Tornevall Networks

Besöker Österrikiska Schlesien eller Hertigdömet Övre och Nedre Schlesien som detta habsburgska så kallade kronland en gång benämndes som officiellt. Österrikiska Schlesien utgör den (åtton)del av det historiska Schlesien som Österrike fick behålla efter det att Preussen hade erövrat Schlesien på 1740-talet.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/1.jpg

Österrikiska Schlesien bestod av två delar som idag ingår i Tjeckien (och konkret i norra Mähren) respektive i Polen och som i huvudsak innefattade hertigdömet Troppau (som fursten av Liechtenstein för övrigt fortfarande kan titulera sig som) och hertigdömet Teschen (eller Český Těšín på tjeckiska eller Cieszyn på polska). Staden Troppau eller Opava utgjorde huvudstaden medan Ostrau eller Ostrava var den största staden och Teschen var den förnämsta staden då hertigdömet Teschen innehades av en habsburgsk sidolinje och i staden hittades även Habsburg-hertigens palats.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/img_9365.jpg

Österrikiska Schlesien utgjorde den mest industrialiserade delen av Österrike-Ungern (därefter kom Böhmen) liksom den mest tysktalande delen efter själva Österrike med en tysktalande befolkning som uppgick till runt 50%. Den resterande halvan utgjordes av tjecker, polacker samt schlesier, som ser sig som skilda från både tjecker och polacker samtidigt som utomstående nog uppfattar att de egentligen ”bara” talar ett slags polsk dialekt. Medan städerna dominerades av tysktalande (till 85-95%) så dominerades landsbygden och byarna av de olika västslaviska folken och det fanns också många judar samt romer i det gamla Österrikiska Schlesien.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/img_9411.jpg

Särskilt den tysktalande delen av Österrikiska Schlesiens befolkning ska ha varit särskilt lojal mot Huset Habsburg och en hög andel av densamma ska ha stridit och även stupat för habsburgarna i Första världskriget. På grund av att Österrikiska Schlesien var så rikt, utvecklat och industrialiserat hamnade Tjeckoslovakien och Polen i krig om det gamla kronlandet efter Österrike-Ungerns undergång 1918 och efter Münchenöverenskommelsen 1938 passade Polen på att kapa åt sig en bit av det gamla hertigdömet Teschen. Under Andra världskriget försvarade tyskarna Österrikiska Schlesien in i det sista och i det närmaste till siste man på grund av de många vapenfabrikerna i området och Troppau och Ostrau erövrades därför inte av ryssarna förrän i april 1945 efter att 10 000-tals tyskar och ryssar hade stupat.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/img_9463.jpg

Även om Österrikiska Schlesien inte längre går att hitta på kartan så odlar invånarna i det gamla kronlandet en stark regional identitet och fortfarande identifierar sig många med att vara schelsier snarare än tjecker eller polacker. Inte minst är Habsburgnostalgin starkare här än i andra delar av Tjeckien och Polen. Både Teschen och Bielitz eller Bielsko-Biała gör till exempel gärna anspråk på att kallas ”Lilla Wien” på grund av de båda städernas mångtaliga byggnader från Österrike-Ungerns tid och på de historiska hotellen hänger kejsar Frans Josef och dennes gemål kejsarinnan Elisabeth eller ”Sisi” porträtt medan museerna säljer allsköns artefakter kopplade till dem båda. Och på turistbyråerna finns det till och med specialbroschyrer för turister som händelsevis reser runt i habsburgarnas fotspår. Österrike-Ungern är också ständigt närvarande i form av bland annat pampiga järnvägsstationer, gymnasier, stadshus, museer och administrativa byggnader och ”självklart” har alla städer också ett eget operahus.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/img_9629.jpg

