulle ta något år att hitta boende, men det gick väldigt fort. Kristina Eriksson, mamman som flyttar och är lite smått stressad. Foto: Nea Magoo Eriksson Plötsligt är hon omringad av flyttkartonger och ledsna grannar. Eller rättare sagt, vår utökade familj. För på Borris, som mitt barndomshem kallas, är vi familj. Att det blev just den ideella föreningen Frasses Fulflyttar som kapslar in mammas liv och skjutsar det söderut är tack vare deras pimpade lastbilar. De skymtas ofta på gatorna i Malmö, Göteborg och Norrköping. Bilarna bär på budskap som “Försörjer fyllon och filosofer”, “Fuck Nato, Fuck Erdogan, Fuck Vapenexporten” och “Fria Palestina”. Det är föreningens så kallade propagandaminister som illustrerar i stort sett allt det grafiska materialet för Frasses. Han är också den enda med en egen titel. I princip alla lastbilar bär också en regnbågsflagga. Något som väcker känslor. Frasse, som de kallar sig istället för flyttkarl, får en hel del hat och hot. Det är en av anledningarna till att de alltid är anonyma i media. – Vi vill heller inte att individerna ska vara i fokus, utan företaget och det kollektiva. Lastbilen som fylls på pö om pö i Göteborg. Foto: Nea Magoo Eriksson En av Frassarna på plats i Göteborg berättar att han ganska ofta får hetsiga och hotfulla samtal. Eftersom han tar emot bokningar svarar han dessutom alltid i telefon. – Häromkvällen ringde en man och lät lite påverkad. Han frågade oss om det är vi som har bögbilen. Jajamen, svarade jag. Då ändrade han tonen och sa jävla bög, säger Frassen och tar ett djupt bloss av sin cigg, och fortsätter: – Då började jag skratta. Han förväntade sig ilska från min sida. Det hela slutade sedan med att han ville boka en flytt. Vilket var lite oväntat. Mammas rädsla för att Frassarna ska hata henne för att hon packat för tungt blir inte bekräftad. – Vi hatar inte, vi älskar, säger den andra Frassen med två flyttlådor på ryggen. Men visst finns det stunder av frustration för en Frasse i branschen. Som när man dyker upp hos en kund som inte packat sina flyttlådor ännu. Riktigt så illa är det inte hemma hos mamma. På ett par timmar lastar de två Frassarna i Göteborg in hela hennes bohag i bilen, med ett par pauser för kaffe och cigg. – Det känns väldigt förvirrande och overkligt på alla möjliga sätt. Jag känner mig inte så närvarande, säger hon och ser lite lätt stressad ut. Känslan av separation dyker upp först när allt är instuvat i lastbilen. Tillsammans med några tårar. – Jag kommer att sakna salta bad på sommaren och husfamiljen. Annars känner jag mig mest förväntansfull. Familjen: Adelina Lundell, Sigrid Lundell, Marie Lundell och Kristina Eriksson. Foto: Nea Magoo Eriksson Sedan 2012 har flyttfirman som inte liknar någon annan funnits. Flyttarbetaren Frasse föddes under en svamptripp i de skånska skogarna. – Själva idén kom från att några arbetade på en riktigt ful flyttfirma, där kunderna var missnöjda och anställda behandlades riktigt surt, säger Frassen när vi sitter i lastbilen som håller på att ta oss ner till Malmö. Resan på tre timmar flyter på mjukt. Mamma och Frassen pratar livligt om allt från narkotikapolitik till dåliga chefer, matematik och att känna tillhörighet. Många av Frassarna är så kallade före-dettingar med missbruk i bagaget. Att man delar bakgrund och problem skapar en samhörighet och förståelse, tycker Frassen från Göteborg. – Vi hjälper varandra mycket på jobbet, ibland blir det tufft för vissa. Gemenskapen är nog det bästa. Mitt missbruk var länge sedan, cirka tio år, så jag är inte riktigt i den kategorin längre. Mamma håller med: – Jag har aldrig känt mig hemma som lärare, men som ensamstående morsa har jag alltid känt mig jävligt hemma. Det är min grupp liksom. Propagandaministerns kreationer och mamma som tar en paus på turen söderut. Foto: Nea Magoo Eriksson Majoriteten av beslut i föreningen tas genom demokratiska omröstningar och alla som vill får tycka till. – Det är ju främst ett yrke. För att rösta på mötena och delta på det viset måste man vara lite mer insatt och det är ett eget val om man vill göra det, säger Frassen. Att de inte har kollektivavtal och någon chef handlar helt enkelt om att det inte gagnar dem, menar han. De jobbar på timmar och alla har samma timlön. Skulle de gå enligt kollektivavtalet skulle anställda tjäna mindre i timmen och i dagsläget tjänar Frassarna mer än en vanlig flyttgubbe. – Jag tycker ju att