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/ss.jpg

Kortfattat är Ostrau (eller Ostrava) något av Tjeckiens Malmö. Det är inte bara landets tredje största stad utan kallades tidigare ”Mährens Manchester” med alla sina kolgruvor och järn- och stålfabriker. Här fanns inte minst Österrike-Ungerns största järnverk Witkowitz eller Vitkovice som ägdes av familjen Rothschild som också innehade ett slott utanför Troppau. Bielitz eller Bielsko-Biała var i sin tur ett centrum för Österrike-Ungerns textilindustri och både Ostrau och Bielitz härbärgerade tidigare stora judiska minoriteter som inte längre existerar. I Bielitz, där den första moderna judiska idrottsföreningen ska ha grundats, finns det dock fortfarande en mindre judisk församling. Teschen (eller Český Těšín eller Cieszyn) slutligen var under en kort period Österrikes ”huvudstad” när Napoleon intog och ockuperade Wien 1805 och under Första världskriget var staden säte för Österrike-Ungerns Armeeoberkommando (AOK) eller arméhögkvarter på grund av närheten till fronten i Galizien och till det allierade Tyskland.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/tp7310215.jpg

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/img_9671.jpg

Idag utgör det gamla Österrikiska Schlesien en utpräglat homogeniserad del av Tjeckien respektive Polen och det är som alltid speciellt att besöka de delar av Öst- och Centraleuropa som för inte särskilt länge sedan var genommångkulturella och försöka ”läsa” av alla de blodbad, etniska rensningar och folkmord som har utspelat sig här under historisk tid. Även om nästan alla synagogor är förstörda och 80-85% av judarna mördades under krigsåren så ”talar” de palimpsestliknande väggarna fortfarande på sina ställen och minner om judiska affärsägare och även om Österrikiska Schlesiens städer inte längre befolkas av tysktalande invånare så är det tyska som gäller på kyrkogårdarnas gravar och i Bielitz finns det än idag en tysktalande folkspillra från Österrike-Ungerns tid.

Extremhettan fortsätter uppenbarligen att få framför allt de helt igenom genomsvettiga, infödda majoritetseuropéernas hjärtan och hjärnor att närmast koka över av vrede (och antagligen också av hat). För första gången någonsin i en sammanvägd opinionsundersökning skulle nämligen de tre partigrupperna EPP, S&D och RE i EU-parlamentet, som representerar de historiska högerpartierna, socialistiska partierna och liberala partierna, inte längre inneha majoriteten av parlamentsplatserna i Strasbourg om det hade varit EU-val idag.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/aaa-1.jpg

Detta har då aldrig hänt tidigare i en ”poll of polls”-undersökning på EU-nivå. Europas ”starka kvinna” Ursula von der Leyens egna partigrupp EPP slår till och med i golvet och har inte tidigare legat så lågt i en sammanvägd opinionsundersökning medan den socialistiska partigruppen fortsätter att blöda arbetarväljare till radikalhögern och den liberala partigruppen är numera betydligt mindre än den högerpopulistiska ECR-gruppen.

Om det hade varit EU-val idag hade både de tre partigrupperna ifråga plus den gröna partigruppen tappat mängder av mandat medan den europeiska ytterhögerns tre grupper ECR, PfE och ESN hade gått framåt och det rejält liksom även den vänsterradikala gruppen som växer tack vare Palestinarörelsen.

Det är symptomatiskt att om det hade varit EU-val idag så hade franska RN:s och tyska AfD:s partigrupper varit de överlägset största i EU-parlamentet. ECR, PfE och ESN hade tillsammans tagit hem hela 205 mandat och om de icke-affilierade högerextrema partierna också adderas så handlar det om runt 220 mandat. ”Omvänt” skulle EPP kunna skrapa ihop max 173 mandat och S&D ynka 118 mandat från att en gång i tiden ha legat på över 200 mandat innan Europas infödda ”jobbare” gick över närmast mangrant (men dock ännu ej kvinngrant) till radikalhögern.

Det går naturligtvis att tycka att den europeiska efterkrigstidens tre så kallade systempartigruppers kollaps nu i sommar, det vill säga de konservativa, socialistiska och liberala partierna, kanske bara vara en tidsfråga nu när Europa lämnar 1900-talet bakom sig och att dessa tre partigrupper helt enkelt har spelat ut sin roll och inte längre behövs. Högergruppen EPP har dessutom allt oftare börjat rösta tillsammans med ytterhögerns tre grupper i EU-parlamentet medan flera av de gamla, socialistiska partierna har börjat anamma delar av ytterhögerns retorik.

Samtidigt är det ändå historiskt även om detta tektoniska politiska skifte måhända sker i all tysthet – det vill säga att de gamla, historiska partierna som representeras av dessa tre partigrupper vilka tillsammans byggde upp Europa efter kriget när stora delar av kontinenten utgjordes av ett gigantiskt ruinlandskap och när miljontals européers lik låg och ruttnade i städernas ruiner liksom på åkrarna och fälten och i skogarna och bergen för första gången någonsin har hamnat i minoritet i en opinionsmätning på EU-nivå under innevarande sommar.

Det är en månad kvar till valdagen och i år ställer SD för första gången någonsin upp i samtliga region- och kommunval förutom i riksdagsvalet. Faktum är att den svenska så kallade nationella rörelsen, som SD härstammar från, aldrig har lyckats med det tidigare sedan de olika partierna började ställa upp i olika val för knappt 100 år sedan. 2026 års val är därmed ett historiskt val för denna rörelse.

I 2022 års val ställde SD upp med egna kandidater i samtliga 20 regionval och i 273 kommunval men i år finns det med andra ord officiella SD-listor i samtliga av landets 290 kommuner. Normalt sett är det endast S som brukar lyckas med det och i årets kommunval är det enbart S och SD som har egna listor i alla kommuner.

SD har idag över 36 000 medlemmar medan S har cirka 80 000 medlemmar och genom åren har SD sannolikt varit bäst av alla riksdagspartier vad gäller att lyckas få en så hög andel av sin medlemsstock som möjligt att ställa upp i olika val. I 2022 års val kan exempelvis så mycket som uppemot 20% av samtliga av de dåvarande partimedlemmarna ha kandiderat i något av de tre valen och i tidigare val kan det ibland ha handlat om uppemot 30% av den totala medlemsstocken.

I 2022 års val erhöll SD, AfS, MED, NMR och ytterligare några småpartier sammantaget 21% av de avgivna riksdagsrösterna och det återstår nu att se om denna procentsiffra kommer att överträffas i 2026 års riksdagsval. Mycket tyder just nu på SD kanske inte går framåt i årets riksdagsval utan snarare bakåt alternativt står mer eller mindre still. Likaså tycker mycket just nu på att ett relativt högt antal riksdagsröster kommer att gå till de övriga partierna (d v s AfS, MED, Örebropartiet och Ambition Sverige plus ytterligare några mikropartier) vilka därmed kommer att åderlåta SD:s och även Tidöpartiernas resultat och möjligen till och med avgöra valet till oppositionens fördel.

Riksdagsvalresultat för högerextrema och/eller högerpopulistiska partier 1932-

1932: 0,97% (SNSP, KFP) 1936: 1,62% (SNSP, NSAP, NSB, SNF) 1940: 0,64% (SSP) 1944: 0,43% (SSS, SNF, SSP) 1964: 1,53% (MbS, NRP) 1968: 1,70% (S68, NRP) 1982: 0,05% (CD, NRP, OPP) 1985: 0,04% (CD, NRP, OPP, NDP) 1988: 0,19% (NRP, SD, FSP, SKÅP) 1991: 7,35% (NRP, SD, FSP, NyD, SjP) (25 mandat) 1994: 1,84% (SD, FSP, SKÅP, NyD, SjP, SPI, NyF) 1998: 2,19% (SD, NyD, SPI, NyF, DNP) 2002: 2,81% (SD, SKÅP, NyD, SPI, NyF, ND) 2006: 3,55% (SD, SPI, NyF, ND, NSF) 2010: 5,92% (SD, SPI, ND, SvP) (20 mandat) 2014: 12,98% (SD, SPI, SvP) (49 mandat) 2018: 18,07% (SD, AfS, MED, NMR) (62 mandat) 2022: 21% (SD, AfS, MED, NMR) (73 mandat)

2026: ca 20-22% (SD, AfS, MED, ÖP, AS) ?

Vintern 2024-25 stred runt 10 000 nordkoreanska soldater på rysk sida för att ta tillbaka de delar av den ryska Kursk-regionen som Ukraina erövrade under sommaren 2024. Även om en del utomstående tvivlade på att det just var koreaner som stred på Rysslands sida och trodde att det i stället handlade om ryska soldater från Sibirien och Centralasien så står det nu klart så här i efterhand att så var fallet. Inte minst har den nordkoreanska regimen varit öppen med det och både hyllat de stupade soldaterna liksom de återvändande veteranerna.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/dprk.jpg

Nu är det dags igen meddelar Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och denna gång handlar det om en hela fem gånger större styrka uppgående till runt 50 000 man, vilket med svenska och europeiska mått mätt närmast kan liknas vid en armé.