det är jätteskönt att inte ha någon chef. Visst det kräver en hel del eget ansvar, men det innebär också att vi alltid representerar oss själva när vi är ute på jobb. Det bygger en helt annan stolthet i det vi gör. – Vi har också friskvård, arbetskläder och en ganska generös summa per månad för tandvård, för att få folk att sätta igång med tänderna. Väl framme i Malmö. Foto: Nea Magoo Eriksson Förutom att kånka på bohag och flyttstäda har föreningen också börjat arbeta med montering och magasinering. De brygger också sin egen öl och snart startar de upp ett bryggeri för att producera Frasses Fulöl i större skala. – Häromveckan lade en arbetskamrat fram ett förslag om att starta äldreboende, mest på skämt, men vi tog det rätt seriöst. Det är ju också en bransch med kassa villkor. Så vem vet. – De äldre får ju inte ens ta en snaps längre. En del av Frasses inkomst går till kvinnojouren i Malmö och Rosenlundstödet som stöttar prostituerade i Göteborg. Efter att ha kört igenom alla slags väder rullar bilen så småningom in i ett soligt Malmö, även kallad den oslipade diamanten av mamma. Väl på plats utanför lägenheten möter en lokal Frasse med ett stort leende upp för att bära flyttkartonger. Sista pushen nu. Från ett gammalt trähus till en ljus och lättskött lägenhet Den fula ölen, som Frassarna alltid bjuder på i slutet av flytten, tar plats i det ekande, tomma kylskåpet i mammas kartongfyllda lägenhet. – Malmö har en charm som jag tycker att Göteborg har tappat. Och för en åldrande cyklist känns det underbart att bo här. Nea Magoo Erikssonnea.magoo.eriksson@skanesfolkblad.se
TITLE: Frassarna flyttar mamma: ”Vi hatar inte, vi älskar” DESCRIPTION: De har varken chef eller kollektivavtal och alla tjänar lika mycket. Den okonventionella flyttfirman Frasses Fulflyttar, också känd som Antifrassisterna, föddes på en svamptripp i Skåne. Sedan dess har de kånkat bohag runt hela Europa. Skånes Folkblad fick följa med när Frassarna flyttade en mamma från Göteborg till Malmö. CONTENT: Flyttkartonger med ordet KLYDD i stora bokstäver står staplade på varandra i lägenhetens alla rum. Det är korsdrag och dammråttorna busar med varandra. Kristina Eriksson går runt och synar kartongerna, plockar ner ett påslakan efter det andra och oroar sig över tyngden på flyttlådorna. – Tänk om de är alldeles för tunga och Frassarna hatar mig för jag har packat så dåligt? säger hon. Kristina Eriksson är min mamma. I 37 år har hon bott i samma hus. 68 år i Göteborg, med ett fåtal vändor till Grekland för krogjobb på 80-talet och till England som lärare. Nu ska hon flytta ner till Malmö. Varför? – Det finns ju flera skäl till att jag vill flytta till Malmö. Men framförallt är det ju för att du bor där, säger hon. – Jag har gått omkring och sagt att jag ska flytta i flera år. Jag förväntade mig att det skulle ta något år att hitta boende, men det gick väldigt fort. Kristina Eriksson, mamman som flyttar och är lite smått stressad. Foto: Nea Magoo Eriksson Plötsligt är hon omringad av flyttkartonger och ledsna grannar. Eller rättare sagt, vår utökade familj. För på Borris, som mitt barndomshem kallas, är vi familj. Att det blev just den ideella föreningen Frasses Fulflyttar som kapslar in mammas liv och skjutsar det söderut är tack vare deras pimpade lastbilar. De skymtas ofta på gatorna i Malmö, Göteborg och Norrköping. Bilarna bär på budskap som “Försörjer fyllon och filosofer”, “Fuck Nato, Fuck Erdogan, Fuck Vapenexporten” och “Leve Palestina”. Det är föreningens så kallade propagandaminister som illustrerar i stort sett allt det grafiska materialet för Frasses. Han är också den enda med en egen titel. Frassarna, som de kallar sig istället för flyttkarlar, är dock alltid anonyma i media. Det handlar om att ge plats åt något annat. – Vi vill inte att individerna ska vara i fokus, utan företaget och det kollektiva, säger en av Göteborgsfrassarna. Lastbilen som fylls på pö om pö i Göteborg. Foto: Nea Magoo Eriksson I princip alla lastbilar bär en regnbågsflagga. Något som väcker känslor. Frassen berättar att han ganska ofta får hetsiga och hotfulla samtal. Eftersom han tar emot bokningar svarar han dessutom alltid i telefon. – Häromkvällen ringde en man och lät lite påverkad. Han frågade oss om det är vi som har bögbilen. Jajamen, svarade jag. Då ändrade han tonen och sa jävla bög, säger han och tar ett djupt bloss av sin cigg, och fortsätter: – Då började jag