Denna gång kommer koreanerna att sättas in i själva Ukraina till skillnad från den tidigare insatsen som både var mindre och begränsades till Kursk-regionen. Att det är ett svaghetstecken från rysk sida är uppenbart mot bakgrund av de närmast astronomiska ryska förlusterna men det är också oroväckande när ännu en krutdurk på jorden knyts så tätt samman med kriget i Ukraina – det vill säga Stillahavsasien.

Borträknat Osmanska riket innebär koreanernas deltagande i kriget i Ukraina den första närvaron av en icke-västerländsk armé i Europa på närmare 800 år. Visserligen invaderade just Osmanska riket den ryska delen av Kaukasus under Första världskriget när Istanbul stred på Berlins och Wiens sida som en av de så kallade centralmakterna men innan dess är det nödvändigt att gå tillbaka så långt bakåt i tiden som till 1200-talet när en icke-västerländsk armé senast invaderade Europa i form av mongolerna (1236-42). Under många hundra år på raken var det därefter tvärtom – det vill säga olika europeiska arméer invaderade den utomeuropeiska världen inklusive Asien och även Koreahalvön.

Koreaner har dock tidigare stridit på europeisk mark och även under modern tid och senast under Andra världskriget i både ryska och tyska uniformer. Tusentals koreaner tillhörande den koreanska minoriteten i dåvarande Sovjetunionen stred i Röda armén medan enstaka koreaner även stred i Wehrmacht-uniform och några av dem deltog i det tyska försvaret av Normandies stränder i juni 1944. Idag strider dessutom också koreaner tillhörande den koreanska minoriteten i både Ukraina och Ryssland i ukrainsk respektive rysk uniform och på den ryska sidan finns det till och med en del högre officerare som är ryska koreaner. Flera adopterade personer från Sydkorea som kommer från olika västländer inklusive från Sverige strider slutligen som frivilliga på Ukrainas sida.

Vintern 2024-25 stred runt 10 000 nordkoreanska soldater på rysk sida för att ta tillbaka de delar av den ryska Kursk-regionen som Ukraina erövrade under sommaren 2024. Även om en del utomstående tvivlade på att det just var koreaner som stred på Rysslands sida och trodde att det i stället handlade om ryska soldater från Sibirien och Centralasien så står det nu klart så här i efterhand att så var fallet. Inte minst har den nordkoreanska regimen varit öppen med det och både hyllat de stupade soldaterna liksom de återvändande veteranerna.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/dprk.jpg

Nu är det dags igen meddelar Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och denna gång handlar det om en hela fem gånger större styrka uppgående till runt 50 000 man, vilket med svenska och europeiska mått mätt närmast kan liknas vid en armé.

Denna gång kommer koreanerna att sättas in i själva Ukraina till skillnad från den tidigare insatsen som både var mindre och begränsades till Kursk-regionen. Att det är ett svaghetstecken från rysk sida är uppenbart mot bakgrund av de närmast astronomiska ryska förlusterna men det är också oroväckande när ännu en krutdurk på jorden knyts så tätt samman med kriget i Ukraina – det vill säga Stillahavsasien.

Borträknat Osmanska riket innebär koreanernas deltagande i kriget i Ukraina den första närvaron av en icke-västerländsk armé i Europa på närmare 800 år. Visserligen invaderade just Osmanska riket den ryska delen av Kaukasus under Första världskriget när Istanbul stred på Berlins och Wiens sida som en av de så kallade centralmakterna men innan dess är det nödvändigt att gå tillbaka så långt bakåt i tiden som till 1200-talet när en icke-västerländsk armé senast invaderade Europa i form av mongolerna (1236-42). Under många hundra år på raken var det därefter tvärtom – det vill säga olika europeiska arméer invaderade den utomeuropeiska världen inklusive Asien och även Koreahalvön.

Koreaner har dock tidigare stridit på europeisk mark och även under modern tid och senast under Andra världskriget i både ryska och tyska uniformer. Tusentals koreaner tillhörande den koreanska minoriteten i dåvarande Sovjetunionen stred i Röda armén medan enstaka koreaner även stred i Wehrmacht-uniform och några av dem deltog i det tyska försvaret av Normandies stränder i juni 1944. Idag strider dessutom också koreaner tillhörande den koreanska minoriteten i både Ukraina och Ryssland i ukrainsk respektive rysk uniform och på den ryska sidan finns det till och med en del högre officerare som är ryska koreaner

Aftonbladet rapporterar om att det nu står klart att Åkesson och Fröken Snusk inte bara ska uppträda ihop, vilket som bekant har förorsakat ännu en upphetsad så kallad kancelleringsdebatt efter att Fröken Snusk blev avbokad av Växjö kommun, utan de båda har också spelat in en gemensam sång som släpps på fredag.

Sången heter ”Så länge som mitt hjärta slår” och ingår i Åkessons nya musiksatsning Åkezzonz som utspelar sig under dennes kommande valkampanjturné. Turnén inleds just med att Åkesson och Fröken Snusk uppträder tillsammans i Göteborg och det är inte osannolikt att de båda kommer att fortsätta att synas på scenen under de efterföljande valkampanjmötena.

Den svenska så kallade nationella rörelsen, som SD springer ur, har alltid haft en nära relation till sång och musik ända sedan mellankrigstidens kampsånger och både under mellankrigstiden och efterkrigstiden har en del utövare av klassisk musik också varit knutna till denna rörelse. Och efter att de moderna ungdomssubkulturerna föddes i kölvattnet efter den så kallade 68-revolutionen har även flera olika subkulturer kommit att knytas till rörelsen. Under 1990-talet handlade det om exempelvis om skinheadsubkulturen som gjorde att Åkesson själv och flera av dagens SD-toppar hittade till denna rörelse tack vare Ultima Thules och andra skinheadbands musik. Numera förknippas det som är kvar av den svenska dansbandscenen liksom den så kallade epadunkmusiken, som Fröken Snusk företräder, med SD samtidigt som att det så klart inte går att hävda att alla dansband- och epadunkartister är SD:are rakt av.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/aa-1.jpg

”Fröken Snusk ska uppträda med Jimmie Åkesson på SD:s valmöte i Göteborg i veckan. Nu släpper artisten och partiledaren även en låt tillsammans. ”Som om det inte vore nog med ett uppträdande”, skriver Fröken Snusk på Tiktok.”

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/aJaJw4/froken-snusk-slapper-lat-med-jimmie-akesson

Förra veckan kom beskedet att Fröken Snusk ska uppträda tillsammans med SD:s partiledare Jimmie Åkesson på partiets valmöte i Göteborg den 12 augusti.

Framträdandet är en del av Åkessons nya musiksatsning, dansbandet ”Åkezzonz” och på sin Tiktok meddelar nu Fröken Snusk att de även släpper en låt ihop. Låten heter ”Så länge som mitt hjärta slår”, och släpps på fredag.

Musikproducenten och skaparen bakom Fröken snusk, Rasmus Gozzi, skriver i ett meddelande till Aftonbladet att samarbetet handlar om att de vill bidra till ett ”öppnare” politiskt samhällsklimat.

”Vi upplever att Kultursverige under väldigt lång tid har dominerats av röster från vänster och den socialistiska sidan. Det är självklart helt okej att artister uttrycker sådana åsikter, men då måste samma öppenhet också finnas för människor som tycker annorlunda”, skriver han.

Vidare skriver han att det återstår att se om det blir fler samarbeten men att tanken inte är att göra Fröken Snusk till en ”politisk artist”.

Aftonbladet har även ställt frågor till Sverigedemokraternas pressavdelning om på vilket sätt Jimmie Åkesson är inblandad i låten, och om han och Fröken Snusk kommer att släppa mer musik tillsammans.

”Kom till Göteborg och lyssna på spelningen så får du svaret!”, svarar SD:s pressavdelning i ett mejl.