skratta. Han förväntade sig ilska från min sida. Det hela slutade sedan med att han ville boka en flytt, vilket var lite oväntat. Men så blev det ju inte. Mammas rädsla för att Frassarna ska hata henne för att hon packat för tungt blir inte bekräftad. – Vi hatar inte, vi älskar, säger den andra Frassen med två flyttlådor på ryggen. Men visst finns det stunder av frustration för en Frasse i branschen. Som när man dyker upp hos en kund som inte packat sina flyttlådor ännu. Riktigt så illa är det inte hemma hos mamma. På ett par timmar lastar de två Frassarna i Göteborg in hela hennes bohag i bilen, med ett par pauser för kaffe och cigg. – Det känns väldigt förvirrande och overkligt på alla möjliga sätt. Jag känner mig inte så närvarande, säger hon och ser lite lätt stressad ut. Känslan av separation dyker upp först när allt är instuvat i lastbilen. Tillsammans med några tårar. – Jag kommer att sakna salta bad på sommaren och husfamiljen. Annars känner jag mig mest förväntansfull. Familjen: Adelina Lundell, Sigrid Lundell, Marie Lundell och Kristina Eriksson. Foto: Nea Magoo Eriksson Sedan 2012 har flyttfirman som inte liknar någon annan funnits. Flyttarbetaren Frasse föddes under en svamptripp i de skånska skogarna. – Själva idén kom från att några arbetade på en riktigt ful flyttfirma, där kunderna var missnöjda och anställda behandlades riktigt surt, säger Frassen när vi sitter i lastbilen som håller på att ta oss ner till Malmö. Resan på tre timmar flyter på mjukt. Mamma och Frassen pratar livligt om allt från narkotikapolitik till dåliga chefer, matematik och att känna tillhörighet. Många av Frassarna är så kallade före-dettingar med missbruk i bagaget. Att man delar bakgrund och problem skapar en samhörighet och förståelse, tycker Frassen från Göteborg. – Vi hjälper varandra mycket på jobbet, ibland blir det tufft för vissa. Gemenskapen är nog det bästa. Mitt missbruk var länge sedan, cirka tio år, så jag är inte riktigt i den kategorin längre. Mamma håller med: – Jag har aldrig känt mig hemma som lärare, men som ensamstående morsa har jag alltid känt mig jävligt hemma. Det är min grupp liksom. Propagandaministerns kreationer och mamma som tar en paus på turen söderut. Foto: Nea Magoo Eriksson Majoriteten av beslut i föreningen tas genom demokratiska omröstningar och alla som vill får tycka till. – Det är ju främst ett yrke. För att rösta på mötena och delta på det viset måste man vara lite mer insatt och det är ett eget val om man vill göra det, säger Frassen. Att de inte har kollektivavtal och någon chef handlar helt enkelt om att det inte gagnar dem, menar han. De jobbar på timmar, alla har samma timlön och de tjänar vanligtvis mer än andra flyttgubbar. – Jag tycker ju att det är jätteskönt att inte ha någon chef. Visst det kräver en hel del eget ansvar, men det innebär också att vi alltid representerar oss själva när vi är ute på jobb. Det bygger en helt annan stolthet i det vi gör. – Vi har också friskvård, arbetskläder och en ganska generös summa per år för tandvård, för att få folk att sätta igång med tänderna. Förutom att kånka på bohag och flyttstäda har föreningen också börjat arbeta med montering och magasinering. De brygger också sin egen öl och snart startar de upp ett bryggeri för att producera Frasses Fulöl i större skala. – Häromveckan lade en arbetskamrat fram ett förslag om att starta äldreboende, mest på skämt, men vi tog det rätt seriöst. Det är ju också en bransch med kassa villkor. Så vem vet. – De äldre får ju inte ens ta en snaps längre. En del av Frasses inkomst går till kvinnojouren i Malmö och Rosenlundstödet som stöttar prostituerade i Göteborg. Väl framme i Malmö. Foto: Nea Magoo Eriksson Efter att ha kört igenom alla slags väder rullar bilen så småningom in i ett soligt Malmö, även kallad den oslipade diamanten av mamma. Väl på plats utanför lägenheten möter en lokal Frasse med ett stort leende upp för att bära flyttkartonger. Sista pushen nu. Från ett gammalt trähus till en ljus och lättskött lägenhet Den fula ölen, som Frassarna alltid bjuder på i slutet av flytten, tar plats i det ekande, tomma kylskåpet i mammas kartongfyllda lägenhet. – Malmö har en charm som jag tycker att Göteborg har tappat. Och för en åldrande cyklist känns det underbart att bo här. Nea Magoo Erikssonnea.magoo.eriksson@skanesfolkblad.se
9375415d2e77183200e9137b8f629fa92cc22da5
b1b44a7e0e5cb609bf8f52ec093e7ab187131fa4