Fröken Snusks samarbete med Åkesson ledde till att hennes spelning på Karl-Oskardagarna i Växjö ställdes in. Festivalens projektledare, Jonatan Blom Ekenberg, sa då till Aftonbladet att det berodde på att festivalen ska vara en ”politiskt obunden stadsfestival”.

Fröken Snusk har därefter berättat på sina sociala medier att hon fått en ny spelning samma dag på Tacobar i Växjö.

Ett TV-tips (även om det handlar om dansk tv):

Tisdagen den 11 augusti visas den första delen (av tre) av den danska dokumentärfilmen ”Mysteriet om den danske nazidonor” på den danska public service-kanalen DR1. Filmen (som jag själv har hjälpt till med på ett litet hörn) handlar om en av många danska nazister och SS-män som flydde alternativt flyttade till Sverige efter att Tredje riket gick under.

https://www.tv.nu/program/mysteriet-om-den-danske-nazidonor

Just denne danske nazist och SS-veteran vid namn Walther Frisch föddes i Århus 1917 och avled i Stockholm 1992 och stred som frivillig i Waffen-SS under krigsåren samt dömdes till ett fängelsestraff efter krigsslutet då han betraktades som kollaboratör och landsförrädare av det befriade Danmark. Efter avtjänat fängelsestraff flyttade han till Sverige och på 1960-talet agerade han spermadonator när en grupp svenska läkare ägnade sig åt en hemlig gerillaliknande experimentverksamhet under en tid när ofrivilligt barnlösa svenskar och västerlänningar enbart hade adoption att tillgå för att överhuvudtaget kunna få barn.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/111.jpg

Den danske SS-mannen uppfattades antagligen av de svenska läkarna som ett fysiskt-kroppsligt så kallat praktexemplar tillhörande den så kallade nordiska rastypen av den så kallade vita rasen. Utöver att han antagligen ansågs se exceptionellt bra ut och bebo en exceptionellt högkvalitativ kroppshydda ansågs han antagligen också uppvisa en mycket hög IQ-nivå och kognitiv förmåga plus att han antagligen ville reproducera sig själv så mycket det bara gick formad som han var av den socialdarwinistiska rasideologin.

Den danske SS-veteranen blev troligen biofar till 100-tals barn samtidigt som han på pappret enbart fick ett barn (i ett äktenskap med en svensk kvinna) och teamet bakom dokumentären har med hjälp av DNA-tester lyckats spåra upp ett 15-tal barn i Sverige och runtom i västvärlden varav några framträder i filmen. De svenska läkarna som stod bakom experimentet verkade under en tid när rashygieniska tankar fortfarande gjorde sig gällande samtidigt som mängder av ofrivilligt barnlösa svenskar kämpade med att kunna fortplanta sig under en tid när den efterkrigstida kärnfamiljsnormen var som allra starkast och det är antagligen den speciella tidsandan som förklarar denna bisarra historia som de ännu levande biobarnen till den danske SS-mannen idag tvingas förhålla sig till.

Den som vill kan så klart också flina och le åt denna märkliga historia och samtidigt se framför sig hur stereotypt nördiga män i vita rockar ägnar sig åt obskyra experiment i labbmiljö men det finns också en märklig koppling till samtiden. Idag är Danmark nämligen världens största exportör av sperma till ofrivilligt barnlösa par och singlar (och homos som heteros) världen över som vill ha ett barn som har en biofar med den typ av kropp och utseende som vi förknippar med skandinaver, som just går tillbaka till rastänkandets tid när de infödda majoritetsskandinaverna ansågs vara vitast (och därmed ”snyggast”) av alla folk på jorden.

OBS: Naturligtvis kunde inte de svenska läkarna, som på 1960-talet stod bakom experimentet, på något sätt veta att det skulle bli så i framtiden. Det är slutligen också viktigt att påpeka att den danske nazistens många biobarn inte på något sätt har någon skuld till allt detta.

Igår svarade socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) på S-riksdagsledamoten Louise Thunströms skriftliga fråga rörande vilka av Adoptionskommissionens förslag som regeringen egentligen ämnar realisera. Adoptionskommissionen överlämnade sitt slutbetänkande till regeringen i juni 2025 och sedan dess har regeringen endast valt att gå vidare med Adoptionskommissionens förslag om att inrätta ett nationellt resurscentrum för adoptionsfrågor (som ska öppnas någon gång i höst/vinter).

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/namnlost-4.jpg

Waltersson Grönvall är för närvarande på bussturné tillsammans med Kristersson och hon författade sitt svar när hon satt på bussen och högst sannolikt rådgjorde hon också med Kristersson när hon skrev dessa ord. I ministerns svar framgår det med all önskvärd tydlighet att regeringen inte kommer att göra mer än att inrätta resurscentret och framför allt att en ursäkt från svenska statens och regeringens sida inte kommer på fråga.

Jag kan så klart inte bevisa detta till 100% annat än att det går att konstatera att Waltersson Grönvall befann sig i M:s valkampanjbuss tillsammans med Kristersson när hon skrev sitt svar men min kvalificerade gissning säger att det är Kristerssons ord som ekar här. Det vill säga det är Kristersson själv som anser att en offentlig ursäkt är en ”komplex fråga” trots att hans minister inte har några som helst problem med att medge att Adoptionskommissionen tydligt kom fram till att svenska staten och de adoptionsförmedlande organisationerna genom åren har gjort sig skyldiga till ren människohandel.

Några dagar efter det att Adoptionskommissionens slutbetänkande hade offentliggjorts för lite mer än ett år sedan varnade jag på DN Debatt för att det fanns en stor risk att Kristersson skulle komma att begrava ännu en adoptionsutredning såsom han gjorde på 2000-talet när han var ordförande för Adoptionscentrum (AC). Kristersson sänkte då en annan statlig utredning som försökte få bukt med korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten. Samtidigt adopterade Kristersson och Birgitta Ed två av deras tre barn från Kina genom just AC och det trots att Kristersson visste att adoptionerna från Kina inte gick rätt till. I min debattartikel menade jag också att Kristersson är jävig i sammanhanget.

Idag tvingas jag konstatera att jag tyvärr fick rätt – det vill säga Kristersson har lyckats med den fullständigt osannolika bedriften att ha begravt två adoptionsutredningar och i båda fallen har han gjort det för att han är jävig, för att han är lojal in i döden med genomkorrupta AC som också gav honom och hans fru två barn och sist men inte minst för att rädda sitt eget skinn då han inte vill riskera att polisanmälas och åtalas för människohandelsbrott.

Det går tyvärr inte att säga något annat än att världens just nu präktigaste akademiska skandal helt enkelt är en gudagåva till högern och till alla de (som både befinner sig innanför och utanför akademin) som är emot eller kritiska till den forskning och undervisning som bedrivs inom högskolevärlden som behandlar frågor om ras och vithet.

https://www.theguardian.com/education/2026/aug/05/cambridge-professor-jason-arday-resigns-amid-accusations-of-plagiarism

Och för svensk del är det nog en del som för närvarande undrar vem som är Sveriges motsvarighet/er till Jason Arday förutom att svenskar i gemen (som både befinner sig innanför och utanför akademin) redan är emot den forskning och undervisning som bedrivs inom högskolevärlden som behandlar frågor om ras och vithet på grund av den dominerande svenska färgblindheten.

Utan att nämna några namn så går det tyvärr att säga att det genom åren har funnits en del personer med utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund inom den svenska högskole- och forskarvärlden vars karriärer definitivt har liknat Jason Ardays kometkarriär och särskilt vid universiteten i Uppsala och Lund, som kan sägas motsvara Storbritanniens universitet i Cambridge och Oxford.

Sedan finns det andra aspekter av akademin och högskolevärlden i Sverige som gör att det inte riktigt går att jämföra Sverige med akademin och högskolevärlden i den anglosaxiska världen, som trots allt är mycket mer meritokratisk.

Det handlar framför allt om massiva så kallade inlasningar och om likaledes massiva så kallade inhouse-anställningar som de facto gör att det finns mängder av Jason Arday-fall inom den svenska högskole- och forskarvärlden och särskilt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena varinom meritokratin har satts ur spel allra mest.

Konkret finns det med andra ord gott om svenska professorer, lektorer och forskare som har uppnått de positioner de har idag (eller hade tidigare för en del av de som jag tänker på har idag lämnat akademin) på grund av inlasningar och inhouse-rekryteringar och vars avhandlingar, publikationer och forskning knappt har gjort några avtryck alls enligt alla upptänkliga bibliometriska mått (och detta gäller då långt ifrån enbart personer som forskar om ras och vithet).

DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki skriver om hur SD ständigt förflyttar anständighetens gränser och samtidigt högerradikaliserar det offentliga samtalet med anledning av att Richard Jomshof kallar både DN:s politiske redaktör Anders Lindberg och Magdalena Andersson för quislingar.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/as.jpg

Och själv påminner jag gärna om att den svenska så kallade nationella rörelsen, som SD springer direkt ur, alltid har utnämnt sina politiska motståndare till både ras- och landsförrädare ända sedan denna rörelse uppstod i Värmland för 102 år sedan. De personer som genom åren har blivit kallade för och utnämnda till ras- och landsförrädare har sedan uppfattats som ”legitima mål” och ”villebråd” för denna rörelses mer våldsamma element. År 1928 blev exempelvis Magdalena Anderssons företrädare Per Albin Hansson utpekad som landsförrädare av Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) varefter han kort därpå blev överfallen på öppen gata av en högerradikaliserad underofficer och slagen i ansiktet.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/a.jpg

Jomshof, Åkesson och SD-topparna har också alla socialiserats in i denna rörelse och inte minst i denna typ av retorik. Partiets tidskrift SD-Kuriren drev till exempel tidigare kampanjen ”Månadens landsförrädare” som gick ut på att hänga ut politiska motståndare och SD har i alla år ägnat sig åt att peka ut vilka som har ”förrått” Sverige och svenskarna. Inte minst krävde SD länge att landsförrädarna skulle avrättas fram till dess att partiet tog bort kravet på att dödsstraff skulle återinföras för så kallat högförräderi (det vill säga landsförräderi) från partiprogrammet kring år 2000 (högförräderi var också vad Norges nazistledare Vidkun Quisling befanns skyldig till efter kriget, varefter han avrättades).

Det så kallade Finspångmemet som hela extremhögern masspred för några år sedan och som åtskilliga SD:are också spred vidare handlade också om att peka ut olika personer som anses vara landsförrädare och skämta om att de ska hängas i lyktstolparna i östgötska Finspång. Och ända sedan Tidöavtalet kom till i oktober 2022 har ett segerrusigt och hämndlystet SD ständigt talat om att partiet aldrig glömmer vilka som ”förrådde” Sverige och svenskarna och även om SD inte längre officiellt kräver dödsstraff för landsförrädarna så finns det alltid ett outtalat hot bakom talet om att ”hämndens timme” och ”räkenskapens tid” är nu är här.

https://www.dn.se/ledare/sd-kallar-motstandarna-landsforradare-det-kan-aldrig-sluta-bra

”Uppenbarligen uppfattar SD det som helt riskfritt att uttrycka sig så här.

Och det är kanske inte så konstigt: Det är inte länge sedan det avslöjades att SD:s trollfabriker pumpat ut vit makt-budskap via anonyma konton. Och reaktionerna då?

Nej nu!… måste alla partier lugna sig lite, meddelade statsminister Ulf Kristersson. Han ville inte ta risken att reta upp Jimmie Åkesson.”

(…)

”Att ha en åsikt i offentligheten ska inte vara förknippat med fara. Du ska inte behöva undra när det som Säkerhetspolisen har varnat för ska inträffa; när våldsverkaren ska känna sig uppmuntrad av uppviglarens ord.

Men vårdslösheten vi ser i offentligheten just nu är absurd. I de nya alternativa medierna – som Tidöpartierna alltmer behandlar som ”sina” – gullar man för fullt med personer som inte angriper meningsmotståndare genom argument, utan genom att göra privatlivet surt för dem.”

(…)

”Enda sättet att sätta punkt för det är att visa att de här övertrampen får konsekvenser. Men i så fall måste Ulf Kristersson göra något som han kämpat hela mandatperioden för att slippa: han måste vara modig nog att sätta hårt mot hårt. Förklara att man inte kan samarbeta med Moderaterna och uttrycka sig som Jomshof.

Nu nöjer han sig i stället med att säga att det är ”osmakligt och oanständigt”.

För Kristersson är rädd att göra Jimmie Åkesson arg.”